Senaste kommentarerna i forumet

Hej min vän MT. Hur har du det - frisk nu? Här vill det inte ge sig. Hostar och snörvlar, men har det ändå ok. Jag har ju lite fördel av att i det som är min huvudsakliga sysselsättning (yrkesmässigt) är jag frigående (haha, kan man säga så? Som en höna!) och jag jobbar hemifrån, så jag känner aldrig den där pressen, som jag gjort på tidigare arbetsplatser, att gå till jobbet sjuk - laddad på alvedon. Ingen blir lidande direkt av att jag ligger i sängen tills jag är frisk, nåja förutom att jag får ta igen en del nästa vecka då förstås.
Önskar er en fin helg, kanske med något extra gott?! Varm Kram

blir det i retur till er som tittat hit. Den där jämförelsen mellan alkoholsug och sockersug är inte oväsentlig, menar jag. Retar mig att jag inte kan bli av med sockerbeteendet, när jag nu slutalt med såväl alkohol som nikotin. Men det är helt klart en pryl som hjärnan är igång med, att belöna sig och planera, köpa hem, tycker illa om sig själv, och allt som liknar beroendet av gifter. En annan sak jag upptäckt när inte alkoholen finns att dämpa tillvaron, är att jag börjar vilja mer saker. Vilja bryta andra vanor, och umgänge med en del människor. Rätt jobbigt, men tror att det är mitt sanna jag som pockar på, när jag nu inte kan gömma mig på samma sätt. Bra är dock att jag hellre har dessa berg- och dalbanor, än att smeta ut mitt mentala liv med bedövningsmedlet alkohol.
Ha en bra helg alla,
/Fenix

Vill bara tipsa om en NY bra bok. Den heter "HOPP - en handbok för nynyktra" och är skriven av Anders Vigre. Dem innehåller allt... och lite till som man behöver när man är nynykter/drogfri. Helt nytt koncept som jag gillade skarpt.

/ Hagge

jag förstår... min Mm är den enda jag alltid kan vara med - fast jag trivs med att vara alldeles ensam också. Jag tror jag känner igen dig ännu bättre genom Mm, han är tämligen "enstörig" på fritiden även om han är mycket social på jobbet. Han tillbringar helst sin lediga tid med hönsen, katterna och med att odla och fiska. Och så säger han "du (alltså jag) är den enda jag alltid kan vara med".
Så insiktsfullt du skriver... jag tyckte mycket om det här inlägget. Kanske för att det också är vad jag saknar och längtar mycket efter i nuläget, att få vara för mig själv och hålla på med precis det jag har lust med. Och det innefattar mannen. Han är den enda jag kan och vill vara ensam med. (Jag tror du förstår vad jag menar:) / mt i natten

min röker åxå o slänger fimparna.....

det finns hopp om livet i alla fall :-)) Du låter nästan som hel karl från sjuksängen !! Månne den inneboende är en MAN som visar sig lite nu ??

Men kanske ska vi försöka använda kraften på oss själva först och främst?
Det finns så många energitjuvar ute där..

Kram/Lilja

Ja vi är medsystrar och mitt i eländet så slår det mig att vi faktiskt är fulla med kvinno-kraft och det ska vi vara stolta över!

Kram

Tack för ompyssling och omtanke, det värmer mer än ni anar♥
Men nu ska ni få höra! Efter ytterligare en tillsägning om badrummets skick i morse, lite sura miner och stampande dotter uppför trappan till övervåningen skedde som följer: vuxenbarnet erbjuder sig att gå och handla, inventerade kylen, gick och tog med sig det stackars hundskrället, kom hem och körde igång en diskmaskin, LAGADE EN SOPPA - HEMLAGAD HEDVIGSOPPA PÅ ÄLGFÄRS!, smakade gudomligt, varpå vuxenbarnet städade av köket efter sig, tömde diskmaskin och fyllde på nytt, OCH SKÖLJDE UR DISKTRASAN OCH GICK UT MED SOPORNA. Åt helvete med elefantgraviditeten á 620 dagar! Bring the next on, jag kanske fixar det här trots allt ; )
Kram från sjukbädden♥

Och Naturligtvis ska du också ha samma virtuella ompyssling som Viktoria, nu när du också känt dig klen och sjuk!Speciellt med tanke på att ditt liv med all sannolikhet kretsat mycket kring att ta hand om andra! Jag gör soppa till dig med!

Jag visst är gränsen hårfin mellan medberoende och missbruk.

Jag var den otroligt "duktiga" dottern, systern, hustrun och tog ut mig fullständigt på att vara alla till lags, hjälpa alla,visa en säker och trygg fasad. Mycket orkade jag men när mitt äktenskap blev svårt, där jag inte kunde ställa krav på en krävande man,hittade jag ingen annan utväg än den jag kände igen hemifrån,smussel med fLaskor.Självbedrägeriet började ta form.

Det gick "bra" i många år men när makens beteende tilltog började jag braka.
Denna förbannade historia man bär på som vuxet barn till alkoholist! Din lista sitter som en smäck..

Nu har jag det så mycket lugnare som skild men det var nästan omöjligt att skiljas-trodde mig inte om att stå på egna ben,vilket ingen kunde fatta.
Det var fruktansvärt svårt att uppbåda styrkan att bryta sig loss ur ett destruktiv äktenskap men jag är så tacksam över att jag orkade. han får nu ta ansvar för sitt eget liv och kan inte suga livskraft ur mig längre.

Jag skulle vilja vara med i en grupp för vuxna barn men då måste jag ha tagit itu med mitt eget missbruk först..(blink)

Jag gick på din sida Mulletant, i många många år. Men för 12 års sen började jag långsamt glida över på missbrukarsidan.

Nu försöker jag bli frisk och forma min egen identitet, den Lilja som aldrig fått ta plats egentligen, och det var då själva f..n om alkoholen skulle få förstöra för mig, den har förstört tillräckligt!

Javisst är gränsen tunn..så sant så sant

Många varma Krya-på-dig kramar från Lilja

jag kunde vara ni, alla tre, Viktoria, Pia och Lilja. Så mycket jag känner igen i livsmönster och livshållning. Så tunn är gränsen.. Det känns gott i mig att medberoendelistan är till nytta, jag har sett den tidigare och sökte upp den igen när jag tänkte på min barndom häromdagen. Har tänkt ibland att jag skulle vilja starta en grupp för vuxna barn (*skrattar* t ex i 60-årsåldern) till missbrukare och just nu känner jag igenkännandet och delaktigheten här.

Tack för din formulering Pia: "lära mig leva, släppa taget, ändra mitt sätt och våga låta andra ta ansvar för sina egna liv." Det övar jag på och tar ofta sinnesrobönen till hjälp,... Jag ryser lite när jag hör om ditt arbetsskift - jag har lämnat sjuksköteriet men är kvar i stress och ansvar.

Så tunn är gränsen, skrev jag nyss, mellan missbruk och medberoende - jag såg framför mig att vi går längs samma väg möjligen på var sina sidor om den streckade mittlinjen... men det kändes inte som nån bra metafor. Just nu tänker jag att vi går i samma livets skola. En norsk psykiater, Svein Haugsgjerd har skrivit att de som varit psykotiska har gått i livets högskola för de har gått närmare avgrunden än de flesta. Vi här är nog på högskolenivån vi också.. har tittat ner i avgrunden, eller Helvetesgapet... och kämpar för att hålla balansen. Vilken hjälp jag haft och har här att hålla taget... / mt

så bra att Lilja skickat virtuell ompyssling. Jag fyller på med honungsvatten smaksatt med citron och ingefära, serverat i en vacker mugg att intas med sked. I fredags var jag så där superförkyld, drack pulvermedicin med vinbärssmak och åt bara lite mandarin... och så honung, citron och ingefära också. Sen blev det bättre men igår var jag halvdöd när jag kom från jobbet, somnade i soffan kl 18 och sov tills min syster kom på besök sjutiden - var vaken ett par timmar och sov sen från kl 22 och hela natten. Nu fick jag klaga lite också:) Hälsokramar i massor! / mt

NU ser jag! Fasen, ligger du krank i flunsan! Så satans trist!

SÅ KLAAART jag skulle vilja gå och handla lite åt dig,komma hem och plocka ihop lite, tända nåt ljus, sätta på gott te(eller du föredrar kaffe kanske?) göra några goda mackor med leverpastej eller salami eller ost. SKulle sitta i fåtöljen så skulle du få gnälla och ömka dig och bara vara sjuk.

Sen skulle jag göra lite god soppa,precis som på film (fast jag ser ju inte ut som nån filmstjärna men det får du ha överseende med)

Jag skickar dig en virituell ompyssling!
Krya på dig nu!
Massa frisk-kramar från Lilja

Nerbäddad och ynklig idag. Influensa/förkyld och saknar någon som skulle kunna serva mig lite, typ städa upp i köket, trycka igång diskmaskinen och handla hem lite smaskiga saker till sjukling. Koka soppa till den sjuka, det gör dom alltid på film. Jag får ingen soppa - någonsin! Jag känner mig väldigt icke prioriterad, det är väll bara det jag vill tala om egentligen.

Vad jag känner igen detta duktighetssyndrom och denna otrygghet i relationer,detta fixande för andra som till slut gjorde mig utbränd,och bara vinet tröstade. Bara DÄR fann man stöd, hur absurt det än låter!

Ja, Mulletants lista läste jag och jag,precis som du, ser så väl hur min uppväxt med alkoholism bidragit till mina psykiska tillkortakommanden, och trots detta har jag ändå kämpat mig till en yrkesexamen.

Men historien gör sig alltid påmind där min överkänslighet och vilja att vara alla till lags och ta hänsyn till alla, till slut gör att jag inte orkar.

Jag hade bara ett värde när jag fanns för andra, precis som jag varit ett stöd för min mor sen barnsben.

Sen som vuxen orkar man inte riktigt.

Hoppas du kan njuta av vårsolen idag!

Lilja

behöver jag åxå läsa.
Jag bröt ihop på jobbet för ett tag sen,pga av jättedålig kommunikation mellan oss assistenter,o var sjukskriven 2 veckor,nu är jag tillbaka,utvilad o med distans,men jag är ju fortfarande i stormens öga fast stormen är vilande f.n.
Så den boken skriver jag upp titeln på nu genast.
tack så mycket kära du.

Samma sits här, min son 21 år bor hemma än och kommer nog att göra det ett bra tag till. Hans rum ser ut som .... och han röker och slänger fimparna RUNT askfaten... o lämnar tänt i huset ..., u name it.

Jag är en irriterande mamma som tjatar, det är väl det vi mödrar är till för? :) Fast till skillnad från förr så låter jag inte det tära på mig. Arg, irriterad, ledsen, javisst ibland men jag kan släppa det sen.

Kommer tid, kommer råd som de sa förr. Jag har skapat en ny regel här, bättre rent i hörnen än ett rent helvete... alltså, det räcker med att ha grundstädat, sen får det vara lite rörigt och dammigt. Livet är för kort och för roligt för att hålla på att gno och städa. Förr var jag ganska petig och hujeda mig om vi fick gäster och jag inte hade dammsugit.
Så även hos mig så är det väl åldern som gör att vi vågar släppa på behagfullheten.. och kanske även att jag nu medvetet väljer! istället för att bara följa känslorna.

Idag väljer jag att njuta av en ledig dag, en av kattungarna spinner i mitt knä här och petar lite på tangenterna med tassen, jag ska rensa ut bland papper och saker här i datarummet och sen blir det uteliv med hästarna och hundarna och hjälpa maken att röja i hans verkstad eftersom elektrikern kommer i morgon.

Ha det bäst! kram

Vad mycket tänkvärt du skriver om Mulletant. Jag slås återigen av hur väldigt medberoende jag har varit hela livet, först till min mamma och sedan min son. Listan du skrev om att vara barn till en alkoholist stämmer delvis in på att vara barn till en obalanserad, auktoritär och neurotisk förälder. Min mamma var i och för sig helnykterist under hela min uppväxt, hon säger inte varför men jag kan ana att det beror på att min morfar var alkoholist och tog livet av sig som pensionär. Och att hon själv inte kunde hantera alkoholen i sin ungdom...

Den här känsligheten eller vad man ska kalla den finns i hela släkten, och många dricker för mycket.

När min son insjuknade i sin ångest-tvångs sjukdom så blev jag så klart medberoende med en enda gång, mönstret satt djupt rotat hos mig. Tillika var jag den som alla sökte stöd hos, eller också så erbjöd jag mig självmant att stötta. Och så blev jag sjuksköterska.. ha ha. Så kunde jag ju vårda och ta hand om även på jobbet. Så tydligt jag kan se nu hur känslomässigt utarmad jag måste ha varit. Vinet blev det jag styrkte mig med, min trygghet, avslappning och energi-kick.

Så mycket man har lärt sig under dessa år och så lika vi är allihopa. Det viktigaste för mig när jag slutade dricka var egentligen inte att bara vänja mig av med alkoholen, det allra viktigaste var att lära mig leva, släppa taget, ändra mitt sätt och våga låta andra ta ansvar för sina egna liv. Som jag skrivit många ggr i andra trådar så krävs det övning, övning o övning. Små saker som att be sinnesrobönen om och om igen när tankar och känslor vill rusa iväg. Fokusera på det som är bra. Försöka att inte reagera på impulser direkt (då de aktiverar gamla minnen i amygdala, en kärna i hjärnan som lagrar känslor i samband med minnen för då blir reaktionen ofta för stark, felaktig, feltolkad) utan låta impulsen nå upp till pannloben och då kan vi se relevant på situationen.

På jobbet häromdagen så dissade jag den situation som var så jobbig förra veckan. Och jag såg att 50 procent av all personal gjorde samma "fel" som jag, alltså var glada, skämtade lite, pratade några meningar extra i samband med rapporten. Varför blev jag då så arg och ledsen över sur medpersonal. Jo jag var astrött efter 10 timmars stressande,en läkare som sprang efter mig, inte en paus för varken mat eller vila, OCH för att jag är överkänslig för kritik... Och efter hemska arbetspass var det vinet jag tröstade mig med förr, nu är jag tvungen att se mina egna känslor och ta ansvar för vad jag tänker, tycker och känner. Jobbigt ibland men givanade, intressant och framför allt så mår jag tusen ggr bättre i själen och kroppen.

Nu är det så härligt ute, ljust om kvällarna, fågelsång, hög luft, sol. Glöm inte att njuta mina vänner. Kram

Nästan alla dagar går bra att ta sig an nuförtiden. Men denna tisdag har varit motig. Tröttheten har tagit överhand och det känns som att jag suckat hela dagen.
Jag tror att jag skulle kunna sova i flera dagar. En vecka gärna. Och när jag vaknar ska det vara vår och lite grönt i omgivningen. Bästa stunderna jag har nu, det är när jag är själv och får göra precis det jag har lust med. Folkskygg skulle man kanske kunna kalla mig. Älskar mina vänner, men trivs bäst i mitt eget sällskap.
Jag har börjat vårrusta båten. Och där får jag verkligen vara själv. Gå runt i tystnaden och bara grunna på om ytan är tillräckligt blank eller inte. Tyvärr kom det minusgrader, så nu kan jag inte göra det heller.
Idag när allt kändes motigt kände jag liten gnutta av varför jag drack. Tristessen och motigheten trängde sig på på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Det var inget sug. Det var bara en känsla av att vilja försvinna för en stund. Nu är jag såpass "frisk" så jag förstår mina känslor och kan förnuftigt inse att lösningen inte är att berusa sig.
Så klok var jag inte för ett par år sedan. Så det går framåt även fast jag upplever att jag bara står och stampar just nu.

Och förresten. När jag skriver att jag vill vara ensam så är min fru en del av min ensamhet. Hon är den enda jag kan och vill vara ensam tillsammans med.
(förstod ni vad jag menade?)

dina ord värmer. Även om den här personen inte var en nära, personlig vän är det tillräckligt nära för att kännas mer än nån "man hör talas om". Och livssituationen kommer nära och berör. Det är så sant att jag har mycket kärlek och närhet omkring mig och frågar mig allt oftare vad som är viktigt den tid jag har kvar av mitt liv. Det här är en verklig påminnelse.

Annars Lilja, jag minns dig och är glad att du sökt dig tillbaka. Ni som kämpar hårt mot alkoholmonstret har gett mig många värdefulla insikter. Ha en bra dag, allt gott! / mt

Hej Mt-

vet inte om du minns mig men jag var aktiv här i somras och fick hjälp och har sen dess levt i förnekelse men är nödgad att återkomma.

Ville bara skriva några rader angående ditt dödsbud. VIsst måste man få skriva även sån't här? Naturligtvis.

Det är ju så starka känslor om hur snabbt våra liv försvinner när någon nära går bort. Helet plötsligt får hela ens liv en annan dimension och man kan bli tacksam över de nära och kära man själv har omkring sig. Man kommer så nära livets kärna vid dödsfall, hur motsägelsefullt det än kan låta.

SÅ viktigt att inte kasta bort våra liv på strunt eller fylla-hinna reflektera över glädje och framförallt få känna och ta emot kärlek.

Vad jag förstått av din livssituation och det du skriver här så har du mycket av den varan, en person som ger mycket värme och kärlek och stöd; såväl i din familj, bland vänner som här på forumet.

Hoppas du kan få en fridfull stund ikväll och kanske tända ett ljus för din vän eller vad som nu känns bra.

Skickar dig mitt varma deltagande.

Hälsningar Lilja

en påminnelse om livets ändlighet. En bekant har hastigt och helt oväntat dött och jag tänker att hon inte fick en enda dag som pensionär... Jag hade nyligen ett långt samtal med hennes man som är pensionerad sen en tid. Ofattbart att han nu ska ta emot kvällen och natten i medvetenhet om att hon aldrig mera kommer hem... Så viktigt på vilket sätt man skiljs åt... ifall den ena ska leva med det minnet som det sista. Säkert helt fel plats att skriva detta, här där människor lever i så svåra och besvikelsefyllda relationer... men det har blivit en vana att jag fäster mina tankar här.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag / och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag / men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henrikssons dagsvers som vissa dagar kryper in under skinnet på alldeles ett särskilt sätt.

Lite halvtrött här på söndagkvällen, läser "behagfull" och får det till "behagligt full" :-O :-)

Nej, efter 50 har Marie äntligen släppt lite på gränserna och blir så där riktigt karatefull som hon egentligen velat bli hela sitt liv, men tidigare inte vågat på grund av omgivningens förväntningar...

God natt, jag ÄR trött. ;-)

läser i senaste nummret av Vi hur Marie Göranzon upplever att hon efter 50 inte längre bemödar sig att vara behagfull, så som oftas yngre kvinnor anstränger sig för att vara i alla möjliga sammanhang. Kan se att även hos mig avtar det behovet med mognaden, fast jag fortfarande kan falla in i det av vad jag tror är en blandning av rädsla och gammal vana. Ska vara mer uppmärksam på detta förminskande beteende mot mig själv!
Tror att det beteendet absolut minskar i takt med att självförtroendet och självkänslan ökar, egenvärdet - det som blivit större och mer förankrat för varje nykter dag som går. Så mycket mer handlar om det nyktra valet än jag någonsin kunde ana då jag klev på det här tåget. Så många ringar på vattnet har det nyktra valet genererat i mitt liv

Mt tack för listan! Väcker mycket tankar och känslor hos mig. För några år sedan, skulle faktiskt kunna specificera det till innan 2009, så skulle mitt ärliga svar (om jag skulle tordats vara ärlig då, jag är inte säker) varit ja på nästan alla ovanstående punkter. Det är sorgligt att se så där svart på vitt, men glädjande är att jag också kan se att flera av de instämmande svaren skulle bli nekande idag, pga flera goda val och förändringar jag gjort i mitt liv. Jag kan idag svara nej på några av dem, och blev nu motiverad att fortsätta sträva efter att kunna svara uppriktigt nej på resten också. Jag ska banne mig skriva ut denna lista och ha i min almanacka som påminnelse och som ett faktiskt mål. Kram och tack för allt du delar med dig av! Är också glad att du känner dig lyssnad på och kan låta dig tröstas, det är en ljuvlig känsla, jag vet hur förlösande det kan kännas.