Senaste kommentarerna i forumet

men Nej tack Andreas, jag är inte och vill inte vara din egen lilla ängel och inte mullistantis heller.

Jag skrev för att jag kände ett starkt behov att delge dig det jag känner när jag läser en del av dina inlägg och jag kan inte på något sätt se av det du skriver att jag skulle nått fram.

Jag har svårt att förstå till vilken hjälp jag kan ha varit, i synnerhet för din fru och dina barn. Jag kan inte föreställa mig annat än att de ”tagit skada eller lidit” av att ha en man och far som förhåller sig till alkoholdrickande så som det framgår av det du skriver - jag kan förstås ha fel men jag tror inte det. Dessvärre.

Nej, jag fattar inte riktigt, eller just ingenting.
Allt gott / mt

Förstår då viker avtryck du har gjort hos mig?
Jag skulle verkligen vilja ägna mig åt att arbeta med folk som har det svårt.
Vis av mina egna erfarenheter.
Vet inte vad som driver mig, pengar?
-Nä, jag är certificerad webbprogramerare. Vore det pengar jag var ute efter så hade jag arbetat kvar i it branchen.
Aktier då, jag gick hemma tre år och var sk daytrader men där kan man snacka om stress och oro.
Pengar har aldrig varit min drivkraft.

Jag har arbetat på förskola, i särskolan. Ett tag var jag inne på att utbilda mig till rehabinstruktör och arbeta med folk som blivit nyskadade genom trauman, så jag kunde dra lärdom av min egen motorcykelolycka.

Jag har tävlat med motorcykel och kört roadracing.
I min ungdom vill jag bli polis, för att kunna hjälpa till.
Alfa yrken jag haft har jag velat vara den drivande, den som håller i taktpinnen så att säga.
Takt och takt..........
Jag har med tanke på takt, sansat sedan jag var 6 år

Jag har dansat allt från folkdans, latinamerikanska danser till bugg och jive.
Var med i Lasse Kuhlers pardans grupp, har uppträtt med franska rokokodanser.

Vad viol jag säga med detta nu då?
Inget, jag bara skriver av mig. Och skriver det som kommer upp i skallen.
Men jag hoppas och tror att de närmaste inte tagit skada eller lidit av att jag gillar att dricka.
Jag känner till problematiken och har lärt mig att säga
-Tack, men nej tack. Det har detta forum lätt mig. Alla föredömen, framförallt du m.t.
Men även Adde, Berra, Santorini, Markatta, Tilde....ja listan kan görase jättelång.
Även Fantastiska Fia skall vara med i båten.
Vart detta tar vägen vet jag ej, jag skriver med mobilen men vill bara säga till dig mullistantis.
Jag är så tacksam och glad över alla dina berättelser och vinklingar och hur din syn är på det hela utifrån som du sr på det hela.

Du är den som betytt mest för min överlevnad, och jag och även mina barn...min fru har just dig att tacka mycket för.
Tack vare dig kommer det gå bra, jag drar mig tillbaka kanske........
Men tittar förbi nu och då och lämnar lite lägesrapport.
Oj vad mycket det blev, får se om man fattar ngt? Jag har bara skrivit och skrivit nu en stund.

Alles//A

Hej Fenix! Jag vill bara titta in och se om allt är ok med dig? Du betydde och betyder en del i min värld så jag vill veta att du är ok?

Kram från Fia

Hej Mulletant! Förstår varför du är så älskad. Det du skrev till vill.sluta tog verkligen tag i mig. Du skrev det jag hade velat skriva men mina ord räcker inte till. Jag är en missbrukare och mitt inlägg hade snarast blivit ett påhopp. Ditt var bara kärleksfullt. Är glad för din skull, att du har fått tillbaka din "riktige" man. Allt gott brukar du skriva och det hoppas jag att du får.

Fia

Hej
Ja, jag tror att all skit måste komma fam i ljuset.Håller med dig
om att ljuga och självbedrägeri är man mycket duktig på när man
dricker. Ljög mycket för min mamma som gick bort i juni, hon undrade
varför jag aldrig kom hem, hur skulle jag kunna ha tid med det mitt
i en period av drickande. Men sen kom jag på att hon har inget lukt-
sinne kvar så jag gick dit rätt så jag druckigt. Skäms för det nu när
hon är borta. Klagade på att jag var deprimerad som jag inte alls var.
Jag hade bara den där hemska ångesten som följer. Jag tog på mig offer-
koftan.
Jag tar nu bara en dag i sänder. Just nu är jag inne i den måbraperioden.
Allt är toppen men jag vet hu farligt det är har ju trillat dit när jag
mått som bäst. Men ännu har inte papegojan på axeln visat sig.
Ha det bra du oxså.
Ingen alkohol idag vad som än händer drygt 5 veckor. All ångest borta

Jag tror att jag tack vare dej och Cyantiina lagt ännu en pusselbit till varför forumet funkar så bra.
När man håller allt för sej själv blir det förr eller senare svårt att komma ihåg hur illa det faktiskt var. Finns det nedskrivet, så är det mycket svårare att ljuga för sej själv. Lögn och självbedrägeri är ju vår bästa gren som alkoholist.

Har man skrivit ner sina bottennapp kan man ju bara försöka inbilla sej att "det nog inte var så farligt".

Ha en bra dag!
/MB

...också för mig har dina inlägg och tankar här på Forumet betytt väldigt mycket och jag tycker det är så bra att du fortsätter att skriva här och dela dina tankar även nu då tiden gått och ni är ute ur krisen om man kan uttrycka sig så. Det är som Fygcert skriver, guld värt. Det inger hopp om att det går att förändra och göra det bra för sig även om man, som du skriver levt med alkoholen inneboende i sitt liv. Det tycker jag var ett bra uttryck.
Tack mt.
Kram Tilde

Så bra du skriver!
Och som du vet - vad glad jag är att du och Mg har det gott idag. Jag förstår att det varit en lång väg att vandra, men du är så bra och du är värd allt gott!

Du har varit guld värd för mig, alla dina ord till mig, alla dina tips, allt stöd och allt som är du - tack!!!! Jag är glad att jag kunnat göra intryck på dig! Jag hade inte överlevt utan forumet - som du skriver; jag har också spenderat oändligt många timmar här!!

Stor kram!

och 40 veckor sen jag "skrev in mig" här... eller registrerade mig ska det kanske heta:) För snart tre år sen utspelades ett drama medan jag hade botten till farsdagstårtan i ugnen. Jag varken kan eller vill minnas vad det handlade om... men jag minns min förtvivlan och desperation. Jag vet att det var en av de gånger jag sa - eller skrek - men kanske ändå sa behärskat: Fattar du inte att jag står på tröskeln... Men han fattade inte. Inte förrän jag hade stigit över den och gått. Då föll polletten ner.

Jag skriver det här mest med tanke på dem som eventuellt läser och undrar vad man kan göra för att få en människa att sluta dricka.

Idag är jag övertygad om att det enda man kan göra är att vara tydlig med hur man vill och tänker leva sitt eget liv. Lika övertygad är jag om att den som missbrukar kan upphöra med det endast utifrån sitt eget val; att övervinna ett begär, eller sug, att förändra sina vanor - för att fira eller trösta sig eller skingra ledan, att hitta alternativ - det är en så stor utmaning... inte bara en gång eller vid enstaka tillfällen utan återkommande, igen och igen... att den som blivit slav under sitt eget missbruk måste möta varje kamp utifrån sin egen önskan och inte "för någon annans skull".

I helgen ska återigen många barn och barnbarn samlas i vårt hem. Inte för nån speciell dag utan bara för att äta höstmiddag. Jag tänkte ganska mycket på det när jag stod i beråd att flytta; skulle jag ha plats för att samla alla våra barn och barnbarn samtidigt i en lägenhet som skulle varit långt mindre än vårt (alltför) stora hus? Hur skulle det vara att samlas utan "far i huset"? De hade inte bilden klar över graden av hans missbruk och de dramer det medförde - de hölls innanför staketet mot omvärlden.

Nu blev det inte så. Mannen fattade, jag vände tillbaka och vi inledde en gemensam resa mot ett nyktert liv. Resan har inte varit varken lätt eller smärtfri men riktningen har varit klar. Min inre grund har vuxit sig att stabilare - aldrig mer tänker jag leva med alkoholen som en inneboende i mitt liv. Vi talar inte om den aspekten längre. Ibland säger maken spontant "jag kommer aldrig mer att dricka alkohol" men han säger också att han tar en dag i taget. Han har en egen inre bild av missbrukaren-i-sig och hur han ska handskas med "honom" - en förhållandevis ny insikt.

Att skriva mitt liv som medberoende och frihetskämpe här på forumet har varit den absolut största - avgörande? - delen av min räddning. Oändligt många timmar har jag befunnit mig här. Långt fler än om jag gått på 1-2-3 möten, eller samtal i veckan. Det mesta och det bästa/viktigaste har jag skrivit utan tanke på att "nu ska jag skriva" hur jag har det, känner det... Nej, det mest klargörande har alldeles utan medveten planering hittat sin väg genom fingertopparnas möte mot tangenterna... som just nu. I denna stund. Många, många gånger har jag återberättat och sammanfattat de viktigaste ögonblicken, besluten, händelsesekvenserna... formulerat, betraktat, prövat orden för det avgörande ... Det som röjt väg eller fört in på nya spår.

Och igen, igen vill jag tacka er alla mina forumvänner som funnits och finns längs den här delen av min livsresa... det börjar som alfabetet med Adde och Berra, två - på olika sätt - nyktra alkoholister, ni två var de som först gav mig hopp - och C som i curry... hon fick sin prinsessa, lämnade och valde sitt liv:) Lelas, fanns med från början - du mitt envetna bollplank... och lillablå och Dompa, victoria, vana och alla dikter och sånger, santorini, Maria och Kalla... Nej, jag kan omöjligt nämna er alla... men flygcert och Framtidsdrömmar måste jag nämna liksom självklart Stigsdotter och Mammy... vi har ju dessutom varit på samma möten!

Numera läser jag knappt varje dag och skriver när livet är nära och orden kommer... när det är stilla omkring mig, som nu. Skrivandet har blivit ett behov i sig som kanske med tiden söker andra utrymmen för uttryck och form. Forumet har varit, är, en plats för det personliga uttrycket - men inte till ett tomt rum eller på ett dött papper... det har en riktning och det gör skillnad.

Det regnar. Kastanjen utanför det filosofiska rummet har fällt alla blad.
Det är tid att låta köket fyllas av jordnära dofter; rotfrukter, kryddpeppar och lagerblad. Äpplen, kardemumma och kanel. Några kryddnejlikor.

Allt gott till er alla. Lev väl / mt

Hej och godmorgon
Läste dina rader om hjärnröntgen.Min husläkare skrev
omedelbart en remiss åt mig för en hjärnröngen kom
dit samma dag. Kan berätta att jag bara föll i hop
hemma i köket där min man hittade mig då hade jag
kramper i helqa kroppen, själv minns jag inget. Jag
hade en jävla tur hade inte epelepsi. Däremot hade
jag natriumbrist det är saltbrist som kan vara jätte-
farligt. Fick ligga med saltlösningsdropp i fyr dygn.
Jag talade om för läkaren att jagf druckigt flera
månader och slarvat med maten, och det var orsaken.
Vill inte skrämma upp dig, men det vore bra för dig
tror jag med en röntgen.
På grund av denaq händelse är jag livrädd för alkohol.
Tror och hoppas det ska gå denna gång.
Igår fem veckor just nu går det bra alkorösten har
hållit sig borta. Men men den ligger säkert och lurar
min värstqa fiende som förstört så mycket.
Ha en bra dag, Vila och ta det lugnt.
Kram
Konstnären

God morgon Henke,
vet inte om du redan sett inslaget på morgonnyheterna idag, annars kommer en länk här:
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/missbrukare-med-adhd-kan-behandlas-24…
Hoppas du har det okej. Här har snön som kom igår stannat kvar på marken, och fortfarande kommer det mer, så nu blir det ingen cykel till jobbet idag. Suckar lite över att bo där jag bor.

Ny här...men vill bara önska dig all lycka!! Idag ska jag inte heller dricka....

Hej alla
Jag önskar er alla en skön dag. Känner mig
glad idag. Vad som än händer idag ingen
alkohol
Kram Alla

Skönt att höra! Och fint att du hänger kvar här.

Hej vill sluta
Iag ska inte jag heller dricka, i morgon är det fem veckor
och jag mår ju så himla bra nu. Jag får bara inte sabba det.
Det är väl underbart att vi inte ska dricka idag. Just nu
känner jag mig stark. Blev så himla rädd när jag säckade ihop
den 10 september, min man hörde en duns från köket där låg
jag har han berättat med kramper i kroppen. Själv minns jag
inget förrän på sjukhuset. Hade natriumbrist visste knappt
vad det var, men jag hade för lite salt i kroppen på grund
av att jag hade druckigt hårt flera månader. Snacka om mega-
ångest och rädslan att dö. På grund av den upplevelsen tror
jag det blir lättare denna gång efter ett antal återfall.
Du är duktig
Må bra
Kram Konstnären

Därför kan jag säga att jag även vet vad som funkar. Även om min startsträcka har varit löjligt lååååååång.
Så kanske. Jag hopas det.
Idag skall jag inte dricka....
Även du konstnären?
Kram/A

Viktoria.

Jag skriver svar senare i kväll för nu är jag på jobbet
. Finns inte direkt tid att skriva.

Jag lever iallafall.

vi hade ett sjuhelvetes gräl igår - efter ett till synes löjligt missförstånd. Ett tag tänkte jag faktiskt att han druckit - och att det är helt hans ensak. Intressant känsla. Men sen vände allt och det var hans handlande som förde dit - hans initiativ och att jag tog emot...

Man måste vara två för att gräla och två för att bli sams. Vet inte om jag kan säga att det rensade luften för det var ett så obetydligt moln... Jag blev dock medveten om att jag släpar på en del grums inombords som blev klarare för mig själv... en del följde med i stormen, resten får jag ta hand om efterhand - det handlar inte om vårt liv utan om mig och andra relationer.

Underbar morgon, höstguld. Lev väl alla / mt

- jag är inne på tredje portionen Zoega redan - mullegubben har bara hunnit till första muggen :) Det blir en solig och fin dag här hos oss. Höstsol ♥
Kramar / mt

- så exakt på kornet du beskriver mitt ställningstagande då, för snart tre år sen. Jag har inte heller upplevt att jag ställt ultimatum... inte direkt - bara delgivit och klargjort mitt eget ställningstagande. Skillnaden? Tja, den blev tydlig de gånger han sa något om att han är ställd under ultimatum... eller så. Då konstaterade jag att "det är helt ditt eget val - jag har gjort mitt"... Frågan om ultimatum har ju diskuterats många gånger här på forum, framförallt betydelsen av att stå fast vid det när man väl uttalat det - annars bara flyttar man gränserna. Just nu tänker jag att det avgörande är att man fattat ett beslut för sig själv, för sin egen del. Det (svåra) blir ganska enkelt då. Men vägen dit är troligen längre än att peka på den andre och tala om vad han/hon ska, vad jag kräver av hen för att stanna kvar. Det är det egna, personliga valet det handlar om.
Varm kram ♥ / mt

God morgon fina du! Kändes gott att se att vi var här samtidigt♥ Kaffet är på G...

Idag har mina tankar rört sig kring min kommande födelsedag och firandet som hör i hop med densamma. Hur ska bjudningen se ut? Hur vill jag ha det med alkoholintaget? Andras alltså. Kommer det att bli konstigt för min man eftersom hans nykterhet är nyare än min och ännu inte självklar på samma sätt.

Även detta har rört sig i mina tankar under veckan. Detta med den sk "påtvingade" nykterheten (en användare påminde mig).
Alltså, man kan ju välja att se det så - som att den i vårt fall är påtvingad min man av mig. Eftersom han med all säkerhet inte valt den vägen utan min påverkan.
Fast jag känner inte så, att jag tvingat honom. Jag har däremot fattat beslutet för min egen del. Jag, som nu efter lång kamp själv är nykter kommer inte att leva tillsammans med, eller i närheten av, någon som har alkoholproblem eller ens dricker sig märkbart berusad.
Ultimatum? Tja, kanske. Fast det har aldrig varit menat som ett hot från min sida, bara en delgivning om hur jag beslutat mig för att leva - jag har inget annat val känns det som. Och med tillägget att jag har en innerlig önskan om att vi fortsätter vårt gemensamma liv.
Påtvingat? Nej, jag vägrar ta på mig ansvaret för någon annans val, han var fri att fortsätta tuta på. Bara utan mig då. Jag har varit tydlig med förutsättningarna den här gången så att säga. Men visst ser jag en moloken min vid något tillfälle. Och visst är jag på det klara med att han inte hade valt nykterheten om han inte behövt. Men kan det få bara vara okej så? Är det något så konstigt och fel med det? Vi är ju tvungna att förändra, lära om och kompromissa på en massa olika vis både i våra nära relationer och i samhället i övrigt genom hela livet, inte är det alltid till vår stora förnöjsamhet. So what?! Är det livsviktigt att båda jublar över beslutet, eller kan man få det att funka ändå? Jag tror faktiskt det.
Visst, i den bästa av världar vill båda i ett par samma saker, av samma anledningar, samtidigt. Alltid. I den bästa av världar...
I min värld är det helt okej att han "gått med på" att vara nykter, han verkar tydligen ändå tycka att det är värt uppoffringen eftersom han valt att stanna kvar. Jag har faktiskt också offrat för kärleken, vad går jag inte in på här, men det är så lekens regler är...
Kanske går det att förstå vad jag vill få fram här, kanske inte alls? John Blund står vid sängkanten så lite suddiga är tankarna.
Sov Gott mina fina medkämpar♥

Hej vill.sluta
Jag är kvar på banan och tänker stanna. Kändes underbart
att lägga sig nykter en fredagkväll efter två ramlösa.
När jag var som mest aktiv brukade slinka ner en liter
vin och ett par drinkar innan maten. Får ångest bara jag
tänker på det.
Idag ska jag inte dricka vad som än händer. Första glaset
sen är det katastrof för mig.
Vi tänker så här vi är duktiga vi är värda ett fint liv
i med och motgångar.
Tack för att du tänkte på mig det värmer ända in i själen
Kram
Konstnären

Läste att du kände dig ensam, kan vara skönt att veta att i detta forum är det svårt att vara ensam.
Och vi alla sitter i samma sits.
Ta ett nytt beslut varje fc dag om: "Idag skall jag inte dricka"

Ocj när denna dag är slut kan du bocka av Dag 1.

Lite sent omsider, välkommen hit!
/A

Känner avsaknaden av forumet när jag inte varit så aktiv.
Betydelsen du har är enorm!
Tack.
/A