Senaste kommentarerna i forumet

@Charlie70 @Sattva @Ny dag @Andrahalvlek Sitter vid min dator nu så nu blir det inga emojisar och jag är dålig på andra tecken men ni vet...den tacksamhet som jag känner när ni skriver i min tråd och den kärlek och värme som jag vill sända er!

Det var ett bra tips som du skrev @Charlie70 . Min lista kommer inte vara så lång vilket du även skrev för det är olika för oss alla men det finns många gemensamma nämnare. Just nu känner jag mig helt slut efter ett besök på mitt arbete. Jag hade en telefontid inbokad med min chef kl 9. Eftersom jag måste börja jobba nästa vecka tänkte jag att jag kunde träffa chefen fysiskt då jag inte har varit på jobbet sedan 19/12. Jag pratar mycket och kan många gånger sväva ut i samtalet i synnerhet när jag är trött som nu. Vad jag behöver då är att den som håller i mötet leder mig och ser till att den röda tråden håller. Jag tänker att i mitt arbete som kurator i samtal med anhöriga är det mitt ansvar att styra samtalet och avsluta det på ett sätt som gör att det känns bra för den anhörige när vi skiljs åt...att det inte är massa frågetecken och om det är frågetecken då har vi i så fall pratat om dessa. Mitt samtal med min chef var allt annat än tydligt. Det är som om hon tappar bort sitt ansvar. När jag sedan pratar om arbetsmiljön dvs att jag vill prata med min kuratorskollega (inte direkt men när jag mår bättre) om vårt samarbete samt hur ska vår kommunikation vara när hon allt som oftast har stängd dörr går min chef i försvar. I princip allt vad jag säger så går hon i försvar. Och då är hon inte trevlig. Hon säger att jag ska inte prata så mycket om min dotter i personalrummet. Jag säger att det har jag verkligen inte gjort . Jag säger till henne men du sitter ju nästan aldrig i personalrummet hur kan du då veta. Hon säger att hon har hört det någon gång men att anledningen att hon inte sitter i personalrummet beror på att hon jobbar så mycket, och jag svarar henne ..men du är ju chef! Jag säger att de andra pratar om sina barn, om studenten, om resor osv. Jag frågar henne om det är endast positivt som vi får prata om det svåra får vi hålla tyst om. Jag kände direkt när jag satte mig i fåtöljen i hennes rum att tårarna var på väg och tröttheten kom. När jag lämnade rummet, arbetsplatsen så kände jag...hur ska jag orka??Jag behöver verkligen en annan arbetsplats men nu...vem vill ha en trött 61-årig socionom....??

Det är jobbigt att vara sjukskriven med alla dessa kontakter...jag får nog säga att handläggare på FK är den som har varit bäst. Han svarade att det var han som bestämde om det behövdes ett rehabmöte vilket berodde mycket på arbetsgivarens vilja att bemöta arbetstagaren.

Just nu känns det om ännu tyngre...fast jag har bokat in manikyr och gellack...undra om det kan förgylla denna Alla hjärtans dag!!

Kram och kärlek till er alla!

@Sattva Ja, det kommer att bli bra. Hur mycket det än stormar nu så kommer ni i hamn till slut. Att ha tillit för processen kan få en att orka så mycket som krävs i stunden. En stund i taget.

Kram 🐘

@Ny dag Många av oss häller just alkohol på bisvärmen i skallen. För att få vila skallen en stund. Men tyvärr gör alkoholen bara allt etter värre 😢 Sömn, sömn, sömn är nyckeln till allt. Med alkohol i kroppen sover vi inte riktigt. Alkohol funkar snarare som en slags lättare narkos. Hjärnan gör inte alls det den ska då på natten: Problemlösa, rensa och slänga, arkivera inlärning osv.

Kram 🐘

@Ny dag Många av oss häller just alkohol på bisvärmen i skallen. För att få vila skallen en stund. Men tyvärr gör alkoholen bara allt etter värre 😢 Sömn, sömn, sömn är nyckeln till allt. Med alkohol i kroppen sover vi inte riktigt. Alkohol funkar snarare som en slags lättare narkos. Hjärnan gör inte alls det den ska då på natten: Problemlösa, rensa och slänga, arkivera inlärning osv.

Kram 🐘

@Varafrisk Jag lider med dig! Och instämmer med vad @Sattva @Charlie70 skriver och vad du faktiskt själv anser. Att du exvis inte tagit promenader kan ju bero på att du är såpass slut att du knappt kommer utanför dörren. Din resa med att bli nykter i kombination med svårt sjuk dotter är mer än nog för att inte orka. Och då din dotter inte brutit benet utan har en komplex sjukdomsbild gör det hela än mer utmattande. Vill bara skicka att jag tänker på dig ❤️❤️❤️🥰

@Andrahalvlek Oj vad jag känner igen mig i att hjärnan stundtals (ofta) går på högvarv . Just nu har jag det lugnt på jobbet och kämpar med att inte dra igång en massa på hemmaplan utan att bara ta det lugnt. Bara försöka vara. Tror kanske att jag genom att gå på högvarv alltid slipper tänka, slipper känslorna som skaver och som gjort att a kommit in i bilden. Stabil nykterhet först, sedan ta tag i det inre så att jag får ett sunt förhållande till skavet. Hoppade in i diskussionen då tankarna bara kom. ❤️🥰

@Himmelellerhelvette Din resa här är fantastisk! Läste i en annan tråd att du har svårt att komma till ro/lyssna/läsa bok. Kan du inte försöka med mindfulness. Jag har själv svårt för detta, kan inte längre lyssna på deckare etc för jag har inte ro och komma in i boken. Böcker kring missbruk eller andra livsöden kan jag däremot fångas av. Just nu lyssnar jag på en bok om en spelmissbrukare ”All in - Fredrik Nygård Nordens…..”. Fascinerande vad ett beroende gör med hjärnan. Drar lite paralleller till varför jag själv tagit återfall och på ett sätt är boken hjälpsam även för en alkoholberoende/matmissbrukare. Kram och ha en underbar onsdag ❤️🥰

PS. Vi som är medberoende har lätt att bli en ”people pleaser”. Att bara bli medveten om det är viktigt. Sjukdomsinsikt är början till förändring.

@Himmelellerhelvette Avboka. Ta timeout. Sjukskriv dig en vecka. Sitt på en stol och fånglo. Sök dig till skogen och havet. Gå snabbt så du får pulshöjning, låt tankarna jaga runt som getingar i skallen. Efter ett tag börjar getingarna hitta sina platser i bikupan igen.

Jag är hjälpt av att tänka: ”Kan jag påverka? Ja - gör det. Nej - släpp det. För nu åtminstone”. Jag brukar också tänka på problem som små jobbiga, klängiga, skrikiga apor. Ibland kommer folk och kastar sina apor i mitt knä. Då behöver jag snabbt reagera: ”Stopp, det här är INTE min apa.” Och sen kastar jag mentalt tillbaka apan till den andre parten.

Gå till din chef och be hen prioritera. ”Jag har detta, detta, detta, detta och detta att göra. Jag hinner bara två saker - vad ska jag välja?” Prioritera betyder VÄLJA BORT. (Inte längst-ner-på-listan.)

När jag ska sova och tankarna jagar mig är jag hjälpt av att tänka som att jag har en hylla i skallen där jag lägger det som jag behöver tänka på, men inte just nu. Den saken får ligga på vänthyllan ett tag. Ibland skriver jag ner det för att just ge utrymme i skallen. Därför är min kalender, där allt viktigt skrivs ner, så bra. Står det där så blir det gjort, men jag måste inte tänka på det hela tiden.

Allt det här är knep att ta till efterhand man upplever att tempot höjts. Men ibland har processen gått för långt, expresståget dånar bara vidare i 190. Man vet att man ska krascha, möjligen kan man sakta in farten litegrann men kraschar gör man ändå. Jag har dock blivit duktigare på att se symtomen och dra i handbromsen tidigare för varje sjukskrivning. (Fyra gg totalt). För mig är sömnen tipping point, kajkar den ur går det undan rakt in i väggen.

Om jag har perioder då jag har svårt att somna brukar jag lyssna på ljudbok. ”Skål ta mig fan” har jag nog lyssnat på 30 gg. Ställer timern på 30 min, sover jag inte då ställer jag den på ytterligare 30 min osv. Jag försöker lyssna aktivt. Boken ”Compassioneffekten” hade varit en bra insomningsljubok också. Eller ”Kroppen håller räkningen” som handlar om traumabehandling. Varje gång man lyssnar fastnar nya saker.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Något jag tänker på när du skriver om att du är rädd för att hamna i utmattning är att du kanske skulle vara hjälpt av att få lasta av dig. Du har så mycket tufft och tungt som du bär med dig och som du själv försöker hantera. Att be om hjälp och låta någon annan få vara med att bära. Att gå till en psykolog och få lasta av dig dina bördor. Det är svårt att vara psykolog till sig själv, man snurrar lätt upp sig och fastnar i sina tankar och känslor. När man går hos en psykolog kan man lättare öppna upp nya vägar att trampa på. Som du skriver du försöker med meditationer men hamnar bara tillbaka i problemlösning eller irritation på folk. Den irritationen kan vara en slags projicering, att du är irriterad på dig själv för att du inte orkar. Tänker också att det handlar om gränssättning, att du kan inte lösa allas problem, du behöver din energi till dig själv. Det kan lätt annars bli medberoendesymptom, att man tar över ansvar för någon annan. Det är ingen hjälpt av och man kan själv lätt gå under.

Sköt om dig❤️

@aeromagnus Skönt att både du och sonen mår bättre ❤️ Allt får ta den tid det tar, klar blir man aldrig och det är en känsla att omfamna. Runt hörnet kan nya möjligheter öppna sig.

Jag tänkte på din son. För mig har kombon mycket stress på jobbet och stark oro för min yngsta dotter varit tipping point varje gång jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression (fyra gånger). Sömnen kajkar ur och jag rasar mot botten. Ingen alkohol är dock inkluderad, av ren självbevarelsedrift faktiskt.

Jag har insett att jag mår bra av rutiner vad det gäller kost, motion och sömn. Jag behöver ett jobb som ger mig intellektuell utmaning och viss variation. Jag har inget emot att ha mycket att göra. Det som stressar mig mest är det jag aldrig hinner göra eller om jag hela tiden måste invänta att någon annan gör sitt jobb. Den stressen äter upp mig inifrån. Jag behöver också ett jobb där jag kan lämna över till en chef ”jag går nu” om min yngsta dotter behöver mig. När som helst på dygnet. Hon går alltid i första hand.

Gör en egen lista: ”Det här mår jag bra av, det här behöver jag.” Bra att ha i bakhuvudet när nya möjligheter dyker upp.

Kram 🐘

@Sattva Vilken jobbig och tuff situation du befinner dig i. Vilken bra insikt du fått om att din man kommit i kläm mellan dig och din dotters outredda saker. Han bord ha hållit sig utanför och låta dig ta fullt kommando i detta. Hans agerande i detta har stört och förgiftat er process. I den processen har han inget att göra för han kan inte hjälpa till eller ordna upp något där. Det blir tyvärr att han mer förstör där och nu har han blandat sig in så pass att han tror att det handlar om honom, vilket det aldrig gjort. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att ”titta på” utifrån, men man måste ha tilliten till att ens partner måste få lösa detta på egen hand, på sitt sätt, inte på mitt sätt. Den relationen och de band som finns kan vara svårt för en utomstående att förstå och då är det bäst att hålla sig utanför. Man skulle kunna kalla det för helig mark. Sedan kan de vuxna diskutera sinsemellan om saker och stödja varandra.

Troligen är det svårare att förstå förälder-barn relation om man själv inte är förälder eller om man stenhårt tror på att man vet allt och hur saker borde göras. Relationer sätts på hårt prov när det finns bonusbarn inblandade, kanske är det då man kan skymta vilka värderingar och egenskaper som finns hos varandra där i djupet och se om det finns en vilja att göra förändringar hos sig själv och gemensamt för ett fortsatt liv tillsammans eller inte.

Du kommer att hitta din väg i detta om du lyssnar på dig själv❤️

Vardagslunken har infunnit sig efter operationen av vår son. Sakta men säkert börjar han bli bättre även om smärta och rörlighet efter två skoliosoperationer känns. Snart två månader av nykterhet, behandling och AA-möten. Det svåraste är inte att inse utan acceptera att man är alkis och alltid kommer förbli det men en nykter sådan. Nästa steg blir att försöka byta jobb eller omskola mig men först måste jag vara i 100% balans och harmoni. Är på 90% just nu. Ha en bra dag därute.

Träning is da shit. Blir av med stresshormoner och blir piggare i kropp och knopp.

Träning is da shit. Blir av med stresshormoner och blir piggare i kropp och knopp.

@Varafrisk Vill bara säga att jag läser o följer. Tycker det är konstigt att de bedömer dig olika från hur jag tror det hade bedömts på de två VC jag jobbar mot.
Tänker på dig. Hoppas trots allt att du får hjälp på rehab. ❣️🌸🍃

@Andrahalvlek Så himla bra du beskriver! Jag tycker mycket av det passar in på mig när jag blivit utbränd! Jag är rädd att jag är påväg in i ett nytt utmattningssyndrom! Min hjärna går på högvarv och ska lösa allas problem dag som natt, jag försöker fokusera på andningen eller någon annan meditationsteknik men hamnar bara tillbaka i problemlösning eller irritation på folk. Och jag kan inte fokusera på ljudböcker och poddar! Men hur lugnar jag mig? Hur gör du? Kram❤️

@Varafrisk @Se klart Tack❣️
Ja det ÄR tuffa tider. Men det måste ju bli bättre. Nu verkar han ha ändrat sig till att istället titta på boende i ett område han gillar, ca 3 mil bort. Ja det skulle ju underlätta särboskapet enormt. Men med alla dessa svängningar hela tiden så tänker jag inte vidare i det justnu. Han verkar skifta hela tiden.

Jag försöker också tänka så, Se klart, att detta har en betydelse på ett sätt som inte kan ses än. Det kommer bli bra. Det är ändå på något sätt utvecklande. Tack vare nykterheten skulle jag vilja påstå. Det går att växla till helikopterperspektiv.

Fick en insikt igår att min man hamnat i kläm i min o min dotters outredda saker. Jag har förstått att hennes utbrott mot mig, är ett barns utbrott. Jag har därför inte agerat som min man tycker att jag "borde", utan jag har varit mjuk. Lyssnat, varit flexibel. I hans ögon har hon styrt o ställt henma, och jag har tillåtit det. Jag har försökt förklara för honom att hon o jag försöker läka vårt. Han har nog inte förstått det, inte kunnat tolka det som händer så, utan tagit allt personligt. Låtit henne krypa under skinnet.
Så det är många starka ingredienser i denna soppa. Men jag känner att jag har gjort rätt. Det handlar ändå i slutänden om att han inte kunnat vara vuxen. Ocj jag har valt relationen till min dotter först.
Jag är ledsen, utmattad och tom. Men det kommer bli bra.

@sattva har du tänkt på hur mycket som blir klart och tydligt för oss - först ”efteråt” och inte bara en tid efteråt utan i olika steg- ibland under lång tid.
Det finns en ungefärlig sägning om att en kinesisk filosof eller kanske statsman fick frågan vad Franska Revolutionen haft för betydelse. Och han svarade förvånat- att det var det ALLDELES för tidigt att uttala sig om.
Vi lever i våra dagar och i takt med vår erfarenhet och den klokskap vi bär- men efter ännu en tid, eller nästa, kan vi se tillbaka och förstå något helt nytt. Det tänker jag ofta när jag känner mig ibland arg ibland maktlös inför olika situationer.
Jag hejar på dig som tusan denna tuffa tid. Eller hejar- det kanske inte är rätt ord. Men kramar dig varmt och hoppas på det bästa, för er alla. ❤️

@Varafrisk jag funderar på om läkaren följer riktlinjerna när denne både sjukskriver och friskskriver dig utan att ni har träffats? Tycker det låter jättekonstigt. Och du har rätt, nu måste du fokusera på dig. Jag förstår att du börjar trappa upp för att börja på måndag. Men i min värld, med alla de beskrivningar du gett här, så bör du vara fortsatt heltidssjukskriven en tid. Sätt dig ned, skriv ned alla dina symptom på en lista, kontakta annan vc så du får träffa annan läkare. Min lista kunde se ut så här: Överäter, ont i hela kroppen (som träningsvärk), orkar inte promenera till Ica 200 m bort måste ta cykeln, ont i hålfoten, illamående, känner stark oro, har inget fokus, kan inte följa handlingen i en film eller läsa en bok, kan bara läsa rubrikerna i en tidning resten går mig förbi, svårt att sova både att somna och vaknar mitt i natten och kan inte somna om, klarar städningen bara i mycket liten mängd i taget sedan måste jag vila osv osv. Det är några av mina gamla exempel, du har dina. Du måste skriva ned hur du har det och ta det med dig listan till en läkare som jobbar som andra gör, d.v.s. träffar sina patienter och tar dem på allvar! Jag blir så upprörd över hur du blir behandlad Varafrisk så jag har inga ord faktiskt.
Kram!

@Varafrisk Var hos min psykolog i måndags. Samma psykolog som jag haft sen hösten 2007. Den kontinuiteten är en gåva. Jag berättade om mina besök hos vc, hur jag fick remiss till psykiatrin, skickades tillbaka till vc och att jag mötte olika hyrläkare överallt.

Hon suckade och sa: ”Jag brukar tänka att om rätt läkare med rätt kompetens bara satt på rätt plats och fick träffa rätt patient som snabbt fick rätt behandling så skulle vi spara så himla mycket pengar och mänskligt lidande.” Och jag kan bara hålla med! Nu känns det som alla vårdinsatser bara vill fria sig från patientkontakt så mycket som möjligt 😢

Kram 🐘

@Varafrisk Att jag ens börjat fundera över det beror nog mest på mina depressiva skov. Första gången som deprimerad var i tonåren och sen återkom det då och då ända tills jag fick barn vid 28 års ålder. Sen dröjde det ändå till 2007 då jag kraschade rejält. Efter det följde några år med kortare Depp skov, dock alltid i samband med att jag försökte trappa ut antidepp.

Sen var det stabilt några år tills jag blev deprimerad 2018, 2020 och 2022. Däremellan var det fullt ös. Och det är just det som oroar mig, att jag ska kötta på igen och sen bli deprimerad igen om ett år. Jag pallar inte. De depressiva skoven är vidriga!

Samtidigt känns det verkligen som just utmattningsdepression. Kraschen har alltid skett i samband med mycket stress på jobbet i kombo med stark oro för dottern, och sen börjar sömnen strula och då är det bara en tidsfråga.

Det kanske verkar som jag har starka drivkrafter, och det har jag när jag mår bra. Då vill jag engagera mig i allt möjligt - både på jobbet och privat. Och sen kan det bli för mycket, och då faller allt.

Den senaste antideppen Duloxetine 60 mg har jag tagit i snart två år. Det känns som den är lagom hjälpsam, det känns som jag är mig själv. Lugn och sansad, men ändå positiv och lösningsfokuserad.

Jag har dock infört vissa regler: Inga inköp utan minst en natt sova på saken, inga dejtingsajter, inga beslut ska tas öht på studs. Och noll alkohol hjälper till massor där, plus att det hjälper både sömn och hjärnkemi.

För mig är det helt obegripligt att jag kan må toppen ena månaden och sedan må botten nästa månad. Jag kan nu som ”normal” knappt förstå hur jag egentligen mår på toppen och botten. Hur ska då en annan person kunna förstå det?

Senast jag var på toppen var nog när jag tackade ja till jobbet som senare gjorde mig sjukskriven (då jag samtidigt trappade ur antidepp). De sista månaderna hade jag redan tidiga symtom på depression, vilket gjorde uppdraget snudd på omöjligt. Min fruktansvärda depp-beslutsångest och depp-oro för allting är inte förenligt med den typen av tjänst helt enkelt. Där man ska fatta snabba beslut nu, nu, nu.

Så nu sitter jag still i båten. Lär mig mitt nuvarande jobb ännu bättre. (Lär mig lite nytt just nu dock.) Ser fram emot att addera kvällspass i min tjänst den 25/3, vilket antingen ger mig välbehövlig omväxling eller så blir det överjävligt jobbigt. Jag utgår från att det kommer att gå bra.

Jag behöver rutiner till 95 procent av min tid, vaken och sovande. Sen behöver jag 5 procent då jag kan frispejsa lite, för att inte bli uttråkad. Jag behöver omväxling mot rutinerna ibland, hur konstigt det än låter.

Så även frispejsandet behöver planeras in. Tex en helg i månaden då jag tex reser bort eller bjuder hem en långväga kompis på övernattning. Jag tror att en helg per månad är en lagom nivå, jag testar mig fram där lite.

Sen måste jag se till att få vila direkt efter frispejsandet. Nästa lördag reser jag till äldsta dottern och vi ska kolla på Svansjön. Kör hem på söndagen och på måndagen har jag tagit ut en semesterdag. Dansa, pausa.

Vad det gäller din dotter @Varafrisk så måste hon själv få sjukdomsinsikt. Först då är hon motiverad att jobba med de saker som hon behöver tänka på. Alkohol och nattrumlande är dock direkt skadligt för henne 😢

Kram 🐘

Jag åt en semla på jobbet idag. Och njöt av den 🥰

Jag har tagit en paus från loggandet. Minus 15 kg och två storlekar får vara bra för tillfället. Mina knän mår mycket bättre också.

Fortsätter dock notera vikten varje måndag och planera och tillaga matlådor. Vardagen ska vara i balans, men en semla och en utemiddag då och då är tillåtet.

Dock inga glass- och bakverksfrosserier här hemma. Har inget sug och vill inte väcka det heller. Lättkvarg och blåbär/hallon är fullt godkänt som kvällsmys på helgen.

Kram 🐘

I dag är det femton månader sedan jag blev nykter. Det är sällan jag tänker på alkohol överhuvudtaget och de få gånger det sker är det i termer av tacksamhet över att jag slipper dricka.

Vet fortfarande inte hur jag skulle ställa mig till om jag kunde dricka ett par glas under helgen och aldrig riskera att det blev mera. Men eftersom det alternativet inte finns behöver jag inte längre fundera.

Vardagen rullar på och helgerna är fantastiska nu när de är alkoholfria. Oavsett om de är lugna eller uppbokade är de nästan helt ångestfria. Jag förstår nu hur mycket tid och försök till planering jag lagt för att inte vara alltför bakfull till olika evenemang. Hur jag vinnlagt mig för att inte dricka för mycket och så gott som varje gång misslyckats.

När jag får en inbjudan i dag tänker jag inte på om det är en lördag eller söndag, eftermiddag eller kväll, om jag måste köra eller om det går att åka kommunalt. Jäklar vilken skön känsla det är. Frihet i sin bästa form.

Att veta att om jag mår dåligt en dag, fysiskt eller psykiskt, så beror det inte på alkoholen. Jag får leta andra orsaker och oftast går det över mycket fortare än under min dryckestid. Ångesten är inte helt borta, men sååå mycket lättare att hantera när jag inte samtidigt måste slåss mot alkoholdjävulen.

I lugn och ro möter jag livet.

Fortfarande kan min man och jag prata om den sista dryckesperioden och hur fruktansvärt illa det blev till slut. När alcogelen brände i halsen och jag fick ha full koncentration för att inte få upp den direkt. Den måste ju åtminstone hinna verka först… Hur lukten och smaken av den satt i flera timmar. Så otroligt äckligt. Tänk att jag kunde sjunka så lågt att jag såg handsprit som ett alternativ. Eller rättare sagt, tänk att beroendet kan göra sådana sjuka och normalt sett otänkbara saker med en.

Ibland vill jag bara ruska om någon som jag märker är på väg utför och varna för hur det faktiskt kan sluta. Självklart tror ingen att de kommer att gå så långt att de dricker handsprit. Men jag kan garantera att det trodde inte jag heller. Någon gräns har man väl - eller…

Som sagt, i dag känner jag en stor tacksamhet. Läser om att man måste göra si för att bli nykter och så för att behålla sin nykterhet. Ibland nästan som ett hot: om du inte gör detta kommer det aldrig att fungera i längden. Jodå, det går visst. För min del räcker samtalen med min man långt. Tiden hjälper också till. Samtidigt förstår jag att en del behöver mera. Och det är helt ok.

Oftast talas det om hur lika vi är i vårt missbruk, men som ni vet vill jag också peka på våra olikheter. Det som fungerar för mig kanske inte alls funkar för dig. Så gör vad du vill och har behov av, men ta aldrig det första glaset. Det sistnämnda har den största majoriteten av oss missbrukare gemensamt.

Har aldrig gillat pekpinnar eller mästrande, men jag önskar av hela mitt hjärta att alla får känna på hur det är att vara helvit.
Att slippa alla tankar på nästa fylla eller icke-fylla.
Att slippa komma på efter alldeles för många år att det inte funkade med alkoholen. För mig tog det fem år här på forumet innan jag till slut vann över beroendet och då hade jag ändå hela tiden siktet inställt på helvitt.
Att slippa utsätta nära och kära för extra oro och ångest över ditt drickande.
Att slippa vakna upp och riskera att ha gjort något oförlåtligt och/eller oåterkalleligt. Det kanske inte har hänt något än och du tror dig säkert ha koll. Dock är alkoholen lurig och en dag kan det gå för långt, utan att du vet hur det gick till.

Oj, vad långt det här blev. Egentligen ville jag bara skriva att jag har varit nykter I femton månader och att jag mår bättre än på mycket länge.

Kram kram

Tack, Mrx, Rehacer och Charlie. 🩷

Så kul att se dig, adhdgoogle. Förstår precis vem du är. 🩷 Tror till och med att jag kallade dig forumdotter ett tag. Hoppas allt är bra med dig.

Kram till er alla