Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Grattis 🎉
Vad uppriktigt glad jag blev över att det löste sig för dig! Önskar dig en underbar dag!🤗

Jaaaaaaa, min chef ringde i förmiddags. Min kollega, som fyller 64 år i januari, har tackat ja till en avgångslösning så jag får ta över hans schema med 12 veckor dagtid och 6 veckor kvällstid rullande. Hurra!!!!

Kvällspassen är långa och man jobbar varannan helg, men det får gå. Jag får ju fortsätta jobba med det jag älskar 😍

Min chef bad om ursäkt för att allt har dragit ut på tiden, så nu är vi hyfsat på god fot med varandra igen. Jag hoppas att han har lärt sig något av detta. Han lär aldrig glömma mig.

Just nu njuter jag av att slippa fundera över framtiden. Hunddagis får vänta. Jag ska bara jobba på och trivas i min jobbvardag. Ska börja åka till kontoret några dagar per vecka. Behöver tjöta med mina kollegor.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Vad fint att höra att det börjar luckras upp i de cementerade lagren. Ett lager i taget och långsamt så du hinner med. Det är så värdefullt att få ut det i både skrift och tal.

Sköt om dig!❤️

Tack för kloka inlägg i min tråd @vår2022 @andrahalvlek @geggan @flarran och @AmandaL
Vilket gäng detta låter som 😊 och ÄR. Squad heter det ju nuförtiden. 💪🏻🙏
Rekryteringen har fortlöpt då jag varit mkt transparent kring lönen, men nån eller annan tror att det möjligen går att komma förbi genom att ev omformulera uppdraget en aning. Vi får se. Jag får veta mer imorgon, och i så fall sista intervju senare i veckan.
Jag fyller 59 och har tänkt jobba till 64.
På min nuvarande arbetsplats kommer jag möjligen ha svårt att bibehålla roll, uppdrag. Att utvecklings-spåret är stängt är det inget snack om.
Fem år känns snäppet för lång tid att ”hoppas på det bästa”. Men allt möjligt kan ju hända oavsett hur detta blir.
Jag tänker inte så hemskt aktivit på detta men mitt undermedvetna jobbar på.
Snart nog kommer klarhet.

Är trött efter helg med stor fest (gick tidigt, något annat var inte möjligt då jag behöver vara rädd om min kraft.
Nu straxt kören.
Kram på er alla och extra varmt tack för att du hälsar på här, @flarran- på andra sidan

😍😍😍

Så bra att du har lugnet @andrahalvlek
Låter mysigt med julpynt, är inte riktigt där än. Känns som om livet pågår på det bra sättet, och jobbet får komma efter det. Rätt ordning! Kram 🥰

Käraste @sattva
Jag kan faktiskt se för min inre syn hur du liksom vänder ut och in på dig själv. Vad bra att du skriver ner dina tankar. Jag har också erfarenhet av bonuslivet, det ÄR oerhört tufft och i de flesta familjer är det kvinnorna/mammorna som står- eller skickas fram- i krigets frontlinje. Du vet det där relations-arbetet som dränerar.
Har såklart inga råd att ge mer än att jag ofta förlitade mig på tiden. Tiden är liksom en egen spelare här och kan göra nytta utan att vi riktigt förstår hur det går till.
Jag tänker också att din dotter kommer att mogna- och förstå sånt som hon inte kan se eller förstå idag. Relationen till din man blir förstås tuff under all denna tyngd.
Men signalerna- din nedstämdhet och trötthet- är viktiga. Jag vet att du är bra på att ta hand om dig, men kanske behöver du förnya detta genom någon ny rutin? Annan sorts vila? Semester?
Tänker på dig, stor kram 🤗 💕

Hej Dee,
Fint att höra ifrån dig. Jobbig sits med drickandet på elevhemmet. Finns det möjlighet att hitta annat boende på studieorten? Men om utbildningen inte är vad du trodde så ska du kanske hoppa av ändå? Viktigast är ändå nykterheten och där har du ju gjort ett kanonjobb, grattis till fyra år!

@Dee Det låter verkligen inte som något givande för dig att stanna varken på utbildningen eller stället. Jag är övertygad om att tid inte har relevans i tillfrisknandet. Jag tror tillfrisknandet handlar om att vårda sitt autentiska och själsliga jag varje dag och då spelar det ingen roll om det gått 10år eller 1år för när allt känns kaos då är det den känslan man är i. Ibland hoppar man på nya utmaningar i livet som du gjort nu men så inser man att det känns fel och då kan man välja att hoppa av. Klappa sig på axeln för att man vågade testa något nytt och samtlig klappa dig på axeln för att man lyssnar till sitt inre och inte fortsätter om det inte känns rätt. Stor kram❤️

Åkte till äldsta dottern i helgen och lämnade lillprinsen hos barnens pappa. Första gången, kändes nästan som att lämna bort sitt barn. Det gick bra, och jag hade inte trott något annat.

Det var mysigt att hänga med dottern lite på tu man hand 🥰 Uppdatera varandra på jobbliv och privatliv och prata julplaner. Lite julshopping blev det också.

När jag kom hem åkte jag hem till yngsta dottern och julpyntade. I fjol införde jag en ny tradition där hon får fyra paket - ett att öppna varje advent. I år sammanfaller fjärde advent med julafton så vi tjuvstartade idag.

Hon får olika julkläder i paketen. Och en chokladkalender fick hon också. Plus att hon köpt en själv, så nu har hon två. Min yngsta dotter är den största julälskare jag känner och man kan inte låta bli att smittas av hennes glädje ❤️

Imorgon är jag ledig. Lillprinsen ska till frissan, och sen ska jag laga matlådor. Kanske julpynta lite.

Livet rullar på. Onsdagens förhandling finns i bakhuvudet, men jag känner ett lugn i att allt blir som det blir och går som det går. Jag har gjort vad jag kan göra.

Kram 🐘

@Sattva Det låter verkligen inte banalt, det är fruktansvärt med bråk i så nära relationer. Kram❤️

Hej!
Minns ju ditt nick, men måste uppdatera. Vilken skribent du är!
Håller med dig om att det är en mycket förenklad bild att ”sluta med alkohol så blir allt bra”. Jag tror att det beror lite på hur man har druckit, vilken effekt berusningen har, gener, hjärna och annat.
Jag tänker att du inte ska anklaga dig själv för att inte ha fattat hur det kunde bli. Jag tycker att du beskriver en sorglig tillvaro och jag är övertygad om att folk mår rätt dåligt av att dricka för mycket vov gör ofta. Policy i all ära, men vad gör skolan/internatet åt problemet?
Att inte passa in är en jobbig känsla, men jag tänker att du vet rätt bra vem du är och att du inte nödvändigtvis gör allt för att passa in. Lyft blicken och se dig om, det finns kanske fler som du. Det finns nog andra som upplever något liknande.
Önskar dig all lycka till och hoppas att utbildningen ändå är bra.

Tycker heller inte att det är banalt, alls faktiskt. Jag har också varit i en position tidigare där jag försökt få två personer att hålla sams och gilla varandra. När man analyserar vardera sidan finns det en sån ledsenhet och sorg ofta, tillsammans med en omogen trots. Fattar att det måste tära oerhört att leva tillsammans i det.
Om du läser det du skriver så är det inte så konstigt att du är trött och ledsen. Sen gör väl novembermörkret kanske sitt till.
Jag tror att du gör helt rätt i förhållande till din dotter - det kloka långsiktiga sättet att agera. På sikt kommer hon att kunna sätta saker i sitt sammanhang. Genom att inte förklara och försvara tillåter du hennes känslor, även om det gör ont hos dig. Men du vet ju också hur det var och har egna känslor och upplevelser.
Har du nån att prata med?
Jag tror att det ordnar sig med tiden och jag tycker att du verkar ha en oerhört mogen och genomtänkt strategi.
Kramar

Tack snälla @vår2022❤️ Ja detta är en ny process som jag börjar knyta upp och det skalas ett lager långsamt i förståelsen när jag skriver, det faller på plats när det kommer ut i skrift och tal. Igår bröts en stängd dörr till en känsla upp helt oväntat och jag kunde ta in traumat, förstå att det gällde mig, lilla mig och till och med gråta med känslan, det var häftigt och jag blev rätt ställd över situationen och glad över att det verkar kunna börja luckras upp lite. Kram❤️

Tack :) :) :)

@Sattva Så ledsamt att livet känns så motigt för dig. Men bra att du skriver om det, att sätta ord på tankar och känslor är viktigt, för att hitta nya pusselbitar. Fortsätt skriv! Det är mitt enda råd.

Kram 🐘

Jag måste säga att detta forum är underbart. Jag är ju i många olika grupper, nu under hösten Sorggrupp. Visst, lite bekräftande men också väldigt mycket gnäll. Ofta så, tycker jag. Här är det ytterst sällan gnäll. Känslor, ilska tom,men inte bortskämt ältande. Mycket tacksamhet , lyssnande, stöd. Vi är ju alla så genuint lättade över att vi är nyktra. Det andra får lösa sig. Ville bara säga det.

@Vjlo Grattid till 35 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Man blir verkligen mer rakryggad och sann mot sig själv som nykter, det upplever jag också.

Kram 🐘

@Sattva ett riktigt dilemma! Bra att ni satt ord på saker men vetskapen kan göra så inte. Jag har några såna taggar i förhållande till mina döttrar. Både saker de har sagt, och saker som jag vet men de nog inte ens aktivt minns. Men jag känner att var fel. Att jag har blivit väldigt arg. Att jag i ren trötthet har sagt dumma saker. Och så förstås det där glaset som ständigt stod framme. För att orka. Samtidigt/ livet självt löser många knutar. Hoppas ni får lite vinterfrid! 🐳❤️

@Sattva Grattis till dina snart tre år! Det är verkligen stort!!

Tänker att relationsproblemen mellan din dotter och din man absolut inte banala! Tvärtom! Jag tänker att de två personerna är de viktigaste i ditt liv ( vet inte om du har fler barn men givetvis är hen också viktig) då vill man ju också att de ska tycka om varandra eller…ja..åtminstone komma överens. Tänker att det tar på krafterna. Förstår även att samtalen med dottern tog kraft. Har själv pratat m min dotter och lyssnat hur hon upplevt sin uppväxt. Det var verkligen smärtsamt😔

Jag tänker att du har bra strategier och rutiner inom dig som även om de blir lite naggade i kanten är viktiga redskap som bär dig.

Kram🥰

Snart nykter 3 år. Livet är ganska tufft. Jag tänker en del på alkohol, som jag inte gjort på väldigt länge. Jag är inte orolig att jag skulle lösa mitt mående med alkohol, men ser det mer som en mätare att mina energier verkligen är på upphällningen. Att jag längtar efter en mental paus. Det reder liksom inte ut sig, relationsproblemen härhemma. Snarare blir positionerna mer och mer låsta mellan min man o min dotter. Jag förstår fullt ut hur banalt detta verkar utifrån sett. Men det tär och bryter ner mig. Jag håller fast mina rutiner, vet ju att det liksom är ankaret, rutiner man mår bra av och det sociala sammanhanget av att jobba. På jobbet känner jag mig kapabel och klarsynt. Får dagligen välbehövlig bekräftelse att det jag gör, gör skillnad i andra människors mående. Samtidigt känner jag att jag inte riktigt fungerar som jag brukar. Glömmer, tappar ord etc. Tappat ork på yogan. Modifierar, kortar av, förenklar, orkar liksom inte fysiskt. Sömnen hackig o ständigt trött. Vanliga stress/ utmattningssymtom all of the above. Det som nog gör mig mest bekymrad är nedstämdheten. Känner inte igen det alls.
Ville mest få detta på pränt för mig själv.

Positivt är att jag o dottern pratat om saker som rör hennes uppväxt. Tog fullständigt musten ur mig, hon har så mycket sår. Jag försökte att bara lyssna och bekräfta. Även om det är svårt, när jag själv bär på en annan sanning och en (logisk) förklaring till mitt agerande o beslut.

Jag är väldigt frånvarande på forumet. Går in o läser hos dem jag "känner" ett par dagar i veckan, men skriver typ aldrig. Vill bara säga till er, att jag följer er men har inte riktigt orken att vara aktiv.
Men allt kommer att bli bättre. Livet går i vågor. Allt är som det ska vara, annars hade det varit på ett annat sätt.

@Himmelellerhelvette Hoppar in i din tråd och svarar på dina funderingar så här en lördagsmorgon😁. Vad bra att du kommit underfund med att du inte tar med dig känslorna när du prata om något svårt och jobbigt och att du sätter ord på det. Att det liksom är någon annan som du pratar om. Jag tänker att det är ett slags försvar, att man distanserar sig för att skydda sig själv från hemska känslor. Att känslorna som kommer är farliga och kan förgöra. Att man inte får tappa kontrollen, för då blir man svag och kanske känner någons slags förnedring. Det är mycket energi som går åt att hålla ihop så. Ångesten som du känner kan vara en signal om att dina verktyg inte räcker för att hantera situationen, att det är ett beteende som skadar dig. Du skrev igår om att du inte kunde hitta dina verktyg mot ångesten. Kanske räcker inte verktygen, låta det passera, meditation eller annat just nu? Att verktyget nu är att våga känna och ta hjälp? Det kanske går i motvind vandra vidare i dina processer om du inte försöker att lösa upp dessa knutar. Du har kommit så långt i dina livsprocesser och det kan vara svårt att passera om du inte har rätt verktyg med dig på färden. Det kan vara riktigt tufft och kämpigt att lösa upp sina innersta känslor och ta hjälp i detta, men det är egentligen bara dig själv som du ska möta. Den vuxna du som ska ta lilla du i hand och hjälpa vidare att gå tillsammans till en plats där ni vill vara idag. Sköt om dig❤️

35 veckor nu då, det blir 245 dagar.
Alkoholmässigt - inga behov eller problem ta till den flyktvägen.
Övrigt i livet, stångas en del med saker, men är lite bättre allt eftersom att faktiskt ta hand om situationer, att ta plats. Säga till, säga ifrån och säga nej.

Det hade aldrig gått om jag hade en, två eller tre dagar i veckan med flyktresa till alkoträsket kvar inom mig, inte ens om jag hade haft den flyktvägen öppen, då hade jag funderade på det som lösning....

Nu måste jag ju ta hand om mig själv, vilket jag är värd.

Smärtsammare ibland, ja helt klart, bättre på sikt, alltid

Vem sa att det med åren skulle bli lättare?
Var det någon som sa det, och i så fall, varför sa du det till mig för?
Kanske var det din sanning?
För mig är det annorlunda. Rutiner och hjulspår, aldrig några känsloutsvävningar, i alla fall inte några större. Eller det beror i och för sig på, en utsvävning har jag råd att kosta på mig lite då och då, men att fastna i leran och bara spinna med däcken - det har jag inte råd med.
Jag tror alla är olika i sitt tillfrisknande. Och jag har försökt hitta nån att jämföra mig med. Kanske även letat efter någon med lösningen. Svaren. Kraften. Boten.
Ja du fattar säkert.

Nynykter 1 år - leva livets liv.
Nykter 2 år - jag har koll.
Nykter 3 år - nån sa att tredje året var det risk för återfall, för mig funkade det fint.
Nykter 4 år - tugga vidare.

Jag hade skapat mig en fin liten bubbla av drömmar, vardag och ett väldigt tryggt hem som jag trivdes i. Gjort lite utsvävningar i form av att ta lite kurser på universitetet för att försöka omskola mig, eller egentligen bara för att jag va så less på mitt yrke. Men fortfarande med min borg i form av mitt hem. Även om jag bor så pass till att porten ligger mellan två ställen med överförfriskade människor, och med 3 systembolag tvärs över vägen, så har jag aldrig upplevt att det varit några problem. För när jag kommer hem, och stänger dörren om mig, så vet jag att mitt hem är cleant.

Men vafan, vem vill inte utmanas. År 4 söker jag in till en utbildning, kommer in och flyttar. Jättelångt från min trygga borg. Från mitt skyddsnät i form av min mamma. En kärlek.
Jag gör en ordentlig koll av utbildningen och det internat som erbjuds.
De har 4 sidor om alkohol och drogpolicy på internatet.
Utbildningen låter väldigt bra också. Jag är positiv när jag ankommer i augusti för inskrivning, men det ska snart komma att ändras.

Första smset går ut till de boende på internatet. Jag minns det så väl.
"Systembolaget idag, skriv i chatten vad du vill ha!"
Bara för att jag är på en plats där jag inte känner mig hemma, inte har en trygghet, så susar det i huvudet. 1000 tankar.
Hur ska det här bli egentligen? Är dom inte här för att va seriösa, plugga?
Min kyl blir snart överfylld med vin, sprit, öl. Varje morgon som jag öppnar kylskåpet så ser jag detta elände. I min korridor är det inte fest, men det finns en person som definitivt har problem. Hen går till andra korridorer och dricker natten lång. Varje eftermiddag korkas det upp, festen verkar sedan sluta runt 01-03 tiden på natten.

Min sömn blir rubbad av att bo med andra som stökar runt till sent på nätterna.
Jag är för gammal för det här. Jag känner att jag är så jävla ensam här borta - all social aktivitet sker med ett glas i handen. Det är som att jag bor med 30 stycken Dee:s i alla dess former och varianter, alla stadier med riskbeteenden till starten på sjukdomen, och hela händelseförloppet far omkring här utanför min dörr.

Jag låser in mig på mitt rum. Tyvärr kliver jag rätt ut i miljön jag valde bort för nästan 5 år sedan, varje gång jag måste gå på toaletten.
Hemma är jag ensam också. Jag umgås sällan med andra, utan min sociala kvot fylls via arbete eller studietid på universitet. Det är förvisso likadant här, men den här ensamheten syns utåt på ett helt annat sätt, vilket får mig att känna mig annorlunda, skambelagd. Och konstig.

Mina tankar kretsar kring alkohol, men kanske främst kring hen jag bor tillsammans med och hens alkoholintag och beteende. Det påminner om mig själv. Vilket är sorgligt då hen är ung.
Jag har fått en del ångest som följ av min boendesituation, och att utbildningen inte alls är vad den gav sken av att vara, samt att jag känner att jag inte riktigt passar in.

Så jag vet inte, om tid är relevant i ett tillfrisknande faktiskt.
Ibland ifrågasätter jag om jag över huvudtaget är det minsta frisk, eller om jag bara byggt ett luftslott där hemma.
Ibland är man så jävla stark. Stolt och stark.
Kan det inte bara få vara så hela tiden?
Och om det inte får vara så hela tiden, ge mig en jädra lucka att kunna få smaka på den känslan lite då och då i detta dårhus.

Ps. 4 sidors alkohol och drogpolicy - man borde ha fattat att internatet haft grava problem som måste ha detta uppklistrat överallt. Korkat av mig att tolka det annorlunda.

Vänta nu, du kanske är 57? I vilket fall så är det bra att bli utvald även vid den åldern…👍

@Se klart Oavsett hur det går så är det ju kul att bli utvald som en av två när man är sextio!
Hoppas du känner att du kan fatta ett bra beslu.🙏🏻❤️