Senaste kommentarerna i forumet

skrev för några dar sen och tackade för att jag fortsätter dela hur jag tänker nu när allt har blivit bra i vårt liv... Det kan jag göra länge... livet fortsätter och är i ständig rörelse - som bilderna förändras i ett kalejdoskop. Jag tror inte att jag vill ha det annorlunda. Inte stiltje, nej. Det för ingenstans. Jag vill ha rörelse och viloplatser. Det vet jag Tilde, att du vet - men just dina ord gav mig lusten att skriva denna vackra Långfredagsmorgon. Tack för din input!

Vi, jag och mullegubben, möter nya utmaningar längs vägen. Det är sättet att ta sig an dem som är annorlunda. Nykterheten och icke-möjligheten att att "skylla på" alkoholen gör att jag tvingas se sanningar i vitögat ur en ny vinkel. "En dag såg hon sanningen i vitögat" är en rad ur Lisa Ekdahls CD - en CD som är så betydelseladdad för mig. En glädjekälla. Jag kan jag höra den inom mig och spelar den ofta. Den hör ihop med victoria & vana & sommaren 2011 då jag delade mycket och fick långt mer här på forumet.

Idag ser jag med beundran hur Jan & Pia Johansen delar med sig av sina och sitt gemensamma liv, Jag-Du-Vi, erfarenheter och kamp.

I onsdagskväll fick jag höra några sanningar av mullegubben ur hans perspektiv. Hans upplevelse av livsrum (mitt ord, min tolkning) i vårt gemensamma hem. Jag både visste och inte-visste vad han talade om. Jag blev obeskrivligt ledsen. Sjönk som en sten. Tyngden satt kvar i går morse.

Innehållet i vår konfrontation är inget nytt men vi har inte mött detta tidigare under det jag skulle kalla den stabila nykterheten. Det handlar om att lyfta upp olika synsätt, olika sätt att förhålla sig. Och att rida ut stormarna i full medvetenhet och med fokus på vad det handlar om. Det gick inte då akoholen var med som en del från båda håll. Och på flera sätt faktiskt. Mångdimensionell alkoholpåverkan och -inverkan. Jag kan inte låta bli att le trots att det är svåra minnen.

Igår var han olycklig - tyckte att han inte borde sagt, inte borde gjort mig ledsen... men när jag sa att det var "rätt" höll han med. Visst ska både han och jag ha rätt och plats att säga fritt. Visst ska vi båda ha rätten att vara ledsna. Jag är nyfiken på vad som gör att jag sjunker. Om denna min djupa ledsenhet brukar han säga att jag är långsint - det är fel ord, det har jag alltid vetat. Nu är jag närmare känslans rot än nånsin... jag har vittring på känslans ursprung... var den har sina rötter.

***

Mannen har vaknat, vi har ätit frukost och talat om svåra saker... om förra årets valborgshelg och mitt behov att bearbeta "årsdagen". Behovet att bearbeta minnen, årsdagar, har jag upplevt återkommande och tillgodosett här... Ältat, ältat - och sen har det svåra faktiskt upplösts och jag konstaterar med viss förvåning att det är borta.

Vi har också talat om Jan Johansen i Go´kväll... Mannen har fäst sig vid en väns och forumdeltagares uttryck att inte låta sig "förminskas till en före detta alkoholist" - han tyckte att Jan J i viss mån drabbades av det. Jag håller med - i de två TV-program jag sett honom har han framstått lite... lätt besvärad. Däremot i samtalet med Lotta Bromé kändes de mer som två jämbördiga.

Det har gått tre timmar sen jag började skriva. Under tiden har mannen blivit delaktig i skrivandet & samtalet. Solen har stigit, jag har gråtit och skrattat... Nu börjar dagen.

Långfredagsfrid önskar jag er alla som läser! / mt

Anhörigforumet är min första och ”rätta” hemvist. Där började jag läsa innan jag lämnade för att separera… min ursprungliga tanke var att Alkoholhjälpen skulle vara en bra hjälp för mannen. Det är en bra beskrivning av en medberoende, man söker hjälp för den andre och inte för sig själv. Jag tänkte att han skulle ha nytta av självhjälpen och ”få” ha skrivandet utan min ”inblandning” – som en plats att ta upp saker han ville/behövde (enligt mig) diskutera med andra i samma situation.

När inte han började skriva så började jag. Först som kommentarer och sen allt mer för mig och om mina tankar. Det är ju fler som skriver och oftast högre aktivitet på missbrukarsidorna och jag läste - allt och överallt. Jag har jag lärt mig massor – mycket fakta och sånt som är hämtat från AA men mest har jag lärt mig på missbrukarsidorna - i spegelbilden till det jag upplevt som anhörig; om smygandet, ljugandet och den inre kampen. Det har ökat min respekt och förståelse och jag inser på ett nytt sätt att det inte är ”bara att bestämma sig” för att sluta. Jag har fått en annan insikt om alkoholens makt.

Att alkohol är farligt, skapar och är inblandat i hot och våld har bekräftats många gånger om. Ofta har jag svårt att förstå mig på kvinnorna på anhörigsidan – att förstå det genuina medberoendet som de är fångade i. Jag har också svårt när jag känner att missbrukare fördöms...

”Det vidare livet” är en bra plats för mig, mitt livsforum där kan jag reflektera över vad som rör sig i mitt liv. Genom forumet har jag hittat mänskor som blivit nära vänner och förtrogna. Att umgås med nick har jag lärt mig uppskatta - det är befriande när vardagsroller, uppfattade och verkliga hierarkier och sociala påbud är avskalade. De kontakter jag fått utanför forumets ramar uppskattar jag mycket – jag tycker om att ”vara” med människor som har viljan och modet att lägga ner masken och möta sig själv. Framförallt är det bra att veta att jag kan nå de människor som blivit viktiga för mig. / mt

...såg jag detta. Tittar inte in så ofta och mycket längre - varit här mestadels under arbetstid och jag måste skärpa mig lite. Hade utvecklingssamtal idag och vi kom fram till att jag kanske inte behöver utvecklas så mycket detta år och vi kanske kan lägga om arbetsuppgifter lite grann, men prestera måste jag i alla fall!

Vinka till nästa gång du är på väg så kan vi ta en fika om det passar!

Kram

Du är min trygghet här. Jag ser upp till dig och respekterar dig. Önskar du var hos mig och ryckte upp mig och tvingade mig till det som måste göras rent fysiskt/aktivt.
Tack för att du är den du är, för alla kloka reflektioner du delar med dig och för att du får mig att hoppas.....Dock känns det inte som att jag någonsin kommer att få min sambo att inse att alkoholen har varit och är vårt största problem.
Jag är glad för din skull, att ni kommit så långt i ert fortsatta äktenskap...

Kram, kram

Jag läser boken 12 steg för hopplösa av Olle Carlsson. Exakt nu tänkte jag lätt ursäktande säga att den ju inrymmer mycket andlighet – han är ju präst.... Men lika lite som jag behöver förklara och ursäkta min nykterhet behöver jag ursäkta och förklara att en präst skriver om andlighet och att jag gillar vad han skriver.

I kapitel 4 (sid 62) som handlar om självrannsakan beskrivs vikten av att säga som det är - då närmar vi oss vår innersta röst. Lögn och rädsla stänger av kontakten till vårt innersta, kväver vår inre röst och driver den på flykt. Det är vad som menas inom 12-stegsrörelsen, skriver O.C, när man säger att förnekelse och lögn står mellan oss och vår högre kraft. Naskapiindianerna kallar den inre rösten för Den store mannen, Den inre vännen och Vår inre följeslagare. Fyra sätt att närma sig den högre kraften är
1.Tala sanning
2.Närma dig andra människor
3.Närma dig djuren och naturen
4.Lyssna till dina drömmar

Levnadsvisdom som passar mig.

Härligt nu i vårljuset att så påskgräs och plantera om krukväxterna. Livgivande sysslor! / mt

– jag känner att vi är på rätt i tillvaron och med varandra. Känner mig starkt medveten om att relationen (inte äktenskapet som form utan innehållet) är ett dagligen pågående arbete – att vi mänskor är i en ständig förändring... levnadsprocess... och att risken att tappa bort varandra finns hela tiden närvarande. Det är ingen ny insikt men medvetenheten är starkare... läste nyss på forum om ännu en förestående separation – efter 14 månaders kamp för nykterheten. Så sorgligt. Jag kan förstå att det blir så, så mycket förändras – på flera sätt – när alkoholen lyfts ut ur samvaron.

Vi har en lång gemensam livsberättelse och vi är viktiga för varandra. Jag blev så glad och varm när jag hörde Jan & Pia Johansen i radion – de talade också om den starka kärleken till varandra. Om en verklig vilja finns har gemenskapen ett stort värde. Jag levde flera år i tanken om ett annat, "eget" liv och jag skulle säkert kunna ha ett meningsfullt liv ”på egen hand” med vänner och olika aktiviteter – det egna livet saknar jag inte ett dugg idag. Allt jag vill ha finns kvar och tillgängligt och gemenskapen med mannen är grunden. Så är det idag.

Det har en enorm betydelse i vårt liv att vi kan tala öppet om både nykterheten och alkoholen – att vårt sätt att leva är ett gemensamt ”projekt”. Att vi har det tillsammans och samtidigt har vi båda ”egna” kontakter där vi kan diskutera både nykterheten och livsfrågor. Gott. / mt

Det låter som ni verkligen har hittat rätt i tillvaron och med varandra. Så härligt och vilken belöning till er själva för resan ni gjort och gör.

på helgen efter en besvikelse på morgonen. Ingen ägde skulden till besvikelsen men den väckte minnet av gamla händelser. Olika känslor... även ett flöde av skuld. Den har runnit ut nu...

Markant i vårt liv nu att vi är bättre på att se när man själv måste ta hand om något... "Det här hör till mig, det här måste/behöver jag ta hand om själv" .... och vi respekterar varandra i det. Livsresan... pågår. I bästa sällskap:) / mt

Vet inte om du är lika "slarvig" som mig. Men gå in på facebook./R

Tack Stigsdotter! Hon finns med mig hela tiden!
Och Fenix, jag ska plantera sömntutor till dig, mina favoriter... Gula och orangea blommor som varje kväll drar ihop sig och går och lägger sig, men som på morgonen åter visar sin livsglädje och skönhet! Lite som du! ;)
Ha en finfin helg!
Kram!
/k

- vaknar och är törstig efter fiskmiddag (med Natureo). Och jag är aldrig (kan jag säga) törstig efter annat än vatten, skönt det. Vi talade om det igår efter mannens AA-möte där han delat en metafor om sig själv som han förmedlade till mig och konstaterade att han nog aldrig kommer att bli helt fri från sug då och då - och då får man hantera det. Utan att dricka. Det gör mig bara lugn att få dela sånt.

Igår hade vi en skärmytsling av det slaget som förr kunde växt sig avgrundsdjup. Den handlade om hans en besvikelse som också är min helt spegelvända besvikelse och medvetenheten, påminnelsen om det upprörde mig... ja, det var nog mest jag som blev upprörd ... och vi hade väldigt olika bild av en situation - eller hur vi förhåller oss i en typ av situation. Hör också till de ytorna där vi båda har sårbarheter men av helt olika slag. Nåväl - inget mer med det bara en befrielse över hur det är nu. Därför ser jag så mycket fram emot Jan & Pia Johansens bok - för att de är ett par som lever tillsammans, trots utmaningar, av djup kärlek. / mt

Tjuvläser! Vinkar tillbaka...

...efter lilla mormor!

SNART kommer våren, det har jag bokat!

är den som KAN förlåta och blicka framåt och gå vidare tillsammans med de "okloka".

DU ! ! ! Är den personen Fenix.
Tack /A

A för din ursäkt. Nu glömmer vi den här skiten och tuffar vidare i livet. Inget att gräva ned sig i och älta.
Till Lillablå, lycka till med dina odlingar. Sätt gärna lite blommor också, och när de blommar så ger du några till dig själv från mig!
Jag ska hålla utkik på vagnen. Jag utgår från att du är klädd i blått!
Kram tillbaks,
Fenix

Jotack du mensan serru...
Det är rätt ok!
Har slutat med antidepp, mycket konstiga utsättningssymptom, och så begravde vi mormor i måndags, en tung dag... Men ANNARS är det bara fint!! Längtar efter våren så att jag kan njuta av min första vår/sommar med odlingslott! Här ska odlas!
Och snart kommer älsklingen hem, min sambo, min kärlek! =)

Hoppas armen rättar till sig fort! Ta det lite lugnt i början, så du inte överanstränger dig...
Ses på vagnen någon gång?! Även om vi inte vet om det!! =)
Kram du fina Fenix!!!
/k

borta nu. Har eller kan inte förklara hur ledsen jag är.
Ber om ursäkt.
/A

till dig med Mulletant och förstås till din gubbe också.
Fenix

Tack för dina inlägg i en annan tråd. Jag understöder helt det du skriver om brustet förtroende och att sånt förstör tilliten på forumet. Väldigt sorgligt och väldigt sant. Du har min respekt!
Allt gott till dig och lycka till i framtiden! / mt

jag tror på dig lika mycket som du gör på mig! Hur lever livet med dig?
Nu har jag blivit av med gipset och kan tro på en framtid med en riktig arm, även om det kommer att ta lång tid innan den fungerar som den ska igen.
kramisar
Fenix

- det är något speciellt med att dela... säger jag som inte går på möten:) Men när jag skriver här skriver jag för mig - och så ibland kommer det respons att det jag skrivit är till hjälp för nån annan. På samma sätt lär jag mig av det jag läser i andras trådar, på mitt sätt och från mitt perspektiv. Och när jag skriver i andras trådar har jag många gånger fått egna insikter som berör mig. Det är stort.

Stigsdotter - jag är glad att du tittar in ill forumet fortfarande. Jag är väg mot huvudstaden snart och lägger nog en vink till dig då så kanske vi kan ta en fika - eller en glass i solen på nån trappa vid nån bro när Strömmen. Om du vill. Vi behöver ju inte presentera oss men jag skulle gärna ge dig en kram. Här kommer en virtuell sådan! Kram i solen / mt

...med det Tilde skrev. Men så hade hon ju redan gjort just det. Så jag kan bara nicka och hålla med. Tack.

Du har skrivit om Mullegubbens stolthet när han får ansvar för öppningar och kaffekokning. I fredags fick jag med mig nyckeln till min grupps lokal och jag förstår hur det känns nu. Trots ansvar på andra ställen i livet, stort ansvar på jobbet osv. så känns detta på ett speciellt sätt. Vi håller till i en församlingslokal i en kyrka och nu vet jag ju inte om de nycklar jag fått går till alla dörrar men det känns väldigt stort, nästan så att jag måste gå dit någon natt och gå in bara för att jag kan. Det finns väl en anledning till att det här med att göra service är stort inom AA. Ansvar till människor, TROTS att man är den man är. Här på jobbet är det ju ingen som egenligen vet vem jag är, hur opålitlig jag egentligen skulle kunna vara i och med min sjukdom.

Kram från mig

att du delar med dig av din erfarenhet och dina tankar. Det är väldigt värdefullt att läsa om din o Mullegubbens resa och hur du tänker nu för tiden när allt har blivit bra i ert liv. Att du fortfarande vill skriva här. Tack för att du gör det.

Ville bara säga det...
Ha en riktigt bra dag!
Kram från Tilde

delningar om sig själv - i repris så att säga - har jag fått del av nästan sen han började på AA... Tänk att det är snart ett år sen. Just nu har han en period när han drömmer mycket och är stundvis lite låg. Jag minns, och vi talade lite om det, att så var det också för ett år sedan. Men då hade han inget AA och ingen öppenhet utåt.

Jag mår nu så bra, njuter av min ledighet och gör saker för min egen skull. Sånt jag mår bra av. Nu när jag städat har jag hittat många brev som mannen skrivit till mig - alla med uttryck för förtvivlan över svårigheter och stor kärlek. Alkoholens roll i våra svårigheter har nog ingen av oss riktigt kunnat förstå.

Igår hittade jag min "svarta bok" - i just den, som är medvetet svart, är den första noteringen 10.10.2008... dvs drygt två år för mitt uppbrott. Då skrev jag: När man har sjunkit till botten står man stadigt! Det kan vara så att sikten är fri - 360 gr. ... ... Om sikten är fri måste man välja väg. I "Svarta boken" finns också de verbala "giftigheter" som förekom... Tiden av kamp.. Löften och brutna löften. Strategier i katt-och-råtta-leken under tiden av smygande och snokande. Allt det finns.

Och tydligen måste det till det konkreta, faktiska uppbrottet och min insikt att jag inte kan göra nånting genom mitt sätt att vara... Så var det då.

Tack och lov att jag gick när jag gick... Men det är ett svårt beslut att fatta och man måste nog komma fram till det själv, det måste vara ett eget beslut som sitter i fötterna så att man står stadigt när det utmanas.

Det gjorde jag och jag är mig djupt tacksam för det!

vi hörs nånstans - vi kommer att titta in här. Och - Fb kanske? Kram och så! /mt