skrev Gäst i Vill inte - kan inte
skrev Gäst i Vill inte - kan inte
Hej alla goa människor!
Nu har jag varit på detta forum omkring ett år. Det här är första tråden jag startar själv. Kanske låter rubriken negativ, men det är den inte. Snarare tänkte jag att den kanske lockar till mer läsning:-)
Så här tänker jag: jag vill inte dricka mer - och jag kan inte för att jag just nu i alla fall äter antabus.
Under det år som gått har jag lärt mig väldigt mkt, om mig själv och av alla er andra som brottas med samma problem. När jag blickar bakåt ser jag också på min utveckling att jag druckit mindre, att jag kommit fram till en hel del kloka saker, och att jag tyvärr fallit i samma gropar som så många gånger förr.
Det är nu drygt 20 år sedan som jag första gången tog mig till en AA-lokal. Det resulterade i att jag var nykter omkring 1,5 år. Men sedan dess har det som mest blivit ett halvår, och för det mesta brukar mina nyktra perioder vara 2-5 veckor.
Här har jag stött på många som jag vill följa. För att nämna några är det Pia, Berra och Adde som har uppnått en stabil och vad jag förstår givande nykterhet. Dit vill jag också.
Jag känner just nu ett stort hopp, och krävs antabus får det ta den tid det tar. För min del måste jag nog ta mina små drinkar, för att undvika mina plötsliga infall att dricka en helg eller så. Det slutar ALLTID i flera månader. Men som sagt, förra året blev bättre, och det här året ska bli ännu bättre. Det har varit mkt givande och inte minst roligt, att träffa på så många här som man byter tankar med och även kan skoja till det ibland.
Vi är en rejäl hög kämpar här, och 2010 är vårt år!
/Fenix
Hej Fenix!
Ja, vi utnämner 2010 till ett nykterhetens år! Och hoppas på att många hänger på, de som redan är nyktra, de som vill bli nyktra och de som vill ta en break.
Jag känner en man från sjukvården, samma ålder som jag, varit inlagd på medicinen många ggr, alltid efter att ha supit ner sig så totalt att han inte kan gå på flera dagar, inte kan klara toabesök, har förfärliga blodvärde, blodsprängda ögon, rister som ett asplöv. Det är så sjukt sorgligt... han är genomgo och snäll, men ack så fast. Desperationen lyser i ögonen, han trappar själv ner hemineurinet för att snabbare komma hem... till nästa runda.
Han har i två perioder fått antabus inopererat och då varit nykter, ville ha det igen, men läkaren som gjorde det hade tagit tjänstledigt.
Man vill så gärna hjälpa men står maktlös. Det gör ont att se en människovrak. Ett vrak pga detta djävulska gift. Varför i helskotta är vi människor så puckade????
Men nu är vi här och vare sig vi är nynyktra, på väg att bli nyktra eller varit det en tid så är vi på rätt väg och på väg till ett underbart liv. Jag känner mig så oerhört stolt, så lugn, en nöjdhet med det jag har, med tillvaron runt om. Känner mig hel som människa för första gången i mitt liv tror jag. Har kraft att sålla bort det som inte är bra för mig, se bortom alla måsten. Kan acceptera att jag inte orkar med att vara den högpresterande mamma, yrkesarbetande, fru, sällskapsmänniska... ja you name it. Förr bet jag ihop och kämpade på... o drack vin för att få andrum, det gick ju finfint i början, till slut bet jag bara ihop och drack vin för att jag var tvungen. Beroende!
Men utan denna tid med allt kämpande, den långa resan till insikt och detta sista 1,5 åren med nykterhet och eftertanke och ett mycket öppet sinne för att lära mig så mycket som möjligt om mig själv och hur jag vill handskas med livet, så hade jag aldrig varit där jag nu är. Är faktiskt tacksam.
Kram Pia