Senaste kommentarerna i forumet

Så klokt beskrivet, fina vän och syster. Det kanske avgörande och framförallt avlastande i att kliva in i gemenskapen - den är öppen för alla - här och på AA/Alanon. Forumet var avgörande även för mig, hittade hit 2009, känner också en nästan obeskrivbar tacksamhet mot "min" forumfamilj. Där är du mig så nära, så nära Mulletanten.
Lite skyldig är jag till att läsa oftare än jag skriver nuförtiden, inte alltid inloggad. Brottas ibland med känslan av att inte ge tillbaka lika mycket som jag fått härifrån. Har också reflekterat över hur många läsare det finns, "besökare", som inte är inloggade. Undrar nyfiket vilka "dom" är? Kanske någon av mina tidiga forumvänner som jag saknat? Sådana jag undrar en hel del över hur de har det. Måne, KvinnaManna46, Inger, Petra, Karin och flera andra...Kram, en varm, om någon av er skulle ramla förbi♥

Jag vill ha så många tips om hur man undviker alkohol jag vet att det sitter i hjärna men det är svårt att bli av med/Självet

Jag tycker det är fel att man ska dra sig undan för att man inte dricker alkohol jag är själv alkolist jag går på matlagning där är alltid vin jag dricker ramlösa det känns så bra när jag vaknar på morgonen/Anders

är en allt mindre närvarande del av min vardag och mitt liv... dock läser jag fortfarande dagligen. Ofta översköljs jag av trötthet, tomhet, sorg när jag ser samma berättelse om och om igen - från båda håll - och jag känner förtvivlan över stillheten här. Igår var ändå 17 personer inne och läste även om ingen loggat in. Herregud - STIG IN, LÄS, SKRIV och HJÄLP VARANDRA!!!

Åh - jag knäpper händerna i tacksamhet över er jag mötte... alla ni som blev en så oersättlig del av mitt liv och min räddning. Min räddning som jag tror att också blev vår räddning - men det kan jag ju inte veta:) Mannan kanske skulle ha hittat sin väg till nykterhet ändå - men jag skulle inte ha hittat vägen ut ur medberoende mot frihet. På den vägen går jag nu, frimodigt, tillsammans med min älskade mullegubbe... Vi som har en DompaDesignad mulleholk i lila, rosa och med inslag av gult:)

En del av er tidiga forumvänner finns kvar här, som skrivare, läsare, sporadiska besökare... en del är mina fb-vänner - anonyma eller under egna namn. En del nya vänner som (kanske) inte finns med forumet har jag mött på AA och Al anon möten. Där vet vi ju inte vilka vi är, inte ens vilka vi är här, de flesta av oss:) Ja - vilken värld - svårbegriplig kanske men så är det att leva med denna skammens sjukdom... inom ramen för denna skammens sjukdom... MEN vi kan åtminstone slå sönder vår egen privata skyddsram och ta ett steg ut, hit till forumet, till AA eller Al anon och dela med dem som delar eller delat alkoholismens helvete.

Den värme och närhet jag upplevt, känt, under Al anon möten är svår att fånga i ord... Läkande är det... och helande... De djupaste upplevelserna är kanske ordlösa... Så är det faktiskt. Att delta i möten har fört mig till en plats där jag bjuds in i erfarenheten och inte ens frestas att förklara erfarenheter som teori eller modell. Bara ta emot. En ny erfarenhet för mig som jag är tacksam över att få uppleva. Innerligt tacksam.

Till dig som läser och kanske undrar... Jag är en vanlig människa, ett vuxet barn från ett hem präglat av alkoholism och medberoende. Med tiden blev jag en fortsatt medberoende hustru till en findrickare som med tiden blev en alkoholist i utförsbacken... Jag hade kraften och modet att lämna och komma tillbaka. Det blev vår vändpunkt. Där började vår väg mot ett nyktert liv, strax före årsskiftet 2010-2011 och där var Forumet en absolut avgörande hjälp för mig. Mannens fall bromsades medan han (och vi) hade "allt kvar" - körkort, jobb, hus, hem, familj och det viktigaste - den gemensamma önskan att leva med varandra. Det är jag tacksam över! Mycket tacksam. Några av våra vänner har "valt bort" oss - de vänner där bubblet och vinet var avgörande för samvaron. Dem saknar jag mycket sällan.

Mina forumvänner, forumsyskon, min forumfamilj - ni finns alla i mitt hjärta. Alltid. Kramar / mt

Al anonkonvent med mullegubben i Stockholm. Fint!

Så ledsen för din skull Victoria. Angående den alltför frånvarande barnafadern. Utan att vara feminist så kan jag erkänna att jag sedan jag nyktrat till har börjat se en del obehagligheter i samhället när det gäller könen. Inte bara hos min egen man utan även hos de manliga chefer jag har. En är bra, den andra är en obalanserad skitstövel som kommer undan med det. En kvinna i hans position och med hans uppträdande hade fått välförtjänt kritik. Men jag älskar män så jag hoppas att det ordnar sig i långa loppet för både dig och mig och våra respektive. Som MB säger; Vi får stå där i änden av backen och vänta på att de kanar ner. Jag hoppas det bli värt väntan. Under tiden dricker du te och jag mineralvatten. Det får duga så.

Fia

i hjärtat när jag hör av dig Dompa. Och så... Fint att veta att du finns och att vi kan nå varandra. Och så... Kram, kram / mt

Hej vännen mt! En annan vän skrev att jag borde gå in o läsa i forumet. (h.n menade på att det var mer eller mindre dött - sant så...kanske). Men dina/Hjalmars ord fick mig som vanligt att fundera/tänka till. Jag tycker att det är helt ok att "låna" ord när ens egna inte räcker till. En tanke bara, liksom...med kärlek och respekt...alltid, /R

Hej sindy, så jag känner igen mig i det du beskriver att man bara vill fly in i dimman igen, ensam så man kan dricka hur mycket man vill utan att någon behöver se. Men du vet ju såklart att det bara är att skjuta upp ångesten.
Jag undrar lite om jag förstår dig rätt, att detta är ett återfall efter två års nykterhet? Du skriver att sista tiden har tanken kommit då och då. Är det något särskilt som hänt? Något som förändrats i ditt liv? Vad bra att du fick ur dig lite här, fortsätt med det. Det är så skönt att skriva här tycker jag, och bli sedd av likasinnade. Man kan bena ut ett och annat för sig själv också med de skrivna raderna har jag märkt. Varm kram till dig♥

blir jag också över att läsa era synpunkter, MB och Santorini! Det är för mig värdefullt att få kommentarer över min nykterhet. Mer än att känna att det är slut nu för alltid för min del med alkoholen kan man ju inte göra. Varje dag känner jag mitt ärr i läppen och ser mitt ärr över ögat och blir påmind över mitt vansinnesdrickande. Hur mycket njuter man, och hur kul är det att dricka, när man sitter och häller i sig starköl efter starköl för att klockan 2 på natten vara så full att man ramlar raklång och slår sig illa i ansiktet. Rejält misshandlad och ingen annan är inblandad! Ingen annan än kung alkohol, som denna gång inte känns som han kan trösta längre, eller erbjuda sina tjänster alls. Han visade sig på ett handgripligt sätt vara mitt absolut sämsta sällskap.
Fenix

Försöken att avvara kaffe handlar om det jag beskrev tidigare. Min omåttlighet/omättlighet, mitt beteende att söka tröst, bot för tristess i olika stimulantia. Alkohol, kaffe, cigg, socker - you name it. Det finns liksom ingen botten då jag sätter igång, när jag mår som jag gör nu. Och jag vet att det är skadligt för mig i flera avseenden.
Men nog känns det trist att starta dagen med blask-te (gillar te annars, om jag fått dricka 10 koppar kaffe först under dagen). Å andra sidan minns jag hur trist det var att avvara alkoholen. Trodde aldrig något skulle kännas roligt och värt igen. Men den känslan dog ju bort med tiden.
Roten till ilskan är ju som säkert vem som helst kan läsa ur mina rader, den alltför frånvarande barnafadern, orkar bara inte köra något familjelivstrams här genom att dra hela den klagovisan. Det tjänar ingenting till. Sorgligt mest att den känslan triggar mina alkisbeteenden.

Kära Victoria! Läser att du försöker att dricka te på morgonkvisten. Tacka fan för att du blir arg! Varför unnar du dig inte kaffe? Finns väl inget gluten i det? Förstår dina rader om brist på ork. Jag har inga barn och har valt det så men jag förstår att de tar en massa tid och energi - samtidigt som de ger tid och energi - och att bli småbarnsmamma på "äldre" dagar måste ju vara en enorm livsstilsförändring. Så unna dig kaffe! Kram!

Fia

Skrev ett långt inlägg som jag delvis ångrade så jag raderade det. Tänkte efter! Inget jag skrev hade med dig att göra utan bara mina knäppistankar. Anar att det just de tankarna vi vill slippa, EN anledning till drickandet. Jag skriver tillbaka till dig när jag inte är så arg. Clue? Så jävla förbannad på män i allmänhet, inte min man i synnerhet.

Fia

Loggar in här med en stor kopp te bredvid mig. Försöker låtsas att det är lika gott och välgörande som kaffet är för mig direkt på morgonen. Lyckas sådär...
Gör ett nytt försök att tämja det som skriker i mig, det där suget. Känslor av ilska och tröttheten finns kvar. Har iofs sovit gott i natt, och har accepterat att det bästa är att lägga mig väldigt tidigt för att gardera mig. Men tröttheten är också av en annan sort. En sort jag inte tror man sover bort, utan som kommer sig av en kombination av konstant påpasslighet och ansvar, och utebliven tid för lustfyllda aktiviteter.
Mjöl och socker triggar mig (är dessutom glutenintolerant vilket jag ihärdigt försöker ignorera emellanåt), levde helt utan båda under 6 veckor i somras, sen gick det åt fanders när vardagslivet började igen. Nu gör jag ett nytt försök, måste hitta balansen igen. Ett förhållningssätt som funkar. Lagom. Varför är det så förbaskat svårt? Måste försöka hitta det där jävlar anamma som jag skrev om i Fias tråd. Vända ilskan till användbar kraft.

och myser, blir så glad av ditt inlägg, Fenix!
En smula lugn, eftertanke och ödmjukhet inför uppgiften är bra, jag tror man tjänar på det i längden. Fällorna dräller överallt i buskarna och ju mer vaksam man är, desto större chans att man lyckas.

Kram!/MB

Glad för din skull! En tillvaro utan alkohol, så enkelt och självklart, egentligen. En vacker dag märker du att du slutat räkna dagarna, det har blivit just det självklara sättet att leva. Och fast vi alltid får minnas var vi kommer ifrån så ska vi inte låta det falla som en skugga över vår tillvaro nu. Minns att vi har alltid ett val, även om suget slår till. Vi väljer bort alkoholen och livet blir så mycket enklare och skönare.

att pränta ned några rader. Det förekom på någon tråd tankarna om att skriva eller inte trots alla misslyckanden. Jag har också blivit eller mer restriktiv att jubla och känna mig så säker när jag "slutat" igen.
Nu tycker jag dock tiden är mogen att våga skriva några rader eftersom det känns så himla bra med nykterheten. 48 dagar får jag det till, och det bör innebära 49 i morgon och därmed 7 veckor utan en droppe gift. Och det fina är ingen kamp, inga överväganden om alkohol eller inte, utan bara en tillvaro utan alkohol. Mycket medveten om att den djävulen lurar i vassen när man minst anar det. Därför läser jag gärna här varje dag och gläds åt alla som tar sig fram ur alkoholträsket, liksom att lyssna till det som det gått bra för hyfsat lång tid. Här finns hela spektrat från darriga nynyktra, till eftertänksamma människor med många års nykterhet. Till sist är det ju ändå livet det handlar om, hur vi ska leva det på bästa sätt under vår vandring här på jorden. Avslutar åter med Torrdockans kloka slutsats: "Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst."

- forumvän och livsvän! Välkommen igen till din plats i Det vidare livet. Jag tror du gör det alldeles rätta - vänder dig dit där du hittat din hjälp och självhjälp tidigare. Så klokt och så insiktsfullt. Varmaste kramar! / mulletanten

mig som en terrorist när jag efter en fiiiin hotellfrukost skriver från Gullbranna och säger att jag mår kanon efter 2 dagar i goda vänners lag och nu går in på den sista dagen för denna gången.
Kort och gott : Ja, man kan bli så frisk så man kan fixa "livets påfrestningar" när man lärt sig vart man ska vända sig eller hur man ska göra.

Jag kan känna att jag fortfarande är i en evig läkande process så länge jag lastar av mig mina bekymmer och som nu när jag får umgås med massor av vänner som fattar precis vad jag pratar om och som kan visa mig en lösning.

Välkommen tillbaka :-))

Letat upp min tråd här i vidare livet igen. Den har legat i träda ett tag nu, men sedan några dagar har jag känt att jag kanske behöver den. Min livlina.
Fortfarande är jag nykter, eller nykter från alkohol kanske jag skulle säga. För nu upplever jag igen att jag fallit in i mitt missbruksbeteende. Godis, mat, kaffe...you name it. Jag är i ett stim av något slag där jag försöker döva någon form av sug. Svårt att förklara, men något i mig ... kräver. Är det känslor som min stukade hjärna vill bedöva på något vis? Fast jag vet inte vad det skulle vara?
Igår tänkte jag på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött), och ja - jag har varit väldigt trött i det sista. Får inte sova ordentligt, och har också de senaste veckorna fått bära stort ansvar själv för minstingen. Jag får inte tillräckligt med tid för regelbunden återhämtning, och vet inte hur jag ska få till det. Någon/några timmar här och där. Det räcker inte. Jag kommer liksom aldrig upp på noll. Definitivt inte på plus i alla fall. Det känns som jag lever lite på reserverna mest hela tiden.
Nu när jag skriver det ser jag ju tydligare att det förmodligen är här "suget" har sitt ursprung - tröttheten. Det känns ju lite lättare när jag förstår varför, men det gör mig också ledsen. För jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Jag borde ju skriva "vi" här, men tyvärr känns det långsökt att ett "vi" skulle finna en lösning just nu. Jag har dåligt med alternativ till avlastning eftersom hela min familj bor lååångt härifrån.
Jag förstår att det är så här att vara mitt i småbarnsåren, framförallt i ett ojämnställt föräldraskap. Men det är lite förtvivlat att detta ska trigga mitt missbruksbeteende. Jag var ju frisk! Nu blir jag sjuk igen! Hur får jag bukt med detta en gång för alla?! Kan man bli så frisk att man tål sådana här "livets påfrestningar" utan att falla in i gamla mönster?
Vet att jag förut använde forumet så fort sug (då alkoholsug) satte in, skrev om det, lyfte upp trollen i ljuset, och att det faktiskt hjälpte. Kanske har jag svaret där - att dela, som det heter på AA-språk.

Nej, jag tycker inte heller att ett nej ska behöva att motiveras, men tyvärr så är det som det är ibland, men jag kommer ändå att stå på mig ordentligt.

härligt att läsa.

Lustigt hur människan funkar egentligen. Vi kan fly våra rädslor/minnen/demoner i år för att sedan stanna upp, vända oss om och upptäcka att det enorma och extremt farliga som vi trott har jagat oss, egentligen är en rätt så ynklig skapelse. Kanske ful att se på men som i sig inte kan skada oss alls.

oerhört stark livsnärvaro... Vill ta till mig och ta vara på varje stund av livet så som det är nu. Egendomligt att det är bara tre år sen jag stod på uppbrottets rand... "på tröskeln" - jag vet hur det såg ut rent konkret för min inre syn... det känns avlägset, som i ett annat liv.

Just nu, den senaste tiden känns det till och med som om demonen mist något av sin makt - det onda finns kvar men har flyttat närmare och är underligt nog mindre hotfullt på nära håll... Kan inte klargöra närmare... men det är bra att skriva ner... att sätta ord på... fästa på papper (fast det är en dataskärm...:) och se orden i skrift.

Ser med tillit att de forumtrådar som är i någon bemärkelse sammantvinnade med mina glänser starka och skimrande i sensommarsolens strålar.

Ser att forumet är en plats där jag kan öva mig i sinnesro... jag behöver inte ta ansvar för det som inte hör mig till. Befriande.

Allt gott till alla / mt

Bra sagt

Ett nej till alkohol ska inte behöva förklaras och motiveras och det behöver jag heller inte. Och på fester åker jag hem när folk börjar bli dragna för jag orkar inte med det men det gör mej heller ingenting. Men det beror säkert på ålder och umgänge också hur mycket man bryr sej.