Senaste kommentarerna i forumet

6 månader!Oj! Där vill jag vara om 5 månader-SÅ starkt jobbat!

Jag hoppas att du ska krya på dig och kan fortsätta skriva här!

Vårkram,Lilja

Fantastiskt kul att höra från dig Fenix, och grattis till 6 månaders nykterhet! Önskar dig hälsan åter. Kram kram/Victoria

till 6 månader :-)

Lillablå och stora kramar till dig med. Jag har inte skrivit här på länge, vilket har sin förklaring bland annat i att jag hamnade på sjukhus helt oväntat.
Så snabbt kan det gå att livet ändrar på sig. Vet inte hur det slutar, men mår i stort sett ok nu. Kan säga att från början tänkte jag mycket på att dricka, inte så att jag ville, men hjärnan började plocka fram gamla mönster för att lösa problemen. Tji fick den dock, och för några dagar sedan firade jag ett halvår som nykter. För det mesta känns det som mitt naturliga tillstånd för resten av livet, och varje morgon vaknar jag glad och tacksam att jag ännu en dag sluppit leva i alkoholfängelset. Nu ska jag invänta lite undersökningar, och hoppas sedan att det man upptäckt i huvet på mig inte ska vara av någon allvarligare sort.
Ha det bra alla kämpar där ute, och låt oss se fram emot en härlig vår och sommar!
/Fenix

hade jag stöd av att tänka på just den där texten... kanske det fanns en mening med att jag skulle ta in den riktigt ordentligt på morgonen... Metaforen är barnet "som inte vet vad h*n vill" - obekvämt, knöligt, trångt på insidan... Igår skrev jag också några ord om PI (på psykologska) men utelämnade frågan om hur medvetna såna processer är. Gå bredvid, inte ta över det som inte kan tas över. Livet är inte enkelt och inrymmer denna tid möten med det förflutna. Talade med vännen V (irl-V) om "30 gr i Februari" - att människor tror att man kan flytta ifrån sitt förflutna fast inget finns närmare under huden är den egna berättelsen. För oss alla.
Skrivet medan Thorstein Bergman sjunger Till min längtan som följs av Blott en dag... Dagen idag är det sk barnkalas./ mt

Åh, den där texten....

:-)

/H.

systemet och köpt två flaskor rött till morgondagens middag. Träffade en från mitt förra jobb som verkade bli lätt besvärad i den tidiga timman. Jag stod där framför raden av flaskor.
- Har du svårt att välja vad du vill ha, sa han
- Nej, sa jag, jag dricker knappt alls längre så jag vet inte alls vad jag ska ha.

Sen bad jag om tips av personalen. Kände mig lycklig och fri när jag gick ut med mina två flaskor ekologiskt. / mt

- fick lust att försöka formulera ofta tänkta tankar. Visar sig vara svårt - det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda. Det handlar om medberoende och ansvarstagande, övertagande av ansvar. Ibland läser jag här om medberoendes ansvar för en annan (missbrukaren) som verkar sträcka sig bortom allt jag kan förstå,- förklarat med meningen "jag älskar honom (när han är nykter)". Ibland har jag känslan att man/jag måste/borde sluta älska och se den andre (missbrukaren) som människa (som vi andra). Ibland har jag känt att det jag skriver uppfattas som om jag inte förstår att medberoende måste sätta en gräns, att jag inte förstår hur illa missbrukaren gör, i sin sjukdom.

En viktig aspekt, ser jag nu när jag skriver, är nyansskillnaden i ansvarstagande / övertagande av ansvar. Medberoende är övertagande av ansvar, över-tagande av den andres ansvar. Att vara icke-medberoende (fri) behöver inte betyda icke-älska, icke-omsorg. Lusten att skriva om det här kom när en vän lagt ut "Eg ser" med Sissel på fb. Den texten tycker jag så mycket om, den fångar kärnan i relationen mellan människor som vill varandra väl och gör varandra gott utan att ta över... utan att ta över ansvaret för den andres andras liv och levande. Den belyser vår utsatthet när vi vill hjälpa men inte kan lyfta bördan eller smärtan av den andre. Den belyser vår yttersta ensamhet och vår möjlighet till djupaste gemenskap.

(Jag inser utmaningen.... en människa som är fången i medberoende måste först av allt ta hand om sig själv och hitta sin egen plattform. Jag utmanar mina egna tankeprocesser - och är öppen för all eventuell respons.)

http://www.youtube.com/watch?v=0oMhPDBvSG4&feature=related

Jag ser att du är trött
men jag kan inte gå alla stegen åt dig
Du måste gå dem själv
men jag ska gå bredvid dig
Jag ska gå bredvid dig.

Jag ser att du har ont,
men jag kan inte gråta alla tårarna åt dig.
Du måste gråta dem själv,
men jag ska gråta med dig.
Jag ska gråta med dig

Jag ser du vill ge upp,
men jag kan inte leva livet åt dig.
Du måste leva det själv
men jag ska leva med dig.
Jag ska leva med dig.

Jag ser att du är rädd,
men jag kan inte gå i döden för dig.
Du måste smaka den själv
men jag gör död till liv för dig.
Jag gör död till liv för dig.

Björn Eidsvåg, präst, poet, livstolkare

absolut! Vi har precis talat om det Mm och jag fast i ett annat sammanhang. Tänk så fint att prata med sina barn som du gjort med din dotter. Hon har en klok mor som tagit väl vara på sina erfarenheter och är generös att dela dem vidare. / A

du är tillbaka och har fått dela dina upplevelser med nån som känner igen sig. Att inte bli bekräftad i sin verklighetsuppfattning kan göra en människa galen, det är jag säker på (menar inte att skrämmas): Har tänkt på det när jag varit i situationer där jag "ser" saker som som är på gång, eller som jag tycker är helt "fel".... Sånt gör mig helt förvirrad och "sjuk" om jag inte får dela med nån annan och blir bekräftad i det jag ser. Jag menar det här på allvar - inom sekter får mänskor inte tala fritt med varandra - på det sättet upprätthålls maktstrukturer. Nu bär det iväg med mina tankar men jag kom in på det här spåret när jag tänker på att vara ensam nykter i flera dygn med mäsnskor som dricker (blir alltmer berusade?) och tycker att det är den nyktre det "är fel på". När jag skrev det här, fick den här kopplingen, fick jag en starkare känsla för hur du har det i ditt sammanhang. Klokt att du tar dig för nåt nytt och socialt!

Min pension ja... min egentliga pensionsålder infaller om 3 år men jag har olika valmöjligheter alltifrån att gå i deltids- eller förtidspension nu eller jobba flera år till. Det är där jag måste komma till beslut och klargöra vad jag vill. Mitt jobb kräver mer än heltid så deltidspension är verkligen inte smart - då måste jag ha andra uppgifter och det är kanske inte möjligt. Nära tillhands är att ta ut innestående ledighet en dag i veckan från hösten och sen gå i pension om ett år. Det är först nu jag börjar känna en djup tillit till att inte bli/göra mig ensamstående och det ger en annan tankefrihet. Jag har gjort några uppbrott och arbetsbyten i livet men det här är det sista så jag vill veta vad jag gör. Jag gillar mitt jobb men det är för mycket - jag vill annat också som jag inte hinner och orkar nu. Nu har jag en stark önskan att ta vara på livet som det är.

Kram till dig vännen V, önskar dig en fin och vilsam dag! / A

Tidig morgon med kaffe i termosen och en gammal repris av Pantertanter på 5:an. Känns tryggt; )
Idag väntar några timmars jobb, och finaste ungen (ja, hon har hållt god ordning och lagat middag åt sin något tilltuffsade moder i veckan så finaste just nu, haha) åker tillbaka till studieorten efter en veckas påsklov. Skönt och inte skönt. Så är livet med storbarn. Skönt när de kommer hem så man får rå om dem, och skönt när de åker så man får rå om sig själv. Just nu är det student och balförberedelser med allt vad det innebär. Jätteroligt att hon låter mig vara delaktig (jag är väldigt delaktig i att dra visakortet också, tror det tar eld snart som jag nött det denna veckan)
Vi pratar mycket alkohol hemma faktiskt, hon och jag. Om mitt val, om risker, om vad den faktiskt gör med människor och relationer, hon var med under påskhelgen bla. Jag är öppen, men har aldrig berättat riktigt hur illa det var för mig. Bara att jag tyckte det blev alldeles för mycket och att konsekvenserna blev för stora helt enkelt. Efter att hon hamnade på sjukhus efter en blöt festivalnatt i somras har jag uppfattat läget som lugnare för hennes egen del. Tror hon blev rejält skrämd. Jag har ju inte helt koll eftersom hon inte bor hemma under terminerna, men det känns okej. Jag är glad om jag kan påverka henne i rätt riktning. Hon är dock inte lik mig i den åldern vad gäller alkoholbeteendet. Jag var mycket mer driven sedan första fyllan. Mycket var det så att tiden mellan helgerna, festtillfällena, bara var transportsträckor. Älskade att vara berusad från första gången. Hon har en annan attityd, iallafall just nu. Hon har tyvärr en alltför törstig pappa också, så genetiskt sett ligger hon förmodligen risigt till. Har upplyst henne om detta. Även morfar och farfar är alkoholister. jaja, jag vill ha tron ändå att även annat påverkar hur det blir. Kunskap är makt, eller hur?

Känner mig lite mer "normal" efter ett långt telefonsamtal i kväll med en vän som bor långt från mig. Nästan i andra änden av landet, men vi är vänner sedan barndommen och väldigt nära trots avstånd geografiskt. Hon har också minskat sitt alkoholintag markant de senaste åren pga en utbrändhet. Jag förklarade vad jag råkat hamna i för situationer (råkat?) sista tiden och hon förstod precis, höll med om den utmattning man kan känna, uppgivenheten och sorg på något sätt. Medtagen blir man. Så skönt att bli påmind om att andra människor än drickjönsar (tack Lilja för det uttrycket!) finns i mitt liv, om än inte i närmaste omgivningen rent geografiskt som sagt.
Frimärksklubb? Nja...men något ska jag allt hitta på. Något nytt och socialt.
Nu - min kvällsgrapefrukt! Galen i grapefrukt!

er som ser vägarna !! Eftersom en stor del av vår befolkning firar nyår idag så får jag väl säga Gott Nytt År :-))

Haha, tack fina Lilja! Kan inte låta bli att dra på munnen då jag läser ditt inlägg (vi gick precis om varandra här). Nu fick du mig på lite bättre humör : )
Och du, du får gärna bossa mig, jag tycker tillochmed att det är lite skönt att bli bossad. Det är för sällan det händer, att någon bara fattar beslut åt mig. Oftast är det jag som får driva, köra tåget såattsäga. Stor kram till dig♥

Absolut! Lyssna på din inre kompass för att ha drickande människor runt sig gör det Friska Sjukt och det SJuka Friskt och som Nykter kan man tro att det är MIG det är fel på!!
SÅ funkar ju missbrukare, att ge skuld till dig!

Tänker på din vinsörplande "väninna": Hon har inte RÄTT att ta upp din tid med sitt negativa, självcentrerade svammel!! Usch och FY säger jag! Och du i ditt TILLSTÅND också! Hon borde skämmas!
ARG blir jag!! Och du som utkämpat ditt helvete ska tvingas lyssna på skit!

Du verkar bo mitt i ett vodka-bälte,du behöver NYKTRA ,sunda människor runt dig!
Det där blir ju en kamp inte bara i kvadrat utan även i kubik! Jösses Quinna, du är stark som en krigande AMazon!

Finns det inga Nyktra sammanhang du kan söka dig till? Vad som helst bara det är nyktert?
Du behöver få känna det Normala! Vad som helst! Kanske en frimärksklubb (hehe), vad vet jag..
Skämt åsido, det ligger lite allvar i det. på mindre orter får man inte vara så kräsen!Bara folk har en någorlunda nykter livsstil med ordning kan vara en hjälp.

Nästa gång du åker hem till en väninna som du märker druckit; VÄND i dörren. DRICK inte kaffe! Utsätt dig inte för detta!

ursäkta om jag blir bossig och engagerad men jag vet så väl hur arg man blir på dessa drickjönsar man ska ta "hänsyn" till. Min bror har alltid fyllt upp hela vårt hem med antingen sitt drickande, sin fylla, sina analyser hur "fel" alla andra är och sen hans "återhämtning", innan nästa period..

Ta HAND om dig själv Viktoria!Du är värd DET BÄSTA efter det mastodont-jobb du lagt ner!!

KRAMAR!!
Lilja

Tack A. Ja, jag har i mitt huvud (och här) börjat känna på formuleringar som beskriver kärnan i det jag upplever. Ska så småningom formulera det, kanske skriva ner för att mottagaren (mannen) ska kunna läsa det hellre än ytterligare en diskussion som bara urartar i ett ordkrig där jag anklagar och han har fullt upp att hitta försvar eller flyktvägar snarare än att lyssna in vad jag eg säger.
Inre kompassen stämmer nog, men vad gör jag med informationen kompassen ger mig? Hur ska jag handla? Det är ju det som är dilemmat. Tanken har slagit mig att bara lämna allt, leta nya miljöer och sammanhang utifrån min nya livsväg. Men det är ju inte så enkelt rent praktiskt alltid. Ja, samhället jag leveri är begränsat till storlek och utbud. Alkoholkulturen stark. Vi har diskuterat flytt ett flertal ggr under de senaste åren (med mig som drivande), men med ett företag som är väl etablerat på nuvarande orten är det inte helt enkelt att riva upp och börja om. Vet att det talas mycket om att gå utanför sin "safetyzon" i dessa dagar, men det gör jag i så många andra val, så det känns som att det är av stor vikt att vår ekonomiska och arbetsmässiga situation är stabil som nu, utmaningarna bjuder livet på ändå verkar det som. Måste ha någon plattform som är stabil.
Nå, varje steg är ett steg framåt, i någon riktning.
Idag väntar en lång arbetsdag, önskar er en fin avslutning på veckan♥

dina senaste inlägg. Min föreställning är att ni lever i ett samhälle där alkohol är norm, du skriver att ingen du känner är helnykterist. Om samhället är litet och fysiskt begränsat och ni är en del av umgänget/samvaron är det lätt att förstå hur svårt det är - och vilken insats du har gjort! Det placerar också lill* i sammanhanget... jag försöker tänka mig in... Och tänker igenom hur det är där jag lever. Här är också alkoholkulturen starkt utbredd och visst umgänge har upphört i och med vår nykterhet. Jag, som du, har gått rak och oberört nykter och Mm har undvikit en del situationer. Ett nära parumgänge upphörde i och med deras skilsmässa - det nya som tillkommit med ny partner har varit nyktert från vårt håll och det är ansträngt men det bekommer varken Mm eller mig. Vårt "närmaste" umgänge har funnit sig tillrätta och i de sammanhangen dricker alla mycket mindre.

Du skriver "Den stora sorgen och besvikelsen gäller alltså mannen ser jag tydligt då jag skriver. Största orsaken till min oro är han och vad han direkt eller indirekt utsätter mig för av det jag själv valt bort." Visst är det fantastiskt att skriva - plötsligt ser man på papperet (skärmen) vad det är som rör sig på insidan. Jag hoppas att du hittar kraft och väg att förmedla din oro till honom på ett "bra" sätt... utifrån DIG, det du ser och känner och utifrån DINA behov. Ta dig god tid att formulera dig så att det du säger är förankrat långt inifrån och i överensstämmelse med din inre kompass.

Kram till dig och allt det bästa! / A

möttes i in- och utloggningen:) Lita på din inre kompass - du ser att vi sett den. Lita på dina känslor och reaktioner. Du är inte överkänslig! Det är sunda reaktioner på en osund omgivning. Vi är många medberoende och självvalt nyktra som känner igen det där... jag tror att den nyktra (klara i tanken) blir en spegel de drickande inte vill se sin bild i. Tänker inte själv så klart nu (fastän nykter förstås:) och orkar inte vinnlägga mig om formuleringar men måste svara... jag tror det var din närvaro här som gjorde att jag måste stiga upp och kolla läget. Jag är väl också liet överkänslig - och det är jag så gärna:) Kram på dig och klapp till lill* - återkommer ♥ / A

Vad fint att höra att du har det bra Mt! Detta med din pension, är det nära förestående? Under detta året eller så? Lite nyfiken bara. Här hos mig är det lite råddigt och upp och ner som du kan läsa i min tråd, man det kan också vara så att jag själv rör till det mer än vad som behövs, Känner mig inte helt tillförlitlig faktiskt. Antingen finns det en fara i den känslan, att andra faktiskt lyckats övertyga mig om att jag är överkänslig och övertolkar, ELLER så ÄR jag helt enkelt inte riktigt tillförlitlig! Försöker ta det lungt och inte rusa iväg i handling i allafall, även om tanke och känsla har väldigt bråttom. Det tråkiga är att vad jag än känner i dessa dagar som inte passsar omgivningen eller som är lite obehagligt för andra, så kan man tydligen bara hänvisa till mina graviditetshormoner så behöver man inte ta ansvar för sina egna handlingar. Bekvämt värre. Bekvämare än att helt klarsynt se att jag har den friska hjärnan att tolka upplevelser med, och därmed logiskt sett med större sannolikhet rätt i det jag känner? Mitt känsloliv är ju iallafall inte dränkt i gift, och borde då vara MER tillförlitligt. Svammel kanske, men lite tankar så här under täcket i förnatten. Kramar till dig min viktiga, speciella vän♥
P.s Undrar förresten många gånger vart du kom ifrån, in i mitt liv alltså. Menat var det nog att våra vägar skulle korsas i detta liv på detta sätt eftersom det känns så självklart (säker på att de gjort det i tidigare liv också) men på ett forum för alkoholism? Jaja, så kan det vara...

Undrar vad det egentligen är för tok jag håller på med nu? Vad är det jag befinner mig i/alternativt finner mig i? Åkte hem till en väninna ikväll, tidigare tillika vinkompis. Tänkte dricka en kopp kaffe och prata igen lite tid som gått sen vi sist sågs. Märkte ganska omgående att hon druckit då jag kom. Kaffe kokades till mig medan hon sådär "halvfylldepå" duralexglaset med rödvin då och då. Samtalet blev ensidigt, ofokuserat och i vanlig ordning då någon dricker självupptaget och nyanserna i det som sägs (det som jag säger villsäga) missas. Poängerna också. Blev otrevligt och "jag, jag, jag" dominerat. Surade ihop efter någon timme och talade om att hon inte längre uppfattade meningen i det jag sa, och tackade för kaffet och gick.
Är det faktiskt mig det är lite fel på? Så många i min omgivning talar om för mig att jag överreagerar och är känslig att jag faktiskt börjar tvivla på mina egna reaktioner. Varför känns det som om jag, som valt bort det som gjorde mig sjuk och svag och destruktiv, nu måste kämpa för att jag är annorlunda. Det känns som om det är jag som ska tåla omgivningen, fast det är dom som stör trivseln med fylla, klumpigheter och taktlöshet. Det är svårt när alkohol är norm, dom är så många fler än...ja, fler än mig blir det väll då. Jag är den enda helnykterist jag känner, haha. Så det är JAG som ska visa hänsyn till dem - vara tåligare allteftersom de blir klumpigare, visa hänsyn som ibland inbegriper tålamod med rena övertramp och tykenheter - för så blir man oftast av alkohol. Lättretlig, benägen att missförstå eftersom man sällan lyssnar, egoistist och självfokuserad. Vem visar mig hänsyn då undrar jag? Visst, jag får välja bort. Jag har skrivit om sådana val flertalet gånger här. Men det är svårt att parera, jag försöker undvika att dyka upp då jag tror det finns möjlighet att någon är berusad - som fredag- lördagkväll. Hela min tillvaro blir så fylld av parerande att nästan inget känns avslappnat och okomplicerat längre. Jag måste anpassa så mycket av min tillvaro för att undvika alkohol/människor som dricker alkohol/situationer som uppstår pga alkohol att jag funderar på om jag ska måsta isolera mig helt för att jag inte vill, INTE VILL, ha alkoholens negativa inverkan i mitt liv. JAG valde bort alkoholen, jag kämpade och våndades och verkligen slet för att bli frisk! Jag har gjort ett sjuhelvetes jobb med mig själv samtidigt som mitt liv faktiskt inte varit helt smärtfritt på andra plan heller denna tid. Jag har varit så stark och duktig om jag får säga det själv, ta mig tusan! MEN hur mycket jag än fajtas för att bli av med alkoholskiten så hjälper det ju inte när andra våldar in den i min sfär ändå. I mitt synfällt, i mitt livsområde, i min tillvaro. Vad ska jag göra åt mina känslor kring detta? Det känns faktiskt jättesvårt! Det är inte en möjlighet att stänga det helt ute, jag trodde det, men allt är ju inte möjligt att förutse. Det är också jobbigt som sagt att hela tiden försöka förutse vilka platser och människor som kommer att inbegripa obehagliga upplevelser. Den mentala tröttheten efter min påfrestande påskhelg består alltså. *Här raderar jag en hel harang då jag kom på att det kanske är kriminellt att uppvigla till narkotikainköp (lång historia) hahaha*
Läggdags - väck mig om 4 dygn tack, sov gott alla fina nyktra kloka människor på forumet, tur att jag har er♥

och en besvikelse som gjorde mig ledsen. Talade om det omedelbart och i morse före jobbet. Hur som helst, när jag kom hem från jobbet ville mannen direkt att vi skulle prata om hur det blev. Det kändes bra att vi båda ville det och vi delade varandras intentioner (mest hans), behov och önskningar (mest mina den här gången) och hur det blev. Ett missförstånd som kanske har sin grund i bristande förståelse (insikt?) för behov och betydelser. Det här var en liten sak, en vardagsförtretlighet, men det känns viktigt att fånga in även småsaker... kanske också för att det är så skönt att klara ut och sätta punkt.

Varit på kursdagar med jobbet igen, faktiskt en av de bästa kurser jag gått. / mt

Igår fick jag en flashback från mitt tidigare och inte så upplyftande liv. Jag skulle spela på morgonmässan och in stegade min förra chef. Har inte träffat honom sen jag blev nykter. Han slutade precis innan jag kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist.
Nåväl, jag spelade. Om möjligt ännu bättre än jag brukar. Jag har en förmåga att koppla bort stressmoment när jag väl sitter på pallen.

Hur som helst så tog han i hand och hälsade efteråt. Mycket varmt möte från hans sida och han tackade för spelet och sa att han gladdes så över att se mig igång igen. Antar att jag ser betydligt friskare ut än för 1.5 år sen. Det gjorde han också. Han har varit pensionär sen dess och såg minst tio år yngre ut. Det kändes bra att möta honom. Kanske var det också en form av avslut för mig. Att säga adjö till den personligheten som han minns att jag var.

Men det var en märklig känsla att kastas tillbaka sådär utan förvarning.

Har alltid somnat onykter i minst 15år men har fått hjälp av Alna.
Genomled mitt första dygn nykter med hjälp av Campral m.m
Vaknade nu på morgonen utsövd, ej bakis, viket kändes konstigt men bra.
Nu skall jag göra allt för att klara nästa dygn...
Resan har startat, jag skall börja LEVA igen.

(Har klarat av att sluta röka för 4år sedan efter 35år (inga återfall) så detta skall nog gå).

kände jag igen en ton, en klang i mannens röst när han talade med en kollega i telefon. Jag halvsov i soffan och vaknade av samtalet. Det handlade om ett arbetsärende, mannen var mycket engagerad och affekterad. Kollegan var tydligen oberörd.

En lång stund senare kom jag på att den klangen i rösten har jag inte hört på länge. Den klangen har jag hört många gånger och kan härleda den till när vi hamnat i "redanden" om processer i relationen... jag kände en inte stark men tydlig olust. Jag sa det till honom, han tänkte efter och konstaterade att han kände sig orättvist och orättfärdigt anklagad för något som hänt för länge sen.

Jag insåg ett helt sammanhang... hur negativa känslor som uppstod ur oinfriade förväntningar, besvikelser ofta väcktes då vi druckit (och han grundat) och då gjorde känslan i kombination med berusningen det omöjligt att reda ut - i stället eskalerade processen. Det senaste året/åren, lämnade jag vinglaset halvdrucket, avbröt (eller möjligen avledde) samtalet och behöll frustrationen över både missförståndet och situationen. Det här är rörigt - ingen annan än jag behöver begripa... men för mig är insikten viktig. Jag kan koppla den till "ord" som jag igår såg "utifrån" hur de är relaterade till en inre upplevelse och känsla... som han kunde sätta ord på.

Arbetssituationen hanterade han under kvällen med sin bästa kompetens så att det visade sig en öppning...

Mellan oss där i soffan hände det som händer ofta, nästan alltid numera - situationen upplöstes, olustkänslan försvann.
Jag blev en insikt rikare.

Ikväll ska vi på en konsert som jag sett fram emot länge. Det har tillstött en komplikation med mitt jobb och lösningen har stört mig... men nu inser jag att jag är väldigt nöjd med hur det blev:) På utsidan är det halv storm och kanske regn, på jobbet är det stressigt värre än värst men i mitt hjärta är det fridfullt.

Ibland tänker jag att jag borde inte skriva om allt gott i livet här där så många har det så kämpigt och svårt. Då blir jag glad när jag får se att det kan skänka glädje och hopp! Jag läste tillbaka i min tidigare tråd under påskhelgen - egentligen vet jag inte längre om jag nånsin på riktigt kunde tro att livet skulle kunna bli nyktert... Samtalet igår om våra respektive svåra känslor är en av ganska många situationer där vi numera kan använda våra kunskaper och erfarenheter i vår och livets tjänst. Den förmågan försvann långsamt i takt med att vinet blev en vardagsdryck och smygdrickandet antagligen växte till sig och det enda (?) sättet att fira någat bestod av en flaska. Så sorgligt! Och så tacksam jag är för livet som vi lever idag!

Igår talade jag med en kollega och vän om den för tillfället extrema arbetssituationen och konstaterade att jag tack-och-lov inte har ett enda livsproblem just nu. Dessutom har du stöd, sa hon. Precis så är det. Och pensionen inom synhåll vilket alltmer känns som en riktigt härlig möjlighet. Amen! :) / mt

Usch för din påskhelg! Jag lider med dig men vet alltför väl vad du menar! Vi kan liksom inte helt välja bort all alkohol runt oss, trots att vi själva fattat beslutet vara nyktra.

Mitt ex hade tydligen varit askalas i påsk och varit väldigt jobbig för två av mina äldre barn..

Jag kände instinktivt hur jag ville gå in i min gamla roll och styra upp men som någon skrev här, "vi KAN aldrig göra något åt andra som dricker, vi kan inte fatta deras beslut eller ha dåligt saMVETE FÖR deras SKULL!"

Men det är makalöst vilket elände alkoholen skapar när vi väljer att dricka!

Håll fokus nu Viktoria, du och bebben behöver all kraft!
DU har gjort och gör ett jättejobb!Nykter. SJälvinsikt. Allt du skapat och det liv som du tagit tag i och rett ut.

Ta hand om dig själv nu!
Jag vet hur svårt det är, man reagerar med ryggmärgen och massor av känslor dyker upp men FOKUS nu på DIG SJÄLV!!

Bara några veckor kvar! Är mycket broccoli och vila fossarna högt!
Forumet är med dig!
Liljakramar!