Senaste kommentarerna i forumet

Tack A. Ja, jag har i mitt huvud (och här) börjat känna på formuleringar som beskriver kärnan i det jag upplever. Ska så småningom formulera det, kanske skriva ner för att mottagaren (mannen) ska kunna läsa det hellre än ytterligare en diskussion som bara urartar i ett ordkrig där jag anklagar och han har fullt upp att hitta försvar eller flyktvägar snarare än att lyssna in vad jag eg säger.
Inre kompassen stämmer nog, men vad gör jag med informationen kompassen ger mig? Hur ska jag handla? Det är ju det som är dilemmat. Tanken har slagit mig att bara lämna allt, leta nya miljöer och sammanhang utifrån min nya livsväg. Men det är ju inte så enkelt rent praktiskt alltid. Ja, samhället jag leveri är begränsat till storlek och utbud. Alkoholkulturen stark. Vi har diskuterat flytt ett flertal ggr under de senaste åren (med mig som drivande), men med ett företag som är väl etablerat på nuvarande orten är det inte helt enkelt att riva upp och börja om. Vet att det talas mycket om att gå utanför sin "safetyzon" i dessa dagar, men det gör jag i så många andra val, så det känns som att det är av stor vikt att vår ekonomiska och arbetsmässiga situation är stabil som nu, utmaningarna bjuder livet på ändå verkar det som. Måste ha någon plattform som är stabil.
Nå, varje steg är ett steg framåt, i någon riktning.
Idag väntar en lång arbetsdag, önskar er en fin avslutning på veckan♥

dina senaste inlägg. Min föreställning är att ni lever i ett samhälle där alkohol är norm, du skriver att ingen du känner är helnykterist. Om samhället är litet och fysiskt begränsat och ni är en del av umgänget/samvaron är det lätt att förstå hur svårt det är - och vilken insats du har gjort! Det placerar också lill* i sammanhanget... jag försöker tänka mig in... Och tänker igenom hur det är där jag lever. Här är också alkoholkulturen starkt utbredd och visst umgänge har upphört i och med vår nykterhet. Jag, som du, har gått rak och oberört nykter och Mm har undvikit en del situationer. Ett nära parumgänge upphörde i och med deras skilsmässa - det nya som tillkommit med ny partner har varit nyktert från vårt håll och det är ansträngt men det bekommer varken Mm eller mig. Vårt "närmaste" umgänge har funnit sig tillrätta och i de sammanhangen dricker alla mycket mindre.

Du skriver "Den stora sorgen och besvikelsen gäller alltså mannen ser jag tydligt då jag skriver. Största orsaken till min oro är han och vad han direkt eller indirekt utsätter mig för av det jag själv valt bort." Visst är det fantastiskt att skriva - plötsligt ser man på papperet (skärmen) vad det är som rör sig på insidan. Jag hoppas att du hittar kraft och väg att förmedla din oro till honom på ett "bra" sätt... utifrån DIG, det du ser och känner och utifrån DINA behov. Ta dig god tid att formulera dig så att det du säger är förankrat långt inifrån och i överensstämmelse med din inre kompass.

Kram till dig och allt det bästa! / A

möttes i in- och utloggningen:) Lita på din inre kompass - du ser att vi sett den. Lita på dina känslor och reaktioner. Du är inte överkänslig! Det är sunda reaktioner på en osund omgivning. Vi är många medberoende och självvalt nyktra som känner igen det där... jag tror att den nyktra (klara i tanken) blir en spegel de drickande inte vill se sin bild i. Tänker inte själv så klart nu (fastän nykter förstås:) och orkar inte vinnlägga mig om formuleringar men måste svara... jag tror det var din närvaro här som gjorde att jag måste stiga upp och kolla läget. Jag är väl också liet överkänslig - och det är jag så gärna:) Kram på dig och klapp till lill* - återkommer ♥ / A

Vad fint att höra att du har det bra Mt! Detta med din pension, är det nära förestående? Under detta året eller så? Lite nyfiken bara. Här hos mig är det lite råddigt och upp och ner som du kan läsa i min tråd, man det kan också vara så att jag själv rör till det mer än vad som behövs, Känner mig inte helt tillförlitlig faktiskt. Antingen finns det en fara i den känslan, att andra faktiskt lyckats övertyga mig om att jag är överkänslig och övertolkar, ELLER så ÄR jag helt enkelt inte riktigt tillförlitlig! Försöker ta det lungt och inte rusa iväg i handling i allafall, även om tanke och känsla har väldigt bråttom. Det tråkiga är att vad jag än känner i dessa dagar som inte passsar omgivningen eller som är lite obehagligt för andra, så kan man tydligen bara hänvisa till mina graviditetshormoner så behöver man inte ta ansvar för sina egna handlingar. Bekvämt värre. Bekvämare än att helt klarsynt se att jag har den friska hjärnan att tolka upplevelser med, och därmed logiskt sett med större sannolikhet rätt i det jag känner? Mitt känsloliv är ju iallafall inte dränkt i gift, och borde då vara MER tillförlitligt. Svammel kanske, men lite tankar så här under täcket i förnatten. Kramar till dig min viktiga, speciella vän♥
P.s Undrar förresten många gånger vart du kom ifrån, in i mitt liv alltså. Menat var det nog att våra vägar skulle korsas i detta liv på detta sätt eftersom det känns så självklart (säker på att de gjort det i tidigare liv också) men på ett forum för alkoholism? Jaja, så kan det vara...

Undrar vad det egentligen är för tok jag håller på med nu? Vad är det jag befinner mig i/alternativt finner mig i? Åkte hem till en väninna ikväll, tidigare tillika vinkompis. Tänkte dricka en kopp kaffe och prata igen lite tid som gått sen vi sist sågs. Märkte ganska omgående att hon druckit då jag kom. Kaffe kokades till mig medan hon sådär "halvfylldepå" duralexglaset med rödvin då och då. Samtalet blev ensidigt, ofokuserat och i vanlig ordning då någon dricker självupptaget och nyanserna i det som sägs (det som jag säger villsäga) missas. Poängerna också. Blev otrevligt och "jag, jag, jag" dominerat. Surade ihop efter någon timme och talade om att hon inte längre uppfattade meningen i det jag sa, och tackade för kaffet och gick.
Är det faktiskt mig det är lite fel på? Så många i min omgivning talar om för mig att jag överreagerar och är känslig att jag faktiskt börjar tvivla på mina egna reaktioner. Varför känns det som om jag, som valt bort det som gjorde mig sjuk och svag och destruktiv, nu måste kämpa för att jag är annorlunda. Det känns som om det är jag som ska tåla omgivningen, fast det är dom som stör trivseln med fylla, klumpigheter och taktlöshet. Det är svårt när alkohol är norm, dom är så många fler än...ja, fler än mig blir det väll då. Jag är den enda helnykterist jag känner, haha. Så det är JAG som ska visa hänsyn till dem - vara tåligare allteftersom de blir klumpigare, visa hänsyn som ibland inbegriper tålamod med rena övertramp och tykenheter - för så blir man oftast av alkohol. Lättretlig, benägen att missförstå eftersom man sällan lyssnar, egoistist och självfokuserad. Vem visar mig hänsyn då undrar jag? Visst, jag får välja bort. Jag har skrivit om sådana val flertalet gånger här. Men det är svårt att parera, jag försöker undvika att dyka upp då jag tror det finns möjlighet att någon är berusad - som fredag- lördagkväll. Hela min tillvaro blir så fylld av parerande att nästan inget känns avslappnat och okomplicerat längre. Jag måste anpassa så mycket av min tillvaro för att undvika alkohol/människor som dricker alkohol/situationer som uppstår pga alkohol att jag funderar på om jag ska måsta isolera mig helt för att jag inte vill, INTE VILL, ha alkoholens negativa inverkan i mitt liv. JAG valde bort alkoholen, jag kämpade och våndades och verkligen slet för att bli frisk! Jag har gjort ett sjuhelvetes jobb med mig själv samtidigt som mitt liv faktiskt inte varit helt smärtfritt på andra plan heller denna tid. Jag har varit så stark och duktig om jag får säga det själv, ta mig tusan! MEN hur mycket jag än fajtas för att bli av med alkoholskiten så hjälper det ju inte när andra våldar in den i min sfär ändå. I mitt synfällt, i mitt livsområde, i min tillvaro. Vad ska jag göra åt mina känslor kring detta? Det känns faktiskt jättesvårt! Det är inte en möjlighet att stänga det helt ute, jag trodde det, men allt är ju inte möjligt att förutse. Det är också jobbigt som sagt att hela tiden försöka förutse vilka platser och människor som kommer att inbegripa obehagliga upplevelser. Den mentala tröttheten efter min påfrestande påskhelg består alltså. *Här raderar jag en hel harang då jag kom på att det kanske är kriminellt att uppvigla till narkotikainköp (lång historia) hahaha*
Läggdags - väck mig om 4 dygn tack, sov gott alla fina nyktra kloka människor på forumet, tur att jag har er♥

och en besvikelse som gjorde mig ledsen. Talade om det omedelbart och i morse före jobbet. Hur som helst, när jag kom hem från jobbet ville mannen direkt att vi skulle prata om hur det blev. Det kändes bra att vi båda ville det och vi delade varandras intentioner (mest hans), behov och önskningar (mest mina den här gången) och hur det blev. Ett missförstånd som kanske har sin grund i bristande förståelse (insikt?) för behov och betydelser. Det här var en liten sak, en vardagsförtretlighet, men det känns viktigt att fånga in även småsaker... kanske också för att det är så skönt att klara ut och sätta punkt.

Varit på kursdagar med jobbet igen, faktiskt en av de bästa kurser jag gått. / mt

Igår fick jag en flashback från mitt tidigare och inte så upplyftande liv. Jag skulle spela på morgonmässan och in stegade min förra chef. Har inte träffat honom sen jag blev nykter. Han slutade precis innan jag kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist.
Nåväl, jag spelade. Om möjligt ännu bättre än jag brukar. Jag har en förmåga att koppla bort stressmoment när jag väl sitter på pallen.

Hur som helst så tog han i hand och hälsade efteråt. Mycket varmt möte från hans sida och han tackade för spelet och sa att han gladdes så över att se mig igång igen. Antar att jag ser betydligt friskare ut än för 1.5 år sen. Det gjorde han också. Han har varit pensionär sen dess och såg minst tio år yngre ut. Det kändes bra att möta honom. Kanske var det också en form av avslut för mig. Att säga adjö till den personligheten som han minns att jag var.

Men det var en märklig känsla att kastas tillbaka sådär utan förvarning.

Har alltid somnat onykter i minst 15år men har fått hjälp av Alna.
Genomled mitt första dygn nykter med hjälp av Campral m.m
Vaknade nu på morgonen utsövd, ej bakis, viket kändes konstigt men bra.
Nu skall jag göra allt för att klara nästa dygn...
Resan har startat, jag skall börja LEVA igen.

(Har klarat av att sluta röka för 4år sedan efter 35år (inga återfall) så detta skall nog gå).

kände jag igen en ton, en klang i mannens röst när han talade med en kollega i telefon. Jag halvsov i soffan och vaknade av samtalet. Det handlade om ett arbetsärende, mannen var mycket engagerad och affekterad. Kollegan var tydligen oberörd.

En lång stund senare kom jag på att den klangen i rösten har jag inte hört på länge. Den klangen har jag hört många gånger och kan härleda den till när vi hamnat i "redanden" om processer i relationen... jag kände en inte stark men tydlig olust. Jag sa det till honom, han tänkte efter och konstaterade att han kände sig orättvist och orättfärdigt anklagad för något som hänt för länge sen.

Jag insåg ett helt sammanhang... hur negativa känslor som uppstod ur oinfriade förväntningar, besvikelser ofta väcktes då vi druckit (och han grundat) och då gjorde känslan i kombination med berusningen det omöjligt att reda ut - i stället eskalerade processen. Det senaste året/åren, lämnade jag vinglaset halvdrucket, avbröt (eller möjligen avledde) samtalet och behöll frustrationen över både missförståndet och situationen. Det här är rörigt - ingen annan än jag behöver begripa... men för mig är insikten viktig. Jag kan koppla den till "ord" som jag igår såg "utifrån" hur de är relaterade till en inre upplevelse och känsla... som han kunde sätta ord på.

Arbetssituationen hanterade han under kvällen med sin bästa kompetens så att det visade sig en öppning...

Mellan oss där i soffan hände det som händer ofta, nästan alltid numera - situationen upplöstes, olustkänslan försvann.
Jag blev en insikt rikare.

Ikväll ska vi på en konsert som jag sett fram emot länge. Det har tillstött en komplikation med mitt jobb och lösningen har stört mig... men nu inser jag att jag är väldigt nöjd med hur det blev:) På utsidan är det halv storm och kanske regn, på jobbet är det stressigt värre än värst men i mitt hjärta är det fridfullt.

Ibland tänker jag att jag borde inte skriva om allt gott i livet här där så många har det så kämpigt och svårt. Då blir jag glad när jag får se att det kan skänka glädje och hopp! Jag läste tillbaka i min tidigare tråd under påskhelgen - egentligen vet jag inte längre om jag nånsin på riktigt kunde tro att livet skulle kunna bli nyktert... Samtalet igår om våra respektive svåra känslor är en av ganska många situationer där vi numera kan använda våra kunskaper och erfarenheter i vår och livets tjänst. Den förmågan försvann långsamt i takt med att vinet blev en vardagsdryck och smygdrickandet antagligen växte till sig och det enda (?) sättet att fira någat bestod av en flaska. Så sorgligt! Och så tacksam jag är för livet som vi lever idag!

Igår talade jag med en kollega och vän om den för tillfället extrema arbetssituationen och konstaterade att jag tack-och-lov inte har ett enda livsproblem just nu. Dessutom har du stöd, sa hon. Precis så är det. Och pensionen inom synhåll vilket alltmer känns som en riktigt härlig möjlighet. Amen! :) / mt

Usch för din påskhelg! Jag lider med dig men vet alltför väl vad du menar! Vi kan liksom inte helt välja bort all alkohol runt oss, trots att vi själva fattat beslutet vara nyktra.

Mitt ex hade tydligen varit askalas i påsk och varit väldigt jobbig för två av mina äldre barn..

Jag kände instinktivt hur jag ville gå in i min gamla roll och styra upp men som någon skrev här, "vi KAN aldrig göra något åt andra som dricker, vi kan inte fatta deras beslut eller ha dåligt saMVETE FÖR deras SKULL!"

Men det är makalöst vilket elände alkoholen skapar när vi väljer att dricka!

Håll fokus nu Viktoria, du och bebben behöver all kraft!
DU har gjort och gör ett jättejobb!Nykter. SJälvinsikt. Allt du skapat och det liv som du tagit tag i och rett ut.

Ta hand om dig själv nu!
Jag vet hur svårt det är, man reagerar med ryggmärgen och massor av känslor dyker upp men FOKUS nu på DIG SJÄLV!!

Bara några veckor kvar! Är mycket broccoli och vila fossarna högt!
Forumet är med dig!
Liljakramar!

Det kanske låter dumt, men när jag läser om din påsk slås jag av hur modig och ärlig du är. Jag får intrycket av att du har en inre kompass som är mycket pålitlig. Du vågar kännas vid att situationen inte är bra för dig och tar det smärtsamma beslutet att åka hem tidigare. Själv hade jag nog försökt släta över och bitit ihop (medberoendebeteende?) bara för att det inte skulle bli PINSAMT. Jag förstår att det är en sorg för dig, men tror att din inre kompass är en fantastisk tillgång och att du kommer att navigera säkert in i din och gullungens framtid.
Kram från Nynykter

Ja, kanske var lite otydlig. Vi har i många år haft som tradition att tillbringa vissa långhelger på en plats, i ett sammanhang - som jag nu tvingas lämna bakom mig, då det bara innebär en klump i bröstet snarare än vila och lust som det skulle kunna ha alla förutsättningar att göra. Det har alltid varit mycket alkohol inblandat, då jag själv drack var jag av naturliga skäl inte lika känslig. Efter att jag slutat dricka har det varit avhängit andra hur jag mår på denna plats som haft ett stort värde ändå på många sätt för mig. Men det är alldeles för sjuka dryckesvanor, och konstigheter som följer i dess spår för att jag ska kunna delta. Detta är en sorg för mig på visst sätt då platsen och vad den skulle kunna erbjuda mig tas från mig mot min eg vilja. Förstår du? Vad gäller våndan över lill* så är det väll mest frågan om jag kommer att kunna skydda h*n från miljöer som den grannbarnen upplevde i helgen. Jag verkar ha det runt mig hur jag än vänder mig, och det är min tråkiga insikt att min man bidrar till att bjuda in det i mitt liv. Direkt genom eget val att dricka för mycket på påskdagen och indirekt genom att urskiljningslöst bjuda in folk och händelser i vår tillvaro. Han öppnar upp för att det ska kunna komma in i vårt liv så att säga. Utsätter mig. Och hur mycket bättre det än blivit hjälper det inte då det väl händer.
Den stora sorgen och besvikelsen gäller alltså mannen ser jag tydligt då jag skriver. Största orsaken till min oro är han och vad han direkt eller indirekt utsätter mig för av det jag själv valt bort.

säger jag till dig! Och till mig själv. Tänk att vi ska vara så drivna av tillvarons (vems är det egentligen?) krav.
Jag har lärt och tagit till mig några viktiga minnesord det här året: HALT! En sak i taget. Det viktigaste först.

Kram / mt

att läsa om din påskhelg viktoria. Jag måste läsa om och om för att försöka förstå vad du riktigt varit med om, valt bort och vad du våndas över. Jag känner mig ändå övertygad om att din lilla kommer att ha en så klok mamma att h*n kommer att få det viktigaste - tillit till livet. När jag läser väcks minnen av en helg i en stuga på en skidort ... jag är så tacksam över mitt liv idag och håller med dig om sorgen för mänskligheten.

Du var nära mig igår, jag spelade Lisa Ekdahl och tänkte på dig och kände mig så glad och lycklig!

Varma kramar - måtte påsarna under ögonen torka in och krafterna återvända med det snaraste! / A

Jag har haft en tung påskhelg vad gäller konsekvenser av andras drickande. Mycket fylla runtomkring. Både iform av närstående och runtomkring i större cirkel i det sammanhang jag vistats i. Känner mig mentalt utpumpad och har stora påsar under ögonen. Några grannbarn i fjällstugan fick en icke positiv upplevelse igår i form av fulla fäder, en väninnas kväll slutade i förtvivlade tårar över makens beteende, själv valde jag att avsluta och åka hem i förtid i morse för att jag helt enkelt kände att jag inte stod ut. Jag har ju valt bort alkoholen för egen del, men utsätter mig fortfarande i dumhet/glömska för situationerna där alkoholen indirekt påverkar mig så illa. Är ledsen över att behöva välja bort en kär plats och möjlighet till rekreation som betytt ganska mycket för mig. Men jag fattade beslutet eftersom den omgivningen inte ger mig något annat än ångest numera. Packade alla mina tillhörigheter sedan flera år och sa "adjö" till den delen av mitt liv, den platsen, i morse. Är väldigt ledsen över att behöva avstå något som också tillhört mig - för att jag måste vara sann mot mig själv, för att alkoholen förstör så otroligt mycket i människors liv. Vilken enorm sorg för mänskligheten detta egentligen är.
Ibland måste man ta beslutet att bara gå, och inte vända sig om.
Hoppas ni haft det bättre än mig. Ikväll lägger jag mig med tungt hjärta och våndas över vilken värld jag kan erbjuda den lilla nya. 11 veckor kvar,om h*n är punktlig...

...ni ska veta att jag VILL kommentera era trådar. Men just nu går det inte.
Kramar till alla som vill ha.

Nu har jag försökt skriva i tre trådar. Börjat men ganska snart tryckt bort det. Huvet är så tungt och trött så jag kan börja skriva på en mening men inte komma till slutet.
Jag har kommit fram till att lugnet och vilan är viktig för mig. Det har inte blivit så mycket av den varan senaste två veckorna, och det lär pinna på i samma tempo ett par veckor till. Därför är jag så trött nu. Vet inte riktigt hur jag ska lösa den situationen, men det är väl bara att ta en sak i taget.
Hoppas jag sover gott inatt.

Tack för all positivitet som finns i dina texter och dikter som du delar med dig. Du och Lelas har blivit lite av mina förebilder. Ni har kämpat så, varit så tydliga och arbetat mycket med era relationer. Jag blir uppriktigt glad över sån läsning. Det är ju ingen lätt kamp att utkämpa.
Du skänker glädje och hopp, tack. ❤
Hoppfulla kramar Annmarie

Lisa Ekdahl medan jag lagar middag. Den CD:en har en alldeles speciell betydelse i mitt liv numera och jag hör texterna som jag aldrig hört dem förr. Tack för det vännen V ♥

Random med Lisa spelar jag Bo Kasper och Frida Öhrn "den lyckliges väg"... med bland annat

Jag har gått inunder stjärnor

Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig
där du väntat mig med händer som blev varma.
Du skall giva mig din kärlek, du skall smeka, värma mig,
du skall tro att jag är en av livets arma.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig,
så stolt, så fri som en människa får vara.
Du skall binda mig till jorden, du skall övervinna mig,
att min frihet blir min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma ung till dig,
ung av evigheter, ung av deras glädje.
Här är jorden, där vi bor, jag skall åldras hos dig
till en djupare och hemligare glädje.

http://www.youtube.com/watch?v=H7SkLq_qhP0

Det är precis vad jag behöver - en som binder mig till jorden:) Jag med huvudet fullt av tankar som flyger lätt som luft, jag som kan förlora mig i ideer och försjunka i texter och sånger ...

Nu måste jag laga middagen klar, får redigera senare...
nu är middagen i magen och texten redigerad. Nu väntar jag på upplösningaen av eländet "30 grader i februari" - en sorglig men fascinerande serie. I morgon är det full fart på jobbet igen. / mt

och dricker honungsvatten. Min förkylning förde det goda med sig att vi ställde in alla evenemang, vi har tillbringat hela helgen för oss själva i lugn och ro och haft det fantastiskt gott.
Fick en intressant tanke igår om paralleller - likväl som jag behövt tid att bli tillitsfull inför mannens nykterhet behöver han få tid att bli tillitsfull till förändringar hos mig. Och mina förändringar som kommit som en följd av nykterheten ligger långt efter i tiden... de kommer nu! Vilken spännande livsresa. Nu blir det liksom mitt år:) Mitt nya år. / mt

nattvard - det är en stor sak! Du sprider mycket gott omkring dig även här. Gör skillnad.

Glad Annandag! / mt

Från och med idag serveras endast alkoholfritt vin i nattvarden där jag arbetar och bor. Det satt långt inne, men nu är det så. Alla är välkomna till nattvardsbordet. Då har väl mina bekymmer lett till något gott i alla fall.

fascinerar mig. Att stanna i destruktiva relationer är begripligt för mig om man inte har nånstans att ta vägen och är ekonomiskt beroende. Men den begripligheten är bara delvis... riktigt synligt blir medberoendet där valmöjligheten finns och enbart den inre spärren hindrar en att lämna. Även om man sitter fast i ett socialt nät (det gjorde på sät och vis min mamma) kan jag förstå, eller i moraliska löften - det gjorde också min mamma. Men det renodlade inre hindret... hur ser det ut?

En tidig bild som etsat sig fast i mig såg jag i en dramatisering av "Bara en mor" där den utslitna kvinnan kommer in till sin hungriga ungar och säger "Far e dö men det reder sig nog" - jag har aldrig förstått varför inte kvinnor i en sån situation skulle reda sig bättre utan en suput till karl - som dessutom oupphörligen gör dem med barn... Så tyckte jag också när jag var stort barn-tidig tonåring, att vi skulle haft det bättre utan min far. Jag tror än idag att livet skulle varit på många sätt bättre så... men jag förstår idag både det sociala kittet och min mors löfte. Jag är också försonad med min far, hans liv och alkoholism.

Hur ser hjälpen för medberoende ut? Lelas har beskrivit hur värdefull samtalshjälp varit för henne. Kanske man måste förstå de olika hindren. Likväl som missbrukarens beroende är fysiskt, psykologiskt, socialt och kanske andligt kan den medberoendes band, innersta knut, vara av oika slag. Även om det övergripande mönstret är lätt igenkänneligt är knutarna i nätet av olika slag - och måste lösas upp på deras egna villkor.

Detta var påskdagsmorgonens reflektion.
Ser fram emot en stilla dag när jag ska slöta om mig själv och kurera min förkylning.

Solen stiger!

Jag önskar er alla som läser en glad påskdag! / mt

och jag är riktigt förkyld. Tar det som hälsning från kroppen att vi ska vila, kroppen och jag. Har jobbat ganska mycket, med hjärnan och datorn. Har avbokat den planerade middagen i morgon, orkar inte laga en massa mat och vara artig värdinna. Vi är hemma bara mullegubben och jag och vi har det vidunderligt vilsamt skönt. Var bortbjudna på middag igår just när snuvan bröt ut och snorade mig igenom det.

På vägen till middagen var han stressad på samma sätt som han var nyligen i en liknande situation. Båda gånger har allt avlöpt bra och stressen har lagt sig. Vi pratade om det igår. Det mesta går att tala om - och jag har lärt mig att lyfta av mig engagemanget och inte driva på det som inte handlar om mig. "Du gråter inte lika lätt / och jag kan ta det mesta kallt. / Nu har vi färre hemligheter" sjunger Tommy Körberg Jaques Brels text. Så är det.

Idag är det återigen en bra dag i stillhet med enkelt påskfirande. Jag har städat lådor och skåp och snavat över mänga foton från våra fester. Mängden flaskor och glas är påfallande - för ett-och-ett-halvt-år-sedan ett helt naturligt inslag. Idag ser det annorlunda ut. Även om det serveras alkohol blir det på ett annat sätt.

Nu blir det stilla kväll i soffan. Så skönt! / mt

Forts... En tanke - när man umgås med människor som man (i detta fall han) inte har så mycket gemensamt med kräver det lite mer utan alkohol som annars är ett förenande kitt. Skålandet ger något att säga och hämningarna släpper snabbt. En tanke bara.

Jo, nånstans i mig vet jag väl att det jag lyckats med sista 1.5 året är en stor sak som jag ska vara stolt över. Men tyvärr lyser det dåliga självförtroendet igenom och jag glömmer bort att faktiskt berömma mig själv. Så TACK för att du talar om det så tydligt för mig. Det gick rakt in hjärtat.

Men visst. Det var längesedan jag kände mig så stark som nu. Jag står stadigt även om det blåser runt mig. Skönt, för det är sån jag är, egentligen...

Massor av kramar tillbaka.