Senaste kommentarerna i forumet

Kära Victoria! Läser att du försöker att dricka te på morgonkvisten. Tacka fan för att du blir arg! Varför unnar du dig inte kaffe? Finns väl inget gluten i det? Förstår dina rader om brist på ork. Jag har inga barn och har valt det så men jag förstår att de tar en massa tid och energi - samtidigt som de ger tid och energi - och att bli småbarnsmamma på "äldre" dagar måste ju vara en enorm livsstilsförändring. Så unna dig kaffe! Kram!

Fia

Skrev ett långt inlägg som jag delvis ångrade så jag raderade det. Tänkte efter! Inget jag skrev hade med dig att göra utan bara mina knäppistankar. Anar att det just de tankarna vi vill slippa, EN anledning till drickandet. Jag skriver tillbaka till dig när jag inte är så arg. Clue? Så jävla förbannad på män i allmänhet, inte min man i synnerhet.

Fia

Loggar in här med en stor kopp te bredvid mig. Försöker låtsas att det är lika gott och välgörande som kaffet är för mig direkt på morgonen. Lyckas sådär...
Gör ett nytt försök att tämja det som skriker i mig, det där suget. Känslor av ilska och tröttheten finns kvar. Har iofs sovit gott i natt, och har accepterat att det bästa är att lägga mig väldigt tidigt för att gardera mig. Men tröttheten är också av en annan sort. En sort jag inte tror man sover bort, utan som kommer sig av en kombination av konstant påpasslighet och ansvar, och utebliven tid för lustfyllda aktiviteter.
Mjöl och socker triggar mig (är dessutom glutenintolerant vilket jag ihärdigt försöker ignorera emellanåt), levde helt utan båda under 6 veckor i somras, sen gick det åt fanders när vardagslivet började igen. Nu gör jag ett nytt försök, måste hitta balansen igen. Ett förhållningssätt som funkar. Lagom. Varför är det så förbaskat svårt? Måste försöka hitta det där jävlar anamma som jag skrev om i Fias tråd. Vända ilskan till användbar kraft.

och myser, blir så glad av ditt inlägg, Fenix!
En smula lugn, eftertanke och ödmjukhet inför uppgiften är bra, jag tror man tjänar på det i längden. Fällorna dräller överallt i buskarna och ju mer vaksam man är, desto större chans att man lyckas.

Kram!/MB

Glad för din skull! En tillvaro utan alkohol, så enkelt och självklart, egentligen. En vacker dag märker du att du slutat räkna dagarna, det har blivit just det självklara sättet att leva. Och fast vi alltid får minnas var vi kommer ifrån så ska vi inte låta det falla som en skugga över vår tillvaro nu. Minns att vi har alltid ett val, även om suget slår till. Vi väljer bort alkoholen och livet blir så mycket enklare och skönare.

att pränta ned några rader. Det förekom på någon tråd tankarna om att skriva eller inte trots alla misslyckanden. Jag har också blivit eller mer restriktiv att jubla och känna mig så säker när jag "slutat" igen.
Nu tycker jag dock tiden är mogen att våga skriva några rader eftersom det känns så himla bra med nykterheten. 48 dagar får jag det till, och det bör innebära 49 i morgon och därmed 7 veckor utan en droppe gift. Och det fina är ingen kamp, inga överväganden om alkohol eller inte, utan bara en tillvaro utan alkohol. Mycket medveten om att den djävulen lurar i vassen när man minst anar det. Därför läser jag gärna här varje dag och gläds åt alla som tar sig fram ur alkoholträsket, liksom att lyssna till det som det gått bra för hyfsat lång tid. Här finns hela spektrat från darriga nynyktra, till eftertänksamma människor med många års nykterhet. Till sist är det ju ändå livet det handlar om, hur vi ska leva det på bästa sätt under vår vandring här på jorden. Avslutar åter med Torrdockans kloka slutsats: "Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst."

- forumvän och livsvän! Välkommen igen till din plats i Det vidare livet. Jag tror du gör det alldeles rätta - vänder dig dit där du hittat din hjälp och självhjälp tidigare. Så klokt och så insiktsfullt. Varmaste kramar! / mulletanten

mig som en terrorist när jag efter en fiiiin hotellfrukost skriver från Gullbranna och säger att jag mår kanon efter 2 dagar i goda vänners lag och nu går in på den sista dagen för denna gången.
Kort och gott : Ja, man kan bli så frisk så man kan fixa "livets påfrestningar" när man lärt sig vart man ska vända sig eller hur man ska göra.

Jag kan känna att jag fortfarande är i en evig läkande process så länge jag lastar av mig mina bekymmer och som nu när jag får umgås med massor av vänner som fattar precis vad jag pratar om och som kan visa mig en lösning.

Välkommen tillbaka :-))

Letat upp min tråd här i vidare livet igen. Den har legat i träda ett tag nu, men sedan några dagar har jag känt att jag kanske behöver den. Min livlina.
Fortfarande är jag nykter, eller nykter från alkohol kanske jag skulle säga. För nu upplever jag igen att jag fallit in i mitt missbruksbeteende. Godis, mat, kaffe...you name it. Jag är i ett stim av något slag där jag försöker döva någon form av sug. Svårt att förklara, men något i mig ... kräver. Är det känslor som min stukade hjärna vill bedöva på något vis? Fast jag vet inte vad det skulle vara?
Igår tänkte jag på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött), och ja - jag har varit väldigt trött i det sista. Får inte sova ordentligt, och har också de senaste veckorna fått bära stort ansvar själv för minstingen. Jag får inte tillräckligt med tid för regelbunden återhämtning, och vet inte hur jag ska få till det. Någon/några timmar här och där. Det räcker inte. Jag kommer liksom aldrig upp på noll. Definitivt inte på plus i alla fall. Det känns som jag lever lite på reserverna mest hela tiden.
Nu när jag skriver det ser jag ju tydligare att det förmodligen är här "suget" har sitt ursprung - tröttheten. Det känns ju lite lättare när jag förstår varför, men det gör mig också ledsen. För jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Jag borde ju skriva "vi" här, men tyvärr känns det långsökt att ett "vi" skulle finna en lösning just nu. Jag har dåligt med alternativ till avlastning eftersom hela min familj bor lååångt härifrån.
Jag förstår att det är så här att vara mitt i småbarnsåren, framförallt i ett ojämnställt föräldraskap. Men det är lite förtvivlat att detta ska trigga mitt missbruksbeteende. Jag var ju frisk! Nu blir jag sjuk igen! Hur får jag bukt med detta en gång för alla?! Kan man bli så frisk att man tål sådana här "livets påfrestningar" utan att falla in i gamla mönster?
Vet att jag förut använde forumet så fort sug (då alkoholsug) satte in, skrev om det, lyfte upp trollen i ljuset, och att det faktiskt hjälpte. Kanske har jag svaret där - att dela, som det heter på AA-språk.

Nej, jag tycker inte heller att ett nej ska behöva att motiveras, men tyvärr så är det som det är ibland, men jag kommer ändå att stå på mig ordentligt.

härligt att läsa.

Lustigt hur människan funkar egentligen. Vi kan fly våra rädslor/minnen/demoner i år för att sedan stanna upp, vända oss om och upptäcka att det enorma och extremt farliga som vi trott har jagat oss, egentligen är en rätt så ynklig skapelse. Kanske ful att se på men som i sig inte kan skada oss alls.

oerhört stark livsnärvaro... Vill ta till mig och ta vara på varje stund av livet så som det är nu. Egendomligt att det är bara tre år sen jag stod på uppbrottets rand... "på tröskeln" - jag vet hur det såg ut rent konkret för min inre syn... det känns avlägset, som i ett annat liv.

Just nu, den senaste tiden känns det till och med som om demonen mist något av sin makt - det onda finns kvar men har flyttat närmare och är underligt nog mindre hotfullt på nära håll... Kan inte klargöra närmare... men det är bra att skriva ner... att sätta ord på... fästa på papper (fast det är en dataskärm...:) och se orden i skrift.

Ser med tillit att de forumtrådar som är i någon bemärkelse sammantvinnade med mina glänser starka och skimrande i sensommarsolens strålar.

Ser att forumet är en plats där jag kan öva mig i sinnesro... jag behöver inte ta ansvar för det som inte hör mig till. Befriande.

Allt gott till alla / mt

Bra sagt

Ett nej till alkohol ska inte behöva förklaras och motiveras och det behöver jag heller inte. Och på fester åker jag hem när folk börjar bli dragna för jag orkar inte med det men det gör mej heller ingenting. Men det beror säkert på ålder och umgänge också hur mycket man bryr sej.

har aldrig varit, eller hamnat, i en sån tjat-situation som du beskriver. Men idag tackar jag nej med bestämdhet och ger mig aldrig in i nån diskussion om varför jag tackar nej för det har ingen annan med att göra. Min erfarenhet är att om jag håller huvudet högt och ser den som frågar i ögonen så slipper jag följdfrågor. I varje fall oftast. Om personen i fråga är dragen så spelar det inte så stor roll vilka signaler jag ger och då är ju också ev förklaring meningslös.
När fyllan blir för stor i sällskapet drar jag mig därifrån och och det brukar inte vara nån som saknar mig då, de har jämnt göra med att kröka.

Att ge sig in i diskussion eller försöka förklara när spriten har tagit över är meningslöst.

One of a kind.

Jag önskar dig allt gott med vad du än tar dig för.
Från en hatte och fnatte.......
kramar/A

... för att jag gjort avtryck i dig!
Du vet hur tacksam jag är mot dig! Åh, jag förstår inte att det är sant - förstår knappt att jag levde i allt det där hemska, jobbiga, oändligt tröttande, men förstår knappt att det heller är så avlägset - det känns så länge sedan allt det där riktigt hemska var allt jag hade.

Jag mår så bra idag! Jag vågar knappt skriva det av rädsla för att det ska slå tillbaka på mig, men jag är verkligen glad för många saker i mitt liv idag! Känner fortfarande sorgen över att flickorna inte har två aktiva föräldrar som lever lyckliga tillsammans, och sorgen över alla gånger då de inte vill åka till pappa när de ändå får göra det, men kan nästan inte sluta le när jag tänker på min röda stuga, mitt alldeles egna lilla hus, min trädgård, min tid, mitt lugn, att få vara så här avslappnad - att få göra som jag vill och mår bra av!
Senast igår var jag iväg på utflykt - och jag kunde vara borta hur länge jag ville utan kommentarer. Och jag träffade människor som jag kunde le åt hur mycket jag ville utan att vara rädd att få höra att jag ville ligga med dem, att jag flirtar, att jag "bjuder in till saker som en kvinna i ett förhållande inte ska göra", och mitt i all härlig sol och värme så kan jag ha linne om jag vill - det är inte längre någon som säger att det bara är lössläppta kvinnor som har linnen...
Åh, Mt, tack för allt, igen och igen!
Kram

forumbrorsan Berras reflekterande krönikor. Det börjar bli 2½ år sen vi möttes här... då tänkte jag mig ofta på forumet som en väv i universum...En väv med mörka och ljusa inslag och de långvariga som varpen som höll forumet samman.

Många har passerat, kommit och gått... en del återvänder... ibland för att berätta om ett lyckligt... slut - nej, kanske en lycklig vändning till ett annat och bättre liv.

Ibland återvänder en anhörig för att berätta att någon nått den slutliga befrielsen... någon som inte hittade och lyckades fånga ett annat val - så kan jag tänka när jag läser beskrivningarna om fångenskapen i alkoholismen.

Läste kallas glada hälsning och blir glad i hjärtat. Kalla, maria, santorini, Stigsdotter, vana, victoria... Kvinna-mamma 46 och mie... det har gått bra för många. Berra och Adde - i en klass för sig. Flygcert vill jag aldrig glömma, hurra för dig! Och markatta - kloka du, dig följer jag delvis på samma resa. Det har gått bra för Lelas och pianomannen och för Mg och mej... En rad "frågetecken" finns också - dem tänker jag på emellanåt - och ibland kommer ett svar mitt-i-allt.

Forum har gjort skillnad för många och jag hoppas innerligt att det får finnas kvar.

Min och vår resa har andra tyngdpunkter idag.
De problem och utmaningar jag har är "mina" på ett annat sätt och jag kan och vill inte sopa undan dem bakom alkoholen.
Mitt liv är en spännande resa - den är min. Tacksam och lycklig är jag som får dela den med mullegubben. Min "sanne" man som jag fått tillbaka.
Och att jag mötte medresenärer. / mt

PS Det händer, när jag läser här och har svårt att förstå att jag vänder mig till Hjalmar Söderbergs ord ur Doktor Glas:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.

Det gäller de flesta av oss, kanske alla? Det hjälper mig att tänka så. DS

man ser mycket mer nu. Och jag blir faktiskt ledsen när jag nu kan se med nyöppnade ögon hur mycket skit alkoholen ställer till med.

Det gör mej ännu lyckligare att jag slipper skiten...
Och jag är mycket glad över att DU är glad, Fenix.

En stor kram!
/MB

det bra att kolla in vad som händer i sin omgivning. I går när jag åt dagens lunch, kom det in en man på krogen i 55-årsåldern. Han hade shorts och jacka, och såg ut som om det fortfarande var semester. Han beställde en stor stark och fick en stor flaska Tuborg och försvann in i den del där de som bara dricker håller till. Jag åt min mat, och kände som vanligt glädjen av att var där nykter och drick Loka till maten. Efter en kvart kom mannen ut igen och beställde en öl till och försvann. Jag tänkte på honom senare under dagen, hur han mådde efter några timmar. Min gissning är att han fortsatte till bolaget och köpte en eller två kassar öl och tog sig hem. I morse när jag åter vaknade glad för min nykterhet, tänkte jag åter på mannen, och jag kunder riktigt känna hur det hade varit om det varit jag. Långsamt vaknat till och första tanken hade varit: Faan, jag måste sluta dricka, jag vill inte ha det så, jag vill inte må så illa. Faan att jag drack så mycket i går.
I dag kanske jag får syn på mannen igen, vid lunchtid kanske han är på väg in på krogen för att beställa en öl och så vidare och så vidare.
Aldrig vill jag dit,
Fenix

känslan av att vara befriad från alkoholen i. Det känns så bra. Tänker en dag i taget på vad som finns runt om mig och hur jag känner just nu. Lärde mig någonstans att det är bästa sättet att förhålla sig. Tankar är bara tankar och kan ändras och styras. Kort och gott, det går att ha kolla på sina tankar och känslor, man behöver inte agera och reagera som en robot. Stanna upp och känn efter vad jag verkligen känner och vill, så finns sanningen och svaret där. Dags att jobba.
Ha en bra dag där ute!
Fenix

Jag hoppas du stannar kvar här och läser och skriver speciellt anhörigsdelen av forumet innehåller mycket erfarenhet, där kan du bolla de tankar du har med andra anhöriga, men även delen att förändra sitt drickande, där vi alkisar skriver kan vara läsvärt, man förstår nog mer vad det är som händer i huvudet på en alkis när man läst ett tag.

Så välkommen, gör dej hemmastadd och läs och skriv!
/MB, nynykter alkis

Mulletant, precis så känner jag också. Gott med nåt annat än vatten nån gång, det väcker ju inga demoner, alkoholhalten är försumbar. Det känns tryggare så här, nykterheten finns inom mej och JAG bestämmer. Inte några dunkla drifter som kan råka väckas om jag av misstag skulle få i mej alkohol i en medicin eller en sherrysill. Däremot vet jag att jag inte ska inbilla mej att jag kan klara vanligt vin av samma anledning. Det kan jag inte eftersom jag aldrig varit nöjd med ett glas. Då är det alkoholen jag är ute efter, berusningen och då ska det vara mer. Men ett glas eller två 0,5% är en dryck vilken som helst för mej. Och eftersom jag ska sluta helt med socker har jag tänkt så blir det inte ofta ändå.

Jag la ju om kosten helt när jag blev nykter, drog ner på just socker och kolhydrater. Ganska strikt LCHF håller jag (förutom glass och choklad i sommar). Jag tror att det hjälpte mej väldigt mycket, tog bort suget, gav mej fullt upp i början. Viktnedgång som sporrade. Jag mår jättebra helt enkelt och kommer aldrig att dricka nåt starkare igen. Det underbara är att var och en får bli salig på sin tro, även med alkoholen. Allt som fungerar är bra.

att begrunda begreppet "teknisk nykterhet" och har googlat på Birgitta Crafoord som jag inte kände till sen tidigare. Tankeväckare var Addes svar till Sorgsen - det var lätt att tolka det som relaterat till min berättelse om hur vårt liv gestaltar sig idag där vi dricker alkoholfria och alkohollätta (0,5) alternativ. Jag skrev också att det är en känslig fråga inom AA - det har mannen konstaterat och en kvinna vi träffade på landsmötet berättade om samma erfarenhet. Jag (och maken) har naturligtvis största respekt för dem som väljer bort allt som påminner om a men för oss fungerar det bra idag. Morgondagen vet vi som känt inget om... men jag (och vi) har för avsikt att fortsätta leva ett nyktert liv tillsammans.

Jag ska låna BC`s bok, frågan intresserar mig i högsta grad. I min morgonreflektion idag tar jag hjälp av Addes text.

Teknisk nykterhet betyder att vara spritfri men inte nykter, alla gamla beteenden finns kvar och det är ett kompakt motstånd mot att ändra något i sin livsföring, t ex fortsätter man att äta samma typ av mat. Just matvanorna har haft och har stor betydelse har jag märkt. Under perioden med vita knogar undvek jag aktivt att laga mat som var förknippad med nån form av alkohol; inte sill och inte oxfilé. Typ:) Vi gick inte ut på restaurang - det var så totalt förknippat med vin, ev snaps och konjak. Ja... Om detta har vi haft många meningsutbyten åren före uppbrott och förändring. Det fungerade men kändes lite torftigt - även om vårdandet av nykterheten var i centrum då... nästan det enda som präglade livet. I det läget var a-fritt/a-lågt inget alternativ, det skulle bara ha varit att "reta den björn som sover" - de orden kommer spontant nu när jag skriver. Jag minns min lycka när jag hittade 100% Blåbär och min besvikelse/mitt "fall" när han bara blev märkbart störd av det och inte alls ville pröva.

Efter hans omvälvande insikt att allt finns kvar utom spriten/alkoholen i dryckerna blev livet verkligen ljusare. Vi gick ut och åt och testade utbudet och hemma återgick vi så sakteliga och delvis till det gamla sättet att leva - utom alkoholen. Men jag ser idag tydligt att vår livsstil har förändrats mycket på det sättet att vardag och fest är åtskilda - åren före uppbrottet var vinet i centrum - det var inte enbart inte bara den "hemliga" ölen mm i garaget som styrde vårt liv utan det var vin till maten ofta(st)... och till TV-programmen och på fredagsaftermiddan... och onsdag och måndag för att att lysa upp tillvaron...

Vi äter annan mat och delar andra aktiviteter idag och har en överlag mycket annorlunda livsstil än tidigare. För min del känns vårt nuvarande liv som ett fullgott liv och jag känner mig trygg. Tiden med enbart vatten kände jag mig mer otrygg - som om allt som påminde om vin och öl väckte en hotfull och närmast outhärdlig längtan. Nu är livet lugnt och gott.

Jag delar Addes uppfattning att där förnekelse finns går det knappast att övertala eller övertyga om faror och risker. Det har jag försökt intensivt och länge utan framgång. Så jag lever idag. Dagen idag är en märklig dag - och den är min. Gårdagen är förbi och morgondagen vet jag inget om. Men dagen idag - den ska jag ta tillvara så gott jag kan. Ta emot och ta tillvara. Tacksam. / mt

för tipset. Perfekt, nu funkar det som det ska!
//Cookie