Senaste kommentarerna i forumet

för goda ord som värmer hjärtat. Jag har levt länge och jobbat med med människor i utsatta lägen - med tiden har jag på djupet insett att verkligheten alltid har många sidor och vinklingar... Jag har haft möjlighet att lära mig mycket och är tacksam för det. Det känns också jättefint om jag kan vara till hjälp för någon här. Kram och styrka till dig! / mt

Hej igen!

Jag tänker lite på hur det var under en period i min och makens svåraste period. Jag hade ställt ultimatum, han bröt det, jag lämnade och flyttade in hos ett par kompisar. Mannen i det hushållet och jag pratade mycket om vad som pågick och hur jag mådde och allt sånt. Och han sa en dag:

"Vad jag inte förstår är varför inte din man står här utanför och skriker och gapar och gråter och ber dig att komma hem."

Jag hade inget bra svar på det, för egentligen hoppades jag ju också att han skulle fajtas lite för mig och för vår relation. Men, ganska långt efteråt gick det upp för mig varför han inte gjorde det.

Han tyckte att jag gjorde rätt som lämnade honom, för han själv tyckte inte att han var värd mig. Han var så hård mot sig själv att han inte tyckte att jag skulle behöva komma tillbaka. Det är en ganska smärtsam insikt för mig, för det visar hur dåligt han mådde.

Hur som helst, för att göra en lång historia kort: jag flyttade hem så att jag fanns hemma när han kom hem från behandlingshemmet. Det är två år sedan nu, och vi har ett fint liv ihop (vi är långt ifrån "klara" men vi rör oss sakta i riktning mot varandra hela tiden).

Med detta vill jag ha sagt: kanske är det värt att markera till din fru att du faktiskt VILL leva med henne och att du älskar henne. Oavsett om det gör någon skillnad, så kanske hon behöver förstå att du tycker att hon är värd att fajtas för. Tala om det för henne, i klarspråk.

Kram, vännen!
/H.

Och hoppas att ni kan lösa saker på något sätt. Sätt hårt mot hårt så märker du ju om hon ändrar sig!

Kram

Mt, ska läsa hennes blogg,
Kram!

Jag läser det du skriver om kontrollbehov och katastrofkänslor. Det verkar som att det är fruktansvärt svårt att släppa på kontrollen, att det kommer att ta tid.
För mig är du en förebild, en mjuk och varm person som alltid kommer med kloka svar och med olika vinklingar på det mesta.
Jag läser allt du skriver och försöker lära mig hur jag ska hantera min egen situation.
Mulletant, du är en klippa. Det är klart att du också har dina funderingar och att din kamp också fortsätter. Du är ju också på en resa som vissa dagar går lätt och andra dagar går lite tyngre.
Jag har inget bra att skriva i form av råd och reflektioner, jag kan bara konstatera att livet inte alltid är enkelt.
Jag tycker om dig!
Kram

vänner. Sitter här på jobbet och läser i väntan på mer jobb. Va glad jag blev att ni tittar in hos mig, ja nu ska jag bli mer aktiv på forumet. Har inte kännt mig hundra i höst på att jag landat, men det gör jag nu och det är underbart. Det blir faktiskt lättare när jag inser att det är hjärnan som är kidnappad, rent kemiskt. Impulser följs av handling helt automatiskt, precis som hunger följs av någon form av åtgärd föra att äta. Alkoholen har förstört systemet för belöning. I AA talas om att man drabbats av en anfäktelse av så väldig kraft att ingen mänsklig förmåga tycks möjlig att stå emot, och AA var på rätt spår. Hjärnforskning de senaste 10-15 åren visar att vi som gått över gränsen och hamnat i ett beroende i stort sett är hjälplösa att stå emot det tvångsmässiga missbruket. Den insikten hjälper mig, jag är ingen usel människa som inte kan rycka upp mig och stå emot. Men om jag väl accepterat att för mig är det så illa att jag drabbats av alkoholism fullt ut, så finns bara en sak att göra och det är att sluta tillföra alkohol. Och det kan man göra, om man tar all den hjälp som finns möjlig.Dessutom, om man tänker efter ordentligt, vad faan ger mig alkoholen annat än mest elände. Det är ju inte roligt att dricka längre, det är bara drömmen om det mysiga ruset som lever kvar i den kidnappade hjärnan. Nä, nu gäller det att skaffa nya drömmar om mysiga saker, riktiga saker. Ibland när jag tänker på alla min tusentals försök att sluta dricka så kommer Albert Einsteins citat för mig: "Definitionen av galenskap är att upprepa samma beteende men förvänta sig ett annat resultat.”
Ha en bra dag Tilde och Dompa och alla andra
Fenix

jag delar med mig till dig en av de sidor jag ofta återvänt till i Carina Bångs blogg för medberoende - vi har alla rätt att välja och ansvar för att ta makten över våra liv. Hoppas att du förstår mig rätt nu... Kram / mt
PS Du har redan visat att du tagit makten över ditt liv genom att välja nykterhet. Var stolt! DS

PPS och här är länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html :)

Så vill jag också ha det, varför ska vi plötsligt köpa hem alkohol när vi inte dricker det annars.

Jag känner precis som din man gjorde förut ångest inför sociala tillställningar där jag vet att det blir mkt alkohol. Varför?
Förmodligen en rädsla att få ett jättejobbigt sug samt att jag inte tycker om att umgås med onyktra/fulla människor har jag märkt.
Om jag får välja, och det får jag väl?. Då väljer jag att umgås med de som är nyktra, det andra ger mig ingenting längre.

Tack för ditt svar!

som i år håller konserter för Vit Jul. Klistrar in ett utdrag som stärkt mig. Om du inte fixar det alkoholsvaga så ska du förstås söka annat - jag älskar 100% Blåbär och torr äppelmust! Helst i snygga flaskor:) Här kommer utdraget:

Alkoholfritt hemma
En annan viktig del är AA-möten i samtalsgrupp, säger han:
- Jag har sökt upp möten även när jag varit utomlands som i Thailand. Men jag har aldrig tagit ett återfall. Jag har några alkoholfria öl i kylen, och jag har lärt mig att uppskatta alkoholfritt vin. Man behöver inte känna det som att nu måste man sitta och dricka Fanta vid barnbordet.
Numera serveras aldrig alkohol ens till vänner hemma hos Jan och Pia:
- När vi hade middag hemma nyligen med vänner som inte varit här förut sa vi det att det serveras ingen alkohol i det här huset. Man kan nästan se hur folk tänker att oj, vad jobbigt.
- Men det finns en massa i alkoholfri väg som går jättebra att dricka. Och gästerna fick det, det var kanske halvjobbigt i en kvart sen var det jättetrevligt. Och dagen efter tyckte alla att det - det här utdraget har hade varit jättetrevligt och alla vaknade upp utan huvudvärk.
Hur har bekantskapskretsen påverkats av ditt nya liv?
- En del har fallit ifrån för det blir för personligt, de ser sitt eget problem för nära. Vi har ett par vänner som vi brukade festa mycket med, men de vill fortfarande umgås med oss fast vi inte står med ett glas vin i handen hela tiden.
- Det är absolut självklart att andra kan dricka alkohol när vi är hemma hos andra på middagar, men här hemma serveras inget. Och våra barn ska inte växa upp med den traditionen här hemma.

http://www.expressen.se/halsa/jan-johansen-ladvinet-var-den-farligaste-…

med gamla vänner är inte okomplicerat. Vi har inget stort umgänge men en stor familj - i vardera har öl och vin varit självklart. Även snaps och avec när jag tänker tillbaka.

Vilken är din utmaning? Är det risk att du frestas att dricka och din man inte förstår det?

Under en lång tid, ett drygt år kanske, hade min man motstånd mot "socialt liv". Vid några tillfällen upplevde jag att han närmast hade ångest inför tillställningar. Jag inser idag att jag inte förstod hur jobbigt det kunde vara. Numera är närvaron av alkoholhaltiga drycker okomplicerad - mannen bryr sig inte om att det finns, han bjuder gärna och är för egen del helt tillfreds med nollöl och alkoholsvagt vin - det som kallas alkoholfritt på Systemet.

Ett sammanhang vänner har vi helt förlorat kontakten med. Även om det varit helt fritt för dem att dricka bubbel och vin och vad de vill så har umgänget upphört. Deras samvaro fortgår och vi blir helt enkelt inte bjudna - inte heller jag när tjejerna träffas. Med familjen (= vuxna barn med hälfter och andra släktingar) har det inte heller varit alldeles enkelt men det håller på att förändras.

Däremot har han väldigt positiva erfarenheter i samvaron med kolleger där han berättat öppet. De är intresserade och hejar på honom, senast i fredags.

Jag har inget råd att ge men uppskattar din fråga. Det är så bra med denna plats där vi kan dela våra erfarenheter. Förresten - jag ska se om jag hittar en länk... det var om Jan Johansen som också är öppet nykter sen flera år tillbaka.

Hej! Ser dina funderingar här ovan och har inget vettigt svar på det.
Men skulle vilja fråga en annan sak till dig som lever med en nykter alkoholist och känner fler att de kan komma med bidrag tar jag tacksamt emot.

Min man (som ej har alkoholproblem) och som stöttar enormt på så sätt att han dricker inget hemma. Vi har det nyktert här när vi är familjen.

Men, nu tycker han att vi borde börja bjuda hem vänner. Vi har några som det verkligen är "vår" tur att bjuda på middag.
Jag vill inte, det känns som en klump i magen, för dessa vänner är inga normaldrickare och de förväntar sig att vi bjuder på vin.
De vet att jag inte dricker och varför och de tycker att jag är jätteduktig, men det är som att det är "mitt lilla problem" och allt annat ska vara som vanligt.

Försökte prata med maken om detta, och att jag tyckte att vi kan bjuda hit dem men vi håller det nyktert. Det var han mkt tveksam till, enligt honom så bjuder man på vin när man träffas, de gör ju alltid det. Jag tycker självklart att vi bjuder på drickat men att det är alkoholfritt. (De kommer inte stanna länge då är min gissning).

Men hur gör ni när ni bjuder hem vänner?, begär jag för mycket? Förstår ju samtidigt att maken kan tycka att det skulle vara kul att dricka lite vin med vänner ibland.

Glad att du är med på banan igen! För din skull...men även för Forum. Vi behöver dig och din erfarenhet. Läste om din goa morgon i en annan tråd. Ännu en anledning till glädje...krypa ner en stund hos frugan ;-). Hon uppskattade nog att du luktade nykter man! Allt gott! /R

"vad har du nu ställt till med igen". Vet ju inte vad det var din mamma reagerade över...så ngn vettig tröst är svår att ge. Men däremot vet jag att det är tufft att vara föräldrer och lever man dessutom med en missbrukare som din mamma gjorde så kan det lätt bli så att ilska och uppgivenhet får utlopp mot ett helt fel håll. Mot en helt fel person.

Det där som du skrivit om hur din barndom med din alkispappa har påverkat mkt i ditt liv...det berör och stör (!) mig. Det är just det jag vill skydda mina ongar ifrån. Att deras framtida skeenden och relationer ska ta allt för mkt skada av att de vuxit upp med två alkisföräldrar. Jag växte ju också upp med en alkispappa...men konstigt nog så tror jag inte att jag tog en sådan enorm skada. Kanske för att jag förutom mamma hade syrran och andra vuxna omkring mig? Eller så lever jag helt i förnekelse...jag blev ju alkis själv?

Så ngn tröst blev det nog inte...mer än att; Du får vara liten och ynklig! Du får lida av kontrollbehov och katastrofångest! Dessutom tycker jag att du är en fantastisk kvinna. Du kämpar på med ditt och mullegubbens...men ändå orkar du ge här. Det är stort! Förstår ju att givandet även är ett sätt för dig att bearbeta. Men stort ändå. Önskar er en fin dag i mulleholken...alla fyra. Gammelkatt och Hittekatt inberäknade. /R

Livet är mycket mer än alkoholen även om den kan nästla sig in och fördärva hela livet. Har läst omkring i olika trådar en stund. Tänker att alla måste göra sin egen resa och hitta sin egen lösning - och den måste (antagligen) komma inifrån... således går resan också inåt. Eller?

P-O Enqvists beskrivning av sin kamp är stark... framförallt kampen för att få stanna kvar hos fångvaktaren i flaskan. Trots den hjälp han påtvingas. Kapitulationen när den kommer, eller frigörelsen när kampen upphör är svår att fånga i ord och inryms på ett fåtal sidor i den tjocka boken. Inte mycket att orda om... Ett mirakel? frågar han själv. Så känns det. Men mirakel finns!

Skillnaden i hur han upplever Metoden (kursiverat) faller rakt på plats i vad jag tänker om skillnader i vårdkvalitet... det handlar inte (enbart) om yttre resurser, metod, struktur och form. Det handlar inte om att bryta ner... Det handlar om genuina, mänskliga möten. Möten som kan innebära en avgörande skillnad bortom det mätbara. Den beskrivningen tycker jag mycket om. / mt

Läste hela markattas tråd till morgonkaffet. Känner igen mycket, inte minst kontrollbehovet. Blev påmind om min katastrofångest som kan ta orimliga proportioner... senast talade vi om det förra helgen.

Jag har svårt att tro att någon, inte ens mannen, kan föreställa sig vilka scenarion som skapas i mina tankar. Som jag skapar - så är det, det är jag som målar upp katastrof- och skräckscener. Det här har begränsat mig en hel del (jag har tillåtit och tillåter mig begränsas) och jag skulle gärna bli fri... När jag skriver blir jag så medveten om att skapandet äger rum här och nu - jag kan också göra något åt det här-och-nu.

Några scener från min tidiga barndom lever och återupprepas inom mig. Med de scenerna är det så att jag själv tvivlar på hur det verkligen var...

- Mitt ena jag säger att "du överdriver" - och då hör jag min mamma, i en speciell situation "vad har du nu ställt till med igen" (här Dompa får du gärna trösta mig, om du läser, och säga att hon var hård och jag får vara liten och ynklig ...)
- Mitt andra jag, mitt yrkes-kunskaps-jag och mitt friska-vuxen-jag säger "sånt där borde inget barn behöva uppleva"....

Kontrollbehov och katastrofångest är arv från min barndom... som också är arv från min fars barndom. Jag vill göra allt jag förmår för att bryta det arvet och allt för att ställa tillrätta det som blivit fel... för att jag inte förmått bättre där-och-då.

Det här låter dystert och tungt men jag har det bra:) Våra barn mår tillsynes bra och barnbarnen mycket bra... Såret jag skrev om vid farsdag är i vilande igen. Det hör endast indirekt till mig... jag kan inte göra något aktivt - men det finns i medvetenhet och det pockar på.

Just nu myser jag med hittekatten i morgonmörkret och ska snart ta morgonfika2 med mullegubben.

/ mt

Vis av erfarenhet vet han vad du går igenom.
Släpp duvan fri.........
/A

Jag var i din situation när mitt förra förhållande krasade för ca 10 år sedan. Det var visserligen inte för att jag drack utan för att hon hade hittat en annan och yngre kille. Hon kände väl sig ensam eftersom jag jobbade borta under långa perioder. Nåväl, jag blev lika chockad som du och hade svårt att släppa taget, vilket mitt ex utnyttjade till fullo. Hon fick ta över huset billigt och jag fortsatte att hjälpa till med diverse hantverksjobb på hus och i trädgård eftersom den nye hade tummen mitt i näven. Efter något år så insåg jag det idiotiska i mitt beteende och slutade att hjälpa till och då var jag inte mycket värd, skall jag säga. Nåväl, Den nya romansen blev inte långvarig och inte heller husägandet utan min stöttning, utan det blev istället lägenhet och ensamhet för mitt ex och så småningom kom det lite trevare om undringar om vi inte skulle ses osv. Men, tack och lov, så hade mitt liv fått en riktig nystart och det fanns absolut ingen längtan till att gå tillbaka till något unket.

Jag skriver detta för att jag tycke att du skall släppa taget, även om det är svårt, och sluta bry dig överhuvudtaget om vad din fru gör. Det kan vara svårt att hålla uppe fasaden, men det är värt det, tro mig. Om din fru har några känslor kvar så kommer hon att bli väldigt orolig över ditt nya beteende och göra en helomvändnig, men din frus hyena vänner kommer nog inte att ge upp utan strid, tyvärr.

Självfallet så skall hon flytta till en ny lägenhet omgående. Gör inte om mitt misstag att vara hjälpsam hela tiden, En spark i röven är bättre ;-)

VV

Tack återigen för att ni orkar med mig.
Idag kände jag för ett återfall. Det har varit svårt som satan att försöka acceptera det som är på väg att ske. Men jag höll mig. Mitt mående tog faktiskt en liten vändning. Till det bättre? Jag vet inte, men jag mår i alla fall inte dåligt just nu. Hade ett bra samtal med en granne, vars fru lämnade honom för ett drygt år sedan. Samma f.d. grannfru är mycket god vän med min fru. I det gänget finns ytterligare tre kvinnor, alla i ungefär samma ålder. De har börjat umgås väldigt flitigt, går ut på krogen, tränar, går på bio och har kul. Vår skilsmässa är den 4:e i raden, och enligt vad jag just fick veta är den 5:e inte långt borta...

Var ställer detta mig? Här har jag verkligen gjort allt, och försökt allt, och erbjudit allt, helt utan press på egentligen någonting annat än att vi ska ge varandra chansen att hitta tillbaka när vi nu har alla yttre förutsättningar och chanser att försöka jobba på lyckan. Allt för min familjs skull. Jag har försökt få frun att förstå att hennes avsaknad av känslor nu kan bero på att tomhet och ångest hunnit ikapp pga att jag slutat dricka, enligt klassiskt manér. Men hon är inte mottaglig. Påeldad av sin bästa väninna som säger att ett medberoende inte innebär att hon gjort några fel alls annat än att hon är en möjliggörare så spelar mina ord eller annan information från diverse sajter ingen som helst roll. Samma väninna säger att hon ska stå på sig i sitt beslut. Frun vägrar därför att inse att hon måste få terapi och lära sig att jobba på sin självkänsla och hantera sin ångest och sitt eget beteende för att tillfriskna, inte bara skuldbelägga alkoholisten.

Jag diskuterade även med min terapeut, och hon sa - ang "tjejgänget" - att min fru "är uppe och svävar i det blå, hon måste landa. Hon är inte mottaglig för det du säger nu, i hennes värld är det rosa moln och grönare gräs tillsammans med väninnorna, hon ser deras skilsmässor som ett sätt att lösa problemen." Terapeuten föreslog t.o.m. att jag skulle pressa frun lite med att hon får sätta sig i en lägenhet, inte vara kvar i huset på halvtid så som hon planerat, att jag behåller huset. Jag har inte velat tro att det är på detta tonårslarviga vis det ligger till, och frun har försäkrat att det inte alls är så. Men i och med att grannen, som känner samtliga i "tjejgänget" till skillnad från mig, så tydligt utifrån ser vad som händer, och han hade befarat att vi var näst på tur...så är det väl ganska klart?

Ja, jag kan inte göra någonting. Som sagt, jag har provat allt. Frun ser eller hör ingenting, annat än separation och att hon ska få må bra nu. Jag ser det som en flykt och ingenting annat. Jag har hittills tagit på mig skulden för allt, och mått som en jävla hund. Och jag har verkligen skuld i det hela, utom tvivel. Men det som sker här är sorgligt att se, ett gäng 40-årskrisande kvinnor som drar igång varandra. Jag känner ingen ilska dock, för jag inser att jag inte har någon chans i detta. Hoppas ni inte tycker att jag är bitter nu, för det är jag inte. Däremot uppgiven och en smula bekymrad, för hon lär landa...var vet jag inte och det är ingenting någon av oss längre kan påverka. Det jag kan göra är att ta hand om mig själv nu, och mina barn.

i en annan tråd ett nattligt inlägg från dig. Nu går det åt rätt håll Fenix. Blir glad för din skull.
Styrkekram...

till dig! Han mår så bra och sa för en stund sen "Jag är så glad att jag är nykter!"

Jag är också så obeskrivligt glad över det!

Kram från oss båda! /gm A

Jag gjorde ett intressant jobb imorse och mannen sov lite längre. Han var ute med jobbet igår och hade haft väldigt roligt.
Jag är så glad att han hittat tillbaka till sitt sociala jag och kan röra sig i miljöer där han trivs. Han är en sällskapsmänniska till sin natur. Under vita-knogar-tiden var det motvilligt han deltog i det som "skulle vara" - nu är han sitt sanna jag också i den bemärkelsen.

Jag bara njuter av att få vara... och känner hur jag långsamt inser på djupet att jag kommer att vara befriad från ett stort ansvar när jag lämnar mitt nuvarande jobb. Gud så skönt!!!

Läser P-O Enqvist Ett annat liv - om hans alkoholism. Fantastisk beskrivning. Är mitt i helvetet nu. Återkommer kanske om detta. / mt

För din kommentar i min tråd, önskar dig också en lugn och mysig helg. Kram!

Så tråkigt att höra, Medardus! Men du har ju rätt i att det måste bli så om hon vill det - ett äktenskap kan inte bestå av en som vill och en som inte vill.

Se nu till att få ordentligt med stöd i det här, så att du kan hantera sorgen och förändringen så bra det nu går.

Var rädd om dig!
/H.

Jag har följt fin tråd sen du startade. Jag vill bara säga att jag beundrar din insiktsfulla inställning till läget som råder, du har verkligen tagit ansvar för dina handlingar och börjat inse vikten av förändring. Starkt jobbat av dig och jag hoppas att alla inblandade i fin familj kommer starka ur detta. Jag säger som alla andra här; håll fast vid din nykterhet för det är din viktigaste förändring just nu, det vet du. Du har ju också valt att lyfta blicken och se vilja sår alkoholen skapat. Jag förstår hur din sambo känner. Att orka resa dig, borsta av sig och gå vidare och ta nya tag och försöka vidare..... Det tar på krafterna. Tillslut tar krafterna slut. Du skriver så bra om att gå vidare.. Det är så jag har fått lära mig att tänka när jag tänker på separation som ett misslyckande... Man får välja att se det som att gå vidare, det låter mycket bättre.
Jag har inte kommit så långt som er, men är en god bit påväg, dock är det ett enormt stort steg att ta.
Jag önskar dig och sambon lycka till. Tycker ändå, mitt i allt elände, att ni verkar ha goda förutsättningar till att detta ska bli bra.. Trots allt!

Ta hand om dig och stå på dig i din nykterhet!

Då var det beslutat, det blir skilda vägar. Vi stod på helt olika plan i frågan under större delen av resans gång, dvs efter krisen som uppstod för en månad sedan. Jag har dock kommit till insikt om att det är det här som min fru verkligen vill. Hon vill inte ladda om, hon vill inte göra ett nytt försök. Hon kan inte. Såren av det som varit är för djupa. Jag måste acceptera faktum. I sanningens namn är jag nog överens med henne att det är så här det måste bli. Men det känns bittert på något sätt, som ett enormt misslyckande. Jag hade verkligen hoppats att vi skulle ha kunnat ta tag i vårt äktenskap och gjort något positivt av det, att vi hade kunnat använda sorger och bedrövelser till en styrka. Att vi hade kunnat...

Men det blir inte så. Vi måste gå vidare på var sitt håll. Hur ont det än gör nu. För det gör det. Som ett öppet blödande sår. Men vi kommer inte att förblöda. Positivt är ju att vi är goda vänner, att ingen av oss har någon annan som står och väntar, att vi lovat att hjälpas åt med allt det praktiska kring barnen. Det är förstås väldigt viktigt. För nu väntar en period av osäkerhet, otrygg ekonomi, och sorg. Framför allt sorg. Sorg över det misslyckande detta ändå är. Att inte kunna hålla ihop ett äktenskap. Men vi vet ju båda vad det beror på. Och vilken baksmälla det lämnar efter sig. Och många "tänk om". Tänk om jag hade insett min problematik tidigare, tänk om jag gjort si eller så eller...Men gjort är gjort. Kanske är det t.o.m. så att alkoholen är det som hållit oss tillsammans så här länge? Ingen aning i nuläget. Vi måste vidare. Var vi landar får vi se. Längre fram kommer jag att kunna se vart jag var och vart jag var på väg. Och det kommer att bli med klarvakna, nyktra ögon. Jag har blundat alldeles för länge.