Senaste kommentarerna i forumet

@Sattva Jag tänker att min jobbtillvaro är hållbar sen jag bytte arbetsuppgifter och fick mindre ansvar och en helt annan typ av stress. Nu har jag att göra hela arbetsdagen, behöver sällan vänta in saker och när arbetstiden är slut så stänger jag av datorn och jag vet att någon annan tar över - och det är inte mitt helhetsansvar längre.

När jag vikarierade på min gamla tjänst tre veckor i sommar gick det jättebra. Jag är glad att jag gjorde det, det kändes lite som en revansch. Det är inte mig det är fel på, jag fixar arbetsuppgifterna. Men att till 80 procent av arbetsdagen känna det som att man sitter i rävsaxen att ”någon annan” ska leverera är en stress som jag inte fixar längre. Den ligger som ett tungt moln över hela arbetsdagen, och den strider mot mitt i vanliga fall självständiga arbetssätt.

Jag vill ta stort ansvar, men det kan inte vara villkorat av att leden innan mig lyckas eller misslyckas med sin leverans. Ge mig bra förutsättningar, så gör jag ett bra jobb. Och det kan jag göra med mina nya arbetsuppgifter, eftersom vi jobbar mot flera tidningar så finns det alltid sidor att jobba med. Och det jag inte hinner pga sen leverans får kvällsgänget fixa. Jag kan hålla mina arbetstider, ta fikapaus förmiddag och eftermiddag och lunchrast. Jag behöver inte springa ikapp, varje dag och allra helst på fredagen då tre tidningar ska färdigställas.

När jag vikarierade som ansvarig chef tre veckor i sommar visste jag aldrig när jag kunde sluta för dagen, och det blev övertid 2-3 dagar per vecka. Det är inte hållbart för mig, så jag är väldigt glad över att jag har bytt arbetsuppgifter. Nu känner jag att jag kan prestera bra många år till, förhoppningsvis utan att bli sjuk igen. Jag kan till och med välja att gå ner i arbetstid om jag känner att heltid blir för tufft. Det hade jag inte kunnat i min roll som ansvarig chef.

Jag försöker verkligen tänka på vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka. Det jag inte kan påverka, och som nästan stressar livet ur mig, är när min yngsta dotter blir sjuk. Den stressen och oron äter nästan upp mig inifrån. På något sätt är det som att alla minnen från tidigare sjukincidenter med henne kommer som ett snabbtåg *pang* rakt in i nacken på mig.

Jag blir ostadig och svajig, tappar ord och handlingskraft - men bara på insidan. På utsidan ser jag fungerande ut och jag kan till och med ta bra och snabba beslut. Där kan man snacka om dissonans mellan insida och utsida. Gentemot min dotter och omgivningen måste jag visa upp en handlingskraftig fasad - stå på mig, styra upp rutiner, kräva saker, vara extremt tydlig etc.

Men den lilla mamman inombords bara storgråter, för att hon fick ett barn som hon alltid kommer att behöva henne på ett eller annat sätt. Jag gråter inombords för min dotterns skull också, för att hennes självständighet aldrig kommer att få blomma ut och för att hennes liv i viss mån alltid kommer att vara begränsat. Trots att jag verkligen ser att hon trivs med sitt liv - att hon älskar varje dag hon vaknar till, när hon mår bra.

Allt omkring min yngsta dotter är min stora livssorg på ett sätt. Jag har traskat upp och ner på sorgetrappan fler gånger än jag ens kan försöka gissa. I 24 år. Hela hennes livstid. Och det ska bara fortgå och fortgå och fortgå, tills jag inte finns längre. Och vad händer med henne då? (Jag vet att storasyster tar över då, men ändå.)

Och allt det där kastas upp och ner och hit och dit när hon blir sjuk och vi inte riktigt förstår på vilket sätt och vilken behandling som krävs. Vi vet inte vad problemet var för två veckor sedan, eller i början av juli. Först fick hon antibiotika för öroninflammation och sedan för urinvägsinfektion, vilket det inte ens var. Nu verkar hon vara frisk, vilket jag har påtalat för henne minst 30 gånger sen i söndags.

Jag måste ju förvalta hennes oro också, hon minns ju hur dålig hon var i hjärtsäcksinflammation våren 2022. Och jag minns. Och hennes pappa minns. Och all denna oro gör min tillvaro så svajig att jag hetsäter glass. Men nu är hon frisk och jag har infört sockerstopp. Får se hur länge det varar. Den som lever får se.

Kram 🐘

Hmmm, livet inte kivet och lätt inte lött… Skulle vilja kunna redigera…

@Daemon Ja, du har rätt . Vi växeldrar här. Ibland är kivet enkelt och lött, ibland segt och svårt. Det fina med AH är att vi kan vara ärliga med hur det är. Någonstans måste man kunna vara det. Det är inte heller så betungande just här för någon annan.
Och jag blir genuint glad när det vänder och går bra för någon.
@Se klart, förstod inte riktigt. Ska du också sjunga jazz?😀❤️

@Majaella Tyvärr är det inte min gräsklippare, jag bor i hyreshus. Och det myckna regnandet har gjort att det ständigt finns gräsklipp på gräsmattorna.

Kram 🐘

@Majaella Jag tänker lite likadant angående hans rädsla/blygsel. Han får hänga med mig på det mesta och vänjer sig efterhand. Sen kan jag förstås uppmuntra genom att ge honom tid tillsammans med andra människor, men det måste ske på hans initiativ. Jag kan vid varje möte med andra visa med mitt kroppsspråk att ”detta är inte farligt” och eftersom han litar på mig vågar han mer och mer. Förhoppningsvis. Han är bara fem månader. Tack för dina tips ❤️

Kram 🐘

Och jag reflekterar över det Sattva säger. Hållbart över tid, självsnäll och ickevåld. Så viktigt och intressant. Det strängaste domaren vi har är vi själva och den kan vara tio gånger värre än någon annan någonsin skulle vara. Att hitta ett förhållningssätt till livet som blir hållbart över tid. Jag pratar ofta om värderad riktning som är ett förhållningssätt till livet, hur det ska se ut för att vara hållbart, i alla fall en slags riktning. Sedan kan riktningen förändras och justeras utifrån vad som sker i livet, men själva riktningen är hållbarheten, ickevåldet och medkänslan med sig själv. Riktningen är värderingarna man har och vilket innehåll man vill ha i sitt liv och hur det ska se ut för att man ska må bra, så att det blir hållbart över tid. Lite tankar från mig❤️

@Daemon Ja, vilken fin beskrivning du gör av forumet, som ett lag som peppar varandra i såväl motgång som medgång😁.

Ha en fin dag!❤️

Reflekterar över det Se klart skriver. Rent generellt.
Har själv börjat tänka mycket på hållbarhet över tid. Och såklart det inte är hållbart att misshandla varken sin kropp eller sitt psyke.
Jag tror nyckeln ligger just i hållbarhet. Att använda disciplin för att få till en förändring är ett bra redskap tror jag. Men inte hållbart i längden. Det måste finnas mjukhet också, som inte innebär att allt blir gränslöst.
Självsnäll, superviktigt. Inom yogan finns ahimsa, ickevåld, som en central del. Så viktigt.
Bara lite tankar, har fler, men jobbet kallar...

Jag kan förstå din känsla av att aldrig få vara helt ifred och hur ”störigt” det är med två bedjande hundögon när man inte riktigt orkar .
Mitt tips är att när ett långpass i skogen en gång om dagen eller möjlighet till lek länge med andra hundar så ofta du har möjlighet .
Då kan du utan dåligt samvete tacka nej till lek . Isande har jag inte accepterat utan alltid sagt nej, nej och nypt lite i nacken läppen som mamman gör tålamod i massor. Alltid sett till att ha goda bitleksaker som substitut.
Min valp var lite osäker
mot andra människor , men jag la inte så stor energi på det , låt det komma när det kommer , han blev sen världens goaste o keligaste hund .Man gör bara inte så stor grej av det och tillslut går de fram av sig själv.
Kan man få främmande människor att vara lugna o ge en godis så är det ju toppen men kanske inte alltid helt genomförbart.

@Andrahalvlek har du möjlighet till att använda en robotklipparen så försvinner gräs-skräpet. Om det är din gräsmatta .

@Torn Jag har provat på lite här och där under mitt första år. Hade ju tappat bort mig själv innan jag slutade dricka. Jag har odlat, läst massa böcker i personlig utveckling, om hjärnan och kroppens funktioner samt näringslära, lärt mig lyssna på min kropp och mina viljor och att säga ifrån när något känns fel utan att få skuld och skamkänslor, lärt mig om meditation och yoga, lärt mig virka. Lärt mig tycka om naturen. Gått till botten med många trauman och funnit viss acceptans och förlåtelse men är inte klar med det arbetet ännu.

Att bli nykter har varit den bästa resan i hela mitt liv, trots att det varit mycket tufft att lära mig hantera alla känslor känns det nu i efterhand helt magiskt.

Kram❤️

@Se klart Gulle dig, din omtanke värmer ❤️ Du har nog rätt, min självkärlek haltar ibland. Mitt good enough-tänk likaså. Får ständiga återfall i det trots att det bara är jag själv som ställer kraven.

Jag ska ge sockerstoppet en ärlig chans, men känns det överjävligt ska jag kanske tillåta mig undantag

Kram 🐘

@AmandaL - jag sjunger (typ) jazz i höst… om en är van att se tillvaron som projekt blir det svårt att förlika sig med början och slut som löper över många, många decennier. (Livet menar jag nu 🤓)
@Deamon så fint du beskriver forumet, glädjande för en gammal räv.
Kram på er!

Jag lägger mig inte i egentligen men jag funderade på detta med sockerstopp och att det kändes himla ”hårt” med ytterligare beslut att förhålla dig till när det är så väldigt mycket annat. Sen läste jag mer och insåg att du som vanligt har rätt- men ändå 🥹 Du har himla höga krav på dig själv (just sayin) kanske tänker du inte på det inifrån- men utifrån är det väldigt mycket nytt ansvar- och gammalt ansvar.
Förstår att det inte är läge att åka ut på en tågluff men jag önskar dig lite ro, och ibland tycker jag du hanterar dig själv väl strängt. Det är inte mycket self-compassion även om det förstås är just det - att sluta proppa i sig glass då.
Du är så redig och så klok att det är svårt att säga emot. Men mitt lilla ”emot” är just det- självmedkänsla (se allt det som du gör och ansvarar för) och en snäll ton när du tänker på dig själv och vad du åstadkommer, gör, och tampas med (Emil menar jag då).
Låter bra med lite avlastning och för info (om ngn tycker detta var väl frankt) så skulle jag förstås inte skrivit detta om jag inte kände dig så pass bra efter ”alla dessa år” och för att du vet helt säkert att jag bryr mig mycket om dig! Kram 🌱🌱

@Amanda L Men du kommer sjunga jazz i höst! 😀👍 Utmaningarna och intressena förändras över tid, men de betyder inte att de är mindre viktiga - utan tvärtom. Och man blir (förhoppningsvis) smartare och mer realistisk i sina val. Och ibland så där lagom orealistisk. 😁

Jag håller med dig i dina tankar kring AH. Personligen är jag normalt ingen användare av sociala medier och är själv lite överraskad över hur ’biten’ jag blivit av detta forum. Jag är så klart inte alls lika flitig som många andra är här på att skriva, men jag tänker varje dag på AH och alla er här. 😍 Vill gärna passa på att skriva det.

Tycker AH fungerar lite som ett lag inom idrotten. Alla är sällan på topp samtidigt, men man kan ändå leverera bra. Har man en dålig dag får man pepp av någon lagkamrat, och när man är riktigt på gång så drar man med sig någon annan som känner sig lite mer nere.

@Smillans Tack för din hälsning ❤️

Kram 🐘

Alltså det är så imponerande med flera års nykterhet. Tack för att ni som kommit så långt delar med er. Jag är skitdålig på att kommentera men jag läser allt🥰

Nu har jag tre klockor igång i appen Nomo:
1) Min nyktra resa: 1.311 dagar
2) Styrkestreak: 60 dagar
3) Sockerstopp: 1 dag

Med socker menar jag synligt socker i godis, glass och bakverk, men även vetemjöl faktiskt. Allt det som brukar väcka mersug hos mig. Det finns liksom ingen botten i mig ibland, vilket förstärks enormt när jag upplever yttre och inre stress. En hel paket 1,5-liter glass kan jag mula i mig på en dag lätt - och mer än det på sista tiden. Jag behöver inte fler fettvalkar på min kropp, jag behöver färre, för att lindra värken i mina artrosknän.

Jag minskar samtidigt belastningen från målsättningen 10.000 steg per dag till 8.000 steg per dag, för att minimera risken för svindåliga dagar då hela kroppen värker och jag knappt kan ta mig framåt. Om jag tar ut mig massor en dag får jag betala tillbaka det i flera dagar sen. Totalen steg över en vecka blir kanske densamma, men jag vill helst inte ha ”värkbaksmälla”. Det ska även bli spännande att se om sockerstoppet påverkar värken positivt, vilket jag hört att många upplever.

Hej och hå, aldrig blir man klar. Och skönt är det, för då vore man död.

Kram 🐘

@Himmel, @Se klart, kul att ni kikar in! 🤗 Jag får börja med att endast kolla läget här i det vidare livet framöver. Annars finns nog risken att jag får nog av forumet för gott.😂

@Se klart. Kantareller ska det ju finnas mycket av, men jag har inte varit ute på någon ”seriös” svamprunda i år. Har haft fullt upp med att skörda gurkor, tomater, meloner och paprika. Och nu äpplen. För att inte tala om gräsklippning! 😂

Sedan så har min dotter tagit mopedkörkort i somras och hon kör mycket som sjutton (vilket är härligt) men då har jag fått ta fram mina gamla moppemekarkunskaper igen.😃 Mitt fiske tar ju mycket tid i anspråk också. Men plocka kantareller tycker jag är kul, och det är inte försent ännu hoppas jag.

Vad har du för fritidsintressen @Himmelellerhelvette? Du har inte skrivit så mycket om detta i din tråd vill jag minnas.😃

Ha en bra dag!

@Se klart Så klokt av dig att sätta några mål som kommer ge dig energi och att begränsa det du ser tar för mycket av din energi. Det är mysigt att läsa om din vardag trots att den just nu är något som behöver balanseras. Tänk vilken lyx egentligen! Ett så fullt liv, ett så härligt liv som du givit dig själv.
Kan inte låta bli att tänka på hur fattigt det hade varit om du inte slutade dricka.

Stor kram❤️

Idag styrde jag om barnbarns-hämt OCH skippade kören = kunde jobba i lugn och ro tills jag blev klar. En mycket avkopplande syssla eftersom jag legat lite lite efter med diverse.
Om man ska tänka på detta med stress-hantering (som många av oss gör) så går det liksom på tvärs emot vad man kanske skulle tipsa om- men för mig helt rätt, just idag.
Nu lite choklad och en stund tv-tittande. Allt är bra och i någon sorts balans- är det inte dit vi strävar mest hela tiden?
Kram på er. 🌸

Nu har jag bestämt med barnens pappa att han tar hand om Emil lördag kväll till söndag förmiddag.

Pust. Tomt lär det bli, men jag ska försöka njuta av tomheten. Jag kommer att längta ihjäl mig efter honom när jag ska hämta honom på söndagen. Lillprinsen ❤️

Det blir nyttigt för Emil att vistas hos T. Han har själv aldrig haft hund, men han har energier som gör honom helt naturligt bra med hundar. Jag tänker att Emil behöver honom i sitt liv. Eftersom vi umgås ihop med barnen både nu och då blir det många tillfällen som de kommer att träffas.

På ett sätt är det viktigt att ha en akut-person, som man vet kan ställa upp om det blir just akut. Jag kan ju hamna på sjukhus, man kan inte veta någonting om vad framtiden har i sitt sköte.

Jag har tillåtit mig att ha två minsta-möjliga-dagar. Minsta möjliga aktiviteter, minsta möjliga promenader och ingen hundträning alls. Behövde pausa mina ambitioner.

En sak till sjösätter jag idag: Sockerstopp. Inget godis, inga bakverk, ingen glass. Mitt glassfrossande senaste tiden har nästan skrämt mig. Så tydligt missbruk. Det fanns ingen hejd, jag köpte bara mer och mer. Gömde nästan glasslådorna för att jag skämdes, trots att jag bor ensam.

Och jag ska attackera det på samma sätt som nykterheten: Noll intag. Hitta bra substitut. En dag i taget. Jag kan inte äta ”lite”, det går åt helvete. Lite väcker mersug. Punkt.

Kram 🐘

@Se klart Tack för din omtanke, den betyder mycket ❤️

Kram 🐘

@Se klart Sedär, en ny tanke! Att man borde klara sig utan AH efter en tid. Hittills har jag sett det som ett ganska nytt och kanske tillfälligt projekt.
Jag har inte tänkt på hur det kommer att kännas efter flera år?! Kanske är det helt ok att vara kvar som du kommit fram till?😀
Jo, visst är det naturligt att känna sig låg ibland, men var det under en längre tid. Kanske handlar det om att framtiden ligger bakom mig. Jag har alltid varit en projektmänniska, men nu känns det som utrymmet och alternativen krymper.
Jag kommer inte att byta jobb, lära mig spela saxofon eller bestiga Mount Everest. Jag vet inte ens om jag vill, kanske bara att möjligheten ska finnas där ifall att…😀

Den vänskapen är verkligen något @sattva. Och det är klart att utveckling (som din yoga) formulerar nya frågor längs vägen.
So whats the point? Tänk vad man får utforska den frågan- om och om igen- och innerst inne är man ju tacksam att den kommer då och då. Håller sinnena vakna.
Du tar dig fram genom både stilla och gropig sjö. Kram 🥰