Senaste kommentarerna i forumet

Fredagshälsning och varm kram till dig A. Ett litet boktips, har just börjat läsa Åsa Mobergs "Väninnorna och jag", om kvinnlig vänskap genom alla/olika åldrar. Har inte hunnit så långt (någon avbryter hela tiden) men tycker om hittills! Tänkte på dig.
Hur tänker du kring kommande forumkonferans? Jag skulle nog gärna komma som det känns nu. Men en hake är att Stockholm ligger så avsides ;-) jag måste i så fall resa på fredag och hem på söndag. Kanske kan jag inte lämna R 2 dygn. Måste fundera lite. Just nu (5 månader igår)är hon ganska känslig och behöver tanka mammakropp och mjölk med ganska täta mellanrum. Men det kanske är helt annat om ytterligare två månader? Hur vet man det? Kommer inte att fråga på "familjeliv", litar mer på mina alkiskompisars omdömme här faktiskt, hihi. Alternativet är att ta med familjen och låta dem roa sig själva på lördagen, men helst vill jag åka själv.
Ska tänka lite till/Victoria

Tack för hälsning och för att jag får "finnas kvar" hos er! Ni finns här hos mig oftare än ni anar :)
Kom att tänka på en sak då jag skulle förklara mitt drickande, varför jag ville berusa mig, för en vän. Alkoholen var för mig ungefär som vad jag tycker instagram, eller snarare filtren i instagram verkar fylla för funktion för många. Att försköna verkligheten med. Verkar finnas en del instagramfiltermissbrukare också. Önskar dem ett tillfrisknande;-)

Hej!
Vad skönt att höra att du har träffat en bra terapeut, Medardus! Härligt!

Jag tror att det är bra att du och frun inte träffar terapeuten tillsammans. Man måste få lov att vara arg på sin partner, att testa olika tankar, att gråta... och allt sånt där - utan att partnern hör och ser det.

Mitt i sorgen är det skönt att läsa att du mår (relativt) bra. Kram!
/H.

Ibland behöver vi tycka synd om oss själva.. men stann inte kvar för länge i offerkoftan.
Jag tror inte att du ska titta så mycket bakåt i ert förhållande.. Det kan du ju inte ta med dig i alla fall eller åberopa i framtiden.
Just nu, är det bara NU som räknas..
En del tror att de vet "allt" om en annan person, bara för att de känt personen sedan barnsben..
Och visst vore det till viss del bekvämt, om vi inte förändrades.. Då skulle vi knappt behöva prata med varandra.. Men då funnes det heller ingen mån för utveckling.
Även om du hoppas, så kan du inte "göra om" din fru efter dina önskemål och det kan ta lång tid att "hitta sitt jag" (tro mig, jag har letat i över 50 år, och jag är inte säker på att hela sökandet är slut;-D )
Till syvende och sist, så är det ju varken du eller hennes väninnor, som bestämmer, vilken väg hon tar. Lyssnar hon för mycket på dem, så är hon en vindflöjel, som inte hittat sig själv..
/trollis/

Du har så rätt, höst trollet!
Naturligtvis har min fru rätt till sin egen utveckling. Jag vet dock vem jag blev kär i och vem jag, trots alla bedrövelser, ändå älskat genom alla år. Jag räknar med att hon blir en ny och förbättrad människa, precis som jag börjar bli, och jag hoppas förstås att hon kan få lite perspektiv på alla besvikelser. Först därefter tror jag att det kan vara möjligt för hennes känslor att åter blomstra, och då allra helst för mig...;) Det jag är rädd för är att hon gått för långt i tanken redan, och att hennes väninnor påverkat henne negativt. Just här känner jag mig så ensam, för det är ingen kring min fru eller hon själv som förstår hur och varför jag kämpar för vår döende kärlek. De ser tyvärr bara alkisen och besvikelserna, inte mig. Så, nu har jag fått vara självömkande också, men fan så jag behöver det just nu...

Hej JyO! Om du läser i forum-delen "förändra ditt drickande", så ser du att mängden av oss "alkies" som KAN hantera alkohol, efter uppehåll är mikroskåpiskt liten..
För de flesta (det finns ett par undantag)av oss, gäller allt eller inget! De som tar sig ett återfall, brukar komma på, att de efter en kort tid är tillbaks, precis där de slutade!
/trollis/

Hej Medardus!
Det är nog tyvärr inte alls ovanligt, att livet inte blir "en dans på rosor", när alkoholisten blir nykter..
Det förändrar ju den medberoendes identitet, precis som du beskrivit..

Många gånger, lovar vi oss själva att vi minsann a l d r i g ska bli som våra föräldrar.. Och så en vacker dag, inser vi att vi ÄR precis som våra föräldrar..
ja, antingen gör man något åt det, eller så förnekar man det också i fortsättningen..

I ditt fall, gör du helt rätt i att "lämna in en kupong".
Men tänk på att "högsta vinsten", kanske inte längre är den du tror!
För i och med att DU har förändrats, så tvingas hon att förändras.. Kanske visar det sig, när hon hittat sig själv, att det inte är kvinnan du egentligen drömde om..?
/ trollis/

Tittar in me en morgonkram till mulleholken ;-D/ trollis

och tänkte i går kväll att Valborgsmässoafton som blev en sorts katastrof med återfall är den dag som bidrog till den avgörande vändningen.

Tack vare situationen med "rätt" människor närvarande kom mannen iväg på sitt första AA-besök. Den 14 maj i tryggt sällskap i stora stan. Två möten för säkerhets skull. Nu betyder hans hemmagrupp mycket. "Jag är så glad för min AA-grupp" sa han igår kväll. På fredag ska han ha ansvar över nycklar och kaffe eftersom flera "trotjänare" är bortresta eller annars inte har möjligt att närvara.

Tacksam, tacksam är jag över livet idag. / mt

Tack för att ni frågar. Jag vet inte om jag kan hjälpa er så mycket, men om jag kan så är jag glad för det. I vårt fall, menar min vän terapeuten, handlar det inte om en äktenskaplig kris utan om en identitetskris. Frun har nämligen som medberoende undanhållit sin egen identitet i flera år, och det är denna kris som drabbat henne när alkoholen plockats bort ur ekvationen. I hennes fall har hon sett hur hon vid en separation skulle kunna råka ut för ödet att bli ensam och olycklig som sin mamma (som sumpat sina bästa år genom att ha varit tillsammans med ett par alkisar), vilket fått henne att, inte tveka, men spy ironisk galla över. Terapeuten poängterade dock att hon redan har skapat en avbild av sin mamma, och att denna insikt troligtvis kommer att sänka henne rejält. Han varnade mig skarpt för att på egen hand försöka konfrontera henne med detta, och han sade också att jag absolut inte får pressa henne med kärlek och löften om framtiden, för då försvinner hon: "Hur ska hon kunna vilja ha dig när hon inte ens vet vem hon själv är? Hur ska hon kunna veta vad hon vill ha alls?" Det enda jag kan göra är att finnas där som stöd och hoppas på att hon med tiden ser att hon har kärleken right there...om hon kommer att vilja ha den vill säga...

Som ni förstår, det här har alltså inte bara med fruns känslor och besvikelser att göra. Enklaste utvägen för mig vore ju att bara lägga ner, inse att mina chanser är som att vinna på Lotto, bara gå vidare och låta henne komma till insikt med tiden. Men vad fan, när det gäller kärlek, och chansen att få tillbaka henne hur liten den än må vara, så ger jag inte upp utan lämnar hoppfullt in en kupong. =)

blir väldigt nyfiken på det du skriver Medardus. Jag instämmer i det som Framtidsdrömmar skriver: skriv mer om du orkar, jag som är i din frus sits vill gärna höra mer!!!

Kram och lycka till.
N

Kan du inte bekriva mer i detalj vad du menar med de olika "resorna". Det var ett intressant inlägg du skrev och jag blev lite nyfiken på hur du menar på djupet.
Jag/vi befinner oss i samma situation som er fast ändå långt ifrån eftersom jag inte tagit det stora klivet ännu dock händer mycket inom mig just nu. En stor skillnad är också att min sambo VÄGRAR prata med mig och vill inte söka hjälp för sina alkoholproblem. Vi har helt enkelt kört fast och jag känner och vet inom mig att jag inte vill leva så här och att en separation är för mig oundvikligt om inget händer...
Snälla, om du orkar, skriv mera...

MVH Framtidsdrömmar

Äntligen har jag pratat med någon som kunnat peka ut problemet på ett bra sätt. En riktig terapeut som ifrågasatte mina motiv samtidigt som hennes dilemma blev tydligt. Frun var dock inte med om denna session eftersom jag tog kontakt med en i min professionella bekantskapskrets. Jag beskrev dock "ärendet" så objektivt som möjligt och jag fick inse ett och annat. Svaret har jag nog haft hela tiden när jag läser igenom min Golgata-vandring...tålamod, och att det inte alls handlar om mig utan om henne och vem hon är. Jag kan dock (om hon vill) välja mellan att vara med på hennes resa eller ställa mig vid sidan av. För det är smärtsamma insikter som väntar. Men det kan det vara värt. Och under tiden måste jag förstås jobba med mig själv. Fan, det här scenariot var det ingen som varnade mig för när jag en gång i tiden tog min första fylla för att imponera på tjejerna...

i kväll från jobbet och tog mig till AA. Ännu ett härligt möte, och den kraft som finns där mellan människor som vill varandra väl kan jag gärna kalla gud. Den känslan av lugn som man får av att kliva in i lokalen och när man går därifrån är något alldeles särskilt. Om det är gud, så ok för mig. Man behöver ju inte vara religiös för det. Känns nu så färdigt på något sätt, jag behöver aldrig mer testa om det går att dricka, jag kan inte dricka och få ett bra resten av mitt liv och det känns bara bra att tänka och känna så. Jag har också anmält mig till konferensen, känns rätt läskigt att kanske träffa flera av er som jag lärt känna via tangentbordet de senaste åren. Hoppas ni kommer så många som möjligt. Ska vi ha en strut på huvet med namnet på eller hur ska vi känna igen varandra?
Stjärngossen Fenix;-)

Hej Villervalle! Det kanske ser så ut, men jag hyser absolut noll skadeglädje. Jag hyser snarare en enorm kärlek och önskar min fru allt gott i världen oavsett de val hon gör. Reflektionerna ang det materiella hon ger upp är välbehövliga påminnelser för att väcka henne ur sin flykt/dröm och hoppas att hon börjar resonera på ett mer vuxet sätt. Det är dock inte möjligt i nuläget, vilket antagligen beror på att hon är blockerad känslomässigt. Och i och med att jag inte får ens en vink om att hon vill rädda vårt äktenskap så kan jag inte stå bredvid och må så illa som jag gör. Jag behöver läka, och det kan jag bara göra efter att hon försvunnit ur vårt gemensamma. I övrigt tycker jag att du har rätt.

Du skall dock akta dig för att vara skadeglad för det vinner ingen på. Det hela är en tragedi, men som är möjlig att gå vidare från med högburet huvud och även om du tycker att din fru väljer fel så måste du respektera hennes beslut som en vuxen människa.

VV

Eken: Vi bor tillsammans på HELTID för närvarande. Men precis som terapeuten poängterade så sadejag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna. Där är vi nu.

Lelas och vill.sluta (och alla andra): Tack! Det känns faktiskt så, och det känns bra, och det känns väldigt bra att ni också säger det. Ja, jag har verkligen gjort mitt nu. Jag kan andas ut och börja se framåt. =) Reflekterar även över hur olika min och min frus utveckling i detta ser ut. Jag har sedan hon släppte bomben bearbetat det som HAR hänt; mitt agerande, min sjukdom, mina bra och dåliga sidor, hennes medberoende, hennes bra sidor (och de är många), och de sämre, alla goda minnen, och de dåliga. "Motparten" då? Utöver det att frun har sett besvikelserna över det jag och min sjukdom har orsakat så har hon bara skådat framåt, mot den lycka hon hoppas finna utanför vårt äktenskap. Det kommer dock att komma en dag då hon måste ta itu med det som har varit, och då lär hon få det tufft. Tyvärr. För på samma sätt som mitt drickande kom ikapp mig kommer allt att nå ifatt henne. Det kan jag känna en sorg och en oro för. Det är ändå kvinnan som är mor till mina barn, och som jag valt att leva med, och velat fortsätta leva med, men som jag behandlat så illa (även om jag varit sjuk). Men det här kommer förstås inte att vara mitt problem längre eftersom hon väljer skilsmässan och därmed flykten.

Min resa blir visst rena dagboken...men det känns skönt att skriva av sig, och det är fantastiskt att känna ert stöd. Tack, återigen! Kram på er!

Allt du kan på rätt sätt.
Du har stått och hållt fram verktygen
DET kommer stärka dig framöver.
Släpp fågeln fri, DU kommer klara dig/A

Hej vänner! Några svar så här innan läggdags (borde väl egentligen redan sova, men...)

flygcert: du skriver "var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?"
Nej. Det beteendet har min man, tack och lov, aldrig haft.

Medardus: du skriver "sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans."
Bra! Då kan du känna att du har gjort vad du kunde. Det kommer vara en styrka framöver.
Och så skriver du "talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt)".
Ja, tyvärr är det ju så.... precis som alkoholisten måste komma till insikt, så måste även vi medberoende göra det. Annars finns det ingen öppning.

Var rädda om er, godnatt! :-)
/H.

Tack snälla för det svaret! Jag vet bara att jag inte orkar ha det så här längre, att mitt liv måste röra sig i någon riktning, annars blir jag troligtvis mentalt störd på riktigt...så dessvärre, kan frun inte ge mig ens ett lillfinger så blir det skilsmässa. Det kommer att vara hennes beslut. Jag är dessvärre rädd att hon kommer att ångra sig när röken har skingrats, faktiskt rätt övertygad om det, och då kommer hon att må dåligt på allvar, och jag vet att jag inte tar tillbaka henne när jag väl gått vidare. Tyvärr. Samtidigt, trots att mitt missbruk har ställt till det så kan jag inte ta ansvar för henne om hon inte vill. Jag har försonats med det jag har gjort, men det har inte hon. Härom kvällen var hon upprörd för att jag inte tycktes ledsen över mina fyllegrejor längre. Men det är jag. Jag är fruktansvärt ledsen. Men jag kan inte älta det längre. Det är dags att hon börjar titta på sitt eget agerande och sina egna brister, och hon måste göra det nu. Annars kommer hon att fastna i sin offerroll som går ut på att straffa mig för hennes förlorade år. Och jag lär inte vara kvar för att höra det...

Det vore väl konstigt om du inte känner frustration/sorg/ilska och besvikenhet nu. Eller kanske allt på samma gång kan jag tänka mig. Känner med dig.

I alla fall så verkar ni ju inte alls nå fram till varandra nu, och situationen att fortfarande bo tillsammans på halvtid som du säger måste vara påfrestande. Så säkert har din terapeut en bra point där att det vore bra att pressa henne lite och få henne att landa på riktigt i verkligheten med att fundera över eget boende.

Kanske hon landar lite hårdare än vad hon hade trott att hon skulle göra. Och framförallt kanske ni skulle må bättre med att få reda ut era tankar och känslor på skilda håll i nuläget.

Styrka och Kram!

och din frus lika så!

Jag känenr igen mig och min man i det du beskriver: jag vill gärna skylla allt på min man och han tycker inte att jag kan se min egen del i detta (vilket jag inte riktigt kan eftersom jag är fullt upptagen med att se alla saker han gjort som gjort mig ledsen, besviken och arg) så du har säkert rätt: vi medberoende begår fel och misstag, men orkar liksom inte med att känna det, utan det bara tar stopp. Känslorna försvinner ju inte, utan man är bara mitt uppe i det. Det är ju inte omöjligt att lösa!!!

Men kämpa på, som du tror blir bäst: det låter som att du på alla sätt visat att du vill leva med henne, och om hon inte klarar att lösa upp sitt så måste ju du kämpa med din lycka (och sinnesro)!

Kram

Jag ska lägga till att hon ALDRIG någonsin ställt något ultimatum, men att hon ett par gånger har tagit upp sin besvikelse, men de gångerna blev vi osams då jag inte var klar i tanken att jag har en problematik. Hon har städat undan mitt supande gång på gång, ofta handlat alkohol åt mig, och jag fick övertyga henne om att jag är alkoholist. Nu erkänner hon att hon är medberoende, men hon kan inte se sin egen del i detta, eller att hon skulle ha gjort något fel. Hon ser inte heller kopplingen mellan mitt avbrott från drickande till att hennes värld rasade en dryg månad efteråt. Jag däremot misstänker att hon är alldeles för virrig att veta vilka som är hennes känslor för mig, vad som är den rubbade balansen, och vad som är en fåfäng jakt på lycka, dvs en 40-årskris.

Villervalle, vill.sluta, och, flygcert, ni har rätt, jag måste släppa taget nu. Jag har förklarat för frun att jag inte kan må dåligt längre, att hon antingen måste bestämma sig för att ge något som helst hopp om att vi ska försöka hitta varandra igen eller att vi gör klart med skilsmässa. Hon vill dock bara vara "här och nu", vilket i vårt fall innebär där vi hamnade för en dryg månad sedan när hon släppte bomben; att hon inte har känslor kvar för mig och vill gå vidare. Detta ledde till att jag började försöka förstå vad som händer, skrev här, fick bra svar, läste in mig på allt möjligt ang vår problematik...och tänkte att det är hennes värld som rasat pga min "torka". Jag tror fortfarande att det är det som är problemet, tillsammans med hyenaväninnorna. Men hon vägrar tro på det, säger sig ha upplevt att hon börjat sakna känslor redan innan pga alla mina fyllegrejor. Dock ville/orkade hon inte då ta steget. Inte jag heller, även fast jag känt att jag tappat känslorna från och till. Och det är så jag har upplevt vårt förhållande; från och till, upp och ner. Jag menar att det är den vardagliga tristessen vi känt. Men hon håller som sagt inte med.

Lelas, sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans. Jag har sagt att vi ska gå på terapi tillsammans och var för sig, gett henne tillåtelse att tala med sina två närmaste om min problematik, följt med på familjerådgivning och skaffat en anhörigterapeut åt henne och alkoholterapeut åt mig, bedyrat min kärlek till henne och familjen, lovat på heder och samvete att det är färdigkrökat för min del, försökt resonera att vi båda skjutit förhållandet i sank utan att lösa problematiken och att vi inte gett varandra chansen att bli lyckliga, talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt), påpekat att vi har alla yttre ramar för att bli lyckliga och att vi har besvikelserna bakom oss, det vi behöver göra är att prata om dem och försöka förlåta varandra för att inte ta med oss något gammalt skräp in i framtiden. Enda reaktionen har varit att hon tycker att jag griper efter varje halmstrå. Jag tycker jag vore världens största idiot om jag inte vill försöka rädda familjen från separation.
Ja, jag har sagt i ord och handling att jag älskar henne och vill bli gammal tillsammans. Men får fortfarande ingenting tillbaka...Läget är helt hopplöst, och jag måste tyvärr gå vidare...för jag kan inte leva i ett avgrundshål av ångest länge till.

jag förstår din önskan om att han skulle kämpa, men jag måste också fråga: var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?
Jag undrar bara för min egen skull, inte för att ifrågasätta dig. Min man kan ju vara sååå kärleksfull, men ibland är han ju manisk och jag upplever snarare att han nästan hotar mig, spelar spratt med min hjärna, så att jag inte ska lämna honom: "DU får aldrig träffa barnet, du ska ut ur huset NU, gör du inte si eller så så ansöker jag om skilsmässa NU" och då pendlar jag mellan att tänka "ta ut skilsmässa, skönt!!" till att vara rädd för honom, det känns som att han skrämmer mig till att stanna, aldrig i de situationerna att han säger "jag älskar dig, jag var dum" eller så.

Önskar sååå att jag kunde få en uppenbarelse...