Senaste kommentarerna i forumet

ur Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa" i min egen tråd nu när jag skrev ner dem till Berra. I titeln ingår också meningen "Livsförändring på djupet" och det är precis vad jag tror att stegarbetet kan innebära. Det är stort. O.C skriver budens innebörd som uppmaningar i ställer för förbud och då blir de plötsligt helt begripliga och moderna. Hans öppna hållning till olika religioner tilltalar mig - men förvånad är jag inte. Sådana brukar "mina" präster vara:)

Ser tillbaka på en vilsam helg med närhet och fin samvaro. Barnbarnsbesök och -övernattning ingick - de har blivit stora! Herregud vad jag är tacksam att vi har förmått vända vårt liv!

Att också jag har allt kvar... det har varit mannens ledord / ledorden för mannen - "jag har allt kvar".
Just i detta ögonblick inser jag att det gäller också mig. Också jag har allt kvar - och så nära jag var att lämna.

Så nödvändigt det var att våga lämna. Ta steget ut - och steget tillbaka. Och hålla taget.

1. Kärleken framför allt - betydelsen att ha något som jag håller heligt
2. Öppna ditt sinne - G-d som jag själv uppfattar en högre makt oberoende av religion el ateism
3. Ta det lugnt - ett inre förhållningssätt - Sinnesrobönen
4. Visa respekt - mot äldre och sjuka... Att försonas med sitt ursprung
5. Rädda liv
6. Håll vad du lovar
7. Var ärlig
8. Tänk på vad du säger
9. Dela med dig
10. Lev och låt leva

Jobbet nu - kan snart räkna dagar. / mt

Att samtidigt hantera identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete är fullt upp. Så bra att du ser på dig och ditt liv och vad du har att jobba med. Det viktigaste för dig är att hålla fast vid din nykterhet och helt säkert är det också en förutsättning för ett eventuellt fortsatt liv med din fru (sambo). Så bra att hon ska träffa en terapeut också. Ni behöver båda hjälp.

Det tar tid att läka, både såren från besvikelser i nu-relationen och de kanske ännu djupare från barndomen. De nya såren kan dessutom rivit i gamla ärr... Det är hennes jobb men du kan bli ett stort stöd om du orkar hålla fast vid din nykterhet.

Mycket av den här processen har vi, jag och min man, genomlevt de senaste två åren och jag är förundrad över hur annorlunda livet har blivit efterhand som tilliten vuxit fram. Jag kan tala bara för mig själv - men det jag sett är det har betytt väldigt mycket att min man började på AA. Det är något med 12-stegsarbetet som gör skillnad. Det har ju också forskningen visat vad gäller resultat i missbrukarvården - men det jag ser är inte "resultatet nykter" utan lugnet och livshållningen.

Allt gott! mt

Tack ska ni ha båda två!! Det värmer ska ni veta.
Eken: Jag blev lite fundersam angående träningen...för tränar gör jag redan...hur visste du det? tänkte jag. Men du har rätt, yoga och meditation är nog inte riktigt min grej...;)
Flygcert: Jag lider med dig. Du verkar inte ha det lätt, jag hoppas verkligen att du får ordning på allt och att du blir lycklig!! Jo, min fru känner antagligen ungefär som du. Förutom att hon aldrig har ställt ultimatum, utan hennes värld rasade ihop när jag slutade dricka. Hon ska träffa en anhörigterapeut i veckan och jag hoppas att det kan ge henne perspektiv. Men jag vet inte...känslor är ju känslor ändå...

Återigen, tack så jättemycket för era inlägg!! Kram på er!

Jag är ju mer i din frus sits än i din... Men jag vill gärna ge dig en lyckönskning; på något sätt löser ni det hoppas jag!
När jag satte ett ultimatum för min sambo så var min gräns redan nådd, medan han ansåg att han köpte mitt ultimatum, men samtidigt tycker han att nu börjar ju vår ljusa framtid, medan jag som sagt redan hade fått nog. Min sambo är väldigt vass i tonen, hård och kall när vi bråkar, säger dumma saker inför och till vårt barn, därför känner jag att min gräns är nådd. Jag har tröttnat på att vara hans j-a soptunna, inte bara alkohol utan även annat alltså.

Vad jag förstår så har du inte varit elak mot din fru, men det kanske ändå är så att hon behöver återhämta sig. Det du skriver om att hon har utbrändhetssymptom känner jag väl igen mig i: herre gud, känner mig som jag dunkat mig blodig och nu orkar jag inte mer. Kanske är det så din fru känner?!
Kram och lycka till!

Ser nu att jag blandat ihop några trådar och att just du inte skrivit om träning.. Ursäkta misstaget! Då är det kanske att rekommendera ifall du inte gör det redan iaf. Bra medicin för själen också.. ;)

Har läst din tråd och ville bara skicka dig en stor klapp på axeln :) Hoppas att du inser själv att du gör ett jättejobb just nu! Hoppas att du hittar andra sätt att relaxa lite på. Du skriver om träningen förstås och det är ju jättebra. Skulle kanske ha rekommenderat yoga eller meditation men gissar att det inte är din grej kanske?! :)
Allt ska ju ha sin tid.. Speciellt då det kommer till att bearbeta känslor och förändra någonting i ens livssituation. Säkert kommer din frus tankar förändras och blir mer positiva med tiden då hon kommer ur sin depression och har fått ur sig allt det som tyngt henne tidigare. Som sagt tror jag att det är viktigt att låta tiden ha sin gång och inte stressa fram några snabba beslut. Men det skrev du ju själv också att ni inte gör..
Så egentligen har jag inga speciella råd men skickar dig massor med styrka!

Tack för peppen! Jo, en fylla skulle säkert sitta fint, men det skulle bara förstöra allt. Jag har under den senaste månaden fått kämpa mot fruktansvärda ångestattacker, något som jag aldrig upplevt tidigare. Tack vare att jag varje helg haft något att döva det med, har jag förstått i efterhand. Jag behöver verkligen gå igenom det här för min egen skull. Man säger att människan rimligtvis klarar av att utsättas för EN stor förändring vartannat år. Jag kämpar med TRE på en gång; identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete. Så jag har väl i ärlighetens namn inte ens energi över till en fylla... Kram

Slinker in med en morgonkram!
Ha en fin helg i mulleholken! /trollis

har jag gjort. Först på soffan uppe, sen kom Mm hem från AA med pizza och tände brasa... jag åt och somnade om nere i soffan ... och sen vaknade jag i sängen i sängen. Förkyld och utsövd! Förkylningen har varit latent två veckor - jag tror den har fått utrymme nu när saker blivit utsagda och klargjorda i organisationen där jag har mitt jobb. Ha ha - den meningen fjärmar mig ett steg från jobbet - heja mig! Det är dit jag ska.

Har fått ett hedersamt uppdrag! De hade frågat mannen på AA igår om han "som läser så mycket" kan göra en litteraturlista som finns i lokalen. "Det är min fru som läser och berättar för mig" hade han sagt - och frågade om jag kan hjälpa till med lista. Det ska bli roligt!

Härlig känsla att mitt läsande och förmedlande, som ibland varit närmast ett irritationsmoment, nu är en tillgång! / mt

Blev berörd när jag läste i markattas tråd "Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden." Berörd och varm inuti...

Nästan alldeles alltid i vårt liv har jag känt att jag är den viktigaste för honom. Även under de svåraste åren när beroendet tog överhanden har den känslan funnits som en bro eller genom den under-de-mörkaste-vattnen-tunneln finns en väg tillbaka... Undervattenstunneln är den starkaste bilden just utan att jag vet varför... men man behöver inte veta allt.

Ofta har jag tänkt på skillnaden i berättelser här och inte känt igen mig. I vårt liv är det mera jag som haft fokus utåt, låtit mig uppslukas av annat och försummat (ja) min familj. Hmmm - inget jag är stolt över precis. Han har alltid funnits som ett stöd i botten... även om stödet vacklade i handling de svåraste åren. Han var otrogen mot mig med A och inte tvärtom - det känner jag tydligt och det gör att bilden helnar ett lager till.

Så befriande när saker faller på plats. Även när det spelar noll roll i dagsläget. Så skönt att förstå.

Att kunna tänka och se klart. / mt

Hej!
Min situation ser inte ut som din, så jag kan inte bidra med så mycket mer än detta:

Jag läser allt du skriver här, och jag hoppas att ni hittar ett sätt att kunna må bra, båda två. Kanske är det tillsammans, kanske inte. Men oavsett så går det faktiskt att bli lycklig igen, för både dig och din fru.

Och jag tror att det absolut viktigaste just nu ("Det viktigaste först", som AA säger) är att du ålder dig nykter. Fortsätt så här!

Kram!
/H.

Till saken hör förstås att frun visar alla tecken på utbrändhet, och vanligt är då att tappa lust och känslor. Vilket kanske gett mig hopp att jag inte är ute ur bilden...sjukt nog.

Det var ett tag sen jag skrev. Livet har inte varit lätt den senaste månaden, jag har ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan, känt mig galen emellanåt. I vissa stunder försökt att reda upp allt, men givetvis utan framgång. Men jag har inte druckit, hur jobbigt det än varit, och det har som sagt varit skit. Familjerådgivningen är också igång. Jag hade hoppats att det skulle kunna ge någonting positivt. Det har det förvisso gjort till viss del, men jag har även fått erfara hur blockerad min fru är. Hon beskriver händelser ur sitt perspektiv, och i min värld låter det ganska förstärkt i negativ bemärkelse. Hon kan heller inte minnas de positiva perioderna, åtminstone inte på rak arm, och än värre är det faktum att hon inte kan säga om hon varit älskad under alla våra mer än 12 år tillsammans...Terapeuten påpekade dock att hon måste ha fått påfyllning annars hade det aldrig hållit så länge. Till saken hör att hon har en del minnen från barndomen som inte bearbetats. Vi har sagt att vi inte ska besluta någonting innan vi är helt säkra, men jag förstår ju att det väntar en lång rehabilitering för hennes del...samtidigt som hon verkar ha bråttom vidare. Självklart vill jag stötta henne, och rädda familjen om det går...men jag börjar känna att jag inte kan göra så mycket mer, att uppförsbacken är alldeles för lång. Förtvivlan fortsätter...Någon som känner igen detta?

också någonstans... Framåt för mullegubben som promenerar och cyklar och sköter om kroppen som kompensation för det han misshandlat den med alkohol. AA-möte ikväll igen. Jag ser och hör så tydligt hur nykterheten nu är hans egen, att engagemanget kommer inifrån.

Jag har varit skittrött (just det) hela veckan - helgens djupdykning tog på och förändringar på jobbet tar mycket kraft av mig... men snart blir det långledigt!

Funderade en stund varför jag ska skriva... jo, för att följa min resa... Och så gärna delar jag med mig av det goda. "Oerhört värdefullt" skriver trollis "att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp.." Det var tungt i helgen att läsa två år tillbaka och även hur det var för ett år sen - fastän det var så mycket bättre då. Det är en lång resa det här och den kan antagligen inte skyndas på... men det behövs inte heller så länge riktningen är den rätta.

Idag utspelar sig följande
- Det är så roligt att handla nu när jag är nykter ... att prata med folk och vara social
- Men du har väl alltid pratat med folk? säger jag förvånat fast jag märkt att han gärna handlar nu
- Nej, det var inget kul när jag skulle fundera om nån hade tankar om att jag köpt öl eller GT... eller om jag hade druckit och luktade... Och idag for jag på housewarming - tänkte du på det?
- Och igår var du till min kompis och hjälpte henne....

Ja, det har hänt mycket det senaste halvåret - han och vi återerövrar livet... Efter 1½ års nykterhet med vita knogar när det var jobbigt att vara i sociala miljöer går han ut och återerövrar världen. Efter 1½ år hittade han sin egen nykterhet.

Så nu ligger vi här och ser på Go´kväll, hittekatten och jag, medan husfar är på AA. Sen kommer han hem med hämtpizza till fredagsmyset. För ett år sen var livet oftast gott... nu är det bättre. / mt

för era kommentarer!
Stigsdotter, du har hängt i ett bra tag nu. Gratulerar. Ska kolla mer i din tråd i morgon.
Det gäller dig också Tilde, måste uppdatera mig lite nu när jag är back.
Jo, det blev en tur i bilen framåt midnatt, härligt. Och trött som en stork i dag, men glad över mitt beslut. Fysiskt och psykiskt finns mycket att göra nu, men nykterheten får förstås komma i första hand.
Kramar,
Fenix

av att läsa hur du tog bilen en nattlig sväng... sådana nya nöjen kan få plats i livet nu. Blir som att upptäcka livet på nytt.

Ett bra belut Fenix!
Styrka till dig...

Ett beslut är fattat! Du kommer inte att ångra dig! Jag tyckte också att serien Löftet var bra, jag tror det är viktigt att ta det där beslutet varje morgon, att kapitulera osv. Att inte glömma bort hur det var...

Kram från mig

Hej Lelas! Nej, jag tycker inte att du är pompös!
Och jag tar gärna rygg på dig och mulletant.. En gång var ju NI, där jag är idag..
Eftersom jag än så länge har hoppet kvar, känns det fint att gå in och läsa i era trådar, om både bakslag, besvikelser och framgångar..

Det ger mig lite mer förståelse (för mig och mina reaktioner) och kanske lite mer tålamod..
Jag tror att det gör att jag undviker en del onödiga konflikter, tills jag tänkt igenom saker..

Att jag inte omedelbart aggerar, när jag reagerar på något.. Som medberoende (och nynykter)blir man ju gärna lite nojjig..(misstänksam i överkant)

Jag menar inte, att man ska negligera tecken eller magkänslor.. men ibland överreagerar man och rör upp en massa damm i onödan..

Kanske är jag av den åsikten, att OM man "rör upp dammet", så ska det också bli ett resultat efteråt.. Det ska inte bara få lägga sig igen.. ;-D

.. hoppas det inte blev för virrigt..
Stor kram till er båda / trollis

här igen, med den fasta förvissningen om att jag vill vara nykter. Vad jag lärt mig det senaste året är att jag inte kan ta ett enda glas, inte testa på något som helst som innehåller alkohol. Det är inte för mig. Det tog ett halvår att uppbåda beslutsamheten att sätta stopp, och det har jag inte råd med längre. Jag är rädd för att kroppen inte kommer att hålla, men också helt införstådd med att jag inte vill dricka. Så nu har jag varit och fått en bra kontakt på alkoholrådgivningen, och ska också återvända till AA. Jag behöver den hjälp jag kan få. Äntligen en nykter dag, och jag tror jag ska ta bilen och åka en sväng nu på sena kvällen, bara för att jag kan! Känner hopp igen, och det var länge sen.
Kram till alla kämpar där ute, som har att tampas med den riktigt lömske fienden alkohol.
Fenix

Exakt den bilden har jag också, det är det jag hela tiden menar med att hoppa...
Det är trampolinen jag står på och eftersom jag är lite höjdrädd så tvekar jag innan jag ska hoppa. Tillslut...........så gör jag det.

Kram

- vi harvar på här du och jag. Mitt starkaste behov av forumet är en plats att formulera min insida... På det sättet lär jag mig förstås också att känna igen mina medberoendedrag och -tendenser.
Mullegubben säger ibland att han "borde" skriva här men han fick aldrig ordning på hur forumet var uppbyggt och jag är inte heller säker på att det skulle vara "bra". Dock har jag ju aldrig skrivit i hemlighet, han kan läsa om och när han vill - det har varit viktigt för mig.

Också jag vill förmedla att det finns hopp - för en sargad relation - men mest att man KAN förändra sitt liv. Tidigare idag kom jag ihåg att lång tid före jag bröt upp ur mitt första äktenskap (1970-talet) hade jag en lång tid en mycket stark inre bild där jag stod högt uppe på en trampolin... och en dag hoppade jag!

Nu ska jag sova igen:) Natti, natti! / mt

Tack för de orden, trollis!

För mig går det i vågor det här med forumet och skrivandet. Ibland mer, ibland mindre. I början livsnödvändigt, nu mer av en påminnelse om att inte falla tillbaka i gamla mönster.

Forumet funkar som ett "realtiy check" för mig på det viset. Jag behöver fortsätta tänka över mitt eget medberoende och lära mig mer om hur det fungerar, för att inte tappa fotfästet igen. Det händer (fast det är längesedan nu) att jag backar och läser igenom mina trådar här, och det blir så tydligt för mig att jag inte är samma person längre. Och jag vill inte tillbaka till den jag var då.

Dessutom ser jag det nästan som en plikt (missförstå mig rätt) att visa andra att det går att ta sig upp, på samma sätt som andra har gått före mig. Jag har tagit rygg på andra, nu vill jag ge hoppet vidare. Det låter lite pompöst, men så känner jag.

Däremot har gubben min slutat läsa och skriva här (han var aktiv också ett tag, för er som inte minns det). För honom blev det ett sätt att bromsa sin utveckling. Här blev han påmind och saker som han inte ville tänka på (för att jag skriver om dem, om inte annat) så han backade ur. Däremot har han en del andra kontakter på nätet som han har mycket stöd av.

Nåväl.

Kram, alla!
/H, som hackar mt's tråd lite. :-)

med stearinljus, katter o TV... mannen på AA. Skulle varit på en föreläsning men orkade inte. Bara njuter nu. Man kan förändra sitt liv. Ja, det kan man. / mt

Tänk så livet kan bli, att en går vidare och en annan får ett nytt hem! Även jag älskar katter och fina katthistorier. Min gammelkisse fick jag av ex-svärfar i julklapp och lillkissen köpte vi som sällskap. Fast hon valde oss. Jag ville ha en lite "finare kisse" än ytterligare en svart bonnkatt men Lilla S kröp in under sambons kavaj och upp på min axel, spann i våra öron så vi hade inte ro att hälsa på den andra katterna. När vi sedan började titta ordentligt på henne sprang hon in och la sig i buren vi tagit med.

Jag tackar Trollis för fina ord i inlägget precis här ovan. Om västernstämning, gömda skämslor och kvarvarande knappar. De gav mig lite att fundera på i det läge jag befinner mig just nu.

Dompas ord, gav mig en liten tankeställare också.. I början använder vi Forumet som en "krycka"..
Någon gång, måste vi vända blad här i livet och dit har jag inte kommit än..
Dels är jag fortfarande medberoende och jag inser, att JAG inte kan få min man att sluta dricka om han inte själv vill.

För mig, är det oerhört värdefullt att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp..

sedan har jag upptäckt, att forumet börjar ta lite mycket av min tid.. Det är så lätt att hänga kvar vid datorn, sitta och bläddra...

Det hoppas jag kunna börja "ransonera" ;-D

Tack alla ni som varit här i flera år(ingen nämnd, ingen glömd) som orkar titta in och engagera er!

Jättekram! /trollis