Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.

Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?

@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.

På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.

Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻

Kram!

@vår2022 När jag har haft mycket att göra ett tag brukar jag säga att just nu behöver jag bara sitta på en stol och fånglo. Det är känslan som fyller mig , att just det är mitt behov just då. I praktiken brukar jag då boka av allt icke nödvändigt i min kalender och sedan vila, vila, vila, vila tills lusten att göra något infinner sig. Jag kan med mina utmattningar i bagaget inte mobilisera ork när jag har kommit till en viss gräns. Jag tänker på att mitt batteri inte är tillräckligt laddat, att det ligger på en kritisk nivå under en längre period. Jag orkar då bara göra det allra nödvändigaste. (Och det är ytterst lite man faktiskt måste.) Då måste jag maxladda mitt batteri ett längre tag 🪫 🔋 Det brukar ta två-tre dagar innan lusten att göra något börjar kvickna till igen.

Kram 🐘

@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?

När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.

En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.

Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.

Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.

Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.

Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.

Kram 🐘

@Amanda L @Himmelellerhelvette
Ja, det är så bra att hitta verktyg till hur man kan hantera stressade situationer. Lägga in detta i verktygslådan bland alla andra verktyg för att lösa och hantera situationer i livet. Sätta etiketter på verktygen och lägga in dessa i erfarenhetsbanken. Öppna lådan och ta fram det verktyg som behövs i en given situation. Man lär sig så länge man lever! Härligt!❤️

@Andrahalvlek tänkte samma sak om familjer och barn... Du måste vara en diplomat av rang Andrahalvlek som lyckas balansera läget så bra att hon skickade det mailet dagen efter!

@Varafrisk tack! Hon faller inom 13-16 år. Berätta väldigt gärna för mig hur jag ska göra för att få åtkomst!

@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!

Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.

Kramar🤗🥰

@Charlie70 Ja, det är märkligt. Tänk om man hade lika mycket synpunkter på hur folk fostrar sina barn? Tack och lov brukar man inte ventilera sådant högt, men vad det gäller hunduppfostran är det tydligen okej.

Jag fick ett mail av Kurstanten dagen efter: ”Jag var kanske lite tuff mot dig??? Jag brukar klaga på mammor att de är just ”mammiga”. Det var starkt av dig att inte gå i försvar utan hålla med. Emil är ju en toppenfin hund! Det kommer säkert bli jättebra! Och starkt av dig att söka nya sätt inom hundträning.”

Det kändes som en liten upprättelse, och bra att hon har en liten ådra av ödmjukhet åtminstone.

Kram 🐘

@Se klart det där med pension funderar jag på en hel del. Fattar inte hur jag ska orka till 67 när jag känner mig i behov av pension i dag. I min bransch finns inte jättemånga möjligheter att arbeta lite grand efter pension (tänker om man går tidigare) då får jag hitta något helt annat (som jag inte har utbildning för). Kan känna mig lite bakbunden. Nu fattar jag varför jag känner mig trött och pensionsmässig just nu och också att det kommer bli bättre (det blir det alltid). Kanske jag orkar och vill jobba in i 70 när den dagen kommer, man vet ju liksom inte alltid på förhand. Mycket kan hända på några få år.

Kram!

@Andrahalvlek ler när jag läser om kurstanten, hon tycks vara en större utmaning än Emil himself. Det är bra att du lägger ditt kloka filter mellan henne och dig och tar det som funkar för er vidare. Fattar inte varför det finns så många "vet bäst" inom husdjur (och hästar).

Kram!

@Vjlo Grattis till ett halvår, bra jobbat!
Kram!

@Sisyfos väldigt intressant det du skriver. Funderar på det där om ett eventuellt dåligt samvete som gnager. Hade jag aldrig kommit att tänka på själv men så kan det ju faktiskt vara... Kartläggningen fortsätter. Inga egentliga bråk har noterats men en diskussion. Upptäckte till min fasa att extranycklarna MED namnbricka användes... ja ni fattar. När jag tog upp det med honom (att ta bort namnbrickan om nycklarna behöver användas) kunde jag inte dölja min oro. Han hörde aggressivitet - jag fick utrymme att förklara vad jag egentligen kände (rädsla) och vi kunde summera allt i lugn och ro. Bråket kommer att leda till gott. Vi ger varandra större utrymme att förklara oss. Sonen tycker allt har blivit lugnare (jag tycker fortsatt att allt är lika lugnt som vanligt) så något i detta finns det och som kartläggningen hjälper oss med. Hur går det med din son Sisyfos?

Hade gäster förra helgen och köpte då vin att bjuda på. Lite mer komplicerat nuförtiden när man har noll koll. Efter diskussion med personal och kunder blev det en flaska som gästerna tyckte var "jättegod". Smakade en sipp och fy vad jag kommit ifrån alkoholen - så starkt det är! Fattar inte hur jag kunnat dricka sådana mängder tidigare. Någon här inne skrev (av misstag?) om Adjövulen. Jag skriver i vilket fall under på att det definitivt är adjöss med hen.

Flickan mår inte riktigt bra. Nya blodprover tagna. Diagnosen hon fick i somras har visst hög samsjuklighet med annat tråkigt. Förbannar att man inte kan läsa journalen för sina barn efter 13. Nu beroende av att läkaren har tid att ringa. Går snabbt i bland och ibland får man själv ringa och påminna. Känner stark sorg över att hon inte är sig själv och att hon får (betydligt) mer än genomsnittet av sjukdomar. Varför just hon? Det här med "acceptans" diskuteras ju ofta nuförtiden. I det skede vi befinner oss är det inte adekvat att nämna ens. Mitt i allt känner jag en så oerhört stark längan att ta tillbaka mitt liv. Mitt jobb, min ork, min träning, få ork att träffa någon (en man), orka se framåt längre än till nästa provsvar.

Livet blir inte plättlätt för att man slutar dricka. Det säger vi ofta här inne. Men tanken på hur jag hade druckit nu om jag fortsatt vågar jag knappt tänka. Eller att "tvingas" sluta mitt i en kris - hur lätt skulle det vara? Nej, jag känner en djup och innerlig tacksamhet gentemot mig själv att jag slutade när jag gjorde det. Nu har jag förutsättningar att klara av livets prövningar så gott jag kan. Jag vet vad så gott jag kan är är eftersom alkoholen inte stör.

Kram!

@vår2022 Så intressant att läsa. Jag kan också gå in i stress och vara liksom helt uppe i varv och någonstans i mig förstår jag att jag måste stanna upp och lugna ner mig. Då kan jag tvinga mig att lägga mig och lyssna på en guidad meditation eller sätta mig och skriva allt som kommer ur mig. Sedan har jag samlat mig och stressen har lagt sig och jag kan må bra igen.

Kram❤️

@Himmelellerhelvette Ja, kan också få vin-flashar ibland. Det är ändå fascinerande hur djupt det sitter med den ”gamla” vanan och att hjärnan minns och kopplar ihop det med olika situationer, intryck och lukter. Eller kanske inte så konstigt, vi har ju massor av minnen i vår erfarenhetsbank. Men det viktigaste är att autopilot funktionen med suget är borta och att det finns tid i hjärnan för att riskbedöma och välja den säkraste handlingen. När det är gjort blir det lugnt igen😁.

Ha det gott!❤️

Vin-flashar! Inte glassar 🤣

@Himmelellerhelvette Upplever det själv väldigt sällan numer. Senast jag minns var efter stark oro för yngsta dottern, som sen släppte när jag fick träffa henne och förvissa mig om att hon var okej. Den typen av efter-svår-anspänning-känslan kan ge mig vin-glassar. Jag registrerar dem, flinar lite åt dem och går vidare. Oftast behöver jag vila då.

Kram 🐘

De kan komma till mig med och knacka på- jag blir förvirrad, rädd och sedan rätar jag bara på ryggen och liksom ”vad vill du mig?”
Bra att ha strategier! Kram 🥰

@Himmelellerhelvette Ja, sådana där minnen och associationer har vi nog kring många saker hela tiden. Men vi uppmärksammar det mer just när det gäller alkohol. Så bra stt du kom på vad det var och tur att vi måste lyft glaset själva. Det kan inte ta sig in genom en tanke, som tur är!😀🙏🏻
Ha en fin lördag!

@vår2022 Känner igen den där känslan av att saker står i kö för att göras, att det hänger på mig, att jag blir stressad… Men nu blivit bättre på att ta ett steg tillbaka och tänka att någon annan kan göra det eller att det kommer att lösa sig ändå. Vilket det oftast gör!
Vansinnigt skönt att tänka så, eftersom världen faktiskt funkar utan att jag behöver ha koll på precis allt…😵‍💫
Ps Tack för tips om klocka till mannen, har redan frågat men han vill inte ha. Jag tror han är orolig för att jag får ännu mer koll på vad han (inte) gör då.🤣

Häromdagen fick jag en blixt av att ”skönt med ett glas vin”
- Va! Vad var det? Tänkte jag och fick börja analysera.
Jag hade gått förbi gubben som byggde på garaget och där stod två öl på marken (de var a-fria) men min hjärna gick in på en upptrampad väg.
Vägen var: fint väder, bygge, alkohol, njutning.

Intressant att den vägen bara kom upp.

Jag hann bli rädd innan jag kom in på min nya stig i tankebanan igen och kunde lugna mig genom att tänka att det inte är farligt. Ingen alkohol kommer plötsligt ha hamnat i min kropp, då behöver jag hälla upp och dricka och det gör jag inte.

Kände att jag ville dela.

Reflektion
Idag har mina rutiner, inte varit rutiner. Morgonen startade tidigt med en kort löprunda för att hinna rasta hundarna. Sedan dusch och ett digitalt möte hemma. Iväg med bilen på en hemmalunch hos en kollega och därefter flexade jag ut. Passade på att göra lite ärenden, köpte höstblommor, krukor mm då jag hade bilen. Kom hem runt 15 igen. Tänkte göra en massa saker, plantera, städa mm men kom av mig helt. Tiden på klockan var på något sätt ”mittemellan”. Jag hade svårt för att ta för mig något alls. Maken försökte prata med mig, säga att gå och vila, men kände mig bara stressad. Gick ifrån till ett annat rum för att bara vara, tänka, ifred. Försökte få igång mig, men satt liksom fast. Tänkte på hur jag skulle gjort tidigare, tagit några glas vin för att slå ihjäl mittemellan tiden, stressen jag upplevde. Tänkte att om jag lägger mig i soffan kommer jag bara att vilja stoppa i mig gotter. Stressad över allt som jag borde göra och inte hunnit med. Stressad av att åka iväg imorgon och sen på söndag och som jag inte känner att jag hinner med. Satt kvar och bara satt. Tog emot ett telefonsamtal från en vän och pratade om ditt och datt. Det tog sin tid, men till slut hade stressen gått över. Funderade och bestämde mig för att skjuta på mina helgplaner. Vara kvar hemma och dona med det jag behöver göra för att må bra. Komma ikapp mig själv och inte stressa. När jag hade bestämt mig med min nya plan kändes det mycket lättare igen. Energin var tillbaka och jag lagade middag. Det var ett tag sedan jag kände denna typ av stress. Jag är verkligen en rutinmänniska och när en mittemellan tid uppkommer i en vardag kan det störa mig och bli en slå ihjäl tid. På helger och semester är det annorlunda, då är det liksom ledigt. Men jag gillar att ha planer.

Det som var intressant att studera var att det skapade stress, för det kändes som att jag inte skulle hinna göra något vettigt av den tiden. Att det blev slå ihjäl tid och då kom tankar på hur jag förut löst det med alkohol. Och att jag nu tänkte på att äta istället på den tiden, för att göra något. Intressant också att verktyget är att vänta ut stressen, sätta sig ner och stirra, tills det går över. Prata i telefon med en vän. För det går över. Lite liknade process som ett sug kan ha. Efter det är det möjligt att göra upp nya planer och hantera situationen. Energin och lusten kommer tillbaka😁.

@Amanda L Så roligt att höra att klockan är så givande😁. Håller med dig! Det förändrade mitt liv, ha ha! I alla fall en hel del och den hänger med mig varje dag och man har blivit liksom en med den😂. Den håller koll och den håller igång en. Ja, jag är också på elit och tänker att då har vi nog en bra kondis🏃‍♀️. Jag köpte en lite mer avancerad variant till min man, så nu kan vi prata om våra kurvor, utveckla, underhåller, underbelastar och överbelastar, vilket han inte hängde med i innan. Han åker rullskidor så den varianten av klocka passar bättre för hans aktiviteter. Så ett tips, köp en klocka till din sambo! Är en fotbollstjej i grunden och gillar bollsport, gåfotboll har jag inte provat men det låter kul!

Ha en fin helg!❤️

@vår2022 Hej fina vår2022. Tänker på dig ofta tack vare min träningsklocka. Så glad att du tog upp idén och att jag köpte den.
Den ingår nu i en av mina käraste nya vanor. Min sambo tycker att jag verkar bry mig mer om klockan än honom :)
Hmmmm....
I alla fall så har jag utökat min träning. Och lärt mig en hel del om vilken träning som påverkar vad. Har exempelvis upptäckt att golf tillhör det som stärker hjärtat allra bäst! Antagligen för att man tragglar på så länge med högre puls.... Hur som helst det är kul att mäta och kolla vad det ena och andra ger. Jag har också provat på gåfotboll, som är oerhört jobbigt och roligt. Rekommenderas!
Jag har också testat kondition och syreupptagningsförmåga med hjälp av klockan och hamnat på "elit"!!??
Visserligen har jag väl rört mig någotsånär, men... verkar alldeles för bra för att vara sant (men kul!)
Ja, som du hör har jag bytt rödvinet mot klockan och det är ju jätteskönt. Men gör även annat som är givande på andra sätt, så har inte blivit helt galet träningsberoende.
Tack igen i alla fall. Hoppas allt väl med dig också ?:) Kram.

@Se klart Jag har 11 år kvar till pension, eller mer om pensionsåldern höjs. Jag har jobbat på samma ställe i 31 år, i olika konstellationer. Uppåt i hierarkin, men också i olika typer av projekt, och sen var jag personalansvarig under 15 av de åren.

Jag är också nöjd med min fasta lön och uppskattar mina nygamla arbetsuppgifter. Jag är kreativ och får utlopp för min problemlösande ådra, jag får ett färdigt resultat inom någon-några timmar, kan hålla mina arbetstider, ta ledigt när jag vill och jag slipper helhetsansvar. Jag kan leva med det 😊

Det jag saknar från mitt personalansvariga jobb är att introducera nya medarbetare - praktikanter och vikarier. Det var guldkanten i mitt jobb - att lära känna nya förmågor och se dem blomma ut och ta mer och mer ansvar. Det kan jag sakna, men jag tänker att det lätt skulle kunna införlivas i mitt nuvarande jobb. Att jag får en nykomling bredvid mig på jobbet som jag kan vara farsan Baloo till: ”Jag ska lära dig allt jag kan.” Jag ska suga på den karamellen lite.

Fördelen med att växla ner lite de sista åren innan pensionen är nog att man orkar jobba litegrann även efter pensionen. På timlön eller deltid. Det tror jag att jag skulle må bra av, istället för att sluta tvärt.

Kram 🐘