Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag fattar vännen D - att du är trött på alkis-Dompa och vill se livet.

Jag klipper lite ur Forum-Brorsan-Berras inlägg - känner igen mig så väl i att forumet tidvis kan uppsluka nästan hela ens liv ... kan vara skönt att bli använjd ett tag ... det gäller att begränsa sig, till en lagom nivå... skummar igenom lite snabbt alla nya inlägg, och är det ingenting som inte touchar mina sinnen så klickar jag ner sidan igen... Man måste inte skriva för att finnas på forumet, jag svarar på alla frågor ställda till mig, och kommenterar där jag känner för det... friheten har ökat, från att vara en alkie till ett forumalkie till att idag vara ännu mer lite friare med att bestämma själv vad jag ska lägga min tid på...

I augusti beslöt jag att minska skrivandet här och skriva kort i en kalender som jag köpte för ändamålet. jag har ändå dragits tillbaka och den gångna helgen var ett slags crescendo - det insåg jag när jag skrivit färdigt. Det var precis den här tiden för två år sen som nedtrappningen till uppbrottet pågick ser jag nu med facit i hand. Denna helgen var ändå helt olik senaste år - som också var bra. Mitt behov av att skriva har varit ... påträngande. Såg en skymt av Paolo Colho i nåt TV-program, han sa nåt om att det inte går att skriva för att påverka/övertyga andra man skriver inifrån sig själv. Så är det för mig - forumskrivandet har varit och är ett sätt att skriva mitt liv. Tidigt insåg jag skillnaden i att skriva dagbok och att ha en riktning utanför mig själv.

Söndagen slutade med mannens förtvivlan och gemensamt delande av såret som blöder... Igår var jag i en oerhörd trötthet som jag tror kom från den bearbetning jag igen tog mig igenom. Kanske behovet att skriva minskar nu... eller så eskalerar det ... om en månad vet jag.

Vi gör enkla saker tillsammans nu - igår kurade vi skymning i mångfaldens tecken. Trevligt, just det. Enkelt och trevligt. Det är bra så. / mt

Hej mulletant!
Jag läser och tar till mig... Samtal, om det som känns svårt att tala om..
Den där tryckta västernstämningen som infinner sig, när man sitter på sin vakt och undrar från vilket håll orden kommer..
Ja, det finns tillfällen när jag själv suttit och vägt orden på guldvåg, för att inte avsiktligt missförstås..
När jag med all önskvärd tydlighet, har förstått att det jag kommer att säga, kommer att göra ont..

är DET, en anledning till att tiga?.. Inte för mig längre, för jag vet att så småningom brister bubblan i varje fall.. Och DET kan vara vid ett mycket olägligare tillfälle..

Men visst, jag har pratat, sedan har jag suttit och "hukat mig".. Väntat på reaktionen.. Ska han resa sig och gå ut (och med hela kroppsspråket visa hur sårad han är)
Eller ska han hitta en svag punkt hos mig att sätta in en ny attack på..?

Jag har nog liksom du, insett att man måste "rensa" i det förflutna (lite av de tankarna tar jag upp i min tråd..) Annars sitter "knapparna" kvar.. Och någon gång, i stridens hetta, kommer vi att trycka på dem..
Vad det är, spelar inte så stor roll, för så länge skulden och skammen finns kvar, kommer vi att utnyttja den och låta oss utnyttjas/manipuleras..
Det ÄR bra, om man kan föra upp vad det än är till ljuset har jag märkt.. De här "tysta överenskommelserna" leder bara till att det växer och blir gamla "familjehemligheter" som ingen törs tala om och som gör att vi går som katten kring het gröt..
Den här "hettan från gröten" har en tendens att sprida sig och vips, börjar man halka tillbaks i gamla mönster..

Däremot, tror jag att har man väl talat ut och lagt något bakom sig, så ska man inte gräva fram det igen och använda det som slagträ..

Det svåraste, för många har jag märkt, är att släppa skammen och att förlåta sig själv. Skammen som gör att man inte vågar titta, för det gör för ont.. (ungefär, som en "bedragare" som hoppar över alla tidningsartiklar om bedrägerier, eller rattfylleristen, som inte vill läsa något om rattfyllon eller olyckor där alkohol varit inblandad)
Våra misstag, skapar många ömma punkter..
lite virriga funderingar... men jag kunde inte låta bli att låta tankarna spinna vidare när jag läste din tråd..
Hoppas att du och din mullegubbe klarar av det sista svåra också.. Ni är ju medvetna om er "bubbla" och jag tror att ni kan stötta varandra när den brister..
Kram /trollis

Stora teman var i rörelse igår efter farsdagsbesöken…

Mannen är osäker på hur jag reagerar när han dricker ”nollöl” – han känner ett medberoendebeteende, undviker att dricka vid vissa tillfällen då han tror att jag ska ogilla det. Han är mycket tillfreds med att kunna dricka alkohollågt vin och öl men styrs av vad han tror jag tycker. Han har även att han noterat att det är känsligt inom AA . Ingen av oss vill ha ”tal- och tyckandeförbud” så och det är väldigt befriande att kunna tala om det.

I början, på sommaren, när han drack alkoholfri eller -låg öl aktiverades mina gamla reaktionsmönster och vi talade om det. Nu känns det nästan alltid oproblematiskt för mig, det har fungerat så bra. Jag njuter verkligen av att våra måltider har återgått till det gamla mönstret - minus alkoholen, lulligheten och snarstuckenheten som under de sista årens vindrickande kom säkert som ett brev på posten (snart kommer inga brev på posten längre:). Han ser själv på sin relation till det alkoholfria/-låga på ett distanserat och reflekterande sätt – kanske att just det och friheten att samtala är den starkaste faktorn i att jag inte bekymrar mig.

Jag tog till mig Magnus kommentar i en diskussion på fb: ” Av alla personer jag möter på mottagningen så är det en del som inte tycker att det funkar att dricka något med alkohol i. Det finns också andra som har använt systembolagets alkolfria alternativ och som tack vare det har tagit sig ur problem och varit utan starkare drycker ett halvår eller ett år (längre än så har jag inte haft kontakt med dem). Vi rekommenderar aldrig någon att dricka alkohol men vi har heller ingen anledning att ifrågasätta de som tycker att det fungerar bra för dom att dricka de här svaga alternativen.”

Vid middagen tog mannen upp en familjehemlighet … eller den tvingade sig upp till ytan … en omständighet som vi är medvetna om men inte så ofta berör. Den handlar inte direkt om oss-två men finns som en del i livet … ”såret blöder” säger han och ser på mig över matbordet ”kapselns hinna blir allt tunnare och snart brister den … och bra är det.” Det här har kanske med stegarbetet att göra. Jag som inte (ännu) har nån grupp läser O.C´s 12 steg för hopplösa – livsförändring på djupet, jag har insett kraften o djupet i de 12 stegen
.
Snabb reflektion:
Om öl och vin var det svårt eller omöjligt att tala förr – för ungefär ett år sen skrev jag att vi haft vårt första riktigt ärliga samtal om alkohol. Nu kan vi tala både om det som är gott och om det som stör…
Om svåra livsfrågor har vi alltid kunna tala – nu känns det (igen) som vi rör oss framåt på ett nytt sätt…

Maria 42 skrev igår att hon räknat fel och det fanns en liten diskussion om obruten nykterhet.

Vad är viktigt? När jag läste bakåt blev jag påmind om min räkneramsa som för ett år sen såg ut så här 24+53+15+173+60+20. De första 24 dagarna hade jag inte med från början.
Idag: 24+53+15+173+60+179(- - -)+195.

För mig har det varit viktigt att "se" hela processen och ställa den i relation till hur jag upplever att vi har det i livet. Den första tiden var svår. En kamp. Korta kapitel. Sommaren 2011 var en tid då vi levde i en slags bubbla och påtvingad nykterhet. Ganska glädjefattigt skulle jag säga idag men ändå med mycket gott. Sommaren 2012 återupptäckte vi lustfyllda arenor .. och i det har har möjligheten att dricka alkoholfritt haft betydelse. Omöjligt att säga vad som spelat roll för vad... hur olika processer samverkat.

När jag tittar tillbaka som jag gjort denna helgen inser och känner jag vilket arbete det är att bli fri från missbruk och medberoende. Att det måste få ta tid och plats.
När missbruket nästlat in sig i hela livet berörs hela livet när det ska rensas ut...
Underbart är det att bli fri!

Underbart att läsa, mycket visdom från mulletanten.
Må gott nu!
/A

Har läst tillbaka vad jag skrev för ett år sen i min dåvarande tråd. Lördag 12 nov har jag noterat "en förtvivlad och dramatisk sammandrabbning" för ett år sen och att "den situationen är en av dem som förde fram till mitt uppbrott 6 december." Farsdagen 14 nov "Åt lyxmiddag på fina krogen igår med två av barnen och familjer. Första gången i vårt gemensamma liv, tror jag, som mannen och jag intog en sådan måltid utan alkoholhaltiga tillbehör." När jag ser tillbaka och jämför med nuläget är det nästan skilda världar...

Några dagar senare, 18 nov, noterar jag "Ser på TV, eldar brasa, sorterar lite pappershögar och spelar Wordfeud. Kan se tillbaka på ett ofattbart förändrat liv under detta år 2011. Glad att jag skrivit så mycket - skulle vara omöjligt att komma ihåg alla skeenden annars - det har varit ett oerhört omvälvande år och samtidigt mycket stilla." Så bra för mig att kunna gå tillbaka och läsa.

Lelas konstaterar "Ja, tänk att det är ett år sedan som vi hade det som tuffast. ... Ett år är en evighet och samtidigt bara ett ögonblick..." Jag skriver "Ja, ett år är ett ögonblick och en evighet. Jag är starkt medveten sgs dagligen nu om att det snart är ett år sen jag gjorde uppbrottet. Läste tillbaka en del av det jag skrivit åren 2005-2010, de år alkoholen präglade allför mycket i vårt liv."

24 nov "Jag tror att min trötthet också har att göra med hela den enorma livsförändringen... Detta år (med nu 53+15+173+60+20 nyktra dagar) kan jag egentligen inte riktigt ta in. Jag kan inte heller riktigt ta in hur det var före. Det är en stor livsstilsförändring och vi är utlämnade till varandra på ett helt annat och nytt sätt när "den grå vardagen" inte förgylls (hmmm) med något gott att äta och dricka. Inte heller olika glädjeämnen firas med ett glas. Jag tänker på det lite som ett sorgeår - ett år när "allt" ska göras på ett nytt sätt och vissa saker orkar man helt enkelt inte med utan lämnar. Så var det med en del sommaraktiviteter där ölglaset är ett självklart attribut för de flesta inklusive mannen. Men vi har överlevt så här långt och kommit närmare varandra - nej, hittat tillbaka till varandra är mera rätt att säga. Återerövrat en del av den äkta närhet som långsamt krackelerat i besvikelser, förtvivlan över sorger och förtret över skitsaker som vi inte kunnat reda ut. Nu reder vi långsamt ut små vardagsförtretligheter som på sitt sätt har stor betydelse. Ja, det låter inte klokt men det är ett stort arbete."

Jag läste längre framåt... till pepparkaksbaket, till årsdagen av uppbrottet och får hjärtklappning när jag blir påmind om hur det var. Det är nästan obegripligt hur vårt liv har förändrats på två år. Jag tror att den tiden har varit nödvändig ... sorgeår, förändringsår, nu återfinnande- och tillitsår ... som läker sår.

http://www.youtube.com/watch?v=sEVO3hQLaM8

Nu ska jag laga middag, favoritsalladen med avocado, oxfilé med vitlöks- + persiljesmör, rostade rotfrukter och balsamicosås. Duka fint och dricka vad vi vill utan att bli sinnesförändrade. Vara tillsammans utan rädsla. Herregud vad jag är tacksam att jag finns kvar här. Att vi har orkat.

Ta det lugnt; Gör det enkelt; En sak i sänder; Det viktigaste först; Lev och låt leva och (Endast genom Guds försyn)...
Just nu är du den viktigaste:) ! Ha en fin dag! Kram, kram, kram! / mt

Jag känner att jag kommit en bit påväg. Jag blir så berörd av andra som beter sig som jag gjort. Jag pratade med en vän igår, som också har en man som dricker förmycket, och hon är så medberoende...Det bara lyser RÄDDA alla andra om henne. Hon är världens finaste människa och jag tycker så mycket om henne. Jag orkar just nu inte ta mig an henne till 100% eftersom jag är mitt uppe i mitt eget men jag hoppas att jag kan peppa henne framöver. Jag ser så mycket hos henne som jag själv är men som jag nu tror att jag börjar få upp ögonen för.

jag känner värmen av din kram! Jag gläds så över att du rör dig i riktning mot att ta hand om dig och ditt liv! Så fint du har skrivit till Grön - visst är det fantastiskt hur vi kan hjälpa varandra. Och att vi hjälper oss själva genom att hjälpa andra!

Kram, kram till dig! / mt

Jag vill bara skicka en varm kram till dig Mulletant. En varm en som värmer i regnet...

för att du förmedlade detta som Sven Melander sagt. Så självklart och så bra. Det betyder mycket för mej att sk kända människor delar denna verklighet. Det blir lättare på nåt konstigt vis. Som om man är med i nån sekt, "Vi som inte vill dricka alkohol". Typ, som ungdomarna säger:) Det börjar bli ganska många nu som helt självklart inte dricker alkohol. Varför skulle det vara så konstigt egentligen? Säger jag mej.

Ute - stora regnet
Inne - varma ljuset

I går på eftermiddagen var jag i samma yttre situation som för två år sen... en detalj (viktig i sammanhanget) ägde rum i annan våning i huset bara. Inne i huset - Ute på gården.

Kunde inte låta bli igår att berätta för mannen att det var på timmen två år sen en av de verkligt svåra och avgörande situationerna som ledde till mitt uppbrott. Tror jag återgivit den för honom tidigare... men den gnagde till igen.

Minnesspår. Bilder. Mer bilder och tankar än känslor. Kanske de också kommer nån gång...

Ändå fortsatte jag då för två år sen - på söndagen, måndagen, tisdagen osv... men uppbrottet var nära - fast jag inte riktigt visste det. Bägaren var fylld, endast den sista droppen behövdes - den som ramlade ner 5.12.12 vid 20-tiden.

Också det bilder, enstaka som inte riktigt hänger ihop.

Varför inleder jag idag med ute och inne? tänker jag nu. Kanske ute-och-inne hör ihop med dissociationen jag befann mig i då... Att jag strikt höll känslorna under ytan för annars hade jag drunknat. Att den konkreta skillnaden ute och inne är så påtaglig idag. Lika påtaglig som skillnaden då och nu.

Och i det närmaste lika påtaglig som för ett år sen fast på en annan inre nivå.

Grattis far på Fars dag! Nu ska du få kaffe!

Ju mer MER jag läser alla! KLOKA råd ju mer bränsle får jag till att INTE ta det där första glaset!
Tack Mullistanten!
/A

i TV "på den tiden drack jag ännu"... ser på Google att han deltagit i Gomorron Sverige jan 2012.
Från Google: Då tog programledaren upp det faktum att Sven Melander inte dricker alkohol. Jag tycker att han beskriver nykterheten på ett väldigt fint och självklart sätt.
Du får gott om tid
Du får gott om pengar
Du får bättre hälsa
Du blir piggare
Du blir gladare
Ditt kärleksliv förbättras
Det är en av de få saker som det inte finns någon baksida med.
Det myntet har bara framsidor.

Inte dumt! / mt

Underbar historia mulletant!
Det sägs ju att vi människor väljer hundar, men det verkar som om katterna väljer sina människor..

Tänker på katt-a-strofen, som kan vara h u r kärvänlig som helst mot vissa besökare.. Andra bevärdigar han inte ens en blick.. Hur mycket de än fjäskar för honom..
Barn, verkar kunna behandla honom som en docka, men ve den vuxne som skulle få för sig att göra samma sak..

Ha en underbar helg! /trollis

Detta var en god start på dagen... fina katt-öden gör mig varm i sinnet. Tänk att vi är så förtjusta i katter här. Undrar när en ny liten en ska komma in i mitt liv?
En skön dag önskar jag er.

Som fått ett lyckligt slut.
Underbar start denna fantastiska lördag!
Godmorgon ALLA, och ja!
Jag heter Andreas.
Det är JAG som är PERSSON!
INTE personliga persson.
Bara PERSSON!
Godmorgon!
/A

Älskar lyckliga katthistorier. Nu får du en; Historien om hur Lusekatten hittade hem.

Lusekatten föddes på Kefalonia...pappa okänd. Mamma en strövare...när L blev tillräckligt gammal fick hon klara sig själv. L hade hittat en strandbar...där fick hon rester och kärlek. Även ägaren en surgubbe, var snäll. Men nätterna...ja, de tillbringades under bargolvet.

En kväll kliver en stilig mörk främling in...med tre snorongar och en krokig dam i släptåg. L gör som brukar. Bäddar mitt i baren...med en servett som huvudkudde. Man vet aldrig vad som trampat detta golv. Alla ler. L sover djupt. Efter några timmar börjar hon sin runda. Hoppar upp i varje knä som medger detta. Folk är mer eller mindre roade. Men katten har ju löss!!! Dessutom har hon inte utseendet för sig. Varje färg som kan tänkas på kattpaletten har hon prickat in...i oväna kombinatoner.

Till slut hamnar hon i främlingens knä. Han skiter i lössen. En blodigel (?) plockas bort. Det gör ont. Men som den godtrogna tjej hon är så vet hon att denne främling vill henne inget illa. Hon stannar, somnar om. Sen går de!!! Men hon är van...alla går alltid i slutändan.

Nästa dag står han där. Främlingen! Med en burk tonfisk i näven. Han frågar - Är det du som är min katt? Hon tittar, undrar och bestämmer sig för att - Joho, det är jag nog.

/R

Åh så fint Mulletant! Kunde inte startat min morgon på bättre sätt än att läsa om detta. Vilket varmt och gott liv den nya kissen får nu. Många kramar

Två dagar efter att kisse dött promenerade mannen förbi by-kiosken och där satt en katt som han då tyckte var en kopia av finaste katten R ... katten skrek högt när han passerade. Mannen tyckte det var nästan kusligt och noterade till och med händesen på fb: "Vad vet vi egentligen om någonting..."

Det visade sig att katten levt vid grillkiosken hela sommaren, många kände till den och hade försökt hitta ett hem åt den. Det fanns också tankar om i vilket hus den hörde hemma. Vår andra katt kom aldrig överens med den som dog så vi avskrev tanken om att efterforska mer om kiosk-katten... Men - mannen som rör sig mycket bland folk fick fler påstötar om att katten var övergiven och dåligt skött men att inte djurskyddet sökte hem åt den då den ansågs ha ett hem. Han var och tittade på den och tyckte den såg välskött ut.

I förrgår knackade det på dörren - där stod mannen med katten i famnen... den familj som ansågs vara kattens var inte "ägare"... "kan vi inte pröva och se om det går?" sa han. Katten var ingen kopia av den som dog annat än att den är helsvart... men vadå:) Den var vrålhungrig, väldigt på sin vakt men somnade på kvällen i ett soffhörn. Gammelkatten uppskattade inte nykomlingen, de hade ett starkt och mycket intressant möte men inget "handgemäng".

Redan igår var den nya lugnare, tryggare och mycket sällskaplig. I morse när jag vaknade låg nykomlingen utsträckt bredvid mig i sängen... Han har hittat sitt hem som han saknat hela sommaren. Otroligt! Vi har aldrig sett honom förr fast "hela byn" kände till honom som ett problem. Gammelkatten accepterar motvilligt - men vi har stort hus och gård så han får ha sitt revir...

Kanske det här är 6:tte devisen "Endast genom Guds försyn" - för att blanda in lite AA också här på livsforumet. Idag ska vi gå ut och upptäcka näromgivningen.

En helt underbar liten berättelse, visst är det? / mt

Det har jag sett på några ställen i stan, ibland sitter det färgglada strumpor runt lyktstolpar och på en av papperskorgarna nere på tunnelbaneperrongen har någon satt jättevacker mosaik runt kanten. Det var länge sen och den håller på att gå sönder men riktigt vackert var det! Mer sådant!

Är en fantastisk artist - en poet! Den där versionen med Körberg hade jag inte hört tidigare - tack!

igenom hela din tråd (som du gjort med Stigsdotters nyligen) kopierade jag ett inlägg som jag tyckte så mycket om och tog mig friheten att avdela raderna. Alldeles nyligen blev jag påmind om den och klistrade in den i min nuvarande tråd varefter Framtidsdrömmar skrev: Jag läste en dikt i mulletantens tråd som jag skrivit ut och som berättar i vilket läge jag befinner mig, den är skriven av Viktoria och jag ska läsa den om och om igen. Tack för den!

Så här skrev jag 1.11 i år: Här är, igen,inklistrad nu från min gamla tråd dit jag kopierade den 10 dec 2011: Vännen viktorias text från 8.12.2009 - har läst den många gånger. Finaste poesi. Tror säkert att jag få ha den inneboende i min tråd - visst får jag det viktoria? (jag vet nu att jag får - kram viktoria när (inte om:) du läser)

Så många val
att göra, beslut att
fatta så många
omvärderingar och uppgörelser
Orkar inte nu kan det få vara
okej att bara
andas ett tag - bara finnas till?
Inte mer än precis så resten
kan jag ta mig an den dagen då det inte
känns så rörigt och plötsligt

Färgerna är så klara nu, kanterna
skarpare och hörnen vassare
Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet
Jag ser dig nu - och mig i ett annat
ljus det gör lite ont
i mina ögon med all denna skärpa
som att jag vill kisa lite men jag
kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör
ont i mina ögon och då
kanske jag hittar
vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.
Viktoria dec 2009

Det kan ju bli lite förvirrande med alla tidsangivelser men jag gillar att "se" i ett tidsperspektiv... Kram i natten till dig. Mullegubben ska få formulera sig själv:) / A

Kram till dig och Mullegubben. Hur har han det?

Mt, hedrad känner jag mig! Fast jag undrar lite vad det är jag skrivit som ni syftar på? Slickar i mig bekräftelsen dock, som kissen din nog lapar fet grädde i katthimlen nu:-)

Kom att tänka på en sak. När R föddes i slutet av juni hade jag varit nykter i 2,5 år. Jag bad att få använda lustgasen under förlossningen och blev av de första andetagen i masken ordentligt påverkad. Berusad liksom. Började sluddra och kunde inte fästa blicken, upplevde det precis som att jag var riktigt full. Det var så otroligt obehagligt. Den där kontrollförlusten, dimman som jag alltid tidigare gillat, längtat efter att uppnå var nu skrämmande. Det rättade dock till sig då sköterskan rattade lite bland inställningarna eller vad hon nu gjorde. iallafall, efter detta har jag faktiskt drömt om den här "lustgasfyllan", obehagliga drömmar. I drömmen är det precis så, att jag rätt var det är är full, utan att jag riktigt vet hur det gick till, jag tror inte jag har druckit. Och jag blir hela tiden i drömmen också väldigt ledsen över att jag brutit en långvarig nykterhet. Sen vaknar jag och det tar ett par andetag innan jag förstår att jag drömt. I början av min nykterhet hade jag återkommande fylledrömmar, sen försvann drömmarna. Nu är dom tillbaka. Kanske triggade av lustgas-upplevelsen, kanske inte.