Senaste kommentarerna i forumet

Hej maffe7117! Det enklaste är om du skriver texten som en kommentar, precis som du gjort här. Hoppas att du orkar formulera det igen, jag blir nyfiken på din historia utifrån titeln på tråden.

Tack fina @andrahalvlek 😍 och @charlie70 😍 för att ni ”orkar” mina… å ena- å andra sidan. Det är ju ändå min erfarenhet att man behöver vända och vrida på lite olika modeller i skallen för att så småningom landa. Tack för ert tålamod. (Jag ska komma ihåg att tacka min man också ikväll… han har ju hört mitt snack några vändor)
Idag känns det såklart toppen med ett jobb, särskilt när jag kunde gå och träna på morgonen, och sen hinna hem till dusch, kaffe och redo vid datorn 8:45
Mitt jobb går inte heller att utöva på något annat än heltid- däremot kan man möjligen vara konsult i min bransch. Men jag som varit egen företagare i många år känner inte 100% sug efter detta…
Vi får se. Inget måste bestämmas idag, sån tur. Idag ska jag istället gå på kören.
Hängt med barn hela helgen så igår var det så jäkla skönt att bara vara två vuxna hemma. Städade bland mediciner och smink, och såna där diverse-lådor. Köpt genomskinliga små boxar med lock så man ser vad som är i. Life hack!
Ikväll ska jag ta itu med kylen.
Närmar mig/oss med stormsteg min mans (eller vårt!) arbetsrum vilket jag varnat honom för.
Och idag är det höst. Dags att hämta upp riktiga höstskor och bära ner det sista av sommarens plagg.
Kram på er ❤️

@Himmelellerhelvette Jag har också massor i min barndom att bearbeta. Alkoholiserad pappa och medberoende mamma. Ensambarn. Jag minns att jag tidigt tänkte: ”Bara jag blir vuxen så jag får klara mig själv.” Klara mig själv har sedan blivit mitt mantra, som gjort att jag är både kärlekstörstande och ensamvarg i en konstig kombo.

I slutändan vet jag att jag bara kan räkna med mig själv. Att då bli utmattningsdeprimerad och faktiskt inte klara sig själv, det var en knäck som min självkänsla knappt kunde återhämta sig ifrån. Jag var en hårsmån från att inte kunna betala mina räkningar och till följd av det bli vräkt. Jag förstår att människor med psykisk ohälsa hamnar hemlösa på gatan. Den insikten hade jag gärna velat klara mig utan.

Jag har alltid gått vidare. Slängt ner all bröte i källaren och gått vidare, med gott humör och lösningsfokus. Jag har inte sett vitsen med att rota i det förflutna, jag kan ju inte göra något åt det ändå. Jag har haft skitsvårt att förlåta min mamma, som var så svårt medberoende att hon inte såg sin enda dotters behov för fem öre. Jag har nog faktiskt inte förlåtit henne fullt ut. Det är kanske det min lättväckta irritation gentemot henne bottnar i?

Men jag tänker att jag kanske ska göra upp med det förflutna en gång för alla. Min pappa är död sen 20 år och min mamma har inte jättemånga år kvar. Det är kanske dags nu. Det finns något som heter traumaterapi som syftar till att man under kontrollerade former minns hur det var, och just bekräftar sitt lilla jag. Det där var fel, du var värd något mycket bättre typ. Bekräftar och tröstar sitt lilla jag. Det som du håller på med nu. Får du professionell hjälp av en psykoterapeut? Jag umgås med tanken.

Kram 🐘

@vår2022 Sån är jag med, är det ordning och reda i hemmet får jag lättare att känna lugn inombords. Jättebra att du ställde in det du skulle gjort i helgen. Jag fick två erbjudanden om kul saker att göra i helgen, min spontana tanke var -Så klart jag hänger på!
Men jag tänkte efter och kände efter och fann mig i att jag behöver vila.

Jag håller ju på att försöka trösta barnet i mig och ta reda på vad alla mina narrativ kommer ifrån. Jag vet att det är meningen att se tillbaka, krama om, acceptera, förstå att mina föräldrar gjorde det som dom kunde utifrån deras förutsättningar och att ha medkänsla med dom. Men jag kan lite känna att det påverkar mig i nuet. Känns lite som att jag fastnar i det. Dyker upp fler och fler minnen. Kan känna att jag ändå som liten berättade lite om det som hände för min pappa och om han hade varit som jag är idag hade han låtit mig gå till en psykolog men istället ringde han och pratade av sig om känslorna mina berättelser skapade i honom för en vän så han kunde få lättnat sitt hjärta. Jag fick bara till svars att det inte är någon fara?
Jag förstår att det inte var vanligt med att låta barnen gå hos psykologen på den tiden. Inte ens vuxna gick för det var så stigmatiserat men kan känna en sorg att jag inte fick rett ut saker och ting innan tonåren, då kanske jag hade sluppit ätstörningar och sedan alkoholberoendet. Provade även starka smärtstillande under några år till och från. Fick dom utskrivna av läkaren men tog dom inte som smärtlindring utan för att få kickar.

På ett sätt tänker jag ändå att jag kanske behöver alla mina erfarenheter för att det hör till för min framtid. Att universum har en plan för mig och att i planen ingår att jag ska ha med mig en massa erfarenheter?

Kram❤️

Nej, det har inget med att göra att din dotter ingår i personkrets 1. Tänker att du kan hantera dotters kontakter utifrån att du både är god man och har fullmakt. Att man inte har tillgång t sitt barns journal gäller för alla mellan 13-15 (tom 16 år). Syftet är enligt hälsomyndigheten att följa offentlighets- och sekretesslagen.

Kram🐬

Jag har aldrig bett om att få se dotterns journal faktiskt. Men jag har fullmakt på apoteket att hantera hennes mediciner och jag är ju god man sen hon fyllde 18 år. Så jag har skött alla hennes läkarkontakter och myndighetskontakter sen hon föddes. Att just journalen skulle fritas från det låter skumt. Men min dotter tillhör personkrets 1 (tror jag) inom LSS enligt intyg, om det påverkar kanske?

Kram 🐘

@Andrahalvlek @Himmelellerhelvette Det är verkligen viktigt att lära sig lyssna på kroppens signaler och vid överbelastning chilla ner, vila eller stirra i väggen den tid som behövs. Jag har också mycket energi och kan köra på hårt för att få saker klart och gjorda tills jag nästan stupar. Jag har blivit mycket bättre på att lyssna och även på att prioritera om. Efter min stress i fredags, lade jag om min helg och har inte åkt iväg som tidigare planerat, jag stannade hemma. Har softat med kaffe på morgonen och lagt upp mina planer. Visserligen har jag arbetat i trädgården och städat hela dagarna, men jag har gjort det i maklig takt, inte kört slut på kroppen och knoppen. Jag har känt tillfredställelse när jag donat och till och med gjort mer än planerat, men är inte slutkörd. Nu kan jag njuta av en fin trädgård och ett städat hem i soffläge😁. Det kommer att ge mig mindre stress i arbetsveckan som är körig och att njutningsfullt kunna jobba hemifrån utan kaos runt om. Med ordning och reda runt om, blir det ett lugn samt ordning och reda i mina tankar.

Ha en fin kväll❤️

Tack @charlie70!

En vecka till har gått! :)

Sorgegruppen var jättebra. 8 tanter, två som förlorat män, 2 gamla föräldrar. Känner att jag verkligen behöver detta, spegla, möta, klaga, känna igen, berätta. Lite som vi gör här men annat fokus. Börjar trots allt tänka på flytt- skulle vara så skönt att det var ordnat, boende som jag har råd med. Nu får jag ju tänka hyra ut rum, hyra ut över sommaren, hyra ut landet. Har sina problem. Provtittade på ett par lägenheter idag. Smått blir det, om jag skall vara kvar i innerstan. Hm.

@Andrahalvlek Skönt att du skriver just det. För jag kan lätt känna mig deppig när jag känner i kroppen att jag behöver vila i flera dagar i rad. Jag förstår ju att jag måste lyssna på signalerna för jag vet att jag har laddat ur batteriet maximalt ändå kan jag känna en rastlös oro ligga där. Jag tror det beror på att jag älskar att ha energi och har svårt att acceptera när jag inte har det.

Kram❤️

@Charlie70 Ja, man kan verkligen undra och ifrågasätta detta!

Kram!

@Varafrisk OK, ska be den viktigaste mottagningen om detta. Men det kommer då alltså ändå bli en lucka mellan 16-18, varför ska det vara så?

Stort tack!

@Charlie70 Ja, det är så som jag har förstått det👍🏻

@Varafrisk tack! Förstår jag dig rätt att ni efter denna procedur har gett tillgång till endast er enhets journalföring och att man måste upprepa proceduren för respektive vårdgivare?

@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.

Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?

@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.

På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.

Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻

Kram!

@vår2022 När jag har haft mycket att göra ett tag brukar jag säga att just nu behöver jag bara sitta på en stol och fånglo. Det är känslan som fyller mig , att just det är mitt behov just då. I praktiken brukar jag då boka av allt icke nödvändigt i min kalender och sedan vila, vila, vila, vila tills lusten att göra något infinner sig. Jag kan med mina utmattningar i bagaget inte mobilisera ork när jag har kommit till en viss gräns. Jag tänker på att mitt batteri inte är tillräckligt laddat, att det ligger på en kritisk nivå under en längre period. Jag orkar då bara göra det allra nödvändigaste. (Och det är ytterst lite man faktiskt måste.) Då måste jag maxladda mitt batteri ett längre tag 🪫 🔋 Det brukar ta två-tre dagar innan lusten att göra något börjar kvickna till igen.

Kram 🐘

@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?

När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.

En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.

Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.

Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.

Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.

Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.

Kram 🐘

@Amanda L @Himmelellerhelvette
Ja, det är så bra att hitta verktyg till hur man kan hantera stressade situationer. Lägga in detta i verktygslådan bland alla andra verktyg för att lösa och hantera situationer i livet. Sätta etiketter på verktygen och lägga in dessa i erfarenhetsbanken. Öppna lådan och ta fram det verktyg som behövs i en given situation. Man lär sig så länge man lever! Härligt!❤️

@Andrahalvlek tänkte samma sak om familjer och barn... Du måste vara en diplomat av rang Andrahalvlek som lyckas balansera läget så bra att hon skickade det mailet dagen efter!

@Varafrisk tack! Hon faller inom 13-16 år. Berätta väldigt gärna för mig hur jag ska göra för att få åtkomst!

@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!

Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.

Kramar🤗🥰

@Charlie70 Ja, det är märkligt. Tänk om man hade lika mycket synpunkter på hur folk fostrar sina barn? Tack och lov brukar man inte ventilera sådant högt, men vad det gäller hunduppfostran är det tydligen okej.

Jag fick ett mail av Kurstanten dagen efter: ”Jag var kanske lite tuff mot dig??? Jag brukar klaga på mammor att de är just ”mammiga”. Det var starkt av dig att inte gå i försvar utan hålla med. Emil är ju en toppenfin hund! Det kommer säkert bli jättebra! Och starkt av dig att söka nya sätt inom hundträning.”

Det kändes som en liten upprättelse, och bra att hon har en liten ådra av ödmjukhet åtminstone.

Kram 🐘

@Se klart det där med pension funderar jag på en hel del. Fattar inte hur jag ska orka till 67 när jag känner mig i behov av pension i dag. I min bransch finns inte jättemånga möjligheter att arbeta lite grand efter pension (tänker om man går tidigare) då får jag hitta något helt annat (som jag inte har utbildning för). Kan känna mig lite bakbunden. Nu fattar jag varför jag känner mig trött och pensionsmässig just nu och också att det kommer bli bättre (det blir det alltid). Kanske jag orkar och vill jobba in i 70 när den dagen kommer, man vet ju liksom inte alltid på förhand. Mycket kan hända på några få år.

Kram!

@Andrahalvlek ler när jag läser om kurstanten, hon tycks vara en större utmaning än Emil himself. Det är bra att du lägger ditt kloka filter mellan henne och dig och tar det som funkar för er vidare. Fattar inte varför det finns så många "vet bäst" inom husdjur (och hästar).

Kram!