Senaste kommentarerna i forumet

dunderförkyld och ännu lätt omtumlad efter "fallet". Det djupa hålet bestod av en tom - och visade det sig dammig - spritflaska som på ett ögonblick startade hela processen av tvivel... Då gick det inte att "dissa" fast jag annars är ganska bra på det. (Googlade fram en artikel om det efer Pias inlägg.) Nej, nej - totalt uppfylld av känslor som jag inte kunde sortera ut och inte kunde hantera. Mannen hanterade, förtvivlat men bra, vilket (än en gång) övertygade mig om hans nykterhet - han förstod helt min reaktion... men blev ledsen. Vi talade direkt i situationen och mer igår om hans nykterhet och hans vilja att vara nykter. Att det går bättre och bättre, att han alltmer sällan tänker på att dricka.

Det här har hänt några gånger och det är min egen reaktion som skrämmer mig mest - att jag så totalt, på ett ögonblick, tappar fotfästet. Tvivlet, tänker jag just nu, kommer alltid att finnas kvar - och det kan väl tom vara sunt - eftersom risken för återfall alltid kommer att finnas. Förvissningen om magkänslans tillförlitlighet stärks alltmer. De gånger jag haft konkret oro utan magkänsla har han varit nykter. De gånger jag haft magkänsla utan "bevis" har han druckit - om än mycket lite.

Jag har ännu inte fått mitt deltidspensionsbesked. Situationen på jobbet har varit väldigt pressad denna vecka, omorganisationer och förändringar som skapar stor oro.

Jag påverkas också en del av att se hur jävla svårt det är för de flesta att sluta dricka och hitta vägen till ett nyktert liv. Vilket fruktansvärt gift alkoholen är.

Det känns hoppfullt att det är så mycket lättare att prata om alkohol och nykterhet nu. Jag inser också att jag inte kan ta ansvar för hans nykerhet, den känslan har förändrats mycket det här året och blir alltmer självklar. / mt

Jag fortsätter skriva när jag tycker att jag vill skriva. Om nån vill läsa så är det fritt fram. Och kommentarer uppskattas såklart <3

Jag har tänkt på att bästa stunden på dygnen denna veckan har varit när jag släckt lampan och knött in huvet i kudden för att somna. Jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt. Men jag försöker tänka att själen nog mår rätt bra när natten och mörkret inte skrämmer utan snarare får mig lugn och rofylld.
Sen kan jag tycka att det skulle kännas så bra även att vakna och kanske lite då och då under dagen. Men det kanske kommer det med.

En annan sak jag tänkt på sen en tid tillbaka är på det här med rattonykterhet. Jag såg henne Svt-reportern köra rattfull i en simulator häromveckan. Hon hade en promille och körde naturligtvis därefter. Hon var väldigt noga med att påpeka att hon aldrig skulle satt sig bakom ratten i verkligheten.
Men vi alkoholister som är igång tänker inte så. Och jag har tänkt på att för en alkis som har hållit på ett tag, så är väl en promille knappt märkbart? Och har man hög toleransnivå så kan det väl även vara så att man kör bättre med en promille än ingen alls? Eller?

Såklart ska man aldrig under några omständigheter köra nägot fordon när man är påverkad. Men jag kommer inte riktigt ur tankevurpan.
Och ska man vara riktigt krass, så är det väl ändå så att om man kör med alkohol i blodet så har man problem med alkoholen.
För har man ett sunt förhållande till drickat, ja då har man också omdöme nog att låta någon som är nykter köra.

Hur är det Mulletant? Önskar att ni får en bra helg, kanske lite sol på näsan också. Kram♥

Nja, sådär...det funkar några sekunder men jag kan liksom inte stanna i känslan såpass att det eg förändrar faktumet att jag är ordentligt förbannad och less på ungen. Nu gör jag istället det relativt omogna valet att fly fältet = Jag låser in alla mina ägodelar i garderoben och drar till husvagnen och åker skidor över helgen istället - UTAN VUXEN-UNGEN! Tänker att jag önskar mig en elefantgraviditet just nu, dvs 620 dagar som man har full kontroll på avkomman.

Men...jag ska verkligen öva på att assa och dissa, förstår att det är användbart och nyttigt. Kram på dig vännen.

:-)

/H.

Kram!

berätta om gropen om du vill. Vi lyssnar och stöttar.

kram

Hur gick det?

grop, nej handlöst i ett djupt hål igår. Igen visade sig nykterheten i reaktionen och mötet. / mt

måste också få följa med hit

Färgerna är så klara nu, kanterna skarpare och hörnen vassare. Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet. Jag ser dig nu - och mig... i ett annat ljus. Det gör lite ont i mina ögon med all denna skärpa, som att jag vill kisa lite. Men jag kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör ont i mina ögon och då kanske jag hittar vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.

jo jag menar att man måste ha betalt sin hyra innan den sista i månaden ÄVEN om det är februari: ) Och ja, dottern skulle nog behöva, precis som Vasa, peta in en och annan dag både här och där för att vara i synk. Ett låååångt år skulle det bli!

Jag vet inte riktigt vad du menar med det där med februari, men... jag hörde på radion igår att februari faktiskt hade 30 dagar en gång. Man petade in en dag för att komma i synk med resten av världen, på något vis. Om jag inte minns galet så var det Gustav Vasa som beordrade det hela... Det måste ju gå att googla fram hur det var.

Jag tyckte att det var lite kul att höra, jag gillar sånt där "värdelöst" vetande.

Inte vet jag om det gör varken till eller från med din dotter, men..... ;-)

Kram!
/H.

Hoppas du får lite vårsol på nosen i helgen!
Så skönt att hörs att du har det bra!!!
Stora kramar!!!
/k

Men Viktoria, du har ju precis tecknat ett nytt 20-årskontrakt, hur tänkte du där? ;-)

Nej, skämt å sido, dom är ju det finaste som finns. Även om dom hade varit ännu finare om dom städade efter sig... :-)

Menar ni att ni känner igen er?! Det kanske är en liten tröst då, fast ändå inte...ska prova det Pia skrev om, att ta ett steg tillbaka och betrakta situationen utan alla känslor. Kram o tack

Nu ska jag prova det Pia, att dissa. Jag går ut (mentalt alltså) på gården och tittar in genom fönstret på mig och dotter och annat...tar ett steg tillbaka och försöker betrakta utanför känsloorkanen. Nu ska jag prova det...återkommer.

...är ju också en djävul. Känner att han finns lite här hos mig med. En sak i taget hade jag tänkt tills någon här påpekade att ge efter för sockersuget även kan trigga ett alkoholsug. Jag skall också försöka träna lite mer, behöver ju inte vara så avancerat bara något litet varje dag (ner på golvet och gör armhävningar!).

Hoppas du och gamla vännen bestämde er för att träffas i alla fall (fika?) trots att det inte längre går att ta en öl ihop.

Ha d gott!

låta bli att skratta åt dig Viktoria :-))) Känns igen så väl !! En sak vet jag i alla fall och den är jag helsäker på : Det är sååååå djävla skönt när de flyttar hemifrån !!!

Kan det vara så att hon också faller tillbaka i gamla beteenden när hon visste att mamma alltid städade undan ?? När hon lämnade över ansvaret till sin "högre makt" dvs lilla mamma !?

Kul att vi är lika även i barn-avseendet också Viktoria :-))

vad jag behövde just i dag, just nu. Tack Pia / mt

är inte så dumt. Vuxna (?) ungdomar på återbesök är tröttsamt. Bekant fenomen! Kram / mt

känner att det är dags att skriva något. Jag mår för det mesta bra, speciellt med min nykterhet. Tror att jag håller på att matta ut sockerdjävulen så smått också, vi för en kamp. Har börjar köra någon aktivitet varje dag, gå, cykla eller träna, och det tror jag bidrag till att minska locktonerna från sockermissbrukaren. Solen skiner och det känns hoppfullt härligt när våren tar sina första stapplande steg. Snart är det fem månader utan en droppe alkohol, och nyligen träffade jag en gammal bekant på stan som undrade om jag vill ta en öl med honom. Nej, jag har slutat dricka, sa jag utan att jag riktigt hann tänka efter. Ja, vad skönt det måste vara på mornarna, sa han och så skildes vi åt efter en liten stund. Ibland förvånar man sig själv - kul!
/Fenix

De senaste veckorna har 19-åriga dottern varit hemma på en praktikperiod (studerar ju på annan ort) och hela nästa vecka är sportlov. Roligt och mysigt? Nej, tyvärr inte ett dugg! Blir beklämd över att det vuxna beteendet jag förväntar mig av en snart 20-årig tjej helt uteblir. Smutstvätt överallt, matrester som ruttnar i rummet, smutsigt i badrummet, kommer och går som vilken fjortis som helst! Och till råga på allt var hennes hyra i lägenheten på studentorten fortfarande obetald då jag frågade igår ("nej, februari har inte, HAR ALDRIG HAFT, 31 dagar! Inte ens 30!!!") Och sen, sen skulle mannen och jag iväg på stand up show på vårt eminenta folkets hus, och då jag skulle hämta min fina grå lång-kofta från garderoben så var den visst där, MEN NÅGON HAR ANVÄNT DEN. DEN LUKTADE SVETT!!! Inte jag! Tänk att det aldrig upphör! Vad har jag gjort för fel? Samtal om vad mitt och ditt betyder, föreläsningar om vikten av att ta ansvar, göra rätt för sig, visa respekt...år av försök till fostran och nu är jag fan i mig less! Dessutom är jag tydligen så j...a dum att jag tänker göra om det! Beklämd, trött och förbannad är just bara vad jag är!

Ursäkta alla utropstecken, men de känns nödvändiga just idag. Hela jag är som ett utropstecken! (fast kanske hellre det än som ett frågetecken?) Här, precis här hade jag öppnat första flaskan vin om det varit för två år sedan. Allt jag har att ta till nu är en halv burk salta laritspingviner sedan utlandsresan. Men det får gå.

Läser en bok som heter: Bryt ihop och kom igen av Susanne Pettersson. Det är kaos på mitt jobb och jag kände att jag behövde lite kloka ord och styrka. Jag har lärt mig två nya ord, assa och dissa. :) Assa är tydligen när vi är här och nu, lever mitt i situationen med alla sinnen. Och dissa är när vi tar ett steg bakåt och betraktar situationerna och oss själva utifrån, agerar utan att befinna oss känslomässigt mitt i stormen. Jag hann inte många sidor innan det blev AHA!!!

Det är så tufft med patienter överallt, matsal, behandlingsrum, konferensrum. Ingenstans för döende och anhöriga att ta vägen... i vissa saler går det inte ens att ge den behandling som krävs. Läkarna som ofta är unga och osäkra blir stirriga och osäkra, vi personal får jobba häckan av oss, tio timmars adrenalinstinn språng march mellan salar med akut sjuka, ledsna, dementa, krävande, mycket tunga lyft och bäddningar. Det ringer konstant från salarna. Undersköterskorna blir stressade och arga om vi inte hinner vara ute i omvårdnaden, samtidigt har vi tusen arbetsuppgifter som måste göras. När dagpersonalen kommer så springer vi fortfarande, de är stressade och vill ha rapport så fort som möjligt på kortaste möjliga tid för att hinna ut och jobba... annars hinner inte de med sitt. Det är en helt omöjlig situation och jag har gått gråtande från jobbet vid tre tillfällen denna sista månad. I och för sig är det nog någon som gråter varje dag där men ... När jag sedan försöker sova så blir det ryckigt och många drömmar och flera ggr har jag drömt att jag börjat dricka vin igen! Inte bra alls.

Men till min lycka så ser jag då i boken direkt vad jag ska göra. Jag ska alltså dissa i de situationer då det blir jobbigt t.ex på rapporten på morgonen. Och assa så mycket jag orkar med patienterna, om jag inte orkar så får jag dissa men ändå vara proffessionell.

Hemma har ju lärt mig detta, ser att jag kan dissa när sonen tvångspratar (ja, inte alltid men oftast), eller när maken och jag börja gräla (samma här.. oftast alltså) Och det blir en så stor skillnad. Inga gamla minnen dyker upp och förstärker känslor, utan situationen blir lugn och det negativa förminskas istället för att förstärkas. Måste lära mig detta på jobbet oxå... lite tuffare eftersom jag efter 10 timmars konstant fokus, utan vila eller mat, är yr i huvudet och har svårt att fokusera men jag får träna. :)

Nästa sak författaren pratar om är Ankare. Ankring är när hjärnan kopplar ett tillstånd med en situation. T.ex mina hästar gör mig glada. Det är här jag tankar och det är det jag ska tänka på för att vända negativa känslor till positiva. Andra saker gör oss ledsna, det är negativ ankring men det går att ändra på, genom att istället tänka på ett bra ankare. Vända situationen helt enkelt. Och sedan dissa en motgång, kunna se på den utifrån, klart och nyktert! och agera klokt istället för att bli ledsen, självföraktande, känslig, arg.

Min son träffade (för första gången) en helt underbar läkare som brydde sig, som lyssnade, som ställde de rätta frågorna och istället för att vara spänd, kaxig och vilja därifrån så fort som möjligt så grät min son och lät t.o.m läkaren trösta och krama. Läkaren pratade om att tanka, att hitta något i livet som fyller upp oss och motar bort ångesten som annars kör racerbana helt fritt och vi hänger hjälplöst med. Men han sa också att det är vi som måste sätta stop, som själva måste ta kontrollen och det kan vara ett hårt jobb och ta tid.

Tja, allt detta vet jag ju och en lång tid efter att ha slutat dricka så läste jag, lärde, övade och mådde väldigt bra av detta. Men livet rullar på, jag började slarva med min mentala hälsa och alla små dagliga meditationer och som den känslomänniska jag är så har jag dragits med av negativa krafter på jobbet!
Viktoria, jag var tvungen att kopiera dina rader, de stämmer precis!!: -Jag blir så lugn och tryggt förvissad om att livet kommer med det du behöver om du vårdar det, vårdar ditt liv, lever det med omsorg om dig själv och andra - icke att förväxla med att ta på sig andras problem och åtaganden.

Och tjejer: vi fortsätter att tanka och ankra med att simma, rida, fota, läsa, skriva här t.ex.

Pia

ofta... men fan Dompa - livet är inte alls alltid på topp fast det är nyktert. Allt jag bär med mig i min ryggsäck finns kvar och allt mannen bär i sin finns också kvar. Skillnaden i hur vi möts när något gammalt eller nytt eller bara vardagsledan skaver är det som (kanske) är den största förändringen ... Jag har gjort många noteringar här om märkvädigt underbara stunder när skitsaker och/eller verkliga utmaningar bara löst upp sig... Sånt som redan efter ett par glas vin skulle blivit svårhanterligt och växt sig större och större... och utmynnat i långa försök att reda upp utan att ha förmågan att tänka klart, stanna upp, att för en stund lägga de egna känslorna åt sidan och se från den andres håll OCKSÅ. Men lätt och roligt är det minsann inte hela tiden - hur skulle hela det jävla komplicerade livet kunna vara det:)?
Ha en fin dag innesluten i ditt fantastiska nätverk. Ni gör ett storartat jobb - inte minst du som har förmågan att söka hjälp och ta emot. Stort, mycket stort! Kram / mt

Jag har tankat ny energi hos min familj uppe i norr.
Kom upp hganska nojjig o trött av jobbet o allt negativt där o nu efter fem dar med anhöriga,har jag grundat mej i mej själv igen,så känns det.
Har fötterna där jag har rötterna.Känns tryggt.
träffade bror i en stad o en annan bror i en annan stad,några av deras barn o även barnbarn o min gamla mor.
Frisk luft mycke sol o mycke snö.
Kom hem igår o idag var jag många timmar i skogen.
Farstaviken,en lång strandpromenad vid sjön i genom skogen.

På söndag börjar jag jobba igen.
har nya krafter nu,hioppas de räcker