Senaste kommentarerna i forumet

Älskar lyckliga katthistorier. Nu får du en; Historien om hur Lusekatten hittade hem.

Lusekatten föddes på Kefalonia...pappa okänd. Mamma en strövare...när L blev tillräckligt gammal fick hon klara sig själv. L hade hittat en strandbar...där fick hon rester och kärlek. Även ägaren en surgubbe, var snäll. Men nätterna...ja, de tillbringades under bargolvet.

En kväll kliver en stilig mörk främling in...med tre snorongar och en krokig dam i släptåg. L gör som brukar. Bäddar mitt i baren...med en servett som huvudkudde. Man vet aldrig vad som trampat detta golv. Alla ler. L sover djupt. Efter några timmar börjar hon sin runda. Hoppar upp i varje knä som medger detta. Folk är mer eller mindre roade. Men katten har ju löss!!! Dessutom har hon inte utseendet för sig. Varje färg som kan tänkas på kattpaletten har hon prickat in...i oväna kombinatoner.

Till slut hamnar hon i främlingens knä. Han skiter i lössen. En blodigel (?) plockas bort. Det gör ont. Men som den godtrogna tjej hon är så vet hon att denne främling vill henne inget illa. Hon stannar, somnar om. Sen går de!!! Men hon är van...alla går alltid i slutändan.

Nästa dag står han där. Främlingen! Med en burk tonfisk i näven. Han frågar - Är det du som är min katt? Hon tittar, undrar och bestämmer sig för att - Joho, det är jag nog.

/R

Åh så fint Mulletant! Kunde inte startat min morgon på bättre sätt än att läsa om detta. Vilket varmt och gott liv den nya kissen får nu. Många kramar

Två dagar efter att kisse dött promenerade mannen förbi by-kiosken och där satt en katt som han då tyckte var en kopia av finaste katten R ... katten skrek högt när han passerade. Mannen tyckte det var nästan kusligt och noterade till och med händesen på fb: "Vad vet vi egentligen om någonting..."

Det visade sig att katten levt vid grillkiosken hela sommaren, många kände till den och hade försökt hitta ett hem åt den. Det fanns också tankar om i vilket hus den hörde hemma. Vår andra katt kom aldrig överens med den som dog så vi avskrev tanken om att efterforska mer om kiosk-katten... Men - mannen som rör sig mycket bland folk fick fler påstötar om att katten var övergiven och dåligt skött men att inte djurskyddet sökte hem åt den då den ansågs ha ett hem. Han var och tittade på den och tyckte den såg välskött ut.

I förrgår knackade det på dörren - där stod mannen med katten i famnen... den familj som ansågs vara kattens var inte "ägare"... "kan vi inte pröva och se om det går?" sa han. Katten var ingen kopia av den som dog annat än att den är helsvart... men vadå:) Den var vrålhungrig, väldigt på sin vakt men somnade på kvällen i ett soffhörn. Gammelkatten uppskattade inte nykomlingen, de hade ett starkt och mycket intressant möte men inget "handgemäng".

Redan igår var den nya lugnare, tryggare och mycket sällskaplig. I morse när jag vaknade låg nykomlingen utsträckt bredvid mig i sängen... Han har hittat sitt hem som han saknat hela sommaren. Otroligt! Vi har aldrig sett honom förr fast "hela byn" kände till honom som ett problem. Gammelkatten accepterar motvilligt - men vi har stort hus och gård så han får ha sitt revir...

Kanske det här är 6:tte devisen "Endast genom Guds försyn" - för att blanda in lite AA också här på livsforumet. Idag ska vi gå ut och upptäcka näromgivningen.

En helt underbar liten berättelse, visst är det? / mt

Det har jag sett på några ställen i stan, ibland sitter det färgglada strumpor runt lyktstolpar och på en av papperskorgarna nere på tunnelbaneperrongen har någon satt jättevacker mosaik runt kanten. Det var länge sen och den håller på att gå sönder men riktigt vackert var det! Mer sådant!

Är en fantastisk artist - en poet! Den där versionen med Körberg hade jag inte hört tidigare - tack!

igenom hela din tråd (som du gjort med Stigsdotters nyligen) kopierade jag ett inlägg som jag tyckte så mycket om och tog mig friheten att avdela raderna. Alldeles nyligen blev jag påmind om den och klistrade in den i min nuvarande tråd varefter Framtidsdrömmar skrev: Jag läste en dikt i mulletantens tråd som jag skrivit ut och som berättar i vilket läge jag befinner mig, den är skriven av Viktoria och jag ska läsa den om och om igen. Tack för den!

Så här skrev jag 1.11 i år: Här är, igen,inklistrad nu från min gamla tråd dit jag kopierade den 10 dec 2011: Vännen viktorias text från 8.12.2009 - har läst den många gånger. Finaste poesi. Tror säkert att jag få ha den inneboende i min tråd - visst får jag det viktoria? (jag vet nu att jag får - kram viktoria när (inte om:) du läser)

Så många val
att göra, beslut att
fatta så många
omvärderingar och uppgörelser
Orkar inte nu kan det få vara
okej att bara
andas ett tag - bara finnas till?
Inte mer än precis så resten
kan jag ta mig an den dagen då det inte
känns så rörigt och plötsligt

Färgerna är så klara nu, kanterna
skarpare och hörnen vassare
Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet
Jag ser dig nu - och mig i ett annat
ljus det gör lite ont
i mina ögon med all denna skärpa
som att jag vill kisa lite men jag
kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör
ont i mina ögon och då
kanske jag hittar
vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.
Viktoria dec 2009

Det kan ju bli lite förvirrande med alla tidsangivelser men jag gillar att "se" i ett tidsperspektiv... Kram i natten till dig. Mullegubben ska få formulera sig själv:) / A

Kram till dig och Mullegubben. Hur har han det?

Mt, hedrad känner jag mig! Fast jag undrar lite vad det är jag skrivit som ni syftar på? Slickar i mig bekräftelsen dock, som kissen din nog lapar fet grädde i katthimlen nu:-)

Kom att tänka på en sak. När R föddes i slutet av juni hade jag varit nykter i 2,5 år. Jag bad att få använda lustgasen under förlossningen och blev av de första andetagen i masken ordentligt påverkad. Berusad liksom. Började sluddra och kunde inte fästa blicken, upplevde det precis som att jag var riktigt full. Det var så otroligt obehagligt. Den där kontrollförlusten, dimman som jag alltid tidigare gillat, längtat efter att uppnå var nu skrämmande. Det rättade dock till sig då sköterskan rattade lite bland inställningarna eller vad hon nu gjorde. iallafall, efter detta har jag faktiskt drömt om den här "lustgasfyllan", obehagliga drömmar. I drömmen är det precis så, att jag rätt var det är är full, utan att jag riktigt vet hur det gick till, jag tror inte jag har druckit. Och jag blir hela tiden i drömmen också väldigt ledsen över att jag brutit en långvarig nykterhet. Sen vaknar jag och det tar ett par andetag innan jag förstår att jag drömt. I början av min nykterhet hade jag återkommande fylledrömmar, sen försvann drömmarna. Nu är dom tillbaka. Kanske triggade av lustgas-upplevelsen, kanske inte.

En liten hälsning bara sådär till dej mt.

tillbringade jag en natt i filosofiska rummet och jag fick låna lusekatten av Dompa. Jag hade precis som du, mist min gamla kattkamrat och det kändes så oerhört tomt och ensamt. Ibland tänkte jag så barnsligt "vem tycker om mig nu, i alla lägen, hur jag än är"... men det var så jag kände det.

Jag var så ledsen en lång tid efter och först efter några veckor förstod jag att det var en inneboende sorg som jag gått och burit på så länge. Min Kisse fick all min gråt... Ibland är en älskad kisses tomrum det som förlöser alla ens tårar som så väl måste ut.

Jag tycker du uttrycker så fint när du skriver att du söker nya livssammanhang... det är vackert och klokt. Ska jag ta med mig, de orden.

Tilde

hörde i radion idag om garngraffitti och gerillaslöjd... och tänkte att DET ska jag börja med när jag blir pensionär... Jag har ju sjuttiotalet med alla demonstrationer, almarna i Kungsan mm i blodet så det kommer att passa tanten:) Det är befriande att leka med tanken och skratta högt:)))

Nu ska jag laga middag. / mt

efter en bra arbetsdag. Det är så sant att jag tillhör generationen som jobbat plikttroget utan varken långa mammaledigheter eller rätt att vara hemma med sjuka barn. Ärligt försökt skapa bra miljöer omkring mig - ibland på bekostnad av mig själv. Jag har verkligen "älskat" mitt yrke, ständigt vidareutbildat mig, bytte bransch och gjorde ny karriär när jag 50. Mitt yrke, eller mina yrken, är också mitt intresse och de allra flesta dagar har jag gått på jobb med glädje och inspiration.

Den definitiva pensionen är ännu ett par år framåt. Nu ser jag fram emot en lång ledig vår och sommar och sen deltid utan att vara chef... En bra nedtrappning.

Tack fina ni för vänskapen här!

Speciellt nu när du kommit till den berömda insikten. Fokusera på DIG nu.
Och se framåt mot den underbara våren.
Lycka till!
/

Morron Vännen!
Vi tillhör nog lite av samma generation.. Eftersom vi varit/är uppfostrade i den Lutherska andan, att arbeta i vårt anletes svett, är det lite konstigt, att ha "tid"..
Vi som alltid sörjt för "alla andra", får plötsligt tid att fundera, vilka VI är, och vad VI vill.. Inte lätt ;-D

Uppbrott, är aldrig lätta, inte ens om de är positiva.. Många vågar inte riktigt planera, vad de ska göra efter pensionen.. De ser en lång välkommen ledighet framför sig (särskilt de som vantrivts med sina jobb)
Sedan efter ett tag blir de deprimerade.. och undrar varför..?
Kanske har det att göra med att man får känslan av en dörr som stängs..?

Så du gör helt rätt i att fortsätta söka efter "meningen med livet", för DET tror jag aldrig att vi blir för gamla för ;-D

Även om själva livet fortfarande har både ups and downs, så är åtminstonde jag fortfarande NYFIKEN..

Det finns fortfarande massor kvar att upptäcka..
Tack för vänskapen mulletant! Tack för att du vågar att så naket och öppet dela med dig!

Ha en underbar första dag, på resten av ditt liv! /kram trollis

Tack A! Jo, duvan måste få flyga iväg. Hon förtjänar att bli lycklig med någon som kan ge henne det jag inte lyckades med. Jag fick precis höra alla hennes tankar om hur hon har mått när jag har varit packad. Alla tillfällen, all vämjelse, alla vidrigheter, och hur hon har försökt köra på som om ingenting har hänt. Av kärlek. Men att hon mått så dåligt vilket nu hunnit ikapp. Jag kan inte förstå att det är jag i de där bilderna. Men det gör jag ju.

Ja, det är verkligen ingenting man önskar någon och jag kan förstå att hon inte vill försöka på nytt även fast hon vet att jag varit sjuk. Det är bara att inse fakta och gå vidare, men aldrig mer hamna där. Tack för ert stöd! Nykterhet gäller, alltid.

Godmorgon själv! Jag tror att pensionen blir bra...att bara vara...du och din nyktre gubbe. Att unna sig. Unna tycks vara nytt favvotänk för mig. Men att ha hälsan och huvudet kvar efter ett långt arbetsliv är en gåva...som man ej ska ta för given. Själv har jag 20 år kvar...men man kan inte se det så...jag trivs med mkt i mitt yrke. Tänker på de som hamnat helt fel och bara längtar efter nästa ledighet. Lätt att ta till sponken då.

Visst var nog kissetårarna även mkt annat...men ändå kisse. Livsdröm? Det ska man ha...jag brukar tänka att när jag blir gammal så ska jag flytta till Grekland och ta hand om katter! Hmmmm den som lever får se.

Ha det fint morgonkompis! Kram/R

och mitt huvud är lite tungt... Mycket har hunnit fatt mig tror jag, sånt jag inte givit utrymme för tidigare. Många av tårarna för kisse har sitt ursprung bakåt när jag inte givit plats för mina känslor. Kanske inte riktigt haft utrymme heller för livet i hemmet var inte lika då som nu. Nu när jag börjar samla ihop och ordna för min efterträdare känner jag också trötteheten över mitt krävande jobb. Stundvis känner jag att jag kanske är deprimerad... men det är jag inte, bara trött.

Tack och lov för min man, mitt hem, min familj och mina vänner!
Tack och lov för att jag söker nya livssammanhang - och att mannen gör detsamma!
Tack och lov för Olle Carlssons bok:) - mycket andlig och skrämmer kanske många men den kan jag läsa långsamt.

Och tack för forumet - tänk att jag hittade hit en gång för ganska länge sen... / mt

Gör dig beredd på att låta duvan få flyga iväg.
Känns tungt och jobbigt nu, men med tiden
så kommer det kännas bättre.
Fokusera på dig nu.
Lycka till.
/A

Tack!! Jag har väl haft förhoppningen att hennes känslor varit avtrubbade pga det vi varit med om, och att det finns en möjlighet att ordna upp allt efter att hon förstått sitt eget agerande bättre. Dessvärre är det nog så att hon beslutat sig för att det inte finns något "vi" längre. Och jag orkar inte ha hopp om något som sannolikt inte blir, måste ha fokus på mitt eget tillfrisknande och att vara en så bra pappa som möjligt i alla lägen.

Har tagit kontakt med en gammal vän som är AA-medlem i alla fall, det är alltid en början...=)

Ta hjälp utifrån om du kan, personligen kan jag inget om AA. Nyfiken att prova själv men vågar inte.
Men detta med frun?
Är dörren HELT stängd eller är hon lite antingen eller?
Råden jag kan ge känns så tomma då jag inte
har någon som hellst erfarenhet alls,utan jag kan bara tro.
Lycka till med allt!
/

Jag flinar lite åt era kommentarer, och njuter av värmen därute. Tack så jättemycket!! =)
Det går annars verkligen i vågor här, det kan jag säga...Häromdagen var jag övertygad om att en separation var det rätta, och igår ville jag rädda allt (kanske lite inspirerad av ditt inlägg, A...;)) Och idag skit igen. Jag börjar förstå att det inte går att fly från detta vad jag än för stunden tror är det rätta.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver A, men det får bli en senare fråga...hoppas jag. Hela den här situationen är ny för oss, och Lelas kommentar är nog exakt dit vi måste komma först. För det verkar som att min ångest i nuläget triggas rejält av tanken på frun som medberoende och att det är min uppgift att rädda henne och vårt förhållande med allt vad det innebär. Är det normalt att tänka så?

Dock inser jag ju att vi har otroligt mycket jobb framför oss, oavsett hur det slutar med förhållandet. Frun behöver fortfarande bearbeta sina känslor och upplevelser och jag måste göra detsamma. Vi har båda bestämt oss för att ta hjälp utifrån, frun av en terapeut och jag av...ja, jag är osäker på om en alkoholterapeut eller AA är det bästa att börja med?

Kram och tack för ert kloka stöd

från 2009 som jag tagit med mig till min tråd är lever vidare och är till hjälp - vill att du ska veta det. Så här skriver Framtidsdrömmar:

Jag läste en dikt i mulletantens tråd som jag skrivit ut och som berättar i vilket läge jag befinner mig, den är skriven av Viktoria och jag ska läsa den om och om igen. Tack för den!

Visst är det härligt! Söndagskram till dig och familjen! / A

så duktig! På alla sätt.

Lite av det, efter att ha läst allt dravvel jag plitar ner.
Är exakt det ni borde ta er OCH försöka att göra.

För ännu är loppet inte kört.

det kan rinna mycket vatten under broarna, det viktiga är att DU känner att ni verkligen försökt.
Och att den underbara frun verkligen VILL!!!!
Ta lapparna och skriv såsom Lelas sade.
Ja-Du- VI.

Och sammanfatta det med mina idéer så skall du se att det blir åka av............... eller du fattar?
My best wishes!
//A

Hej igen!

Det som vill.sluta skriver får mig att tänka på något som min terapeut sa en gång. Hon sa att de relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Visst är det lite tänkvärt? Kram!
/H.