Senaste kommentarerna i forumet

En liten hälsning bara sådär till dej mt.

tillbringade jag en natt i filosofiska rummet och jag fick låna lusekatten av Dompa. Jag hade precis som du, mist min gamla kattkamrat och det kändes så oerhört tomt och ensamt. Ibland tänkte jag så barnsligt "vem tycker om mig nu, i alla lägen, hur jag än är"... men det var så jag kände det.

Jag var så ledsen en lång tid efter och först efter några veckor förstod jag att det var en inneboende sorg som jag gått och burit på så länge. Min Kisse fick all min gråt... Ibland är en älskad kisses tomrum det som förlöser alla ens tårar som så väl måste ut.

Jag tycker du uttrycker så fint när du skriver att du söker nya livssammanhang... det är vackert och klokt. Ska jag ta med mig, de orden.

Tilde

hörde i radion idag om garngraffitti och gerillaslöjd... och tänkte att DET ska jag börja med när jag blir pensionär... Jag har ju sjuttiotalet med alla demonstrationer, almarna i Kungsan mm i blodet så det kommer att passa tanten:) Det är befriande att leka med tanken och skratta högt:)))

Nu ska jag laga middag. / mt

efter en bra arbetsdag. Det är så sant att jag tillhör generationen som jobbat plikttroget utan varken långa mammaledigheter eller rätt att vara hemma med sjuka barn. Ärligt försökt skapa bra miljöer omkring mig - ibland på bekostnad av mig själv. Jag har verkligen "älskat" mitt yrke, ständigt vidareutbildat mig, bytte bransch och gjorde ny karriär när jag 50. Mitt yrke, eller mina yrken, är också mitt intresse och de allra flesta dagar har jag gått på jobb med glädje och inspiration.

Den definitiva pensionen är ännu ett par år framåt. Nu ser jag fram emot en lång ledig vår och sommar och sen deltid utan att vara chef... En bra nedtrappning.

Tack fina ni för vänskapen här!

Speciellt nu när du kommit till den berömda insikten. Fokusera på DIG nu.
Och se framåt mot den underbara våren.
Lycka till!
/

Morron Vännen!
Vi tillhör nog lite av samma generation.. Eftersom vi varit/är uppfostrade i den Lutherska andan, att arbeta i vårt anletes svett, är det lite konstigt, att ha "tid"..
Vi som alltid sörjt för "alla andra", får plötsligt tid att fundera, vilka VI är, och vad VI vill.. Inte lätt ;-D

Uppbrott, är aldrig lätta, inte ens om de är positiva.. Många vågar inte riktigt planera, vad de ska göra efter pensionen.. De ser en lång välkommen ledighet framför sig (särskilt de som vantrivts med sina jobb)
Sedan efter ett tag blir de deprimerade.. och undrar varför..?
Kanske har det att göra med att man får känslan av en dörr som stängs..?

Så du gör helt rätt i att fortsätta söka efter "meningen med livet", för DET tror jag aldrig att vi blir för gamla för ;-D

Även om själva livet fortfarande har både ups and downs, så är åtminstonde jag fortfarande NYFIKEN..

Det finns fortfarande massor kvar att upptäcka..
Tack för vänskapen mulletant! Tack för att du vågar att så naket och öppet dela med dig!

Ha en underbar första dag, på resten av ditt liv! /kram trollis

Tack A! Jo, duvan måste få flyga iväg. Hon förtjänar att bli lycklig med någon som kan ge henne det jag inte lyckades med. Jag fick precis höra alla hennes tankar om hur hon har mått när jag har varit packad. Alla tillfällen, all vämjelse, alla vidrigheter, och hur hon har försökt köra på som om ingenting har hänt. Av kärlek. Men att hon mått så dåligt vilket nu hunnit ikapp. Jag kan inte förstå att det är jag i de där bilderna. Men det gör jag ju.

Ja, det är verkligen ingenting man önskar någon och jag kan förstå att hon inte vill försöka på nytt även fast hon vet att jag varit sjuk. Det är bara att inse fakta och gå vidare, men aldrig mer hamna där. Tack för ert stöd! Nykterhet gäller, alltid.

Godmorgon själv! Jag tror att pensionen blir bra...att bara vara...du och din nyktre gubbe. Att unna sig. Unna tycks vara nytt favvotänk för mig. Men att ha hälsan och huvudet kvar efter ett långt arbetsliv är en gåva...som man ej ska ta för given. Själv har jag 20 år kvar...men man kan inte se det så...jag trivs med mkt i mitt yrke. Tänker på de som hamnat helt fel och bara längtar efter nästa ledighet. Lätt att ta till sponken då.

Visst var nog kissetårarna även mkt annat...men ändå kisse. Livsdröm? Det ska man ha...jag brukar tänka att när jag blir gammal så ska jag flytta till Grekland och ta hand om katter! Hmmmm den som lever får se.

Ha det fint morgonkompis! Kram/R

och mitt huvud är lite tungt... Mycket har hunnit fatt mig tror jag, sånt jag inte givit utrymme för tidigare. Många av tårarna för kisse har sitt ursprung bakåt när jag inte givit plats för mina känslor. Kanske inte riktigt haft utrymme heller för livet i hemmet var inte lika då som nu. Nu när jag börjar samla ihop och ordna för min efterträdare känner jag också trötteheten över mitt krävande jobb. Stundvis känner jag att jag kanske är deprimerad... men det är jag inte, bara trött.

Tack och lov för min man, mitt hem, min familj och mina vänner!
Tack och lov för att jag söker nya livssammanhang - och att mannen gör detsamma!
Tack och lov för Olle Carlssons bok:) - mycket andlig och skrämmer kanske många men den kan jag läsa långsamt.

Och tack för forumet - tänk att jag hittade hit en gång för ganska länge sen... / mt

Gör dig beredd på att låta duvan få flyga iväg.
Känns tungt och jobbigt nu, men med tiden
så kommer det kännas bättre.
Fokusera på dig nu.
Lycka till.
/A

Tack!! Jag har väl haft förhoppningen att hennes känslor varit avtrubbade pga det vi varit med om, och att det finns en möjlighet att ordna upp allt efter att hon förstått sitt eget agerande bättre. Dessvärre är det nog så att hon beslutat sig för att det inte finns något "vi" längre. Och jag orkar inte ha hopp om något som sannolikt inte blir, måste ha fokus på mitt eget tillfrisknande och att vara en så bra pappa som möjligt i alla lägen.

Har tagit kontakt med en gammal vän som är AA-medlem i alla fall, det är alltid en början...=)

Ta hjälp utifrån om du kan, personligen kan jag inget om AA. Nyfiken att prova själv men vågar inte.
Men detta med frun?
Är dörren HELT stängd eller är hon lite antingen eller?
Råden jag kan ge känns så tomma då jag inte
har någon som hellst erfarenhet alls,utan jag kan bara tro.
Lycka till med allt!
/

Jag flinar lite åt era kommentarer, och njuter av värmen därute. Tack så jättemycket!! =)
Det går annars verkligen i vågor här, det kan jag säga...Häromdagen var jag övertygad om att en separation var det rätta, och igår ville jag rädda allt (kanske lite inspirerad av ditt inlägg, A...;)) Och idag skit igen. Jag börjar förstå att det inte går att fly från detta vad jag än för stunden tror är det rätta.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver A, men det får bli en senare fråga...hoppas jag. Hela den här situationen är ny för oss, och Lelas kommentar är nog exakt dit vi måste komma först. För det verkar som att min ångest i nuläget triggas rejält av tanken på frun som medberoende och att det är min uppgift att rädda henne och vårt förhållande med allt vad det innebär. Är det normalt att tänka så?

Dock inser jag ju att vi har otroligt mycket jobb framför oss, oavsett hur det slutar med förhållandet. Frun behöver fortfarande bearbeta sina känslor och upplevelser och jag måste göra detsamma. Vi har båda bestämt oss för att ta hjälp utifrån, frun av en terapeut och jag av...ja, jag är osäker på om en alkoholterapeut eller AA är det bästa att börja med?

Kram och tack för ert kloka stöd

från 2009 som jag tagit med mig till min tråd är lever vidare och är till hjälp - vill att du ska veta det. Så här skriver Framtidsdrömmar:

Jag läste en dikt i mulletantens tråd som jag skrivit ut och som berättar i vilket läge jag befinner mig, den är skriven av Viktoria och jag ska läsa den om och om igen. Tack för den!

Visst är det härligt! Söndagskram till dig och familjen! / A

så duktig! På alla sätt.

Lite av det, efter att ha läst allt dravvel jag plitar ner.
Är exakt det ni borde ta er OCH försöka att göra.

För ännu är loppet inte kört.

det kan rinna mycket vatten under broarna, det viktiga är att DU känner att ni verkligen försökt.
Och att den underbara frun verkligen VILL!!!!
Ta lapparna och skriv såsom Lelas sade.
Ja-Du- VI.

Och sammanfatta det med mina idéer så skall du se att det blir åka av............... eller du fattar?
My best wishes!
//A

Hej igen!

Det som vill.sluta skriver får mig att tänka på något som min terapeut sa en gång. Hon sa att de relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Visst är det lite tänkvärt? Kram!
/H.

Att bara du och frun gör något BARA ni?
Res iväg gör en lite smekmånad i repris, hitta tillbaka till varandra. Vad var det du samt din fru såg hos varandra som gjorde att ni föll så pladaskt.
I en tid när ALLT kretsar runr barn barn barn så är det lätt att NI tappar bort er själv.
Visst ni går i terapi eller kanske inte?????

Men vad var det som gjorde att din fru föll för dig?
Hur var du, vad gjorde du. VEM är den där Medardus?

På samma sätt , varför älskar du duin fru. Vad ser du för gott i henne?

Skriv ned varsin lapp med tio bra saker om den respektive, som gjorde att det var det! som jag föll för. Och det är det som gjort att jag stannat.

Och utifrån dessa lappar GÖR NÅGOT HELT FANTASTISKT som bara ni delar och vet om.

Jag hoppas att detta kommer lösa sig tillslut och att ni hittar tillbaka till varandra IGEN!
Och åldras tillsammans under fantastiska förhållanden.
Kramas mycket, pussas mycket, tala om för varandra hur mycket ni håller av varandra.
(det tröttnar jag aldrig på att få höra)
Gör saker för varandra, inte bara materiella saker ska man ge. GÖR vardagliga saker FÖR HENNE!!!!!

Även om ni inte bråkat inför barnen så är det kanske det som fattas.
även barbnen måste få höra att ett äktenskap är som en bergf och dalbana.
Minabarbn har fått höra när det stormat utav bara den här hemma. Men aldrig att jag varit nedlåtande eller kränkande mot min underbara (ibland extra mycket) fru.

Livet är inte en tågfärd rakt fram, det är den värsta bergodalbana
Lycka till

//A

Tack A! Grejen är att vi inte är en kärlekslös familj. Vi har nog aldrig bråkat inför ungarna, utan kunnat skratta och busa etc. Jag tror att barnen skulle bli fullständigt tagna på sängen, och det vill ingen av oss ska hända. Vi har en hel del att fundera på, onekligen...men visst, hålla ihop för barnens skulle enbart skulle ju bli väldigt märkligt i längden...

Hoppas du kommer få de stöd och råd du behöver
i din värld just nu.
Håller tummarna för ditt bästa, eller BARNENS bästa.
Fast du måste inse att för barnens bästa
vore det bättre ä med TVÅ lyckliga
familjer än en kärlekslös
en med
några som håller samman "för barnens skull"
Om det nu gått så långt att din fru kommit
till detta, så ligger det rätt långt i "pipeline" så att säga.
What ever så önskar jag dig lycka till och grattis till din nykterhet.
/A

Tack för svaret Mulletant! Jag försöker få bilden över vad som hänt klar för mig här...jag har förstått att hon inte vågat lämna ungarna i min vård så som jag betett mig ibland med flera dagars krökande. Hon har ju sagt åt mig på skarpen ett par gånger, och jag har trott henne, samtidigt har det nog varit hon som har verkat mer desperat att hålla ihop relationen(pga barnen igen?). Men ändå, jag vill tro att det varit kärlek som glittrat i de där ögonen snarare än desperation. Men som medberoende kanske man lär sig att visa det som förväntas av situationen? Usch, det känns hemskt att tänka att det kanske inte funnits kärlek på flera år...

Samtidigt känns allt detta så konstigt...som jag nämnde, jag såg bara framför mig hur allt skulle bli så bra nu, jag skulle äntligen få visa vem jag är och hur bra jag är(jag har inte varit urdålig utan alkoholen). Men mitt uppbrott från alkoholen är väl en förlösning av hennes ångest och den där "ständiga klumpen i magen"...Där kommer förstås det här med rubbad jämvikt in i bilden.

Till saken hör att hon har ett par nära vänner som det senaste året också genomgått separationer, och att detta influerat henne till att tro på att gräset är grönare på andra sidan. En tanke som jag har gett upp för länge sedan. Jo, jag har också i flera år varit väldigt osäker på om hon är den jag ska leva med resten av mitt liv. Kanske detta har påverkat drickandet en del?

Som sagt, många tankar...på sätt och vis känns det som att vi kommer att gå isär. Men som jag tänkt, kärleken borde besegra allt, om det är så att den finns där nånstans bland alla besvikelser och all ångest.

- det var ett norskt nollöl maken fick avsmaka - det stod "Uten" på flaskan. Inte tyskt alltså - norskt öl låter ju lite annorlunda:) / mt

Den här hörde vi första gången för länge, länge sen en kulturnatt och blev begeistrade... Köpte, först på LP, sen CD och har spelat oändligt antal gånger. Nu är både vi och Tommy Körberg äldre (snällt sagt)... han har blivit pappa på gamla dar. Vi är.... passionerade, ha ha (huspoeten Eeva Kilpi säger att mormödrar är passionerade innan de dör) - på ett stillsamt och nära sätt.

I en människa ryms så många minnen... ska klistra in Tommy K och Laleh också - är helt tagen av deras version av Bjuröklubb och har funderat mycket över texten. "Jag är en blåval / och jag gömma dig i min mun / en mänska är inte tung / att bära..." Minnen väger ingenting men kan fylla ett ögonblick eller en dag. Eller natt. Med minnen....

Just i detta ögonblick har jag en sån där underbar stund när tankarna svävar och flyger, klockan tickar, änglavingarna har vuxit ut och katten har hittat min mamma.... Ingen radio än... bara jag och gryningsljuset.

Kanske jag skriver om leken och mellanområdet och hur det hänger ihop med forumet... som en plats för bekräftelse, upptäckter och vila. Nån gång. Nu förflyttar jag mig lätt och obehindrat norrut till Bjuröklubb som vi passerade för 2 veckor sen...

http://www.svt.se/moraeus-med-mera/kalles-gaster-pa-scenen-1

PS jag är helt tagen av Laleh... sommaren största musikupplevelse för mig är TV-sänd från Rådhusplatsen i Oslo när hon sjunger Some Die Young... DS

Nu kommer en man... min man. Kaffe och en kram. Nu blir det Ring så spelar vi och Melodikryss.
Och lite städning fast det är helg. Inte mycket slår en vanlig lördag. Numera nykter.

har läst lite, skrivit lite, jobbat lite...

Mannen var på personalfest igår, hade beställt alkoholfritt av de som ordnade. Middagen gick av stapeln på ett litet lokalt bryggeri som inte brygger alkholfritt:) Annan ok dryck fanns. Mannen fick - efter att ha diskuterat med ägaren som han känner - provsmaka ett tyskt nollöl. Han kom hem nykter och glad - hade inte väntat mig nåt annat heller. Jag sov gott i soffan:)))

Märker långsamt men säkert en del förändringar i mig själv som är otroligt djupgående - har med öppenhet och närhet att göra. Inget jag aktivt varken varit eller ändrat... utan en förändring som växer fram utan att jag varit medveten om det.

Mitt avslut på jobbet är tydligt nu, känns totalt hisnande... att få vara ledig en hel vår och sommar... jobba med nygamla, inspirerande saker på deltid nästa år. Få upptäcka en ny verklighet på dagtid - jag vet att den finns men inte hur den ser ut... bara delvis.

Omvälvande. Liten aning skrämmande. Lockande och spännande.

Morgonhimlen är klar. Åh - måste söka upp en låt och klistar hit den för mig (för att den kom i mitt sinne nu) och för den som är nyfiken och vill höra...

http://www.youtube.com/watch?v=5kKpMJfyeEI

Ljus som en gryning... Fast det skymmer.

Lev väl, ta hand om er själva och varandra / mt

Välkommen hit Medardus! För många av de kvinnor som skriver här och lever med en alkoholist är barnen ett stort, ofta det största, ororsmoment vid en separation. De kan inte tänka sig att lämna barnen i missbrukarens vård varannan vecka. Vad skulle kunna hända??? Kanske det är en del av förklaringen till att din fru tycker tillfället är rätt nu när hon litar på din nykterhet. Det finns säkert en förklaring fast det till verkar paradoxalt.

Ofta vid separationer har den ena tänkt på det länge innan h*n uttalat det, många gånger kan h*n ha hotat att lämna utan att göra det - ett hot som blir innehållslöst till slut men sen till synes plötsligt verkställs. Det låter som du och din hustru är på helt olika station på resan nu när hon berättar var hon är - och hon vill stiga av.

Det är lika svårt att inse och förstå sitt medberoende som att inse ett missbruk. Kanske svårare, för medberoendet syns ju inte på samma uttrycksfulla sätt som att bli full... I likhte med missbruket måste insikten komma inirån en själv.

Så bra att du kan låta henne vara trött! Att du ser att hon är det. Hon skulle säkert behöva få en bra proffessionell samtalspartner och småningom skulle ni kunna gå tillsammans. Jag kan ju tro att du också skulle behöva det. Just nu slår mig tanken - eftersom ni fungerar bra tillsammans - att tipsa om "Par i terapi" som nyligen gick på TV. Titta - de ligger nog kvar på play. Det var en bra serie som visade hur omärkvärdigt det är att gå i terapi och hur bra det kan vara - oberoende hur det blir med relationen.

Fortsätt skriva här, det är ett otroligt bra sätt att reda i sina tankar. Om du vill och om ni har en öppen och bra dialog kan du ju också tipsa frun om forumet. / mt

Tack för era kloka och peppande svar!
Jag vet faktiskt inte hur allt ligger till...annat än att det är allmän förvirring. Det som är bra är att vi är vänner, inga bråk eller tjafs, och vi försöker tillsammans bearbeta hennes upplevelser. Tidigare har ju allt fokus legat på min ångest...

Det värsta är annars ungarna. Varken jag eller frun vill vara utan dem varannan vecka. Det gör ont bara vid tanken, för att inte tala om hur de skulle ta det. Jag tror att både hon och jag skulle kunna klara oss utan varandra, även om det känns som att vi har vuxit ihop genom åren (trodde jag). Vi är även överens om att vi aldrig haft någon himlastormande kärleksaffär, det har snarare varit tryggt och bekvämt, men vi har givetvis haft riktigt bra perioder också. Nu såg jag dessutom fram emot att allt skulle bli så mycket bättre. Därför är det enormt överraskande. Och det går upp och ner i mitt humör...märks kanske att jag känner mig mer harmonisk just nu än när jag startade tråden?

Jag har ett par vänner som har varit med om skilsmässor och alkoholism, så jag har ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan.

Kram på er