Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Jag blir så ledsen när jag läser om hur lite hjälp det finns att få på AA.
Som tillfrisknad alkoholist så letade jag länge innan jag hörde talas om att detta är en sjukdom, en tredelad sådan. Fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering som det de står förklarat i boken " Anonyma Alkoholister". Boken fick jag hjälp med att gå igenom, av en sponsor som själv läst den & numera lever i programmet.
I det tillstånd jag var i så förstod jag inte mycket av vad som skrevs & då har jag gått på universitetet.

Om den är någon därute som behöver hjälp, så hjälper jag gärna till, med att få lösningen och få ett utan sug efter alkohol, det är inge. Mirakelkur eller så, men det finns en lösning.

Med vänlig hälsning,
-A

Ryggsäcken blir mer och mer välfylld. Tur att kunskap och bättre vetande inte väger så mycket! :-)
Kram!

Har tråkigt på jobbet och surfade in här på Alkoholhjälpen. Jisses vad mycket tid jag ägnat åt dessa sidor! Nu blir det inte så ofta längre och när jag väl tittar in brukar jag inte skriva så mycket. Idag har jag kommenterat ett nykomlingsinlägg. Men, när jag nu ändå är här så vill jag titta in till dig och lämna en hög med kramar. Hoppas ni har det bra du och Mullegubben!

och stort Grattis till din nykterhet! Jag tror du får mer respons och "känner igen dig" om du skriver på siten "Förändra sitt drickande" - ett litet tips bara i all välmening / mt

när du skriver mt!

Åh, har skrivit till Framtidsdrömmar och tårarna rinner, för det väcker upp alla mina minnen från mitt lämnande... Så ont det gjorde, och gör fortfarande ibland...

Och så fint det är att läsa om saker ni kunnat lära er, du och mg! Är så glad för er skull, och samtidigt gör det ju så ont i mig att ni kunnat arbeta var och en för sig och tillsammans - som jag önskar att jag hade kunnat jobba så med min exsambo och att vi hade kunnat lösa det, och att jag hade sluppit sätta in två barn som med darrande underläppar frågar när jag hämtar dem igen i exsambons bil.

Men jag försökte och det fungerade inte... Mt, tack för att du hjälpte mig att inse det - tack för allt...!

Synd att ni känner så prova andra grupper. AA har hjälpt o hjälper så många. Att gå o lyssna o få prata med likasinnade , att slippa trampa upp en ny stig utan att få gå i de gamlas fotspår. Alkoholism är en sjukdom som är både falsk o listig! Att gå på möten får oss att inte glömma vem vi är. Kämpa på alla.

hade sedan ett efterspel då mannen delade ett lager, ett skikt till av det han brottats med under veckan. En självbekräftande upplevelse - jag fick bli delaktig av sånt som gjort ont i honom... och numera har jag lärt mig lyssna, bara lyssna utan att förklara, försvara det jag sagt/gjort - mina "tankar, ord och gärningar":) Det här har jag - och han - vetat så länge och upprepat i oändlighet, att alla äger rätten till sina reaktioner, känslor, tankar - samtidigt som jag äger rätten till mitt. Men att verkligen leva så är långt mer utmanande än att förstå på ett "tekniskt" plan. Det är det som inte kostar men kostar på... att handskas med sig själv.

Om verkligen viljan finns, och kunskapen, medvetenheten... tror jag, nej - jag har verkligen erfarit att nykterheten har en avgörande betydelse. Och då handlar det också om min, icke-missbrukarens, nykterhet. Redan en liten mängd alkohol gör att jag/man släpper en del av kontrollen - det är ju det som eftersträvas - "att lossa tungans band"... och då halkar det lätt iväg - då kan det bli helt omöjligt att verkligen möta den andre där han/hon är... när samtalet börjar handla om något som berör djupet inom en själv eller relationen. Då blir lätt fokus på den andre(s fel och brister) - inte på hens upplevelser/erfarenheter - och då blir det fel.

Jag har idag sökt fram sommarkylas blogg http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ för att dela den till en medsyster, ännu ett "Vuxet barn". Så berörande, så smärtsamt. Jag tror att alla som lever nära en missbrukande anhörig, vi medberoende, kan känna igen balansgången på den tunna, tunna och sköra lina man rör sig på när man försöker balansera själva livet. Utanför linan - i tomheten - är avgrunderna av kärlek, hat, besvikelse, hopp, förtvivlan, misströstan, uppgivenhet... skuld, ansvar, frågor - hundratusen frågor och funderingar... saknad, längtan, sorg-sorg-sorg...

Jag funderar ibland varför det är så få medberoende som orkar skriva och hålla taget här... Det finns ju många fler medberoende än missbrukare. När jag skriver ur mig orden för min känsloavgrund som säkert delas av flera förstår jag - igen - tröttheten, modlösheten, uppgivenheten i det jag ibland kallat medberoendeträsket...

Mina avgrunder har idag öar av hopp, tröst, tillit, trygghet, förväntan förhoppningar, frihet... lycka, glädje, förtröstan...
Ja, idag måste jag citera en av favoritpoeterna, Eeva Kilpi:

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände.
Försvara dem!

Gör det - försvara dem! Och du som lever i mörkret idag... Ljuset finns och det kommer tillbaka. Kramar / mt

Har själv funderat jätte länge på att gå på ett möte..men min skräck har vart just det du beskriver:( Kanske inte är bästa lösningen då.. Hoppas du finner stöd på anat håll!!! All styrka och kraft till dig!!

Usch vad ledsen jag blir av att höra om era erfarenheter. Jag trivdes inte heller på AA. / M

skriver Sanna Ehdin i sin blogg idag http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Hon rekommenderar 12-stegsprogram som Alanon. Hon tipsar också om en 12-stegsgrupp Co-Dependents Anonymous (CoDA) http://coda-se.se/ - en gemenskap av män och kvinnor vars gemensamma syfte är att utveckla sunda relationer. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan om friska och kärleksfulla relationer. Varje lördag kl 13:00-14:30 hålls öppna möten i Fröjdska rummet i Hartwickska huset på Sankt Paulsgatan 39 D i Stockholm (ingång från gården). / mt

fin och innerlig text att läsa såhär på lördagsförmiddagen. Ger fortsatt hopp om framtiden! Tack för att du delar med dig.
/m

längs det oklara tankespåret och söker det ord som kunde kännas rätt för det jag kallade min process. Mitt liv, som till det yttre ser ganska likadant ut idag som för tre år sen... och som är helt annorlunda på insidan. På två - eller kanske flera lager av insidan.

Insidans yttersta lager är det som ryms innanför hemmets väggar. Några månader innan mitt uppbrott började vi, dvs mannen, med en ombyggnad som vi talat om länge och inte var helt överens om. Jag ville och han var tveksam. En anledning till att jag inte drev på mer var att jag under flera år levt med ett ständigt sökande efter kraft och mod att bryta upp. Mina tankar sysslade konstant med det. Var jag skulle kunna bo och även omgivningens reaktioner. Det avslutande "gamla livet" och inledningen av "det nya" är präglat av detta praktiska. Idag är vi båda väldigt nöjda med hur det blev.

Under fjolåret genomförde jag en arbetsförändring som innebär mindre stress, mer egentid och lägre inkomst. Det kunde jag inte ens planera innan då jag dels ville försäkra min ekonomi och dels tänkte att om jag lever ensam kommer jag att både kunna och vilja satsa tid och engagemang på jobbet. Min arbetsförändring betyder mycket för mig och enbart gott. Etthundrafemtio procent gott:) Dock - nu märker jag att, och hur jag reagerar på stress. Det har jag säkert gjort under lång tid men de finstilta reaktionerna har drunknat i bruset... i både privatlivs- och arbetsbruset.

Vi har förlorat ett vänskapssammanhang där det visat sig att vänskapen till oss handlade mer om att samlas kring alkoholhaltiga drycker än att dela varandras tankar och erfarenheter - fastän umgänget till synes tog fasta just på "djupa" samtal. Så får det vara. Vi har numera umgänge där var och en dricker vad den vill på ett okomplicerat sätt. Vägen dit har inte varit helt enkel. Jag har mina tjejkompisar - som också är gemensamma - och jag gläds i hjärtat åt mg`s samvaro i AA. Efter bara några möten såg jag att han var så lugn när han kom hem. Så har det fortsatt. Samvaro som är "på riktigt" där det inte handlar om titel och status.

Jag längtar efter och söker mig till fysisk närhet. Vill sitta nära. Vill "klappa" på honom. Vill ligga nära, tätt intill. Under många år var det inte så. Som person vill jag ha stor rörelsefrihet, jag har har behov av egentid och ensamhet och jag har stort behov av både utrymme och gränser kring min kropp. Men nu vill jag vara nära och det är så gott.

Jag kan göra egna val i till synes små saker. Jag kan gå ut och gå för att jag behöver det även om han är lite ledsen och skör. Jag behöver inte "finnas till hands" för att han inte ska känna sig övergiven. Och om han känner sig övergiven äger han rätten till sin känsla och jag behöver inte ta ansvar för den. Jag kan välja mig själv men jag vill ofta välja att vara tillsammans. Oerhörd skillnad. Handlar kanske mest om att verkligen våga överlämna ansvaret för de egna känslorna till den som äger dem. Minns en konkret situation för kanske sju år sen när det verkligen inte var så och vi band varandra och båda var förtvivlade. Fast vi visste och kunde så mycket... men då ägde vi inte makten att ta det egna ansvaret och överlämna den andres...

Allt svårigheter i detta förvärrades av alkohol, även om det handlade om dyrt vin till god mat.
I allt detta har nykterheten medfört förutsättningar att ta vår kunskap, kärlek och goda vilja i bruk.
Nykterhet ger möjlighet att besinna sig och göra bruk av sina goda intentioner.
Så tänker jag.

I min innersta insida växer tilliten. Tilliten till att jag kan ta vara på mig själv... att jag kan ta ansvar för mitt liv och "klara" mig - det har jag egentligen aldrig tvivlat på... Jag har alltid, även som litet barn förutsatts klara mig... Men till vilket pris? I boken 12 steg för hopplösa handlar de tre första stegen om Maktlöshet-Tillit-Överlämnnde. Min utmaning är att våga känna... våga ha... tillit. Att våga överlämna mig till livet och ha tillit till att det ordnar sig. En obegripligt stor utmaning för ett "Vuxet barn". Jag övar... idag känns det så att när tillitsgrodden tagit fast - i hjärtväggen - då växer den vidare... men inte av sig själv ändå. Nej, den måste nog ha näring eller åtminstone måste jag passa mig för ogräs... det finns hela tiden frön också till sådant.

I min innersta insida växer tilliten - inte bara till att jag ska klara mig utan till att det goda finns. För mig. Jag behöver inte kämpa, behöver inte anstränga mig så mycket, inte "lyckas". Jag duger, jag "är värd" - detta uttjatade uttryck... Jag känner sinnesro - det inser jag när jag kommer i obalans, då ser jag vad jag saknar och jag har vägar att hitta tillbaka. Eller låta vara... låta det vara obekvämt i visshet att det går över. Jag kan ställa vardagsproblem i relation till hur det var och hur det är... och då blir det mesta hanterligt. Överkomligt. Ibland futtigt.

Jag läste nyligen att tillit och respekt är receptet för att bra förhållande. Det kan inte köpas... det är typiskt sånt som inte kostar men som kostar på... det kräver att båda verkligen vill. Kärlek och vilja. Kärlek utan vilja är sentimentalitet och vilja utan kärlek är manipulation skrev Erich Fromm för länge sen. Vi såg en dokumentär om Liv Ullman där hon beskrev livet och relationen med Ingmar B. Så mycket kände jag igen, alla lappar med ord och enkla bilder. Värmen, innerligheten och smärtan. En så djup samhörighet bortom orden... bortom allt. Som vi brukar skriva här - man känner igen det inre mönstret oberoende av ramen. Och vi är kvar.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn... Lisa Syrén spelar musik från min barndom och ungdom. Jag dricker lördagskaffe och har haft min tanketimme - som är minst en-och-en-halv-timme eller två. Gott kaffe, bra musik två långa lediga dagar... lördagslycka. Och så läser jag igenom - är detta jag? Ja... olika lager, olika sidor av mig... och så kan påminna den som ev läser att jag är en ganska krass person och inte särskilt kramgo:) Varje insida har sin utsida... och varje utsida sina insidor... forum är en plats där jag tar mig plats att veckla ut och betrakta olika sidor av mig. Tack och lov att vi fick ett livsforum!/ mt

PS Kan tillägga att jag skriver detta efter en ganska tuff vecka för både mg och mig. Vi har vardera mött olika utmaningar som förr kunde tagit musten av oss och orsakat (vi skulle låtit det orsaka) både förargelse och dålig stämning. Vi förnekar inget idag, sopar inte under mattan, men vi låter inte dagliga bekymmer överväldiga oss. Var och en tar hand om sig och vi kan be varandra om hjälp när vi behöver. DS

din insats på semestern... Semesterresor brukar inte behöva ha några gamla mönster för att man ska kunna ägna sig åt alkoholdrickande, det brukar nog kunna ordna sig på första försöket. Vad jag vill säga är att jag tycker det var starkt gjort! Skönt att ha det med i ryggsäcken!
/m

Jodå, det gick bra. Kanske mest för att jag aldrig varit på en sådan här resa förut, fanns inga vanor att bryta då. En vecka till för dej, sedan är du välkommen hem till snö, is, kyla, blåst och mörker! :-)

Kram tebaks!!

som man tycker om är som balsam för själen!

/MB

MB och ni som tittat in på min tråd. Ja, 2014 ska bli ett bra år, utan alkohol. Var på en fantastiskt konsert i kväll, det är sinnesförändrade upplevelse på riktigt.
ha de
Fenix

Hej MB! Såg att du klarade semestern. Snyggt jobbat!

Kram från Fia

Hoppas att 2014 blir ett strålande år som vi kommer ihåg det mesta av.

Kram!
/MB

".....Men tycker du inte det är läskigt att vara ute i skogen helt själv?", brukar de fråga. Då brukar jag svara att jag ju inte är själv. Skogen håller mig ju sällskap. Jag fylls alltid av en trygghetskänsla när jag är i skogen, och en känsla av att det är någon som håller ett vakande öga på mig, så att jag inte ska råka illa ut.

Har även flera gånger slagits av att naturen är gratis! "Man behöver inte ens betala inträde! Den bara finns där för alla att ta del av", brukar jag tänka.

Förr var det som att jag alltid låg på minus, och var tvungen att dricka mig upp till 0. 0 var neutralläge, där jag varken kände mig ledsen eller glad, utan ok. Vid 0-strecket kunde jag börja uppskatta saker i min omgivning, såsom en skogspromenad eller en konsert exempelvis. Innan jag nådde den gränsen var det ingen idé att aktivera sig, för jag kunde inte ta in och känna saker ordentligt då. Jag är glad att jag sakta men säkert börjar bekanta mig med vad som finns ovanför noll, ÄVEN i nyktert tillstånd. Att jag verkligen kan känna vinden mot ansiktet, höra susen och känna lukterna fast jag inte druckit. Tror att det kallas att leva i nuet.

..det bara funkar helt enkelt.
De brukar säga att man färgas av sin miljö, bor man i en stressig miljö med högt tempo eller ett arbete med tidspress, ja då krävs det en högre "motkälla" till stressen.
Så ju mer man stressar, desto mer tid behöver man lägga på att stressa av.
Lite granna som om man har en färghink där man försöker hålla en rosa färg, ju mer av den röda färgen (stress) som hälls i, desto mer av den vita färgen (harmoni) behövs för att kompensera, helt rött är farligt, helt vitt är...färglöst, tomt och blekt ett neutrum.

Jag brukar då och då tvinga ut mig på en naturboost genom att ta bilen till en liten vackert belägen sjö där det är helt lugnt, ett kyrktorn tittar upp i en skogsdunge på en udde och reflekteras i vattenspegeln beroende på vind, den bilden är lika fin oavsett ljuset, dag, morgon, skymning eller natt.
Tidigare hade jag fiskekort där och åkte dit flera gånger i veckan, bara för att få vara med mig själv, och naturen.
Oavsett vilket jädrans humör man än var på, så kom jag alltid hem fullständigt uttömd på dålig energi.

Om vädret var trist så klädde jag mig i passande utstyrsel ändå, klafsade igenom kohagen i de höga bondstövlar mellan koblaffarna,
Stannade till i vattenbrynet och lyssnade på skvalpandet mot de stora stenarna, ibland var vattnet mörkblått med silveryta, ibland i det starka solljuset så var det ljusgrönt och de låg bruna delar av trädgrenar precis under vattenytan, en snok kunde vingla förbi i strandkanten, de är fantastiska simmare.
Gräsänder, vildminkar, abborre, talgoxe, storgäddan, ekoxe, fjärilar, daggmaskar, är några av mina följeslagare på utflykten.
Nyfikna ungdjur bland kossorna är också en rolig upplevelse, de kommer alltid i flock, och den evigheten den främsta kvigan tar på sig innan den till slut vågar lukta på handen kräver sitt tålamod, men man har ju tid att orka vänta.

På vägen hem passerar jag den gamla stockbron över ån, och där tar det min evighet att komma över, det är så mycket det ska tittas på.
Alnarna och oxlarna som ramar in åns kanter, fiskarna som gömmer sig i skuggan av bron, kämpar för att hålla emot strömmen.
Vintertid så har isen miljoners ansikten, tunn klaris till tjock mjölkis med skrovlig yta, blad som frusit inne, små pölar på ytan som rinner ihop osv.

Ibland tar det en timme, oftast två tre, någon gång har jag pressat in det på en halvtimme mellan två tidsscheman, och det funkar också.
Frugan brukar fråga vad jag har gjort, du skulle ju bara gå ett varv runt sjön, tja idag hade naturen mycket att säga till mig brukar jag svara,
Och frugan brukar vika ner kragen på min skjorta och inspektera ...ja hon gav dig inga sugmärken i alla fall...
Lite halvallvarlig i sitt sätt att skämta, hon får sin poäng, jag hämtar stövlarna i hallen och visar upp trampdynan, kolla färsk koskit!
Hon heter Rosa och vi körde bara lite bajssex idag, och det är väl okej med dig?
Haha, det där vill jag höra mer utvecklat säger hon, vänta så sätter jag på hurran först...

Så får vi i vårat förhållande tillsammans lite glädje av att jag har varit ute och slarvat i naturen.
Hursomhelst jag kommer aldrig därifrån med ett sämre humör än när jag bestämde mig för att åka iväg första gången.

Sådana lyckopiller har de ännu inte lyckats tillverka och stoppa ner i en burk, det måste upplevas!

Berra

Hej!

Jag var på ett AA-möte, men tyckte att det var obehagligt. Grät när jag gick hem.

Vissa människor finner en trygghet i ritualer, andra inte. För mig kändes det väldigt oavslappnat, och stolpigt. Trodde mer att det skulle vara ett forum att prata fritt i. Kanske har jag inte funnit rätt grupp? Kanske borde jag ge det ett nytt försök? För jag vill ju gärna prata med människor som har samma problem som jag.

Hej!

Känner igen mig!

Av allt umgänge jag hade förut när jag drack, blev bara två personer kvar, och de är riktiga vänner. Det enda sättet jag hittills känt till för att träffa nya människor är att vara full, annars vågar jag inte ta kontakt. Så nog är det svårt alltid.

Det jag skulle göra om jag haft normala arbetstider (jobbar extrem skiftgång med oregelbundna arbetstider) är att kolla om det finns någon kul kvällskurs genom typ ABF, gå med i någon förening för foto, måleri, husdjur eller liknande, om man har ett sådant intresse. Ett annat alternativ är att engagera sig politiskt.

Har också märkt att alkoholen tar mindre av min tankeverksamhet om jag fyller min tid med vettiga göromål.

Ja, kanske är det väldigt vanligt det här jag beskriver, och som du Berra upplevt. Kanske bottnar det i att man inte riktigt vet vem man är. Hela ens identitet har ju tidigare kretsat runt alkoholen.

Känner också igen mig med det du nämner om all tid man har nu. Inga bakfylledagar och dagen efter bakfylledagen, då man mest känner sig helt tom och orkeslös, om man haft sig en rejäl bläcka. Tror det är jätteviktigt att fylla den nyvunna tiden med aktiviteter. Själv tränar jag mycket, läser böcker och går ofta på bio. Försöker vara stolt över vad jag åstadkommit istället för att känna mig misslyckad.
Men ibland faller jag igenom och är otröstlig. Kanske är det bra? Det kanske är nyttigt för mig att vara ledsen. Det kunde jag nämligen aldrig vara förr. Tillät mig inte att vara det. Tänkte att folk skulle bli arga om jag inte var glad. Det där skådespelet bubblade ju ofta över på fyllan och resulterade ibland i fyllegråt.

Min dröm är nu att flytta till en mindre stad, där jag har nära till naturen som jag saknar här. I skogen blir jag alltid lugn och harmonisk och kriget med mig själv avstannar för en stund.

- mg har samma "läggning" som din man beträffande urvalet av vänner... ändå är han sannerligen en "riktig karl".

Det gör inget alls att det ni och andra för ett samtal i min tråd. Jag har själv tagit plats i andras trådar och det jag velat "ha" i min egen tråd har jag klistrat dit. Min tråd har ett stort värde för mig, den inrymmer så mycket av min process (funderade vilket ord jag ska använda och hittade inget riktigt rätt).

Sköt om er och om varandra/ mt

Tack markatta för respons och mt för utrymmet. Precis som markatta känner jag att detta kanske hör hemma i min egen tråd, men nu hamnade det här. Mitt arbete med att förstå den där processen som håller kvinnor kvar hos de sjuka männen. För jag förstår inte alltid utan läser de vidrigaste skildringar och tänker ; "Men lämna nu, bara gå!"

Jag hade på något undermedvetet sätt inte glömt men förträngt min tid med kulmagecharmören. Kanske eftersom jag senare i livet träffade en riktigt bra man. Min nuvarande. Ett "bevis" på detta tycker jag är att de flesta av hans vänner är kvinnor och bögar. Han är inte rädd och därför behöver han inte slå eller förtrycka. Men visst kysste jag många grodor innan jag hittade rätt.

Jag är glad för att markattas alkis har fått hjälp med sin (som jag ser det, icke alkoholrelaterade promblematik) och att du mt har fått din nyktre man. Alla kvinnor förtjänar en värdig partner. Min man är fortfarande glad i alkohol. Men det är inte samma problem för mig längre. Visst blir han sinnesförändrad av det. Sentimental och dansglad och när en två meter lång karl dansar loss till sin ungdoms punkmusik är det inte alltid vackert. Men jag kan unna honom det, jag har slutat triggas av hans och andras drickande. Jag tror jag börjar glimta på vuxendörren. Inse att jag själv inte är Guds gåva till resten av mänskligheten.

Jag tror även att det självklart finns ett mörkertal av de otäcka männen (kvinnorna) här på forum. De som förtrycker sin partner. Kanske genom slag men antagligen oftare genom att dra på sig offerkoftan och sura när något går emot. Jag önskar också att de vågade skriva om det. På ett anonymt forum som detta kanske det skulle kunna hjälpa både förövare och offer att se hur tankarna går?

Tack för utrymmme än en gång mt -ska försöka hålla mig "hemma" i fortsättningen. Nu blir det sol och bad med en lite halvbakis karl som kommer att slumra i skuggan. Men eftersom jag är en god kvinna så ska jag inte rynka på näsan när han tar in en öl till lunch.

Fia