Senaste kommentarerna i forumet

-

...en del reser sig bara upp och går när det är dags för pension. Ett litet centralt ord i ditt senaste inlägg är din parentes: "(för mig tillräckligt)". Man brukar tala om "good enough parenting" och jag tänker att detta är något man kan överföra på annat i livet: det räcker om det är tillräckligt bra, måste man oroa ihjäl sig för något då tar man i för mycket!

Nu vet jag inte vad det är du lämnar efter dig och förbereder för kollegorna men det kan vara värt att tänka lite på att det ofta är så att när någon försvinner kommer det en ersättare som inte alls har samma tankar och idéer och att denna ibland som sin första åtgärd sopar direkt ned i runda arkivet det som företrädaren slitit med...

Kram från mig som inte vill att du ska snubbla rätt in i väggen såhär på "målsnöret"!

är just den rätta frågan - både ock kanske. Skratta i bedrövelsen som i dikten.... Visst är det människor vi möter i vården men de som jobbar inom företagshälsovården bör ha fått och tillägnat sig kunskap om alkoholmissbruk... tycker och önskar jag. Men fortfarande är det uppenbarligen ett tämligen tabubelagt och svårt område. Santorinis berättelse är en exakt illustration till C.K´s artikel om hur vården försöker hjälpa människor - även trots uttalad oro för beroende - till "normaldrickande". Sjukt!

Somnade tidigt, vaknade vid 2 och kunde inte somna om - stressad över hur jag ska orka slutföra mitt jobb på ett (för mig tillräckligt) bra sätt. Krav på inbesparingar och förändringar ramlar dessutom in hela tiden. Sökte sinnesro på olika sätt - månen skiner ju också. Ledsnade och bryggde kaffe i vargtimmen (jodå). Hittade friden i Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa" och känner mig redo att möta arbetsdagen nu. Dagen avslutas med massage - ska bli skönt!

Jag förstår inte riktigt vad det är eller vad det beror på men jag tycker mig märka att jag mår mycket bättre, är närmre sinnesron, de dagar då jag kommer ihåg att tänka tacksamhetstankar. Jag är född skeptiker och vill gärna ha "bevis" för saker och ting så det är inte självklart för mig att tacksamhet skall vara så närvarande i mitt liv. Alltså självklart är jag ju glad för allt jag har, allt vi har här i landet osv. men detta handlar ju mer om att känna något och det kan lika gärna vara inför de små tingen som de stora skeendena ("vad glad jag är för att jag har en sådan gosig katt som kom och la sig här nu när jag fryser så om fötterna" eller "vad bra att den där färgen har hållt sig så jag inte måste måla om planket i år igen", "vad skönt att jag har ett varmt täcke och inte behöver sova på gatan")

Visst är det skönt att vara fri? Bättre sent än aldrig. Det går ganska snabbt för kroppen att återställa sig efter cigaretternas framfart i kroppen. Ser fram emot vidare rapporter ;-)

Usch, blir riktigt sur när jag läser ditt inlägg Santorini. Att inte vården fångar upp en människa som säger sig dricka för mycket. Fattar såklart att det är svåra frågor för dem som inte är vana vid dem och det är bara människor som vi möter inom vården, människor med sina fördomar, sin skam osv men ändå! Vem som helst bord därför också fatta vilket mod som krävs att själv ta upp frågan under ett besök. "köp lite finare vin och drick bara på helgen" ska man skratta eller gråta?

Tack för din hälsning! Så mycket att läsa ikapp även här. Får nog börja kliva upp tidigare ;-). Kram/R

Lägger ännu en nykter helg till handlingarna. Nykter, lugn och fridfull. Återupplevde konserten i Piteå framför TV:n och fina minnen från resan - egentligen att vi inte gjorde nånting annat än var tillsammans... helt tysta stor del av tiden. Skrattade åt att vi inte stannade och fikade vid Ångermanälven - det kan vi göra om. Badrocken som jag inte köpte i Härnösand... kanske finns i Stockholm:)

Berras inlägg fick mig att tänka ett varv till över ett samtal igår med bekanta. Jag föll in i ett mönster att (försöka) klargöra, förklara för att jag vet bättre... Jag kom på sen att situationen var exakt enneagrammets femma "Jag förstår sammanhangen". Jag vet verkligen bättre från det perspektiv jag ser men... Äh, låta vara, jag behöver inte gå in i det. Särskilt inte med människor som ser saker från ett annat håll och har andra intressen. Det är lätt obehagligt att se sig själv - Mg hjälpte mig beskriva att jag såg så "sträng" ut... Såg säkert lika sträng ut i fredags på ett arbetsmöte där jag blev trött på saker som är tämligen givna och inte är meningsfulla att vrida och vända på värst länge... Mina mindre tilltalande sidor helt enkelt. Usch ja, också en del av mig.

Ofta blir jag medveten om situationer här hemma (eg med Mg) som kunde (skulle) slutat i argumentation och skärmytslingar... kanske konflikter och dramer om vi hade druckit. Vårt liv är så oändligt mycket bättre idag. Mg berättade igår om den upplevelse av inre frid han kände i skidspåret... hur han helnar inåt och möter sig själv... upplever ett inre lugn som aldrig (ja) förr. Jag hade en rätt så tung dag igår - känner stor stress på jobbet, vet inte hur jag ska sy ihop allt jag skulle vilja ha ordning på... Men allt sånt fungerar så bra nu mellan oss. Och situationer som det lätt destruktiva stråket i mötet med bekantingarna blir bara ett steg mot ökad självinsikt på ett tryggt sätt.

Jag kunde kalla detta inlägg Nykterhetens lov... så är det faktiskt. Igår avslutade vi helgen med vacker dukning, oxfilé, rostade grönsaker, vitlökssmör och sallad. Till det ett alkoholfritt vin spetsat med 100% blåbär - då är en bra kombo:) Blåbären ger sting.

Nu jobbet - inte många veckor kvar... och Gud så trött jag är så här inför spurten (ja, jag vågar skriva det). Ska tala med den närmaste på jobbet idag och fråga om jag var hemskt sträng i fredags, eller såg hemskt sträng ut - då ska jag förstås be om ursäkt. Självklart, sträng på det sättet vill jag inte vara. / mt

för kanske sex-sju sen år på en hälsokontroll att vi slutat med BiB och det tyckte sköterskan att var bra - men jag tog ju inte upp det relaterat till problem som så. Det är ju tragiskt att företagssköterskan var handfallen när du var ärlig... och att de inte tog tag i det framöver och hörde hur det går. Mullegubben upplevde att han fick stöd av läkaren men han var bra på gång då redan - egentligen kanske att det bästa var att de fick så bra kontakt. Det är ovärderligt inom vården.

Jag har skidat och ska bada söndagsbastu. Skönt!
Hoppas du har en fin söndag! / mt

Jag läste just artikeln och beställde boken. Jag undrar också varför det ska vara så viktigt att kunna dricka alkohol. Ingen försöker ju lära nån att röka måttligt, eller? Och det där med sjukvården. Jag tog mod till mej för några år sedan på företagshälsovårdens rutinkontroll och sa att jag dricker för mycket. Även ensam och vardagskvällar. Det blev väldigt obekvämt, man väntar sej inte att nån ska erkänna det så där bara. Sköterskan måste kalla på en mer erfaren sköterska, som föreslog att jag kanske istället skulle köpa lite finare vin och dricka bara på helgen. Jo tjena, vilken bra idé! Jag fick en läkartid för att mitt blodtryck var för högt men inga direkta förslag där heller. Men faktiskt så sa hon att jag skulle återkomma om jag inte klarade att sluta på egen hand för det kan vara svårt. Nå det är i alla fall sant. Men sen struntade jag i det och söp vidare. Vid andra besök på samma läkarcentral, för lunginflammation, urinvägsinfektion, blodtrycket, så har läkaren inte frågat eller nämnt nåt, fast det måste ju stå i journalen. Och jag tyckte förstås att det var skönt eftersom jag inte lyckats sluta. Men till nån hjälp var ju inte deras tystnad. Nu är det snart dags för kontroll igen och det ska bli spännande!

att höra av dig Pia! Kram! / mt

som vi, jag och Mg diskuterar utmaningen-att-ha-rätt-att-vara-nykter med, lade också upp artikeln på fb och då gillade jag genast. Min vän har inte alkoholproblem men hon vill sluta dricka och hennes vänner har svårt att acceptera det. Om detta samtalar vi och om olika strategier. Inte klokt egentligen men så är det.

Heja dig Stigsdotter och söndagskram! / mt

Tar dessa kloka ord till mig, har även läst lite oxå........
/A

Ja min största önskan är att alla som vill sluta ska kunna göra det. Det är så meningslöst att supa, knarka, spela,äta bort sitt liv. Jag blir mer och mer övertygad om att det finns missbruksgener, alltså personer som ärvt anlag för att älska kickarna mer än genomsnittet gör.

Inom oss finns alla resurser till att känna lycka, glädje, flow och kreativitet utan alkoholen.. det krävs bara lite mer övning och MOD för att våga släppa fram det. Acceptera och en vilja till förändring och en massa tålamod... En sak i taget... ni vet :)

Inom mitt yrke så möter jag många olika sorters människor och missbrukarna är till 95 procent sociala, trevliga och har massor av humor. Även sedan de har blivit nyktra. Tro inte på den inre röst som säger att du behöver alkoholen för att känna dig levande, det är hjärnan som är beroende och fångad som vill ha fast relief och följer lust-olust prinsipen. Tänk högre och använd de högre hjärnfunktionerna som är logiska, de säger sanningen.

Keep on living!

kram

Vilken bra värld vi hade haft om vi hade haft mer sådana STARKA förebilder som vågar ge sig och sig själva i detta slit och släng konsumtions samhälle där prestigen väger mest.

Nä Fenix, STRÄCK på dig du är en ledstjärna!

/A

Läste runt lite i natt och såg några av dina inlägg i andras trådar.

Du är en modig man!

Bara så/Putte

Forumsammanfattning och artikel av Camilla K. Har läst hennes bok och även haft förmånen att höra henne tala. Hon är ett föredöme som visar att det går att ta sig ur det mesta. För resten antog jag utmaningen och la upp detta på min FB-sida, får se om någon säger något :-)

Ikväll kommer programmet från Piteå orgelfestival på TV
http://www.svt.se/veckans-forestallning/benny-andersson-och-orgeln-med-…

Vi var där. Då. En härlig resa med många och enbart goda minnen.En vers ur Kristina Lugns text är så totalt rätt idag i det gnistrande vita vinterland som omger oss

En Karlavagn landar hemmavid
nu seglar jag bort med min vän
på höga moln av frid
och evig ro
en liten stund
Och natten som väntar lär oss att drömma
den saga som skrev oss
den skrevs av en vän
en skrift i snön
om hjärtats hem

har jag ännu inte modet att rekommendera denna http://www.newsmill.se/node/48583 på min helt privata fb-sida?
Det ska jag fundera vidare på... och samtala om med mina närmaste vänner och med Mg - han kan nog idag får för sig att sätta upp den på sin sida...

Sammanfatta av forumet, jag blir glad av dina rader.
Trevlig helg önskar jag er!
Kram

på nedre våningen. Jag ser att han mår så gott efter att ha varit på AA. Jag har bäddat ner mig med radion och två nya böcker - bara att välja. Katten är med också ... låg färdigt i sängen och väntade. Minus 23 på utsidan - brasa och varmt inne. / mt

den senaste tidens oro har lagt sig. En ny fas tar sin början, vävs ihop med det som redan är och finner sin form.

För två år sen när jag började skriva var forumet min fristad i universum där mina tankar hade utrymme att sväva högt och fritt och ta plats. Stämningen var ... god är för fattigt - stämningen var en helt ny upplevelse för mig... Jag hittade min plats i anhörigdelen där Lelas och jag hade tagit våra första steg bort från medberoendeträsket (det ordet kom senare) fast på olika sätt. Alexandra, ledsen, barbalala, curry och ... vad hette hette hon med sagonamnet (måste kolla sen) levde i aktiv kamp med missbrukare ... - kanske där som Framtidsdrömmar, flygcert och Sorgsen är idag - många fler steg på och var med en kortare bit på vägen. Lillablå hade lämnat - flyttade, målade, odlade på balkongen och kämpade .... Mie och märta hade hunnit längre...

Adde, Berra och Fenix fanns med från början. Jag hittade själsfränden viktoria... och vana och Pia - de är nyktra nu... och käraste Stigsdotter som har det jobbigt - du kändes som en medsyster från barndomen redan i den första raden i din tråd. Måne och denial - huspoeterna... måne tittar in ibland. Kämpar... Vid nyår för ett år sen kom santorini, kalla och Maria42. Många av oss har bostadsrätt i en personlig holk i Dompas miljonprgram.

Forumvärlden har varit i obalans några gånger längs färden, vridit och vänt sig i våndor men alltid lagt sig rätt igen, hittat balanspunkten... Två prinsessor har vi välkomnat till världen och vi har varit och är ljusbärare för en Törnrosa.

I somras blomstrade kollektivet och Nynykter skapade Filosofiska rummet som blev en fristad mitt inne i forumet. Där trivs jag ännu... Där står ljusen som lyser för Törnrosa och de omkring henne.

Rummet i rummet i gränslandet som trotsar tid och rum.

När jag tänker på kollektivet påminns jag om TP - som kom in samtidigt som jag fast genom en annan dörr - så fint att du lämnar en hälsning ibland. Så många har kommit och lämnat utan att vi vet vart ni tog vägen... både missbrukare och medberoende.

Forumet är en fristad av ett annorlunda slag.
En plats där jag aldrig är ensam men äger tid och rum. Här och nu. Där och då - som nu.

Ditt inlägg värmer på två sätt;
det känns bra att du tycker att jag skriver klokheter
lika bra känns det att du läser i lugn och ro

Ta det lugnt, ta hand om dig och dina nära och kära!

Tycker om att i lugn och ro läsa det du skriver, råden du ger.
Så mycket självklar visdom!
Tack /A

tungt som en sten, gott och drömlöst - minns i alla fall inga drömmar.

Det är när vi fastnar i gamla mönster, samtalsspår, som jag tydligaste ser hur vi förändrats. Speciellt mannen... nej, båda fast på olika sätt. Vi såg båda igår hur ett gammalt spöke (tänker på spindeln som nystade in Frodo) virar in oss i varsin kokong och fast vi ser vad som händer är vi fast i ett mönster var för sig och båda.

Mönstret - det destruktiva, osunda - har visat sig tydligt och brutits två gånger nu på kort tid. Har glömt innehållet i det första men minns tydligt (!) att mannen följande dag berättade om sin känsla "nu skulle jag ha orsak att dricka ... men spriten äger inte mig längre" och på morgonen var allt det dåliga förbi... Igår hände samma och vi möttes på ett nytt sätt...

Lika djupt som jag faller - lika stark känns öppningen mot frihet, befrielse. Just nu slår det mig att under lång tid var det säkert så att efter en kris (stor eller vardaglig) så drack vi nåt glas för att fira... bubbel eller rött/vitt. Så var det nog. Känns så totalt främmande idag. "Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams... " - innebörden i den raden kände jag igen första gången jag hörde sången. Likaså "jag skulle fastna i min ensamhet igen..." - den risken är överhängande för mig som har dragning att gå in i mig själv. Vara mig själv nog. Allt det finns kvar i mig. Idag är vår samhörighet starkare än nånsin - så känner jag det.

http://www.youtube.com/watch?v=Fmg8ZkpBPvI

Det jag skriver här är så djupt personligt att jag knappast skulle dela det någon annanstans. I precis den här formen knappt med mina närmaste vänner - det är lättare att skriva än att tala.

Jag fortsätter skriva här för det har hjälpt mig oerhört att forma, gestalta mina tankar i ord. Medvetandegöra. Ibland har någon sagt (skrivit) att det jag skriver ger hopp. I så fall är det bra.