Senaste kommentarerna i forumet

då vi berört ett svårt område i våra liv. Tassat på tunn is. En ganska tyst förmiddag och sen talade vi... och det var skönt även fast den svåra knuten, den tilltrasslade härvan, finns kvar oförändrad. Och, än en gång ... ett sådant "samtal" - både tystnad och utbyte av ord - skulle vara ogörligt i närheten av alkohol. Att närma sig det obekanta... det välbekant obekanta kräver full sinnesnärvaro. Inte kontroll. / mt

steg aktiviteten redan vid lunchtid - visar sig även via de medberoende som har ångest över dem de lämnat. Fy f-n vilket lidande alkoholen skapar. / mt

önskar jag er alla mina forumvänner. Tack, tack för kramar och hälsningar, de värmer och ger hopp!

Det är stillsamt på forum just nu men det brukar vända... någon hade gjort observationen att aktiviteten stiger söndag-efter-lunch... Kan nog stämma, de stora vändningarna kommer efter storhelger och semester - det lärde jag av Adde för länge sen och det verkar hålla streck. Det som också håller i sig är att det är rätt få medberoende som hittar hit, eller åtminstone registrerar sig - och än färre som håller taget. Orkar hålla taget - så antar och tänker jag. För några veckor sen tänkte och skrev jag att medberoende är så trötta... och de som återfinner eller hittar sitt "eget" liv ska lära sig och ägna sig åt att leva det:)

Mitt liv är lugnt nu - både i glädje och sorg. Förvisso möter jag, och vi båda, alla sidor av livet fortfarande. Den stora och avgörande skillnaden är att nu kan vi möta livet tillsammans eller var för sig både i glädje, i motgång och i tunga stunder.

Söndagskram till er mina forumvänner, fånga dagen med allt gott den för med sig ... Länge sen jag tänkt på deviserna i ord- de som mycket annat har blivit en del av mig... Tre av dem kommer till mig just nu -så jag delar med mig till dig som läser: En dag i taget / Det viktigaste först / Lev och låt leva...

Ja: Lev! Lev ditt liv och gör det nu! Kram / mt

Tror AA kan vara lösningen för många. Det skall vi inte förakta. Nr jag kom dit fick jag lära mig att förakta mig själv och kalla mig för det förnedrande ordet alkoholist. Det blev som en självuppföljande profetsia. Ja vi funkar olika. Låt oss göra det och låt oss bara ge tipps här. Från AA, eller andra vägar. Varen i välkomna.

Asteroiden och lars44, det är verkligen synd att det finns ett antal som inte funnit sig tillrätta i AA. Det tillhör ju själva grundvalen att man går dit för sin egen skull och bara det i första hand. Där finner man sen sin egen plats, på sitt sätt och därigenom är man plötslig en del av det hela, gemensamma. Hoppas de kan ges någon chans till, eller fråga någon om sällskap eller samtal eller vad som helst.
God Natt! Mm.

En liten hälsning så där bara och Grattis till bemärkelsedagen du har i faggorna! Kul att du är här och att du är nykter! Det viktigaste först, en dag i taget och ta det lugnt. Jag vet, jag har fyllt ett år nu för ett antal månader sen. Kalas på AA-mötet med tårta och ljus, stiligt bara värre! Måste säga att det gästabudet var kanske det mest betydelsefulla födelsekalas jag varit på och med den support och glädje från kära Mt till så kan ju ingenting misslyckas.
Kan bara säga att för mig och oss båda har AA och AlAnon betytt otroligt mycket. Vi var tillsammans till Göteborg på nordiskt konvent i augusti, det var viktigt för oss båda och det innebär att vi nu har ett gemensamt språk. Det var en underbar gemenskap vi hade med varandra och alla som var där. En mäktig manifestation av delaktighet, erfarenhet, beslutsamhet hos oss alkoholberoende och närstående medberoende. Allt blev till en gemensam plattform för ett fortsatt och gemensamt liv. Vi vet båda mycket väl vad vi talar om och vad vi har att förhålla oss till. En helt annan respekt för livet och vad det kan vara under goda förhållanden och där gemenskap betyder så väldigt mycket. Utan det hade det blivit betydligt svårare att bygga de där insiktsfulla och ofta oförklarbara erfarenheterna i våra gemensamma stunder. Som sagt, vi har fått en gemenskap långt utöver det vi hade innan, en befrielse och en så stor, rak ärlighet. Vi möts nu vapenlösa, om man får uttrycka sig så.
Så fint tycker jag att du erbjuder dig som följeslagare till ett första AA-möte. Vi som tagit det steget vet att det nog är med tunga steg, nervöst och litenhet man går första gången. Jag är inte i Stockholm men kommer på besök ibland och har faktiskt besökt möten där. Alltid lika fint att känna sig som riktig vän med fullständigt främmande människor. Jag kallar det gärna för Gemenskapen. Blir nog en tur dit under våren också, kanske vi ses! Vi har lite planer på det nämligen. AA-hälsningar till dig. Mm.

Om någon vill ha sällskap till sitt första AA-möte kan jag gärna följa med. Jag finns på Facebook under namnet Stigsdotter von A-hjälpen.

Tack för att du är du och för allt du gjort för mig!

Dubbelt

... För att du delar med dig!

Jag kämpar på, men just nu är det en mycket sorglig period och det är mycket tårar... och jag blir berörd av dig, yogi, Framtidsdrömmar, tänker på Sorgsen och många andra... Och här, på forumet, har jag lärt mig att låta känslorna komma, låta tårarna rinna, och acceptera att så ledßen är jag nu, men känslor ändras och lite senare är känslan kanske en annan.

Kramar

Jag blev ett riktigt fetto när jag lade av med drickat,
Men med en stor skillnad att plufsigheten försvann.
Vet inte hur jag ska förklara, men jag såg mer hälsosam ut som nyktert fetto än en alkoholiserad kolhydratsjunky.
Man kan bara säga att det syntes att kroppen inte mådde bra totalt sett.
Var tid har sin tid, när du har lappat ihop alla kommande tankar på alkoholen, så kan du funta på hur du ska komma ner i vikt.
För mig funkar 5:2 dieten eller rättare sagt 5:2 livsstilen riktigt bra, nu har den stagnerat på -10 pannor och jag får lägga in en högre växel om det ska hända något, kanske 4:3.
Jag har gått från fetma BMI (<30) till ett runt 27-29, allt rasar inte i ett huj utan i små trappsteg, så man måste ha en stor portion tålamod.
Jag kan ju fortfarande vräka i mig sådant som är gott dagen efter, men det är inte lika roligt om man tappade ett halvkilo på morgonen. Så den har en automatisk långtidsfunktion inbyggd i sig på något sätt.

Men man ska ju orka leva också, så allt måste ju avvägas på livets vågskål...

Berra

Har en sådan tur att jag kan vara ledig en dag i veckan och nu i vår är det måndagar som är min lediga dag.
Den bästa stunden är nu, när jag skickat i väg barnen till skolan, tänt en brasa och får tid att vara med mig själv.
Har precis läst boken "Barn av livet" av Tommy Hellsten och där har jag fått så mycket upplyft och "visat" för mig.
Hans bok fick mig att se en del sanningar om mig själv som jag nu behöver lite tid för att "känna".

Nu är det ju inte så att jag sitter i soffan och "känner" hela min lediga dag....
Nej, jag har ju tagit på mig städning och tvätt på mina lediga dagar....
Men jag tycker det är helt ok, tar ett badrum, sedan en kopp kaffe och lite bok, ett badrum till, kanske lunch, dammsugning och kanske en film. Alltså lite så där lagom jobbigt.

I dag har jag även som mål att gå en promenad.
Det låter ju som världens lättaste, töntigaste mål, om det ens kan vara ett mål!
Men så har det blivit.
Ersatte A med godis och glass och väger nu 16 kg för mycket, mitt BMI visar på fetma.
Har inte haft kraft att ta itu med detta och kilona har smugit sig på.
Efter mitt återfall i måndags har jag känt mig så lugn och så vilsam och trygg i mig själv och en känsla av att jag vill ta hand om mig själv har sakta och försiktigt kommit smygande.

Tänker med sorg på hur min kropp i alla år fick stå ut med mig, banta hela veckorna, tokdricka på fredag, kräkas hela natten och ev. dagen efter. Bakis-äta hela lördagen och ev. fylla på med mer vin. Tröst och ångest-äta på söndagen för att sedan straffas/banta hela veckan och sedan börja om igen. På utsidan snygg, vältränad, smal och tillsynes perfekt.

Nu har jag istället ägnat mig åt heltidsätning i 1,5 år. För om jag inte "får" dricka tänker jag minsann äta allt jag vill.
Har faktisk ätit fast att jag inte varit sugen bara för att jag minsann borde få det, jag som inte dricker.
Sanningen gör ont och jag blir ledsen när jag ser mig i det ljuset.

Men så är det, och här är jag nu. Så istället för att ge mig på ännu en diet håller jag på att jobba på en mer långsiktig plan.
Tänka mig fri från glass och godis och försöka laga den mat jag faktisk gillar och inte den som ungar och mannen gillar.
Börja smått med att gå ut och gå tre gånger i veckan.

Oj vad mycket jag har i huvudet, bäst att runda av, om det nu är någon som läser så börjar det nog bli tjatigt...
Tar en kopp kaffe till och läser färdigt en deckare jag glömt bort när jag läste "Barn av livet".
Sedan satsar jag på promenaden!

efter en till det yttre helt "händelselös" helg fylld av vanliga sysslor, lugn och ro. Gläds idag åt en betraktelse från Berra, en lång tid var det en säker avslutning på helgen och inledningen på en ny forumvecka - dessförinnan var det dagliga texter och täta kontakter. Det är en märklig men mycket god känsla hur mycket av livet jag delat och fått del av med dem som varit forumet trogna under en längre tid; Adde, Berra (alltid A och B:), viktoria, vana, Mie, lilla blå, Stigsdotter, Lelas & Mr pianoman, Dompa,santorini, Kalla (som jag saknar här)... flygcert och Framtidsdrömmar (ni hör ihop i min tankevärld), Sorgsen (vart tog du vägen?) ... från min första början fanns curry och ledsen och Tussilago... så många mänskoöden, så mycket smärta och ångest som delats på detta forum. Och så roliga tankelekar jag haft, vi har haft - med fågelholkarna och "kollektivet"... filosofiska rummet - dit har jag inte tittat in på länge och ingen annan heller. (Övergångsobjektens uppgift är att bli obehövda...)

Jag läste en forskningsrapport nyligen om varför många mänskor lever så ohälsosamt fast vi borde veta bättre... Slutsatsen var att det krävs en mognad till reflektion och att göra medvetna val och att inte heller vuxna mänskor är så mogna som vi föreställer oss. Ungefär så. Nu när jag tänkte tillbaka minns jag min lätt tilltufsade men ändå starka tro på att vi, Mm och jag, hade så mycket kunskap att ta till hjälp och att vi delade de djupaste värderingarna om rätt & fel & om livet. Bl a med Adde argumenterade jag om kunskapens (den professionella kunskapens) värde - och med Lelas. Och de tyckte lite olika men ändå lika... ha ha - det är roligt att minnas nu. Och i mycket hade de rätt och jag gjorde mina egna misstag, de behövde jag göra själv.

Idag ser jag att vi verkligen haft god hjälp av all vår kunskap - när vi valde ett nyktert liv kunde vi använda oss av den också. Jag ser också att AA tillfört något som inte kan läsas och läras ur en bok. Jag har också själv känt det på de möten jag deltagit i, både på Alanonmöten och AA:s stormöten (eller vad det heter). Där finns något bortom den "lärda kunskapen", där har jag sannerligen fått möta mina fördomar och där har jag upplevt förundran. Tacksam att jag fått ta del av detta som knappast går att fånga i ord.

Tacksam för så mycket, gör ont också i mig - så ont, så ont - när jag läser exempelvis Yogis och Framtidsdrömmars smärta. Ja, tårarna rinner och jag låter dem falla fritt. Den smärtan kunde ha varit min... den kunde verkligen ha varit min... Tacksam, tacksam... Allt gott, lev väl / mt

PS För övrigt är det ju uppenbart för den som följer detta forum att vägen till nykterhet kan se olika ut DS

Det är så skönt att läsa sådana här inlägg, de behövs.
Den känslan du målar upp smittar av sig ska du veta.
Det har gått lite vardag i min nykterhet och sådant här påminner om hur bra det kan vara, bara man inte dricker!

Ha en riktigt bra helg!

//Buzzz

Visst har man helt andra möjligheter nu. Så självklart egentligen. Själv har jag varit till gymmet och tränat en timme, känner mej stark och frisk. Maken har varit på jobb borta hela veckan och kommer hem idag först så jag får mysa med honom sen :)

När man ser det så här så inser man verkligen att det är hjärnan som spelar en spratt när/om man saknar fyllan. För i verkligheten är nykterheten så mycket bättre. Och varför skulle det vara så viktigt att kunna ta ett glas eller två? Så mycket enklare att avstå helt, annars skulle man hela tiden behöva tänka på alkohol ändå, hur mycket och när. Och för oss är loppet kört med det eftersom vi inte fungerar så att vi kan dricka måttligt. Enkelt!

också en lördag morgon vara. Har legat hos min fru ca en timme och vi har snackat och myst ihop. För ett par veckor sedan hade jag legat och förbannat mig själv för att jag drack i går och ömkat mig själv för hur djävla kass jag mår. Jag hade legat och planerat för hur jag skulle hinna till bolaget innan stängning, och om jag skulle köpa hem även för söndag kväll. Hade känt mig som en riktig looser eftersom jag skulle ha insett att helgen gått åt helvete och det skulle inte bli något slut på drickandet den här veckan heller. Så tvärtemot det kunde bli som idag, planerar för ett par kul saker, mår bra efter en helt ok sömn i natt. Samma människa men så annorlunda. För att alkoholen inte tagit över hjärnan.
Ha en bra lördag där ute
Fenix

Njut av din dag! Du behövde nog testa en gång till för att se att livet är bättre så här. Så mycket mera val, äkta glädje och för all del även äkta sorg. Man lever livet med alla sinnen, inte avtrubbad. På gott och ont. Ha en underbar dag!

Jag gör likadant, jag säger inte hela sanningen. Och förresten är sanningen den nu att jag inte vill ha alkohol och då känns det väldigt enkelt som förklaring. Lite småspydiga kommentarer har jag nog fått, om att jag är fanatisk och att man visst kan ta lite vin fast man äter enligt LCHF. Men då har jag bara låtit det passera eller sagt att det här passar mej. Jag tycker också att det är helt snett att man ska behöva känna att man måste förklara varför man inte dricker när det snarare är "drinkarna" som borde förklara sej.

Om nån uppriktigt skulle vilja veta, skulle fråga, så skulle jag kunna säga att jag fick problem, att jag har svårt att sluta när jag en gång börjar dricka. Men annars tycker jag verkligen att det är min ensak. Aldrig har nån ifrågasatt varför jag inte röker?!

Det finns nog ingen bättre plats på jorden!
Sitter i "mitt" hörn i soffan med kuddar och filt, min nya fina stora kaffekopp med mig,
nytänd brasa, ensam vaken och blickar ut över snön på vår "nya" tomt.
Vi köpte ny-gammalt hus i november och jobbade hårt november-december på att renovera den första "etappen".
Har nog inte riktigt "landat" än, då det var stress, stress före jul och sedan var vi bortresta över nyår.

Nu när vardagen är här blev jag så evinnerligt uttråkad så att jag var "tvungen" att ta mig ett återfall i måndags....
Men efter det är det som om något nytt har infunnit sig.
Jag kom ut på andra sidan med en ny sorts tacksamhet och det är den jag nu sitter och njuter av.
Tacksamhet över att jag finns här i mitt soffhörn, att jag har en familj, ett hus och ett jobb.
Tacksamhet och nästan lite kärlek över att jag är jag och att jag klarat mig igenom så mycket.

Jag trodde väl aldrig att jag vid 40 skulle gå på antidepp medicin och vara stolt över att inte dricka
och tycka att hemma-soffan är det bästa som finns.
Jag som skulle leva utomlands, jag som var utåtriktad, vacker, spontan, rolig och spännande.
Men just idag och just nu så är jag bara så glad över att jag finns, så glad över små, små saker.
En braskamin, en nybeställd bok på bordet, en smarrig ostmacka till kaffet
och en sådan enorm lättnad över att jag inte behöver strida mot vinet längre.

Du har så rätt, tänk om jag fått den frågan lite oftare, då skulle jag kanske börjat fundera lite tidigare på detta.
Jag menar nog mest att jag är trött på att dölja för alla, att inte kunna säga som det är, att inte bara få vara lite ärlig.

Har lite svårt att bestämma mig för i vilken tråd jag ska skriva, mitt "gamla" forum är det så mycket mer "liv" i..

Det här med att förklara sig - tycker inte att man alltid behöver ge skäl till varför man inte dricker... Det vore mer logiskt egentligen om den som alltid dricker eller blir fullast på festen fick frågan om varför hen gör så - eller hur? Den frågan ställs dock sällan...

/m

Hoppas det är ok med ett inhopp i din tråd.

Angående att berätta och att skämmas... Jag har inget behov av att berätta, jag ljuger heller inte om varför jag inte dricker, jag säger bara inte hela sanningen. Jag finner ingen anledning att berätta om mitt beroende, inte för att jag egentligen skäms utan nog mer för att jag inte vet vad för gott det skulle föra med sig. Skämmas eller inte, men det är många i omgivningen som inte har förståelse, eller känsla för vad ett missbruk innebär och jag vill inte ha fokus på det. När någon frågar, eller jag tackar nej, så säger jag att jag bestämde mig för att göra ett uppehåll pga att jag sover dåligt när jag druckit (sant) och att jag mår mycket bättre när jag inte dricker något (sant) och att jag bestämt mig för att fortsätta mitt uppehåll ett tag till (sant). För någon enstaka vän har jag sagt att det blivit för mycket och att det är ytterligare ett skäl. Det räcker för mig. Jag berättar heller inte hur som helst att jag gärna mular i mig en godispåse på nolltid, eller andra saker som jag kanske inte tycker att andra har någon glädje eller behov av att veta. Men det är mitt sätt att se på det. Vill du berätta för andra för att stänga den dörren ut? Att om andra vet så har du ytterligare press att avstå? Bara en undran...

Ha en bra kväll,
/m

Ja, jag vill (är inte där än) vara stolt över mig själv. Vill kunna säga som det är utan att skämmas och svamla.
Vill bara rakt upp och ner säga som det är. Mår bra idag, några dagar har gått sedan i måndags då jag helt tappade kontrollen.
Nu känns det väldigt overkligt och som att det aldrig någonsin hänt.
Tänker ändå att det är bra att det hänt, behövde bli säker.
Det är helt sant som alla säger att man inte börjar om från början efter ett långt uppehåll utan man fortsätter där man var.
Jag kände ett så starkt fysiskt behov av mer så det är helt ofattbart. Det tar över allt.

Men att idag få komma hem efter jobbet och se kvällen framför sig och veta att den blir som jag vill, alltså helt Svensson med middag med läsk och sedan godis och chips framför tv:n. Och när jag är trött kan jag gå och lägga mig och läsa och sedan vakna och minnas allt.
Jag har alltid haft svårt att komma till ro i livet, vill alltid vidare, vill alltid någon annanstans än där jag är.
Tror att vinet var så viktigt för mig, för det var de enda stunderna då tiden stod still, då jag var i nuet.
Blir så tydligt nu när jag sätter ord på det.
Försöker finna någon ro i att bara vara där jag är, men det är så svårt, så svårt.
Nu till exempel letar jag nytt jobb, funderar på att börja plugga igen,
istället för att göra det bästa av det jobb jag har,
som jag egentligen trivs med.
Är det så att jag "slarvar bort" bra saker i livet för att jag vill iväg hela tiden?

Jag vet inte varför alkohol är en sådan skam. Kan bara prata för mig och jag har själv
berättat för mina syskon och vänner att jag inte kan dricka mer, och det är bara en av
dom som tjatat på mig att du kan väl ta ett par glas. Har inte förklarat det oxså för henne
att det inte går för mig att dricka måttligt. Har vari nykter 4 månader och två veckor.
Efter sista återfallet vet jag äntligen att det är slut. Trodde verkligen att jag skulle dö.
Trots avgiftning var första två månaderna tuffa, med den lilla rösten i huvudet, nu kan du
nog pröva igen. Efter ett tiotal s.k. återfall har jag accepterat att nu är det slut.
Nu är det ingen sorg utan ren och skär lycka. Är inne i en förändringsprocess känner knappt
igen mig själv och den kommer att fortgå länge länge.
Hoppas du mår bra
Konstnären

Funderar idag på varför skammen är så stor...
Känns som att jag först nu accepterat att jag inte kan dricka, att jag faktiskt inte kan, och att jag hela tiden varit på väg rakt in i ett missbruk.
Fick det så bekräftat av mitt återfall, känns helt befriande att inte behöva tvivla.
Men varför denna skam, varför detta hymlande, varför påhittade orsaker till att tacka nej, varför, varför, varför säger jag bara inte som det är??
Vet inte när det kommer ett ske, men vet att jag snart kommer berätta varför jag inte kan dricka istället för att försöka hitta på massa lögner för att inte "störa" omgivningen.
Ingen i min släkt har sagt något på hela den tid jag varit nykter, ingen har vågat frågat ordentligt, alla har låtsats som ingenting, ingen vill ens nämna det, så skamligt är det....
Vi som försöker, som vill, som är nyktra borde sträcka på oss, berätta våra historier och vara stolta över att vi försöker leva ett bra liv.