Senaste kommentarerna i forumet

Att dricka då lämnar man ensamheten för stunden. Har du ingen hobby/intresse? Kanske kan gå med i någon klubb. Ensamhet är tufft och sliter oerhört.

@aeromagnus @Ullabulla Skönt att ni båda mår bra 🥰 Huvudet upp och fötterna ner, on going. Trevlig helg!

Kram 🐘

Bra jobbat och man är ju en hel människa nu.

Ja dessa normer att det nästan är onormalt att inte dricka. Jobbar ju som lärare och mina kollegor vet ju om och det är inga direkta festprissar så när det är AW är det väldigt städat. Det kan ju bli otroligt jobbigt för fulla människor är ju väldigt irrationella och jag rent utav korkade när de är på gasen. Bättre man unnar sig en fin köttbit hemma och ett glass kall cola. Ha en bra helg.

@Geggan Tvunget är verkligen rätt ord. Klart man kommer när företaget och festfixarna har fixat en sådan trevlig personalfest - annars är man en svikare! Och kul ska man ha också, roligare än roligast. Trots att man snabbt fattar att man missat alla förfester, för de andra är rejält i gasen redan innan festen börjar - och allra fullast är de som har åkt bussen som företaget fixat.

På en personalfest blev en kollega så onykter tidigt att han somnade som en gris i bussen på vägen dit, och sov resten av kvällen. På en annan personalfest blev jag så full att min ex-sambo, som hämtade mig, fick stanna bilen några gånger på väg hem så att jag kunde kräkas i diket. Fatta!?

Hela personalfesten är dessutom som ”rökrutan” på högstadiet - alla vill hänga med de snyggaste och mest populära. Och jag bara kräks åt det 🤮 Enda sättet att stå ut är att själv vara rejält onykter. Och det är jag ju inte längre, så då får de festa utan mig. Punkt.

Kram 🐘

@Se klart Den raden av Dagerman finns med i en nutida låt, Hemlängtan av Ulla-Carin Nyquist.
Vet inte om den finns inspelad, du kan ju kolla, så fin. Jag blir alltid berörd när vi sjunger den.
(En del i mitt tråkmåns-liv :

@Andrahalvlek jag skulle nog göra precis likadant. Jag är fortfarande inte riktigt bekväm i drickande sammanhang. Och personalfester har alltid något tvunget över sig som är extra obehagligt. Vi var på restaurang en kväll på skrivkursrn för ett par veckor sedan och jag avvek så fort jag hade ätit upp. Tyvärr.

Godmorgon och tack @hoh och @sisyfos- jag känner mig bara lite tråkmånsig- på ett bra sätt. Men de första åren jag läste här på forumet tyckte jag denna typ av inlägg (som mitt) var mer gäääsp…
I helgen är vi i stan för lite kultur och teater, söndagsmiddag och fix här hemma. Kaffe i sängen. Var ute och firade nån sorts bröllopsdag igår på en restaurang som var okej men lite tafflig. Passerade takbar mm påväg hem- orkar inte slinka in på såna ställen längre- det är faktiskt inte så kul. Sånt gjorde jag och min man som regel ”förr i tiden”- gick heller aldrig överstyr utan var på riktigt en härlig grej att göra. Nu gör vi andra härliga grejer. Livet.
Men ibland tycker jag att han går miste om vissa saker. Även om han själv aldrig skulle uttrycka det.
Allt blir bättre nykter men man får också liv att acceptera att vissa saker blir annorlunda. Nu upp och hoppa!

@Himmelellerhelvette Jag upplever att du är i väl kontakt med alla dina känslor. Och många av de känslorna du känner är ju inte behagliga, men det är precis vad du känner. Det du gjorde tidigare var att du duckade med en flaska vin, men det gör du inte längre. Jag tänker också att det är en oerhörd maktlöshet du känner, för du kan inte göra något för att din mamma ska sluta droga. Du måste också titta på vid sidan av, utan att kunna ingripa. Jag förstår dina tankar om att du önskar att hon dör för det är en plåga att titta på, maktlöst. Tänker också att du bär på en enorm skuld och ett stort ansvar för din mammas mående. Att hon har bara dig. Det är plågsamt att vara i den sitsen. Som jag uppfattar det skulle du behöva få tröst, något du inte fått av dina föräldrar, som de inte var kapabla till och det är något vi alla behöver. Din man är ingen tankeläsare och det är många svårt att riktigt förstå plågan som man kan känna. Du skulle kunna säga till honom att du behöver få lite tröst och en kram av honom, att du behöver det. Ta in honom och släppa lite på allt du känner. Att det handlar om din inre sorg och att du behöver tröst.

Att få kontakt med sig själv och sina känslor handlar om att acceptera alla känslor som man känner, att det är ok att känna så. Att öppna dörren när sorgen knackar på. Låta den komma in. Inte hålla emot dörren. Jag har öppnat dörren ett antal gånger efter min pappas död och gråtit hejdlöst. Har känt ett tryck över bröstet och det har lättat när jag fått gråta.

Kanske är du nu i ett läge där du skulle få en bra hjälp av en psykolog med att få ut och sätta ord på alla dina komplexa känslor och få stöd med att känna medkänsla med dig själv. Lätta på bördan, skulden och ansvaret du känner för din mamma. Att kunna trösta dig själv, att stora HoH kan trösta den lilla HoH och säga att det ordnar sig. Att på något sätt hitta ett förhållningssätt till situationen och till dina känslor som kan kännas ok och som inte plågar dig. Det är så svårt att vara sin egna psykolog, man fastnar i samma spår och har svårt att se det utifrån, man blir hemmablind. Ha någon som förstår att prata med.

Sköt om dig❤️

Tack snälla @Andrahalvlek ❤️ Det krävs nog flera nätter, det har jag aldrig tänkt på förut. En livssorg så sant, så svårt att ge lillfingret då tar hon hela handen. Sedan är hon så sjuk, hennes hjärna har blivit helt förvirrad, hon tror saker som inte är sant.

Det hjälpte lite att skriva igår, precis som jag upptäckt tidigare så släpper saker i skrivandets stund och faller mer på plats. För när jag började skriva viste jag inte riktigt vad som var fel på mig utan viste bara att det enda jag kan komma på är problemet med mamma.

Ni som hängt med ett tag minns kanske hur förbannat tråkigt jag hade det på personalfesten för två år sedan. Varje minut kändes som en minut för mycket. Utan alkohol såg och upplevde jag hur vidrigt det var att se sina kollegor som lallande idioter. Aldrig mer personalfest sa jag då. Två månader senare blev jag sjukskriven och i fjol blev det av naturliga skäl ingen personalfest.

Idag var sista anmälningsdag för årets personalfest. Jag har inte anmält mig. Jag vet vilka som blir fullast och jag lär inte ens orka lyssna på skvallret efteråt. Been there done that. Livet är för kort för att göra saker som man tror att det förväntas av en.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette det är högst individuellt om man känner så. Ibland, väldigt sällan, vill jag "släppa loss" på det sätt som alkohol kan bidra till (detta kommer inte hända). Sedan, i mitt fall, har nykterhet inneburit arbete med mig själv, det kan vara utmanande.

Ojj så länge sen jag skrev.
Får nu av olika anledningar känna om mitt nya jag står pall.
Håller på gränser och bejakar det jag behöver.

Jag minns när jag för 9 år sedan tittade i min spegel och såg en mycket trött och konturlös person.
Hon visste inte alls vem hon var och vilken lång resa hon hade framför sig.

Tur var ju det..
Nu sitter ryggraden och skinnet på plats på ett helt annat sätt,så skönt.

@Himmelellerhelvette Jag tänker att det är en livssorg att ha en missbrukande förälder, som man aldrig slipper. Då och då gör den sig påmind. Man får klappa och krama lite, vyssja lugnande. Låta tiden gå. Göra något man brukar må bra av. Nu är inte alltid. Alla känslor går alltid över.

Vad det gäller att göra eller inte göra så är det ett svinsvårt dilemma. Jag tänker att både du och jag är människor med mycket empati och kärlek. Det strider egentligen mot vårt DNA att ”blockera” och ta avstånd, inte hjälpa. Och det gör ont att göra tvärtemot vad hjärtat säger, trots att det är det enda som funkar i längden.

Jag tänker att man kan hjälpa lite, helt på sina villkor. Betala en räkning, ringa ett samtal, köra hem med en kasse mat etc. Samtidigt som man tydligt visar/säger att det inte innebär att man tänker gå all in igen. Det sista man ska hjälpa med är pengar, det går bara till alkohol.

Sen tänker jag att du behöver sova på saken, kanske flera nätter. Ibland kommer övertygelsen till en som en gåva på natten. ”Så ska jag göra.”

Fortsätta skriva om det, klara blir vi aldrig.

Kram 🐘

Tredje dagen av nedstämdhet och irritation. Jag vet inte riktigt vad det är, känns som det ligger en sorg bakom någonstans som inte vill träda fram. Jag vet att det hände något med mig i onsdags efter jag sovit dåligt och min mamma hörde av sig trots att jag sagt klart och tydligt att jag inte orkar med henne med sitt missbruk just nu. Trodde hon skulle lämna mig ifred och kände sådan lättnad i det men så kom det över mig igen: Hjälpa, göra det hon ber om, ta ansvar för hennes mående, ta in hennes mående i mitt.
Jag tror det är sånt jag så flitigt lärt mig skjuta undan, det måendet hon påverkar mig till. Jag försöker ta in det, känna att jag är ledsen, besviken, den enorma sorgen. Men jag tror jag har så svårt att lära mig ta in den för att jag lärt mig så grundligt att blockera den. Istället är jag arg, irriterad på allt och alla. Tycker inte om mig själv när jag är sån, då klankar jag ner på mig själv. ”Bete dig förfan, folk har det värre!” Så som jag vet att jag inte ska tänka till mig själv. Kan inte heller prata om det. Ingen som förstår mig. -Det är väl bara att skita i det, säger min man. Jag har alltid klarat mig själv ur alla måenden, inte kunnat visa mig svag inför andra. Det vet jag att jag också borde träna mig på men det sitter så långt inne, under tusen lager. Sånt kom bara ur mig någon enstaka gång på fyllan. Jag trodde jag hade kommit i kontakt med mina känslor efter allt övande men märker att jag knappt fått bort det yttersta lagret. Jag fick lära mig att vara stark och klara mina känslor på egen hand sedan så länge att jag inte vet hur man gör. Jag önskar min man kunde krama om mig och undra hur jag mår men hur ska han kunna veta att jag behöver det… Jag vill alltid anpassa efter ett läge som känns passande och hittar jag ett sånt läge så känner jag inte för att prata om det just då.
Jag har lagt mig tidigt två kvällar i rad för jag tänkt att det kanske bara är trötthet, går över imorgon. Men det går ju inte över. Jag har önskar att hon kan dö. För att slippa men så får man inte önska. Men jag orkar inte att hon dyker upp i mitt liv gång på gång. Lättaste utvägen är att hon skulle dö i sitt missbruk men det finns kanske en mening med detta? Är meningen att jag ska lära mig att inte dras ned av henne? Jag orkar inte lära mig det mer. Tycker det räcker med hela mitt liv men tydligen har jag mer att öva på. Blir så arg över hur lätt det är för mig att säga till andra hur de kan tänka men kan inte förmå mig själv att göra det som jag vet borde hjälpa. Varför hjälper det inte. Tycker jag jobbat så mycket med just detta, när ska nog vara nog? Ikväll kände jag till och med: -Fan va skönt det hade varit att bara svepa en flaska vin! Där har jag alla fall jobbat tillräckligt för att veta att det inte löser någonting! Det är väl bra att jag kunnat lösa den ekvationen alla fall. Vill svära, skrika, gråta, slå! Men det gör bara ont i bröstet! Jävla beroendesjukdommar! Jävla droger som tog min mamma ifrån mig! Jag har aldrig ens kunnat fantisera om hur det skulle vara att ha en normal familj. Tänk om jag hade haft normala föräldrar som jag kunde ringa till när jag mår så här och kunde få vara deras lilla flicka som de kunde trösta. Jag har aldrig haft en mamma, jag kanske börjar ta in det nu?

@vår2022 Visst är det trist när man måste hoppa över träningen men det är bara att fortsätta när förkylningen är över. Trevlig helg❤️

@Adde Fint att du verkar må bra i alla fall. Dock tror jag inte så mycket på ödet. Tror det bästa är stt skapa det själv, haha.
Allt gott!
Kram.❤️🥰

Nej det är sannerligen inte konstigt! Hade också en SÅ flängig dag igår- hit och dit- tusen färdmedel och tusen kilo allt möjligt i väskan. Helt slut.
Vi tar en dag i taget @andrahalvlek, det är vi sannerligen proffs på! Kram 🤗

@Loppan Tack❤️.

@Himmelellerhelvette Tack❤️. Vi inspirerar och utvecklar varandra genom att utbyta tankar, reflektera och prova oss fram med nya tankebanor och handlingssätt. Idag är jag ledig och kände igår em att jag är på gång att bli rejält förkyld. Ont i huvudet, ont i halsen och täppt. Förmodligen för att jag kan slappna av en stund efter senaste veckornas belastning med pappas bortgång, ordna med begravning, jobbet mm. Idag och i helgen ska jag bara vila och ta igen mig. Det tråkigaste är att jag inte kan träna, men det får bli lugna promenader istället. Ha en fin helg!❤️

@Vjlo Livet är fyllt med annat ❤️

Kram 🐘

Igår kväll var jag helt slut mentalt. Ett åtagande kvällstid (som jag själv har tagit initiativ till för några veckor sedan) fick till följd att jag var tvungen att sluta jobba 1,5 tim tidigare. För att flänga och hit och dit och lämna dottern med kompisar på fritidsgården, köpa en blomma - och hunden måste ju rastas och få mat också. Klockan 18.15 var jag på plats där jag skulle, tidsplanen höll. Men jag gillar verkligen inte att passa tider - och absolut inte passa flera tider under samma dag.

Jag kände mig ynklig igår kväll, fy fan vilken spillra jag är av mitt forna jag 😢

Sen sov jag på saken och i morse väcktes jag av andra tankar. 1) Jag har precis börjat jobba igen efter 9 veckors ledighet då jag styrde över min tid 24/7. Nu ska jag jobba 8 tim/dag - och göra allt annat. 2) Jag har en tonårstrotsig valp hemma, som utmanar mitt ledarskap. 3) Jag har precis börjat dieta, inklusive två buljongdagar per vecka. Allt jag stoppar i munnen ska planeras och loggas. 4) Jag väcks klockan 06 istället för 08 och jag går och lägger mig samma tid, kl 22. Förlorar två timmars söm/natt jämfört med tidigare.

Så det är fan inte konstigt att jag känner mig stressad. Och det är okej, nu är inte alltid.

Kram 🐘

31 veckor, 217 dagar..

Det känns otroligt lätt nu, jag tänker inte alls på att nej jag ska låta bli, jag måste hitta på något... Livet är fyllt med annat. Jag har, kanske delvis på grund av att jag hållit mig nykter, men även på grund av att situationen runt omkring mig med jobb är helt annorlunda än för några år sedan (inte sista halvåret) blivit mer trygg o säker när jag är bland andra människor. Jag tror på en kombination. Lättare landa i sig och ta hand om sig själv när jag slipper vara på väg till bolaget eller därifrån i smyg.

Ha en fin dag o helg alla!

@Andrahalvlek Henrik Wahlström släppte även sin bok ”uppochner”. Jag tror att han beskriver den som en överlevnadshandbok i bipolär sjukdom. Jag har förbokat boken och tänker att den kommer snart m posten. Jag bär pins, halsband och klistermärken med symbolen ”uppochner” som visar att antingen har man psykisk ohälsa själv el stöttar någon som har det. Det kan även trygga ngn som har psykisk sjukdom…jag kan förstå.

Tack för tipsen om poddarna!

Kram🥰🍁

Instämmer med HoH, nån nykter tråkmåns blir du nog aldrig. Jag finner ro i dina inlägg. Ibland bara en redogörelse för vad som hänt den senaste tiden, men alltsom oftast någon liten spännande fundering över livet. Det räcker väl gott så för att skilja sig från tråkmånsarna (vilka de nu är?).