Senaste kommentarerna i forumet

du har alldeles rätt i att det är viktigt att känna sej sedd, att få respons. Men för den skull kan man inte komma på alla namn som passerat här. Jag började samtidigt med kalla och Maria men jag har tagit lite längre tid på mej än dom som gått spikrakt:)

att du kom in samtidigt med Kalla och Maria42 - men jag kan ha fel. I min forumvärld hör du ihop i alla fall ihop med dem:) Ibland när jag nämner mina medvandrare här tänker jag efter en gång till ... är det nån mer jag vill nämna? Nån jag glömt? Nån som kan känna sig bortglömd? Och så tänker jag att jag är fånig... men kanske inte ändå. Det är så viktigt för oss människor att vara sedda och behövda och forumet är en plats där många av oss visar andra och kanske sannare sidor av oss själva än (kanske) nån annanstans.

Nu på morgonen inser jag att jag tappade bort TP igår - ifall du läser så vet du att just du var en av mina första "vänner" här - vi kom in ungefär samtidigt. (Visst minns du också NBM)? Du har det tungt nu och jag hoppas innerligt att du snart ska hitta vägar till hälsa och glädje!

Idag skickar jag en hälsning till Framtidsdrömmar - ifall du läser så hoppas jag att du tagit några avgörande steg mot ett "eget" liv där du bestämmer villkoren.

Och Pia, Kvinna-mamma46, min forumvän och kollega - jag hoppas du har det bra i livet!

Mr_P som inte skriver här mer, jag vet att du har det bra i livet - du och Lelas.

Nån gång ska jag göra en lista... och "samla" alla som varit och är mina följeslagare här. Kanske det har betydelse att veta att vi tänker på varandra? Inte bara som "Forumet" utan som de personer-bakom-våra-nicks som vi är här. (Det här kan jag inte formulera som jag vill ha det - får duga så här)

Idag ser det ut att bli ännu en härlig höstdag här i min del av världen. Hög himmel, klar luft och sprakande färger. Kan bli svampskogen...

Hälsning till er alla - med mycket kärlek och tacksamhet! / mt

också, min resa har varit lite krokig under året men nu är jag på den smala raka vägen. Brukar läsa det du skriver, mulletant, och de flesta andra du nämner känner jag också igen.

- hade tänkt äta fin middag men jag orkade inte. Valde favoritpizzerian. Mannen frågade om de har alkoholfri öl - det tror jag inte, sa killen, så vi tog vatten. Strax kom han tillbaka med en tjeckisk alkoholfri och efter en stund kom han och frågade om den var bra. Och så sa han "man vill gärna ha ett par tre sorter för den som vill ha alkoholfritt". Vi konstaterade att vi nästan genomgående mötts av positivt intresse från personal - bara en av de restauranger som anses toppklass har inte haft något annat än bubbelvatten att erbjuda. Trevlig erfarenhet i vårt tämligen marinerade samhälle!/ mt

Ja, jag tänker också en del på att det är två år sedan det var som värst, för både er och oss.

Ja, herregud. Vilken resa.

Kram, vännen!
/H, som med lite tur kommer att få krama på lillablå i helgen. :-)

Har konkret inlett processen mot deltidsarbete, ska förhoppningsvis jobba med mindre ansvarsfulla (på ett sätt:) uppgifter och ca 60% av 1/1-tid nästa år den här tiden. Lång vår-vinter-semester och ledig sommar ingår också i planerna. Inte helt okomplicerat att lämna det jag håller på med... mycket är stimulerande och kul. Också. Har behövt den här långa inställelsetiden och den nedtrappningstid på kanske ett halvår som är kvar.

Hemma är livet lugnt och bra, vi är båda i våra känslor på ett annat, nytt, sätt. Vissa dagar är nån av oss lite låg, eller rastlös, och då får det vara så. Livet är i förändring på fler sätt, vi har barn och barnbarn omkring oss i mindre utsträckning än nånsin... är utlämnade till varandra och har hög grad av frihet - något vi längtat efter... och som förutsätter att man trivs tillsammans - annars skulle det vara trist. Mycket trist. Outhärdligt kanske.

Nu är det gott... och lite förvirrande.

För två år sen var det som värst... upptrappningen mot uppbrottet pågick inom mig. En annan tid, ett annat liv. Det var då jag hittade hit och här fanns Lelas, Adde, Berra, Lilla Blå, victoria, vana, mie, märta, ledsen, Lisamari, Curry och barbalala ... många fler har har kommit och gått under den här tiden. Stigsdotter, Kalla, Maria och santorini... Nynykter och Dompa! Filosofiska rummet med havet och kastanjen utanför och sofforna med de mjuka ljusa filtarna... Vilket mellanområde och vilket övergångsobjekt - som med tiden kanske blir obehövligt. Men aldrig glömt.
Tack alla! / mt

Hej! trollet här.. Ta det i din takt, jag är säker på att du lyckas.
Jag läser rätt mycket när jag reser, I bilen använder jag ljudböcker, men på flyget, tåget, båten föredrar jag riktiga böcker..
ett par "feelgood" böcker jag kan rekommendera, är "Dewey, bibliotekskatten" och
"Ensamma hjärtan & hemlösa hundar"
Ha enfortsatt härlig måndag! / trollis

och vädret är grått men själv känner jag mig hyfsat rosa, iaf på insidan :)
Har min stickning och det är terapi för mig! Tänkte sätta på kaffe och sen sätta mig i soffan med stickning och någon film som inte kräver allt för mycket hjärnaktivitet.

Har någon ett bra boktips tar jag tacksamt emot det. Gärna någon "feelgoodbok". Tänker låta det nyktra livet komma tillbaks till mig i långsam takt så att vi kan skapa en stabil relation den här gången.

Kramar
Maria

Mitt i allt elände tänker du rätt. Du måste må bra själv innan du kan rädda världen. Ta hand om det lilla och nära först. Det är svårt nog, med det lilla menar jag den värld du lever i, inte att det är ett litet problem. Söndagen kommer bli ok, hoppas för dig med. Kram/svinmolla

Hej alla underbara människor. Är åter på detta forum....kom inte ihåg mitt lösenord och orkade inte fibbla med att få fram det så det fick bli nytt namn och kanske lika så bra. Kanske markerar det något nytt och bättre....

Vad lika vi är här, och ändå så olika. Det har skrämt mig så länge att bli en "nykter alkoholist", att behöva blotta sig (d.v.s. sitta med ett glas Ramlösa på nästa julfest), dricka juice på afterworken,att behöva STÅ FÖR att jag inte hanterar alkoholen. När jag läser era berättelser så känner jag starkt att jag hellre tillhör här än någon annan stans. Tänker på kollegan som här om dagen suckade över att hon naturligtvis fick den där besvärliga patienten med etyl i bakgrunden (minns jag rätt så hade hon världens dagenefterångest efter senaste personalfesten). Ändå är det så, att vissa människor tycker att de är bättre än andra. För min del vill jag inte ha mer dagenefterångest...någonsin....om det så bara handlar om en enstaka fest! Nu är det ju inte så för mig. Alkoholen har för mig varit ett sätt att hantera en allt mer stressig vardag. Småbarnsbekymmer, stora barns bekymmer, relationsbekymmer, stress på jobbet....

I måndags rasade jag ihop totalt. Fick världens utbrott och slog kastrullerna i diskbänken, skrek och grät och kände att jag bara inte vill leva det här livet. Tankarna på att slippa ifrån livet kommer allt oftare, även om de än så länge inte är konkreta. Har varit hemma i veckan. Fick nog i fredags. Drack 2 flaskor vin och bad mannen köra in mig till beroendecentrum. Kom in med 1,7 i promille och tyckte att jag var nykter. Blev helhispig över att de inte kunde ordna en kopp kaffe och mannen skämdes naturligtvis. Fick ny tid i går. Tillbringade flera timmar tillsammans med städade, nyktra alkoholister, men också aktiva narkomaner. Tänker på killen som bor på gatan och inte har några tänder kvar i munnen. När han fick veta att jag väntat i fem timmar blev han så oerhört bekymrad. Erbjöd mig att dela ostbullen han köpt på vägen dit och sprang i väg och ordnade en kopp kaffe till mig. Hoppas att han förstår att han är en person som jag aldrig kommer att glömma men jag misstänker att det inte är så...

I går var jag nykter, i dag är jag än så länge nykter. Fick lugnande tabletter (inget beroendeframkallande) och har sovit i 14 timmar. Försöker att undvika sömntabletterna och i morgon kommer jag att börja med Antabus.

Just nu orkar jag inte tänka på jobbet. Pia skrev ett så oerhört träffande inlägg om livet som syrra. Patienter i varenda hörna, ständiga nedskärningar, konstant oro och stress, missnöjda undersköterskor etc. Ska jag bli nykter så kan detta inte vara en del av min vardag. Jag känner mig hudlös! Så oerhört skör och känslig för allt lidande i världen. Maktlös för att jag inte kan vara överallt där jag skulle vilja vara och hjälpa alla jag skulle vilja hjälpa. Vilar i tanken att jag just nu gör ett oerhört bra jobb ändå. Jag hjälper mig själv!

Massor av kramar till er alla. Njut av söndagen!

Maria

Nu går jag bort, sa lille Pär.
Nu går jag bort dit stigen bär,
att söka slottet Silver-topp,
att få prinsessan Rosenknopp.
Jag tror att hon mig bannar
om här jag längre stannar.

Men gamle katten sa som så:
"Ack Pär, vad tjänar det att gå!
I skogens djup bland snår och sten
du river sönder dina ben
och kallt det är om natten.
Bliv hemma!" sade katten.

Och kloka skatan brast i skratt:
"Det slottet får du aldrig fatt.
Det finns blott i din sagobok.
Du lille Pär, du är en tok
från fötterna till hjässan.
Men hälsa till prinsessan!"

"Ja, skratta du!" så tänkte Pär.
"Jag skrattar bäst när jag är där.
Jag känner jag är född till prins.
Jag vet väl jag, att slottet finns!
Och är man ej förlägen,
så hittar man nog vägen."

Och bort han gick med hurtigt mod.
En häxa ful i åkern stod.
Hon kraxade: "Det går ej bra.
Du ätes upp av jättarna."
"Än sen ditt gamla skrälle!
Vad rör det dig?" sa Pelle.

Och när han in i skogen kom,
en röst då ropar "Pilt, vänd om!
Si, trollegubben kommer där!"
"Nå låtèn komma", tyckte Pär.
Och lugnt sin väg han banar
emellan höga granar.

Men trollet syntes inte till.
Från träden hördes fågeldrill,
och ner till markens mossa grå
en stråle trängde då och då.
"Här går jag som en herre!
Jag trodde, det var värre!"

Där stod ett berg vid skogens bryn,
det nådde nästan upp till skyn,
och halt och tvärbrant såg det ut.
"Nu, Pelle, är din vandring slut!"
skrek ugglan i detsamma.
"Gack åter till din mamma!"

"Sköt du dig själv och din affär,
jag får väl klättra", sade Pär.
Han klängde fram, han klängde opp,
han stod på bergets högsta topp.
Och utan mycket bidan
han stod på andra sidan.

Han gick en mil, han gick väl två.
En väldig sjö han mötte då.
Ej andra stranden syntes till.
"Så dränk dig, Pär!" skrek ekot till.
"Ej frukta du behöver"
sa Pelle och sam över.

Men när han andra stranden nått,
då såg han upp och såg sitt slott.
Bland körsbärsträd och rosensnår
det stod, och allt omkring var vår.
Han log och svängde hatten.
"Det trodde inte katten!"

Och in i slottets sal han lopp.
Där satt prinsessan Rosenknopp.
"Du är så vacker som ett bär!
Och du blir min", sa lille Pär.
"I glädje och i gamman
vi leka sen tillsamman."

Han var så röd och lustig. Hej!
Hon kunde inte säga nej.
Hon såg mot golvet först och teg.
Så stod hon upp och log och neg.
Hon nöp i förklädsbanden
och räckte honom handen.

Och hela rummet sken av sol,
På trappan tuppen stod och gol.
"Han är så glad som jag", sa Pär
"Han är så glad att jag är här
med kronan röd på hjässan
i slottet hos prinsessan."

Hugo Gyllander

- såna varma ord ligger nära i stunden. Jag blir så glad och alldeles varm av kontakten och närheten som jag kan känna här på forumet. Här har jag vänner jag delat så mycket med. Nu, idag och sen länge, är mitt liv så... nästan odelat - gott. Samtidigt vet jag att det goda kan gå sönder vilket ögonblick som helst, av vårt hatobjekt A förstås men också andra faror finns ständigt. Det hör livet till att vi är såbara.

Jag är så otroligt tacksam att jag hittade forumet, ni människor "där ute" har en outbytbar del i mitt liv som det är idag. Alla timmar jag delat med er... möjligheten att ha en riktning i skrivandet. Den respons jag fått och får - både som stöd och ifrågasättande och som tvingat mig att tänka efter, gå djupare in i mitt innersta inre och söka min position och min riktning - var är jag, åt vilket håll vill jag gå?

I den respons jag får nu läser jag ofta en längtan... att ha det som jag och vi har det nu. Ja, vi har det gott nu - och det har vi haft stora delar av livet. Samtidigt har vi haft och har ännu stora sorger, djupa sår som vi bär med oss och som pockar på att tas omhand - eller läggas till vila... somt i livet kanske måste få vara, vänta på sin tid? Försoning är ett stort och viktigt ord som ligger alldeles nära sinnesro.

I en gemenskap jag tillhör roar vi oss med litterära texter, häromdagen frågade nån vad man direkt kan utantill. Jag kom då ihåg "Nu går jag bort sa lille Per..." Just nu tänker jag att den är inte så dum. Den beskriver hur svår vägen kan vara och hur många varningar man får - både varningar och råd. Det är viktigt att lyssna och minst lika viktigt att finna den egna vägen. Det kan nog bli en dikt ut Barnens skattkammare som nästa inlägg:)

Lev väl alla, sök den egna sanningen, ta hjälp av andra och bistå andra - tillsammans är vi mer.

Med kärlek och tacksamhet! / mt

Hej Mulletant! Vill ha det som du... Jag kämpar, kämpar och kämpar. Grubblar, vrider och vänder, undrar och söker. Men beslutsamheten första veckorna och glädjen och energi som sedan följde är nu vecka åtta utbytta mot uppgivenhet, tårar, trötthet och sorg. Hur går jag vidare?

♥ / A

Hej A! Har inget vettigt att tillföra. Vill vara titta in och säga Hej! Sitter och läser "ikapp" (finns det ordet?) efter en en nästan två veckor lång tjänsteresa utan upptäckning. Blir glad när jag läser din tråd...att du och mg har det bra. Det var väl allt ;-) Kram/R

Dina trådar och råd har betytt mycket för mig, mulletant!
Att läsa Carina Bångs blogg, var en AHA-upplevelse och jag rekommenderar den varmt!
Jag har precis klivit på och kanske hunnit en hållplats eller två, men en resa börjar ju med första steget :-)
Hoppas att du fortsätter att titta in på fourumet. din klokskap behövs!
kram trollis

Kom på imorse att för precis två år sen var jag sjuskriven några veckor efter en operation. Då beställde jag mina första böcker om medberoende, det måste ha varit efter att ha sett tips om dem här eller i Carina Bångs blogg. Jag beställde några fler - kanske "flodhästen". Det var ett viktigt steg i min förändringsprocess, att aktivt börja läsa och reflektera över mig som medberoende. Jag läste mycket den perioden, två av Lönnebos böcker var livsnödvändiga. En avgörande höst som slutade med ett uppbrott och en återkomst - till ett vägskäl och ett nytt vägval. / mt

Så glad jag blir! Det är inte jag som tipsat, jag visste inte att boken finns men jag känner väl till Majken J. Läste lite på nätet och hon har gått igenom en stor tragedi - det kände jag inte till. Ska läsa den och så ska jag beställa Olle Carlssons ny bok 12 steg för hopplösa. Jag blir alltmer övertygad att 12-stegs-hållningen, eller 12-stegs-vägen/stegen (nu är jag lite ord-skapare) har mycket att ge de flesta av oss. Kram och ha det bäst! / A

Läste just ut en bok som jag tänkte kanske skulle passa dig, eller rättare sagt, jag vill tipsa någon om den och du var den jag kom att tänka på som kanske skulle uppskatta den. Vet inte varifrån jag fått tips om den, men det var i samband med böcker som på något sätt berör alkohol (hoppas nu inte det är DU som tipsat om den i något sammanhang ;-)

Nå, boken heter Bottenglädjen - En bok om Majken Johansson. Majken var en poet som levde 1930-1993, hon var frälsningssoldat och alkoholist. Boken är skriven av hennes vän Karin Hartman.

Lånade den samtidigt som Markus Birros Flyktsoda och Benny Haags bok. Är så glad att jag kommit igång med läsandet igen!!!!!!

39 när jag födde min son.
Nu har han kommit in på högskola för speldesign,tvåårig o söker studentbostad.
Vi som varit så tajta i 24 år HUR ska jag klara ensamlivet när han inte bor här längre.
O vara nykter?
Hoppas allt är bra med Victoria o lycka till med allt

Så trevligt att du tittar in här - du är också på väg in i "det vidare livet", jag känner så starkt hur du växer in i (tillbaka till) en stark och stolt hållning som nykter. Det gör mig så glad och varm i hjärtat!
Visst är det sorgligt med alla nya men hoppfullt också! Sorgligt med alla som lider i missbruk och medberoende - hoppfullt varje gång någon gör en ansats att göra sig fri. Det är fint att få vara med och hjälpas åt och vara viktiga för varandra - så här anonymt men mycket nära. Varm systerkram, hoppas din resa blir fantastisk! / A

Och lämnar en systerkram. Det är så rofyllt på något vis att läsa dina rader. Jag vill göra det oftare men min rutin har varit den att till den här och anhörigtråden kommer jag när de andra trådarna "tagit slut" och de gör de ju inte riktigt längre. Visst är det sorgligt att det kommer så mycket nya människor hit?

Bra såklart med lite nya infallsvinklar och att vi kan hjälpas åt mot tillfrisknandet, men jag blir lite ledsen över att vi är så många och att vi är så lika. Det gäller även de som kommer hit i egenskap av närstående till en drinkare - deras rop på hjälp, deras förtvivlan och tankegångar är så lika. Det känns lite frustrerande. Ungefär som bekanten som åkte för att arbeta som lärare på ett indiskt barnhem men kom hem snabbt igen - det fanns så många barn och så lite hjälp så hon klarade inte av att hjälpa ens dem hon kunde nå, det fanns hela tiden andra barn som inte kunde hjälpas.

Kom på att jag har en sundare hållning till mitt eget sovande. Fortfarande kan jag vakna på natten och koka té eller bara sitta och hänga en stund, ibland tills det blir morgon - så har min sömn varit hela livet. Det som hänt nu är att jag är medveten om att jag är trött och har ro att somna tidigt. Flera gånger den senaste tiden har jag somnat vid 21 och sovit till morgonen. Otroligt skönt - sover långsamt bort åratals pålagrad sömnbrist.
Olika insikter ramlar in - en del goda saker har långsamt blivit så naturliga att jag inte märkt hur det händer. Igår e.m, eller eg redan från morgonen, var vi båda sega & lite låga. När jag var hem och vände mellan jobbet och ett möte kunde jag helt ärligt konstatera att det låg en viss charm i det... vi struntade i middag och åt lite vad som fanns. Ganska obegripligt men skönt. Det sköna ligger i öppenheten och att "låta vara". Kanske det här hör till allt det som kunde kallas "tillfrisknande". Oberoende vad det är och vad det heter - det är gott och gör gott.
Längtar till kvällen, det blir en lång dag idag också. Igår var jag och klargjorde gången i min deltidspensionsansökan - inte helt okomplicerat. Ska forska vidare idag. / mt

Hej.
Jag känner igen din situation, jag har också hållit mig på mattan bara för att jag inte vill förlora min familj, det som händer när dom inte är hemma är riktigt dåligt.
Jag har ibland också tänkt att "va fan det drabbar bara mig" men det gör ju inte det.
I mitt fall så har det varit så att jag har ringt samtal som jag ångrar, sagt saker som jag ångrar och sedan försökt hitta en bra förklaring som bara är en massa lögner.
Om du verkligen känner att du kan kontrollera detta så föreslår jag att du sätter en slutgiltig gräns för dig själv så som att aldrig mer än,,, och så vad du tycker är ok och som du vet att du kan hantera.
Varje gång du inte kan göra detta måste det ha en konsekvens som att du inte dricker någonting på ett tag framöver.
Min erfarenhet är att det tar ca 6 veckor innan man är helt återställd från alkohol om man tagit sig en rejäl fylla, det är inte bara det att man känner att man inte är bakis längre utan att själen har läkt också.
Man gör ju så mycket annat som skadar sin omgivning förutom att man är berusad.
Ta gärna de 6 veckorna och ge dig själv en chans,, om du har svårt med att klara av det så kanske du ska ta mer hjälp, de 6 veckorna kommer att få dig att se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag tor på dig och hoppas du får det liv som du vill ha.:)

klockslaget nästan på sekundnivå ramlade jag handlöst i en grop. Igen. Det måste vara ca 2 månader sen sist. Det handlade om fiske, grannen och kaffe i en situation som vi båda ... hmmm.... ogillar. Kanske ser lite ner på (usch, inte fint att se ner på). Mannen tackade nej men funderade över att det inte var alldeles enkelt - förstår jag till fullo. Att situationen kanske har sin poäng ändå... Det resulterade i ett helt oförutsett fritt fall för min del och han tappade fattningen. Inom en timme var vi tillbaka i lugnet och närheten - ett fall som förde närmare och framåt. Jag kan se en del förklarande kopplingar som gör att jag förstår min reaktion.

Helgen var fylld av födelsedagskalasande och barnbarn. Trevligt och lite tröttande. När jag lagade middag blev det klart för mig att det numera är så självklart för mig att vara nykter. Att vi är nyktra. Jag inser också att vissa inbjudningar till middagar uteblir - det är inte så naturligt för att alla att umgås när någon är nykter. Men det vet jag ju.

I samband med rödvinet på torsdagkväll åhörde jag igen samtalet om att "ta en torr månad" - som skjuts upp för att det är så mycket evenemang så "just nu passar det inte". Och kommentarerna "med med dig är det ju ingen fara...". Jag säger ingenting, jo jag hänvisade till lite statistik om den ökade och oroande alkoholkonsumtionen. I just de där samtalen var jag en aktiv deltagare för bara något år sen. Jag inser när jag är mitt i konferenssammanhanget vilken otroligt stark utmaning det är att hålla sig nykter i ett sånt sammanhang om det suger... Stolt och glad över dem i min närhet som gör det valet. / mt