Senaste kommentarerna i forumet

Ville bara säga hej!!
Hoppas allt är fint?!
Stora kramar!!
/k

planering ett par timmar, vaknade och kunde inte somna om. Är många pusselbitar som ska falla på plats nu och det är stressigare att ligga och fundera än att ta itu med sakerna konkret på datorn.

Var på en föreläsning om missbruk och intervention igår. Ett antal reaktioner som jag tolkade som lätt generade och besvärade och många "skämt" vid middagen. Föreläsaren konstaterade krasst att bland 200 personer finns 20 storkonsumenter och de känns inte igen på utanskriften - alla tittade på varandra....

Idag är det f.ö en spännande dag och kväll. Ha det gott ni som läser, ta väl hand om er! / mt

...är det på "min" sida av forumet så då snurrar jag runt lite här hos er, finns så mycket kloka männsiskor här, hoppas OK! Jag borde egentligen ägna mig åt mitt arbete men just nu känner jag att jag vill vara på forumet...

Er senaste diskussion fick mig att börja fundera på det där med medberoende och möjliggörare. Kanske är jag också sådan? Har trott mig vara en sådan som känner sympati och tror gott om människor men i själva verket kanske jag är en möjliggörare!

Jag försöker oftast se det goda i människor, blir det fel ger jag dem fler chanser. Och det är väl OK. Men, om någon annan berättar om något de blivit utsatta för så brukar jag försöka hitta ursäkter och bortförklaringar för den personen (som jag kanske inte ens vet vem det är!). T.ex. om någon på jobbet berättar om sin jobbiga syster och att de inte kan umgås för än det ena än det andra, då känner jag på något vis att jag måste medla.

Kanske är man medberoende till sig själv, slätar över och ursäktar! Nå, man lär så länge man lever, om jag nu har en beroendepersonlighet så kansek den slår ut i alla olika sammanhang...

Bara några tankar från mig såhär på onsdagseftermiddagen.

är du viktoria! Förberder dig på ett bra svar, jag lekte i tanken på vad det skulle kunna vara. Något som tar udden av inbjudan till gottande i andras olycka men som inte får den inbjudande att bli illa till mods. Hjälp att växa. Kram och allt gott till dig och de dina! / A

i trägårn, den vildvuxna, i ett par timmar. Klippt vinbärsbuskar och hackat ogräs lite här och där = runt en stor lavendel, Fairyrosorna och doftschersminen. Rensat fjolårslöv och trådalger i dammen, massor av småfisk som simmar omkring. Övar i tanken på att se vad jag kunde välja mera av.
Har en knepig situation på jobbet (igen), lät den vila över natten och tog itu med det på ett rakt sätt i morse. Tror det kan bli bra, hoppas i alla fall. Har indirekt konfronterats med alkoholiserad mamma och tonårsdöttrar och tänker på de mammor som skriver här. Så myket dolt alkoholmissbruk det finns och så mycket sorg det skapar.

Övar mig i tillit till livet. Känner mig lugn och tillfreds, önskar att många får känna sig så. / mt

...vill minnas att jag själv avskydde folk som kastade sig fram för att klappa på gravidmagen men den du får av mig här känner du inte och besväras du förhoppningsvis inte av :-)

Vad gott det lät med maten, hemlagat och -jagat. Tänk vad trist egentligen att sitta och vänta på att festen ska komma igång och missa allt det där!! (Förstår precis vad du menar). Och, "komma igång" förresten, hur kul är en del fester egentligen när de s.a.s. kommer igång?!

Måste få fråga, 08:a som jag är, vad i all världen är en glesbygdskavaj? Och "slöjdslipsar"? Menar ni på fullaste allvar att folk går omkring med slipsar slöjdade i trä? Alltså, det är väl tillräckligt illa med en hemvirkad slips men en av trä måste ju dessutom vara fasligt obekväm!! Oj, oj :-)

Kram från mig

...och kramar tillbaka, vad glad jag blev av din hälsning :-)
Skönt att höra du fått hälsan tillbaka - ibland kan det vara trixigt med penicillin, det finns tydligen väldigt många olika sorter.

Jag som saknar mitt eget pianospelande är så nyfiken på att höra dig i något av de där kompklippen, toppen att du själv kan säga att du är duktig på det du gör. det är ofta svårt just för människor som är väldigt bra :-)

Kram från mig <3

Vi fick besök tidigare i kväll av en bekant som hade svårt att dölja sitt egentliga ärende. Det var ganska tydligt att han var ute efter skvaller och information kring två andra bekanta till oss som har stora alkoholproblem. Mår så illa av den lystna, självgoda nyfikenhet han inte kunde dölja, fast han försökte med bekymmersrynkad panna och medlidsam röst. Han passade dessutom på att slå sig själv och sin fru för bröstet genom att söka bekräftelse på dekadent skvaller om två sjuka människor! Tror iofs att hans empati och förståelse för att alkoholism är en sjukdom är obefintlig. Men jag mår så illa över hur någon ids gotta sig så i andras elände! Och jag mår illa över att jag inte snabbt fann mig och sa exakt vad jag tyckte om den sortens självtillfredställelse. Jag är inte intresserad av att bounda genom att tillsammans förfasa oss över de som för tillfället är mindre "livsdugliga" än vårt lilla fikasällskap! Jag måste förbereda mig bättre till nästa gång det inträffar, det är nämligen denne bekant och hans fru som ofta utsätter oss för liknande situationer, icke konstruktiv information om andra människor i syfte att framstå som så perfekta som möjligt själva. Aldrig i syfte att komma med faktiskt hjälpinsatser. Vet att jag skrivit om någon tidigare händelse där samma osympatiska par var inblandade. Sådär, vad skönt att få skriva av mig lite kring detta. Sov så skönt mina vänner♥

arbetsdryg dag men livet är gott. Har beställt bastu, tidig kvällsbastu. Sen TV-kväll. Idag ska jag njuta av att vara soffpotatis:) / mt

fria än fälla... Och det är sannerligen inte lätt alla dagar. Tänk att vi har möjlighet att dela sådant också här i det vidare livet. Sol även här och iskallt i vinden. Varm kram / A

Tranströmer igen:
... ...

En ängel utan ansikte omfamnade mig
Och viskade genom hela kroppen: "Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

... ...

Du har verkligen all anledningen att se dig i spegeln, möta blicken och vara stolt! / mt

Ska det vara såhär? Jag känner inget sug överhuvudtaget. Så länge jag får god mat och kaffe så är min kropp nöjd. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att säga att jag inte VILL dricka, även om jag hade kunnat.
Det nyktra livet har blivit en vana. Det finns säkert dom som skulle säga "ding-ding, varningstecken för återfall" Men jag vet inte varför jag skulle ta ett återfall. Jag har ingen anledning. Jag är fullt medveten om att jag ÄR alkoholist, och jag mår väldigt bra av att avstå från alkoholhaltiga drycker. Jag är inte ens säker på att jag skulle tycka att det är gott. Det är förknippat med så mycket dåligt.
Jag har inte ens luktat på vin på snart 1.5 år, och jag tror jag ska låta bli idag också. Troligen i morgon med.

Min fru och en annan medberoende vän pratade om ämnet medberoende igår. Och jag kände mig väldigt obekväm, men jag har egentligen inget att skämmas över. Jag valde att göra något åt min situation. Och det ska jag väl vara stolt över. Ändå sitter skammen djupt i mig. Men det blir bättre.

Jag håller mig utanför och pratar om väder och vind. Hon ska inte jobba denna veckan och cheferna vet ju om det. Tack för stödet, så känns det för mig också. Fast mitt hjärta blöder... :)

O visst är det så att jag är mer tålmodig och överslätande än de flesta, vill hellre fria än fälla så att säga, i alla fall tills man vet säkert.

Solen skiner idag också fast det är jääätttekallt. kram

Vad det låter härligt! Ny dag nya möjligheter är mitt motto...... Att leva ett helt vanligt liv, underbart. Stressen borta? Njut varje dag ❤

en fin dag med lite trädgårdsarbete, femårskalas, bjudmiddag med många skratt... och bubbelvatten i alla glasen. Alla verkade ha vant sig med det. En bra dag. Vanligt bra. Åh vad jag gillar vanliga dagar - och särskilt vanliga söndagar:) / mt

har jag känt igen min medberoendepersonlighet på jobbet där jag varit mer överslätande och tålmodig än i hemmet - jaa, så är det. En väckarklocka ringde i mig när en proffsig och "klok" person nämnde ordet "medberoende" i ett personalärende. Det fick mig att seriöst tänka efter. Jag har blivit mer uppmärksam och har blivit tydligare med att sätta gränser, ställa krav och ge tillbaka problem till den som äger dem.

Vårdpersonal som gör allvarliga tjänstefel genom att stjäla läkemedel ska ha hjälp, de ska inte vara kvar i jobbet. Utifrån sett är det enkelt och självklart! Men jag vet hur svårt det är när det gäller kolleger... jag har upplevt detta redan för många, många år sen med sömntabletter (då var alla, även ledningen helt ställda) och med injelktionsläkemedel på operationsavd på 80-talet - då skapades regelverk.

Låt dig inte bli delaktig i det - så här på långt avstånd och på basen av det du skrev:

"Hon sa mkt till mig, t.ex :Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli....."

... låter det som "förnekelse å det grövsta". Jag låter säkert hård nu men jag tror den syrran behöver annan hjälp och behandling än du kan ge henne.

Det är så fint med människor som vill hjälpa... men hinnan mellan stöd och möjliggörande är hårfin och tunn. Det är väl också därför vi kan var bra för varandra här, vi som känner igen både beroendets och medberoendets faror och fällor från insidan. Kram, ha en fin dag! / mt
.

ja det är så sant så. Men jag har en personlighet som gör att jag har lätt för att bli medberoende. Kanske blir man medberoende till sig själv när man börjar dricka för mycket, vi slätar över, ljuger o förminskar vårt beteende och konsekvenser..

Japp, ha en fin helg du oxå!
kram

faller man helt oväntat i en grop.... eller jag faller i en djup grop. Tjälskott. Kanske om jag tittar bakåt inte helt oväntat ändå. En fråga ger ett svar som väcker min oro och den här gången upplöses inte situationen, den här gången har vi den mest smärtsamma uppgörelsen på länge.

Kanske att jag haft växande frågor, en växande fråga inom mig - som inte (åtminstone direkt) handlar om alkohol. I denna grop finns också annat. Gårdagen handlade mycket om detta och var en tung dag som ändå slutade gott. I de här situationerna är insikterna från allt jag läst i litteratur och här på forumet (teori + praktik) det som gör att jag inte ens frestas av tanken att laga försoningsmiddag med vin... och förlora oss i "vinets värmande yra" för en stund.

Faktiskt är det främst genom missbrukarnas berättelser om långa nyktra perioder och den korta vägen till återfall jag fått verklig insikt om den kidnappade hjärnans "verklighet". De första raderna i Lisamaries tråd och alla dem jag sett komma och försvinna ... och återkomma med berättelser om återfall är starka vittnesbörd som ger litteraturen tyngd. Den insikten är ett ovärderligt inre stöd för att hålla fast vid mitt (tidvis ganska obekväma) krav på total nykterhet.

I nykterheten går det inte att fly livet. I nykterheten kan jag verkligen "se" det sociala kitt som alkoholen utgör i många sammanhang. Och alltmer tror jag att det är effekten av berusningen som eftersträvas - mer än smaken-till-maten. Man är ute efter den ansvars- och omdömesbefriade hjärnan som gör livet rosa. För en stund. Det är ingen lätt sak att stiga ur det umgängesmönstret.

Ska klargöra: Jag tror inte att det finns alkohol inblandat i detta. Längtan tror jag att finns... och sorg över olika förluster. Ensamhet - den djupaste existentiella som vi alla har att möta.

Idag ställde jag en viktig fråga - OM du tror att det skulle funka att dricka något litet ibland nu - varför skulle det göra det? Jag fick ett ärligt svar och ett önskat svar som gör det lätt att fortsätta på den inslagna vägen.

Två symboler jag tar till mig: "stegen att klättra på upp ur gropen" och "att välja att gå mot ljuset framom att försöka slå sönder en mur". Allt har sin tid. Idag är en ny dag med nya möjligheter. / mt

Ja, precis.

Vi medberoende är ju experter på att bli just möjliggörare... vi tror att vi gör rätt när vi styrker medhårs och slätar över, men i själva verket upprätthåller vi bara möjligheten för den beroende att fortsätta sitt drickande.

Så, det jag menade var om du kan använda dina egna erfarenheter för att se hur du i det här läget kan förhindra att du blir en möjliggörare... För nu är du ju faktiskt på "vår" sida av det hela - de som står runt en missbrukare och inte vet hur vi skall agera.

Jaja, hur som haver. Ha en fortsatt fin helg, Pia! :-)
/H.

Fick läsa några ggr... du menar möjliggjorde att jag kunde dricka? Hm. Jo jag förstår. Fått svar från syrran nu o hon skriver att jag inte ska lyssna på några rykten utan ringa henne direkt, hon lever men fattar inte vad det är som händer runt henne nu. Alltså förnekar hon å det grövsta eller så är det något stort missförstånd. Svårt att agera när jag inte vet. Så jag håller mig nog lugn o pratar som vanligt på facebook och ser vad som händer. Tar hon själv upp det så finns jag men kommer att vara fullständigt ärlig över vad jag sett.

Oj...

Kan det fungera att använda dina egna erfarenheter som utgångspunkt? Vad hade du, så här med facit i hand, velat att din omgivning hade gjort om det var du? Vad var det som var möjliggörande respektive förhindrande för dig? Och hur undviker du att vara en möjliggörare nu?

/H.

Jag har en styrka på jobbet... jag får patienterna att känna sig trygga, jag vågar vara där, prata om allt och har en förmåga att se och höra bilden av hela människan. Jag har oxå en svaghet, (förmodligen är det samma egenskap hos mig) det är att missbrukare och galenpannor dras till mig, och det är för det mesta inget problem men ibland suger det energi. Inte så sällan, när det gäller män, så misstolkar de sina känslor och tror de är kära eller nåt,... Men det jobbigaste är när det är medarbetare som tyr sig till mig... och just nu känns det inte helt ok. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Började en ny syrra på jobbet, var lite off från sjukhusvärlden, blev lite schismer mellan undersköterskor och henne, de tyckte hon var typ lat.. Vi pratade mkt, syrran och jag, det blir ju så och hon är en människa jag spontant tyckte om. Men, men lite kontigheter fanns det, mer och mer små pusselbitar och tankarna växte sig allt starkare om att något var HELT FEL, fast ändå så otroligt att man inte ville tro det. Hon sa mkt till mig, t.ex : Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli..... Och är ej fast anställd, så någon hjälp från arbetsgivarens sida kanske inte är att tänka på? Och nu är hon struken från sina jobb-turer i en vecka och sen vet vi inte mer. Jag vill hjälpa men kan jag det? Ska jag släppa taget och lita på att livet går vidare för alla.. Vi har aldrig träffats privat men pratat om att hon och hennes dotter skulle komma ut och rida på mina hästar... Puh.. Hon är gift och har tre ganska små barn. Verkar ha många vänner. En mamma som är alkis. Ja, nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Har skrivit ett meddelande på face-book och frågat hur läget är.. får väl se om hon svarar och vad. Ska försöka släppa detta för ett tag i alla fall, ledig lördag med städning, staket-lagning och ridning på schemat. Kram till er alla där ute mitt i livet. :)

Oj så mycket respons jag fått under dagen! Tack!

Visst är det skönt att rensa i röran - jag har svårt att kasta så jag blir lätt omgiven av pappershögar och saker-och-ting av olika slag. Det är viktigt för mig hur jag sitter i rummet och att jag har saker "rätt väg", att jag känner harmoni och att det "stämmer". Men rörigt kan det bli... och blir:)) Jag städade en kökslåda för ett tag sen och blir glad varje gång jag öppnar den. Det yttre har betydelse - även om jag bryr mig mest om insidan:))

Berra - jag kan också känna ansvaret, att inte svika. Att människor som söker sig hit får svar... vi vet ju hur mycket det betyder. Samtidigt tänker jag att jag är en av många och att jag ska känna tillit till forumet som helhet. Jag ser de som tonar ut, de som ofta nämndes då jag började skriva, Märta, Mie och Pia är de jag först tänker på. Det är roligt när de tittar in nu och då, som gamla vänner. Jag har aldrig störts av att du Berra skulle upprepa dig och inte nån annan heller. För min del har du plats här med alla dina för- OCH nackdelar - jag lever gott med det:) Våra avigsidor gör oss mänskliga och här delar vi kampen mot det svåra. Och fördelarna... tjaa:) - Jag tror att forumet behöver oss också när livet är stabilt - så har jag känt från början. Ni som kommit ut på andra sidan representerade HOPP!

Jag har så starka minnen, situationsminnen av samtalen på forumet, förknippat med Lisa Ekdahl och Barbro Hörberg... jag tror det var Vana som cyklade till Vita bergen och lyssnade på musik av Barbro H i somras. Jag minns vaknätter när jag läst och skrivit, meningar som betytt så mycket. Tidvis har "ni" varit mina närmaste vänner, min forumfamilj - hur konstigt det än kan låta...

Idag är det sol, vår i luften och en och annan fjäril fladdrar förbi... Livet är gott!

Jag önskar er alla som läser en härlig helg! / mt

Visst känns det taskigt när något som har betytt så mycket som forumet och man inte längre lägger ner så mycket energi på det.
Man rymmer ifrån det på något sätt, ställer inte upp och ger tillbaka lika mycket som det gav...

Jag känner mig som en "svikare", men har också insett att jag inte längre kan tillföra så mycket nytt.
Det bli mest en massa upprepningar klädda i nya ord...

Men å andra sidan. det kanske har/är en helt naturlig del av ens egna utveckling.

Jag har förstått att jag fortfarande har en berondekaraktär, och måste hela tiden vara på min vakt att den inte får sitt fäste i en ny sorts drog.

Jag är en känslomänniska och behöver dämpa den på något sätt vad det nu än blir med för något.

Så länge jag är medveten om min "sjukdomstillstånd" så behöver jag bara hålla vakt på min självmedicinering...

Att vara kvar i verkligheten och bekämpa mina känsloutfall på plats, har blivit mitt mitt stora livsmål.

Att våga vara mig själv med alla mina dåliga sidor är ett livslångt beslut,
Här är jag med alla mina för OCH nackdelar, kan NI leva med det?
Det är frågan mina vänner måste ställa sig inför.

Berra

Jag hade också städ- och rensningslust i slutet av januari då jag trodde att han skulle hålla sitt löfte att göra något åt sitt drickande. Kändes så skönt att rensa bort gammalt skräp och få ordning i skåpen. Men i början av februari sparkar han undan benen på mig igen och min städlust försvann.....
Det var skönt så länge det varade för med ordning och reda i skåpen/garderoberna känns det som att man har renat sig själv också, konstigt att saker kan ge en den känslan.