Senaste kommentarerna i forumet

känner så väl igen mig i det du skrev, och många med mig. Bara tanken att du vill bli nykter och att du är medveten om ditt problem är ett steg. Ingen kan tala om hur just du ska göra, det kan du bara själv. Som du säkert redan har sett här på forumet så är det svårt att sluta av sig själv.

Fortsätt titta runt här på forumet så hittar du säkert något som kommer att hjälpa just dig att bli nykter. Välkommen till ett nyktert liv.

alkoholism är sjukdom, det finss hjälp om man vill ha hjälp. hade 9veckors vit period tack vare antabus, men nu blev dett att dricka. vet ej hur detta slutar, man måste kämpa annars döör man. blåste 3,6 promille lördanatten. farsan drakk ihjäl sej. och jag vill inte. so kämppa på att vara nykter. mvh. juha

10:e nyktra dagen idag. Det var ett tag sedan. Midsommar gick fint trots att jag blev bjuden på både snaps och öl - flera gånger. "ska du inte ta en liten mot den där förkylningen..." etc.. men jag stod emot och tackade nej. Dunderförkyld men den verkar utvecklas fort för idag mår jag bättre.

Men han kommer aldrig sluta men jag får tänka på dina ord att jag fixar det här.

... tycker jag inte jag har haft ett dåligt liv. Tvärtom. Men att bryta upp, det var jobbigt - ja. Men man får ju inte glömma allt bra man har haft- både själv och tillsammans. Ångrar inte att jag varit med denne man, även om man med facit i hand inser att man skulle ha brutit tidigare. När jag läser dina texter så minns jag så väl hur det var de där kaotiska åren precis innan och under uppbrottet. Nu inser jag ju att varje historia, varje livsöde är unikt. Men vad gäller beroende och medberoende är vi, sorgligt nog, offer för mekanismer som fungerar rätt likartat. Som sagt, om du tar steget kan man ju också hitta tillbaka senare - om du tror det finns någon kärlek kvar. Men både för dig - och för honom - kanske ett uppbrott skulle vara bra. Min man, eller snarare ex.man, insåg plötsligt att han var tvungen att ta hand om sig själv. Att det inte fanns någon där som lyfte honom när han ramlat, eller som han kunde skylla på - ha som ursäkt för att dricka liksom. Och det har varit bra för honom. Att jag mår så mycket bättre nu, det är kanske ganska uppenbart.
Ta hand om dig. Du fixar det här!

Han kommer aldrig sluta har han sagt han struntar i om han är beroende för det är stimulerande att dricka. Han har lagt sig för att vila sedan 3 timmar tillbaka för han var trött frågade för en stund sedan om han kom och åt jordgubbar men han skulle sova. Igår var han uppe sent drack och satt vid datorn blev full. Idag bakfull började dricka direkt. Känns inget vidare.

Det är uppenbart att han förutom dig även älskar "flaskan" och det är fel att han prioriterar den före dig. Stå på dig! Jag har själv varit den som tar flaskan före sambon men nu har det varit slut på det över en månad och min sambo är tacksam. Tillsammans är vi starka!

Sitter trött och funderar har kommit dit hän att jag kan bli trött bara jag tänker på situationen men alldeles nyss kände man att vår kommunikation hade en attraktion fast han sitter nu vid datorn och dricker och började med en folköl till frukost till smörgåsarna. Det blir snurrigt känns overkligt att sitta här och sedan aldrig mer vara här och kunna krama om honom. svårt. Måste reda ut det livet känns tråkigt. Kan det vara bättre och kanske få vara själv resten av livet eller är det bättre och stå ut i detta?

Tack för att du förklarade så bra hur du kände dig och du gav mig lite mer kraft. Tråkigt att du har behövt ha det så i livet men hoppas att ditt nya liv fortsätter i positiv riktning.

att känna alla känslor du känner... ta dem till dig - och låt dem lämna dig. Du gör en värdefull och viktig resa och du kommer att bli hel.
Ursäkta att jag inte minns, eller har koll... men har du varit till Alanon? Det kan vara en plats att dela just det du beskriver. Dela med sig och känna igen sig. Kram, kram! / mt

Rättegången i Måndags ang våldtäkten var hemsk.
Han kom in i fång kläder och hand bojor.
Jag grät och skakade under nästan hela rättegången.
När han satt där och ljög om att jag frivilligt skulle velat ligga med honom mådde jag så illa.
Försökte få ögonkontakt med honom men det gick inte.
Han såg ynklig och blek ut och jag undrar vad jag sett hos denna man som gjort både mig och barnen så illa under lång tid.
Den nya mannen jag träffar får mig verkligen att må bra.
Blir så lugn och känner sådant lugn med honom.
Känns så skönt att jag inte ens saknar kräket,alla mina känslor jag haft för honom är helt borta.
Det jobbiga är att han är släppt ur häktet så jag vågar inte bo i huset om han skulle komma dit när vi är själva,eller om jag är själv hemma.
Domen kommer nästa vecka om han får något straff eller inte..
Känns som dom tror på hans berättelse och då känns det fördärvligt.
Jag flyttar till nya boendet om två veckor och det sk bli helt underbart.
Jag och sonen längtar verkligen nu.
Jag har tagit avstånd till hans pappa eftersom han försökt påverka min berättelse ang händelsen.
Sa att jag var hämndlysten och att min nya kille påverkat mig så att jag anmälde berodde på att han övertalat mig.
Jag är verkligen besviken på hans pappas agerande.
Vi har aldrig under alla år sagt ett ont ord till varandra nu vill jag aldrig ha med honom att göra igen.
Idag är det Midsommar och ser fram emot att få vara med min nya kille och ha trevligt.
Han blir aldrig dum när han dricker och han dricker normalt.

Skriver här mest för mig egen skull. Den här sorgen... den här gången finns ingen ilska, vart skulle jag rikta den? Att rikta den mot mig själv är bara destruktivt och ingen annan finns. Jag läser det jag själv skrivit - låter ju klokare än vad jag känner mig. Men sorgen över att inte ha sett mitt barn, den är just nu så ofantligt stor. Och ändå, som jag skrev, jag är så glad att hon äntligen berättade. Håller på - att ännu en gång - möblera om den verklighet jag har trott mig leva i. Rotar i det förflutnas pusselbitar och det gör ont. Jag vet, jag måste gå vidare, jag måste återigen släppa för att kunna bygga framåt. Men just nu måste jag faktiskt se hela min dotter, hur ont det än gör måste jag se de signalerna jag tidigare missat. Den här sorgen, det är bara att acceptera. Den kommer nog alltid finnas där, men jag får lära mig leva även med den. OCh bli bättre på att möta min vuxna, underbara dotter som farit så illa. På att se båda mina döttrar.

Och ännu mer sorg, för hon är vuxen och idag slog det mig, det är inte alls säkert hon kommer hem för att stanna ett längre tag. I vanliga fall hade det varit sunt, är man snart tjugo ska man skaffa ett eget liv. Det är sunt även nu. Och det är lite egoistiskt av mig att känna: kom hem, jag vill ge dig allt det du inte fick då. Men precis så känner jag nu.

Och samtidigt, vi har skrattat, myst, pysslat, läst Harry Potter högt, rest själva... Allt vi har gjort. Jag var där men ändå kunde jag inte se...
Sorg - det är väl ändå inte medberoende. Sorg får jag känna.

Trevlig midsommar till er alla på forumet. Själv ska jag fira den med familjen och goda vänner.

Fel... igår var till och med dag 6 och idag är det en vecka sedan jag drack :D Sitter just med en grön smoothie i min hand och har letat upp en massa recept på goda, nyttiga smoothies och annat gott :) Resan till stan gick hur bra som helst. Tror jag blev distraherad för vi gick till och med nästan förbi bolaget utan att jag kände det allra minsta. Tänkte inte ens på att gå in (!?) Känner mig stark och nu går det ju tre dagar till som jag VET att jag inte kommer att dricka efter som det är stängt på bolaget, och för att jag helt enkelt inte har något hemma. Ska ta mig igenom den första 3 veckors perioden, sedan tror jag det går bra, sedan kommer 3 månaders prövningen. Vet inte varför det är så men det verkar som om allt går i 3-cyklar?? Så var det sist jag höll mig nykter, då höll jag ut i 3 månader, sen kom första återfallet och sedan var det dax efter 6 månader igen.. och sedan efter ett år - rejält och länge. Men denna gången blir det inte så, nu är jag mentalt på ett helt annat plan än förra resan. Nu VET jag hur det kan vara och jag behöver inte "vakna upp" till allt trassel och all ångest över allt jag inte kan göra ogjort. Jag har redan rett upp allt sånt så nu behöver jag bara hålla mig nykter - och må bra :)
Trevlig midsommar på dig som läser detta. Det kommer jag att ha, en NYKTER sådan!!! Underbart!

...blir som alltid så fångad och träffad av det du skriver.

" Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!"

Denna längtan kan jag ibland känna är ett hinder för mig att orka träffa människor på ett mer ytligt plan, vilket ändå är mer vanligt förekommande än att öppet och ärligt våga dela sitt innersta. I mitt yrke är det en sak; där är man i en roll. Men privat... Visst kan man möta sin familj och så, men det är alltid med vissa förbehåll...man vill inte belasta, man vågar inte visa sitt innersta... Och vännerna...jag orkar inte. Gör det med självisk? Är jag för upptagen av mitt behov av att få visa öppet vem jag är? Så att det gör att jag inte vågar släppa in dem av rädsla för att de ska döma? Kanske är det så. Jag vet inte. Det blir litegrann som att "om jag inte kan ge och få allt, så väljer jag istället ingenting". För så ser det ut för mig just nu. Kanske får det vara så just nu. Jag undrar ofta hur andra människor gör...de som har stort umgänge på ett lite mer ytligt plan. Hur bär de sig åt? Hur orkar människor hålla upp sina fasader och dölja vad som finns under ytan? Kanske det bara är så att jag inte har någon skyddande fasad längre?

Det är ju det som framför allt är så fantastiskt skönt med den här sidan. Att man kan mötas här, dela med sig och få ta del av, naket, ärligt och uppriktigt. Utan fasad. Ni är många här på sidan som har stöttat mig när jag haft det som svårast, du och din man har varit några av dem som med värme tvingat mig se den kalla verkligheten trots att den gjort ont. Men det är ju så det är. Sanningen gör ont ibland. Insikten gör ont. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, känner att jag trasslar in mig i nya trådar i takt med att tankarna drar iväg.

Jag ville egentligen bara säga hej, önska er en härlig midsommar och säga att du, mm och andra på dessa sidor gör ett fantastiskt "jobb" i alla våra processer oavsett vart vi är på väg.

Kram
//Yogi

ska inte hymla. Det är svårt. Första gången jag skulle säga att nu skiljer vi oss, bröt jag ihop och gick gråtande därifrån. När jag läser vad jag skriver, låter det som jag är så hård. Det är jag inte - var inte och har aldrig varit. Mycket kärlek, men mycket annat också. Och märkligt nog är jag inte bitter - min man och jag har haft mycket bra tillsammans också. Men för att orka ta steget var jag tvungen att stänga av alla dessa tycka om, tycka synd om och hela röran av äkta kärlek och medberoende. Vara hård ett tag -eller framför allt arg - arg på allt han gjort mig och barnen (och inte börja med ursäkterna å hans vägnar som man så lätt gör).

Ska också säga att jag har haft stöd. Förutom Forum. Jag har haft en "medberoendekurator"på kommunen (kommer inte ihåg vad det heter), vilket jag tror hjälpt mig på vägen. Vänner är bra, men ibland kan välmenade råd bli tokiga när de inte - tack och lov - kan sätta sig in i det hela. Men visst har de också hjälpt. En vännina sa - nu tittar vi på lägenheter - kom. Nog nu!

Och det tog mig tid... ingen idé att ångra att det gjorde det (även om jag gör det för mina barns skull som mått så dåligt). Det tog den tid en sådan process behövde.

Du anar inte vilka tvivel jag har haft, hur omöjligt jag tyckt en separation varit (det är vi två mot livet, mot allt...) eller jo, det gör du nog. Vad jag vill säga, om jag har klarat det här, så klarar du det!

Det finns ocskå dem som hittar tillbaka till varandra. Men då måste ju alkoholisten - din man - göra sin egen resa först.
Skickar så många kramar jag bara kan till dig! Och skaffa stöd, om du inte redan har det.Kommunen brukar ha rådgivning,

JO, jag måste säga en sak till. Och det är inte en schablon - det var faktiskt så... När jag väl bestämt mig, blev det faktiskt lättare. Trots att vi bodde under samma tak ett tag till, trots att det så klart dök upp jobbiga situationer,såvar det som livet började rulla igen.

När jag läser hur du har det tänker jag direkt att det är dags att gå. Du kan inte slösa bort ditt liv på detta.

Jag har också tänkt på det om man ska sitta så här resten av livet eller om man skulle dö om jag skulle vara nöjd med mitt liv, och kom fram till att jag inte var det. Men det är steget jag måste ta men vad ska jag säga hur gör man för att inte falla dit och gå tillbaka. Tro på sig själv men det är svårt. Men tack för det du skrivet gör nog att jag närmar mig processen lite mer.

Ja du har rätt det är en hemsk sorg man går med.

Vem vill sitta ensam med ett fyllo? Livet ska vara tryggt, skönt, roligt och underbart!
Jag har inte tappat tron på min man än, han har nu kommit till insikt och är nykter sen en vecka tillbaka och vi har det bra när han är nykter. Riktigt bra!
Önskar så att alla fick ha det bra med sin man, om kärleken finns kvar, annars gör man som blå-timmen och sticker. Ett eget liv är bättre. Som Susanne Alfengren eller vad hon hette sjöng på 80-talet, "Jag är hellre ensam själv än ensam i tvåsamhet" eller nåt sånt. Och så är det ju. Blå-timmen vet och och tusentals andra vet. Ensam är man när mannen ligger avsmälld. När man är ensam i egen lägenhet så är man sig själv. Egen härd är guld värd.
Lycka till!

Håller ni ut? När släpper ångesten? Nykter i 4 dagar nu.

Oj plötsligt är det dag 5 utan att jag knappt tänkt på det :) 5 nyktra dagar!! Har hållit mig sysselsatt och fått hem en glad dotter så det är kanske därför. Visst tänker jag på vin, men inte så att autopiloten sätter in och jag åker och handlar. Skönt. Imorgon kommer eldprovet. Måste in till stan och fixa en massa ihop med dottern, det är när jag är i stan jag brukar falla. Bilen svänger liksom förbi bolaget som av sig själv, men det gör den inte imorgon. Det har jag bestämt.

blå timmen! Jag minns ditt nick från början av min tid här. Helt naturligt att gammalt pluppar upp - vi är som ryska gummor/dockor vi människor, inom oss bär vi med oss våra åldrar och livsskeden... upplevelser och erfarenheter från olika tider i livet. Jag fick nyligen lära mig att de ryska dockorna heter matrjosjka fast vi ofta kallar dem babusjka - man lär så länge man möter nya människor:) Visst är det fantastiskt!

På ganska kort tid har min tråd haft besök av Stigsdotter, viktoria, Sorgsen, flygcert och nu av dig blå timmen. Vi lämnar avtryck och spår i varandras liv. Ibland när jag sökt efter något i min första tråd - det är nog där vi träffats - ser jag de olika nicken och undrar hur det gick... Men våra liv här är inga noveller eller ens romaner... våra berättelser fortsätter längs livet, våra liv, och inte så ofta får vi veta hur det var - eller hur det blev sen - när någon satte trådens avslutande punkt. Desto mer välkommet när någon kommer tillbaka med ett avtryck, en hälsning eller en fortsättning - ett nytt kapitel:)

Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!

Nu kallar verkligheten... måste nog göra en granskning av detta när kvällslugnet infinner sig:)
Allt gott och kramar till den som vill ha / mt ... Och en dikt

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

... du vet Lycke - efter alla dessa turer borde man vara klokare, och ändå tvivlar man så på sig själv ibland. När sjutton ska man bli "vis" och klok...

Bra skrivet, jag tror att alla vi med barn som har en partner som dricker för mycket har samma tankar, känslor och skuldkänslor rörande våra barn. Men, du kan känna dig stolt att du bröt upp, att du är en bra förebild för dina barn i detta, att du visade att ni var värda något bättre. Och vissa saker går att lappa ihop i efterhand, med rätt inställning.