Senaste kommentarerna i forumet

@aeromagnus Fy så jobbigt för dig 😢 Just nu ska du bara läka. Sova, försöka motionera, äta bra mat, umgås med din familj. Allt annat får vänta. Jag antar att du är sjukskriven? Får du träffa en psykiater idag? Du är kanske deprimerad? Då ser man allt i ett gråsvart filter. Allt är överjävligt jobbigt, inget är kul. Jag vet hur dåligt man mår då, och för mig var antidepp räddningen. Men först och främst behöver du vara sjukskriven ett tag och läka. Sen finns tid för eftertanke och framtidstankar, men inte just nu.

Kram 🐘

@klarnu Vilken fin läsning och härligt att du fortfarande är nykter. Mitt avslut hade som tur inte med någon katastrof att göra, men jag kände att nu orkar jag inte mer och att drickandet kommer att bli min död om jag inte slutar. Det kan sluta i en katastrof om jag inte slutar. Jag kände ingen livslust eller riktig glädje längre. Mindes inte hur det kändes att vara helt nykter en längre tid då jag alltid hade alkohol i kroppen, mer eller mindre, som bakis under dagen, på jobbet och sedan fyllde jag på på eftermiddagen. Jag var fången i alkoholen, en slags dödsfälla. Jag längtade efter att vara nykter men visste inte hur jag skulle komma ur alkoholdjävulens grepp.

Mitt mod och min styrka kom, när jag var där på botten och jag bestämde mig för att möte tigern, som du beskriver det, eller alkoholdjävulen i vitögat. Möta mitt alkoholberoende och all rädsla, skam och skuld som bodde inom mig. Styrkan och modet taggade mig, jag ska fan vinna! Kampen var lättare än jag hade föreställt mig. Jag hade blåst upp alkoholdjävulen till något vansinnigt stort och övermäktig att besegra, men min vilja var större. Modet och styrkan kom till mig för att jag trodde på min egna förmåga att besegra alkoholdjävulen fast han var 100 gånger större och riktigt läskig.

Jag har provat flera gånger att hålla upp, men har gett upp pga rädslan att förlora och tankar om att alkoholdjävulen är övermäktig och jag fastnade i skammen och skulden över att vara fast i beroendet. Men det går att vinna, om man möter faran i vitögat, sig själv egentligen. Skammen och skulden försvinner i det mötet och förvandlas till styrka och mod. Man börjar att må bra för att man tar kommandot i sitt liv. Det höjer självkänslan och självförtroendet att vara den som leder sitt liv åt det håll man önskar. Att sluta dricka har gjort mitt liv så jävla mycket bättre, på exakt all punkter och livsområden🤩

Tack Geggan och Vara Frisk❤️. Man ska aldrig ge upp sin strävan efter ett fint liv. Jag suktar fortfarande efter boendet vid vatten. Får se om det blir verklighet en dag. Mannen jag träffar har husbilsplaner också. Det tycker jag är spännande. Jag har ju haft husbil tidigare. Att se sig om i Europa vore fint. Vi har båda några år kvar till pension, och tiden går fort. Det gäller verkligen att ta tillvara på livet, Medan man kan. 🌟🌟

Tack för all fina kommentarer i min tråd. Vi har lyckats få kontakt igen med vår dotter. Vi tog hjälp av familjerådgivningen i vår hemkommun. Vi har även haft barnbarnen boendes oss en helg (fre-sön). Det gick jättebra och vi aktiverar dem genom att vara ute mycket och besöka fina lekplatser precis som vi alltid har gjort. Den äldsta flickan fick även rida ponny då vi besökte en lekpark som även har djur. Dottern och vi har haft två möten hos familjerådgivningen. Hon har öppnat upp och berättat om att hon mår dåligt periodvis. Vi har ett nytt möte inbokat nästa vecka hos familjerådgivningen. Det går åt rätt håll vi får låta det ta sin tid. För både mig och frun känns situationen mycket lugnare nu. Vi kämpar på. En dag i taget 😎
/Mrx

Kunde inte vara nykter en sekund, i flera år. Jag jagades av en så obeskrivlig känsla av panik så fort jag försökte sluta. Panikångest, men jag var övertygad om att jag skulle dö. För det var så snarlikt en känsla en annan känsla där jag faktiskt var nära på att dö.

Men, när jag tillslut kom till punkten att - vet du vad - då får jag dö då. Och mötte känslan, lät den komma, som vågor, blåsa upp till storm, så ebbade den tillslut ut. Och jag insåg att jag har flytt från en tiger som aldrig fanns.

Dagen jag åkte dit för grovt rattfylleri var starten på min nykterhet. Nu har det gått 5 år. Och jag är fortfarande nykter, och den där känslan av panik är borta för länge sen, och lyser med sin frånvaro.

Så mycket skam, skuld, och lögner som inte längre plågar mig. Jag var sjuk, och jag kan inte straffa mig för det hela livet. Kändes omöjligt först att förlåta mig själv, att skammen aldrig skulle försvinna, rädslan, men även du som är mitt i det, som kanske har tagit ett dumt beslut medans du var påverkad, förtjänar att bli fri. Förtjänar att må bra igen. Och kommer att må bra igen. Det är något som jagar dig, och du måste möta det, men du behöver inte göra det ensam.

Det blir bättre, men du måste slå i botten först, och känna att du hellre dör än att vända dig till flaskan igen. En dag i taget. Det blir, så jävla mycket bättre. På exakt alla punkter.

@Letlive Nej, det finns ju alkohol precis överallt och så även beroende människor. Själv tyckte jag förslag om att ha alkoholfria tillställningar var tråkigt, jättetråkigt. Skulle man inte få dricka alkohol när det var fest?
Varför ? Jag var själv beroende, men det har jag förstått först nu. Inte så pass som det du beskriver, men tillräckligt för att vilja att det skulle finnas alkohol på kurser, möten (åtminstone efteråt) fester, träffar…
Jag har en känsla av att väldigt många tänker så och därför är det svårt att skapa alkoholfria mötesplatser.

Nu ligger jag på sjukhuset/psykakuten. Måste ha något att göra så jag läser igenom många trådar här. Min fru körde in mig. Jag har inte druckit men jag är som ett vrak som hon sa. Jag får ha min mobil och mina böcker om min surfplatta. Jag ligger i sängen och tittar upp i taket. Hela mitt liv passerar i revy. Allt det goda och allt det dåliga. Anmäld till soc också. Man gör alltid en orosanmälan till soc för jag är kanske oförmögen att ta hand om mitt barn. Rutin men så är det i Sverige. Söker man hjälp blir man lite straffad.

Funderar lite på vad jag kunde gjort annorlunda? Ingen har hört av sig mer än frugan och min son. Det är ingen ide med självömnkan. Blir utskriven imorgon fått lite lugnande så jag kan sova. Har sovit piss den senaste veckan.

Egentligen var jag inställd på att börja jobba igen mån 16/10. Sen avstod jag från en av tre veckor i somras för att de skulle få ihop schemat, och då fick jag den veckan nu i höst istället och börjar jobba först 23/10. Jag har snart varit ledig i åtta veckor, nästa vecka räknar jag som en bonus.

Vid tidigare längre ”ledigheter” har jag varit sjukskriven. Vanlig semester brukar jag ha max fyra veckor i sträck. Ett år tog jag fem veckor och den sista veckan kändes bara dryg. Varför? Sannolikt för att jag hade tröttnat på att sola, bada och grilla, sysselsätta barn och allt hushållsarbete det medför om man är på hemmaplan allihop. Jag längtade efter jobbet och efter mina rutiner - och att sysselsätta hjärnan med något mer än att planera dagens måltider.

Nu känner jag inte riktigt samma känsla av dryghet, mycket eftersom jag har skapat oss tydliga rutiner under dessa veckor och sen har jag hittat på olika saker som sysselsatt även min hjärna, som hundkurser tex. Nu när det gått åtta veckor så känner jag dock lite sug efter att anpassa våra rutiner efter mitt jobb också. Det är liksom inte meningen att jag ska dra runt och skrota hela dagarna. Att jobba är en viktig del av mitt liv. För mycket och för lite skämmer allt.

Jag är verkligen på riktigt tacksam över att ha lämnat personalansvaret bakom mig. Det är så oerhört skönt att slippa helhetsansvaret, att hela tiden tänka på alla andra och deras mående. Sannolikt har vi ett nytt sparpaket i pipe-line, och jag ska bara sitta på läktaren och beskåda spektaklet. Med 31 år på min arbetsplats, och med otroligt mycket olika kunskaper i ryggan, sitter jag väldigt stabilt.

Jag gör mitt jobb och jag vet att det är fullt tillräckligt. På något sätt kommer min erfarenhet att behövas. Även om mina nya arbetsgrupp på 19 personer delvis ska slaktas så tillhör jag inte dem som får gå. Jag är för ung för att vara ifråga för avgångsvederlag. Jag är dessutom för självgående för att de ens skulle komma på tanken. Jag är samtidigt inte personligt bekant med mina 19 kollegor i arbetsgruppen, så jag tror inte att jag blir smittad av deras stress och oro heller.

Jag är just nu attraktiv som sjutton på min arbetsplats. Inga barn, dvs inget vabbande. Ingen korttidsfrånvaro (senaste året har jag haft typ tre sjukdagar). Det krävs ingen mer upplärning, jag kan allt jag behöver kunna. Man behöver inte heller ta viss hänsyn till mig pga min ålder, det där med teknik och nya arbetssätt är fortfarande enkelt för mig att ta till mig. Jag har en positiv grundsyn på det mesta, och vågar yttra mig - vilket är en välkommen motvikt till gnällspikarna. Jag har inget revirtänkande alls, delar gärna med mig av mina kunskaper och gillar att lära upp nykomlingar. Kort sagt - jag är en bra tillgång på min arbetsplats.

Precis som när man var föräldraledig, och var upptagen med små vardagliga ting hela dagarna, så längtar jag litegrann efter att vara en del i ett större sammanhang igen. Jag saknar mina kollegor och jag saknar jobbdiskussioner och gött tjöt. Jag ska planera in att jobba på plats tre eftermiddagar per vecka redan från början. Lillprinsen behöver lära sig att vara ensam hemma några timmar. Vi behöver paus från varandra. Återseendet blir desto hjärtligare ❤️

Den 21/10 blir lillprinsen 6 månader. Vår första tid ihop ska jag spara i mitt hjärta för evigt. Det har varit så mysigt 90 procent av tiden. De sista jobbiga 10 procenten kommer att blekna efterhand och bli minnen som man kan skratta gott åt. Pratade med en kompis häromdagen som mindes sin första tid med valp. Han hade på fullt allvar sagt till sin fru: ”Jag vet att man kan lämna tillbaka valpen”. Haha 🤣 Jag skrattade gott av igenkänning.

Ett tag kände jag varje kväll att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte skulle reda ut det. På allvar. Sen kom jag ihåg att precis den känslan hade jag ofta när barnen var små. När yngsta dottern fick sina ilskna utbrott, som hördes milsvida omkring, tänkte jag ibland ”Jag fixar inte detta”. Sen tänkte jag i nästa stund ”Vem fan ska då fixa det? Klart jag måste fixa det!”

Med henne hade jag en taktik som gick ut på att försiktigt liksom ”valla” henne inomhus och sen låta henne bröta runt med några meters avstånd mellan oss, tills hon började gråta och ville bli tröstad i mammas famn. Med Emil har jag lite samma taktik, jag föser in honom i sovrummet och släpper ut honom en stund senare när han har lugnat ner sig.

Det funkar bättre än alla tillrättavisningar i världen har jag kommit på. Sker hans utbrott utomhus ställer jag mig rakt upp och ner med armar och händer ovanför huvudet. Stirrar i tomma intet. Låter honom hoppa och bita i min jacka. Sen lugnar han sig och vi kan promenera vidare. Ibland krävs det dock några stilla-stunder-som-staty innan han hittar något annat att sysselsätta sig med.

Att kämpa emot, skälla på honom, eller kampleka med kopplet gör bara saken värre. Jag har testat det också. Att själv bli arg är dessutom kontraproduktivt. Jag blev inte arg på min dotter när hon fick sina ilskna utbrott, och lika lönt är det att bli arg på min valp. Det får bara konflikten att eskalera. Så jag tänker på lillprinsen som en övertrött treåring. Avbryta det man håller på med, se till att få vildbasen inomhus, in i stillhet i sovrummet och sen låta honom lugna ner sig själv.

Min äldsta dotter kunde jag skicka till hennes rum när hon var 3-4 år. ”Gå in på ditt rum och kom tillbaka när du är god och glad igen.” Då stampade hon ilsket uppför trappan och slängde igen dörren till sitt rum. Efter en kvart kom hon nedskuttande för trappan och kvittrade ”Nu är jag god och glad igen.” Sötnöt ❤️ Att den lilla lärkan är psykolog idag och hjälper massor med barn med deras psykiska mående är så stort att jag spricker av stolthet.

Kram 🐘

Tråkigt att läsa om att din dotter inte mår bra @Charlie70. Kan inte hon logga in? Minns inte hur det var, men behövde man ha ett ”riktigt” BankID för att logga in? Jag vill minnas att nåt av mina barn inte heller kunde logga in och visa mig sina provsvar för att hen inte hade ett riktigt BankID. Idiotiskt! Jag skulle uppleva det otroligt irriterande att inte kunna läsa och följa prover. Det är ju knappast så att hon kan göra det själv.
Jag kan fatta att man som VH inte kanske ska ha tillgång till journalen av vissa anledningar, men när det gäller ett svårt sjukt barn är det en annan sak. Kanske annars också egentligen. Usch vad svårt det är med föräldraskap.
Ja helt fantastiskt att du inte dricker längre Charlie och att samvaron med sonen funkar lite bättre för honom. Funkar bra än så länge med min son, men så har jag heller inte öka pressen ännu 😢. Men det är verkligen dags nu. Måste bara hitta orken.
Orken ja, livet är enormt orättvist. Man måste aldrig bättre än sitt ledsnaste/sjukaste barn är säkert helt sant för många av oss. Förstår att maktlösheten i det också är enorm. Och acceptans? Svårt och jag vet inte. Ibland tycker jag att det kan få vara ok (och till och med skönt) att känna ilska över saker. Det ÄR orättvist. Det är väl när ilskan börjar tära på en som det inte är nyttigt, men jag tror ärligt att det jag läser in i acceptans skulle vara svårare… ungefär som att man inte kan få vara arg och ledsen. Acceptera och köra utifrån det läge man har nu, ja! Men acceptera och svälja, nej! Jag vet att det kanske inte hjälper att vara arg, men ilska för mig kan ändå vara rätt befriande och drivande. Utan alkohol då förstås. Annars blir det kaos.
Hoppas det blir bättre! Vi hörs!

Nej jag värdesätter nog livet mer än att inte ha det. Nästa vecka har jag tid. Allt är som ett vakuum.

Har något som gnagt i mig länge och som blivit värre efter några år i relation med en sambo som har alkoholproblem. Det är att jag känner totalt oförstående för samhällets tolerans för alkohol. Jag förstår att det finns kulturhistoriska perspektiv och yada yada men det känns som att bara man tittar runt sitt eget liv hittar man hur mycket lidande som helst kopplat till alkohol. Min moster gifte sig med en alkoholist med diabetes. Han söp ihjäl sig och lämnade tre unga barn efter sig tillsammans med min moster. Talade vi någonsin om det? Nej. Reflekterade vi i vår familj över hur alkoholen påverkat oss? Nej. Några av mina värsta barndomsminnen är när pappa kommer hem och är full när mamma sover. Jag minns hur otrygg jag kände mig och hur jag hatade när pappa skulle träffa sina kompisar. Talar vi någonsin om det? Nej. Inget får nämnas.
I vuxen ålder började jag jobba med projektledare inom kulturindustrin och hade väl ett jobb där jag i teorin hade kunnat vara full på jobbet 80 % av tiden utan att någon hade anmärkt på det. Jag tror de flesta förstår vilket otroligt dålig idé fri tillgång till alkohol på jobbet är. Jag har sett vuxna män med framgångsrika företag, LinkedIn-profiler, familjer och villor nedbajsade med trasiga glasögon. Jag har sett gifta män supa sig fulla och vara otrogna gång på gång. Om det här någon gång talats om? Nej.
Det är också det jag tycker är värst. Viskandet. Hela den här en svensk tiger-mentaliteten. Att man pratar inte så mycket och sköter det lite snyggt under bordet. Nu tycker jag att vår alkoholkultur känns som en blött unken filt som lägger sig över varje socialt sammanhang. Jag vill bara ut med det. Lyft upp skiten till bordet. Låt det vara obekvämt. Låt det vara jobbigt. Det kan väl inte vara värre än vad det redan är? Någon som känner igen sig? Eller jag kanske bara är världens bittraste människa?

Finaste AH-vänner,
Long time, no see.
Jag läser här varje morgon.
Jag mår dåligt i min nykterhet.
Måste ge mig själv lov att berätta det.
Nu finns det inget längre som dämpar min ångest.
I min värld är SSRI och alla liknande preparat likställda med andra substanser som ”rättar till hjärnkemin”.
Tänker inte bli beroende av läkemedel istället.
Eller mat.
Eller träning.
Eller shopping.
Eller sex.
Jag har betalat hundratusen från egen ficka för en behandling som - inser jag nu - ”bara” bygger på 12-stegsmetoden. Och AA är gratis. Det känns SÅ sjukt…
Jag dricker inte längre.
Men alla löften om att allt blir bättre om en bara slutar dricka.
Så är det inte för mig.
Jag har suttit i psykoterapisoffan.
Jag vet vad som skaver. Men det betyder inte att jag kan göra något åt det.
Jag vet att alkoholen gör det värre på längre sikt, men jag vet också att den i stunden hjälper.
Jag är nykter.
Men det hjälper mig inte.

Känner med dig @aeromagnus, du verkar ha det fortsatt tufft på jobbet och i livet. Fint att du förtydligar att järnvägsspåret inte är ett alternativ trots att tankarna fanns där, det är omsorgsfullt mot oss andra på forumet. Oavsett ska du inte behöva må så här. Hur ser det ut, har du någon tid inbokad hos psykologen? Eller har du någon annan att prata med om hur du mår och tänker?

14 månader sedan jag började bygga mitt nya liv. Igår när jag försökte hjälpa en vän som mår dåligt genom olika råd började jag fundera efter vi skildes åt.
-Hur kommer det sig att jag lärt mig så mycket och tar till mig så mycket, försöker allt för att må bättre medan hon bara inte kan komma loss?
Jag tror det hjälpte mig att jag var totalt nedbruten, för jag var som ett tomt blad. Det fanns inget mer än lusten att må bra. Jag har varit som en torr tvättsvamp som bara sugit åt mig allt jag kunnat finna för att jobba på att bygga upp mig själv.
Det är svårt att inte försöka applicera allt jag lärt mig på min vän. Vill ju att hon ska må lika bra som mig och det behöver jag öva på. Att inte försöka leva andras liv åt dom. Inte tänka att jag har den rätta lösningen på andras problem.

Jag jobbar fortfarande hårt med att förstå min kropp. Jag har under hela mitt liv låtit bli att lyssna på den så jag blir helt förvirrad ibland. Hur känns det att vara sjuk? Behöver man känna efter eller vet man? Jag har aldrig lyssnat på det tillståndet så jag tror att man är sjuk först när man inte orkar gå upp ur sängen. Allt annat är friskt. Jag har använt alla förkylningsdämpande man kan få tag på från apoteket och på kvällen druckit alkohol. Det är så jag jobbat tidigare. Nu försöker jag lära mig att veta vad som kallas sjuk nog att inte gå till jobbet. Det är en utmaning!

@Andrahalvlek 1345.... den är nära! det är ju flera år =)
det är väl verkligen grattis!

jag är tacksam över att jag slutade igen - det känns som det inte hänt något, men när jag läser i gamla dagböcker, som jag gör ibland ser jag ju hur livet såg ut tidigare. mkt mer rörigt. nu mår jag ibland crap, men kan antingen acceptera det, eller bryta ihop, men det blir hur som kortare tid då inte alkoholen förlänger eländeet. uppsidan som alla pratar om - att bli social o prata, tja. den vet jag inte om jag någonsin haft nytta av. och om jag nu är på en middag eller fest där andra börjar bli lite glada i glaset efter en stund kan jag vara med och prata ändå, och när de vill mer, dra vidare eller blir för söliga o sluddriga då har jag inga ogiltiga ursäkter för att gå hem, utan tackar för mig

Ja det strider mot mina inre värderingar. Det som svider mest är att rektorn inte ens bemödat sig med att fråga hur jag mår. Det är polisanmält av mig men det kommer ju läggas ned dels pga elevens ålder och dels pga att brott inte kan styrkas. Kommer ju stå ord mot ord. Vi har en rektor som tycker synd om elever och att allt ska lösas med prat, prat och åter prat. Igår gick jag en sväng. Kom till ett järnvägsspår. Tänkte att det vore skönt att bara lämna allt. Ställa sig på spåret och ta en smäll till. Det vågar jag naturligtvis inte. Dels så har jag familj att ta hand om/vi tar hand om varandra och de behöver mig och sedan är det otroligt fegt att tänka på sig själv när man har en familj. Sedan är jag nog inte den typen som skulle kunna göra något sådant. Ska skicka in en anmälan till skolinspektionen.

@Andrahalvlek Det är svårt att förlåta det som hände under uppväxten, det är en sorg. Det är sorgligt att föräldrarna inte kunde ge en bättre situation. Men det är som det är med det. Går inte att förändra. Det som går är att förändra det man bär med sig i form av olika personlighetsdrag. Jag har börjat identifiera sånna som jag skapade som barn. Som att agera ut i affekt eller olika rädslor. När jag grävt i min uppväxt har jag fått syn på vad det kommer ifrån och försöker tänka först innan jag agerar. Lokalisera vad det är för öm punkt det egentligen handlar om när jag blir arg eller rädd. Många gånger handlar det om att jag känner mig kränkt men motparten är inte ute efter att kränka utan bara säga sin syn på saken. Med min växande självkänsla är det lättare nuförtiden att inte gå igång på saker i vardagen utan istället säga att jag behöver fundera en stund innan jag svarar. När jag blir rädd försöker jag andas djupt för att få se på vad jag är rädd för, låta mig känna rädslan och ser då att det inte är så farligt som kroppen reagerar, den reagerar enligt gamla spår och hjärnan kan snurra igång men med hjälp av andningen kan jag ofta återta kontrollen över situationen.
Kram

@Himmelellerhelvette Det dåliga samvetet tror jag inte att man kommer ifrån tyvärr. I alla fall om man har sina empatiska förmågor intakta. Men man får inte låta det dåliga samvetet styra. Till slut måste man sätta ner foten. För att freda sig själv.

Min mamma berättade hur hon lång tid efter min pappas död satte sig kapprak upp i sängen mitt i natten: ”Hur kunde jag säga så?” Hon hade dåligt samvete för hur hon skällde på honom när han var full.

Det blir så bakvänt alltihop. Men man måste låta förnuftet styra. Göra det som är bäst för en själv - bryta helt eller tydligt bestämma exakt vad man ska hjälpa till med och inget mer.

Samtidigt måste man inse att det dåliga samvetet kommer att följa en länge, men man behöver inte agera på det. Istället se det som en illa omtyckt gäst som då och då gör en sällskap i sängen. Vända ryggen till, men ändå ligga kvar och försöka somna om.

När våra föräldrar dör tror jag att alla plågas av delvis dåligt samvete. Kunde man gjort mer? Borde man förstått tidigare? Det ingår liksom i paketet, på samma sätt som man oroar sig för sina barn i samma stund som de börjar växa i magen.

Jag vet med mitt förnuft att jag har gjort och gör mer för min mamma än vad som kan krävas av mig. Jag väljer medvetet att begränsa vårt umgänge. En dag varje eller varannan vecka är fullt tillräckligt, och max några timmar i taget.

Det som skaver mest i mig är min barndom/ungdom, att jag inte riktigt kan förlåta henne för att hon försummade mina behov helt. Å andra sidan vet jag att hon inte kunde göra bättre, varken just då eller nu. Hon är inte jag, hon tänker inte som jag alls. Hon är inte heller lika handlingskraftig och hennes självkänsla är dålig.

Kram 🐘

@miss lyckad Så gott det låter❤️ Allt gott t dig❤️

@vår2022 Jättebra liknelse. Nej jag ska inte bära hennes eller någon annans skuld. Jag tar ansvar för mitt liv och vill göra det bästa av det. Tack igen❤️

@Andrahalvlek Vilken fruktansvärd ångest att han dog så snart därefter och det är väl så vi medberoende fungerar. Som du satte stopp inför julen för du drog din gräns men sedan ändå fick dåligt samvete. Det ska ju inte behöva vara så. Vi ska inte få dåligt samvete för att dom inte lyckas ta tag i sina liv ändå blir det så. Jag önskar verkligen att jag slipper dåligt samvete den dagen min mamma går bort.
Jag kan också önska att jag drog en gräns tidigare men jag måste förlåta mig för det. Jag kunde inte/viste inte bättre då. Samma som med att jag drack egentligen. Vi har dragit våra gränser för vårt eget drickande senare än vi önskat också men vi måste förlåta oss själva även där för vi viste inte/kunde inte bättre förut.

Som jag tänker nu kommer jag också känna att jag kommer tycka att hon äntligen får frid men man kan ju inte förutspå hur man kommer känna när dagen kommer. Det jag redan sörjer är att hon behövt leva ett så hemskt liv.

Det är skönt att du skriver att din pappa ändå testade med hjälp av beroendeenheten men ändå inte klarade det. Jag har trott att om min mamma bara tar sig dit så blir hon drogfri men inser när du skriver så att det bara är en fantasi, en dröm.
För vissa spelar det ingen roll hur mycket dom förlorar, det verkar inte finnas någon botten djup nog. Det är sorgligt. Varför är det så?

@Amanda L Det är så skönt att höra andras livshistorier, så viktigt att kunna dela detta och förstå hur hemskt medberoendet är. Jag känner igen mig i typ allt du skriver. Man vänder in och ut på sig själv för att försöka få föräldern att må bra, komma vidare i livet. Få ett liv värt att leva. Det jag övar mig på att känna nu är att jag har gjort så mycket för min mamma att jag inte ska behöva känna varken skuld eller annat för att jag nu drar en tydlig gräns. Jag tycker att jag med gott samvete kan säga att jag försökt.
Tänk va oerhört konstigt det är egentligen att ens föräldrar låter sina barn bli deras som deras föräldrar.
Det är mycket lättare att se någon annans situationer än sin egna. När jag läser det du skriver tänker jag att du inte ska behöva kämpa så för din mammas mående och så slår det tillbaka på att jag alltid gjort detsamma. Det måste vara sånt som får oss att få mer insikter, att ta del av varandras berättelser.
Allt vi tagit med oss från barndomen och hela vägen, alla känslor vi tryckt ner har vi inte kunnat hantera, vi har inte från början förstått att vi flytt från känslor och trauman utan vi har bedövat det istället, på olika sätt och sedan fastnat i alkohol. Jag är så glad åt att vi lyckats vakna upp tillsist och nu tar tag i allt vi inte tidigare kunnat hantera. Jag är så tacksam över att ha funnit nykterheten. Samtidigt är jag livrädd att halka tillbaka men jag tror det är bra att vara rädd för det, det håller mig på banan. Jag vill aldrig glömma hur det var för mig innan jag slutade dricka för dit vill jag aldrig tillbaka.

Kram till er alla tre❤️

@miss lyckad låter härligt! Grattis!

@Daemon Dåligt här med. Förkyld idag när min favorittävling går av stapeln; Greenkeeperns hämnd.
Då drars alla maskiner ut och står i vägen på fairway, på någon tee får man bara slå ut sittande på en pinnstol, vattensprinklarna sätts på lite då och då så att spelarna får sig en dusch. På någon green ligger redan hundra bollar, på en annan är hålet placerat i en backe eller under en låda med en liten ingång! Jag tycker det är jättekul, (eftersom jag har så svårt annars?) men nu ligger jag här och snyter mig istället.:)

Det är längesedan jag skrev nu. Livet rullar på. Ofta har jag en hel del att göra, både med huset, resor och annat. 😅. Det andra är en ungdomskärlek jag har börjat träffa. Det känns toppen. Vi har kvar kemin sedan ungdomen. Han var min första kärlek. Så nu när vi träffades hade vi inte varit tillsammans på över 40 år! Vi har dock träffats på en tillställning för 23 år sedan. Det är lätt att prata med honom för att han känner min familj och jag känner hans. I början så pratade vi en hel del om missbruk och beroende. Vi har även kollat på sådana dokumentärer ihop. Jag tycker det är intressant. Vi träffas på helgerna, för han bor en timma från mig. Vi plockar svamp, bastar, lagar mat, och pratar. Jag känner mig väldigt trygg med honom, det har jag alltid gjort. Han tycker mycket om min hund, vilket är jätteviktigt. Alla runtomkring är glada för vår skull. Renoveringen är fortfarande inte klar, köksbänken har anlänt, men snickaren har varit sjuk. Det ordnar sig. Livet känns väldigt harmoniskt, och jag ser på framtiden med ljust sinne. Önskar alla på Forumet allt gott❤️

@Himmelellerhelvette och ni andra som skrivit om detta med föräldrar. Jag fortsätter här, trots att det kanske är lite fel tråd. Hoppas ok.
Just det där att ge råd, känns så omöjligt, men jag tror du har något på spåren när det gäller att avgränsa din tid och dina tankar, Himmelellerhelvete.
Jag växte upp med en ensamstående mamma som ensambarn. Hon jobbade kväll vilket betydde att jag skötte mig själv från det jag var sju. Värmde eller lagade mat, la mig, gjorde läxor. Jag var rädd för att somna ensam, men var tvungen.
Min mamma tror jag led av depression under långa tider, hon kunde aldrig prata med mig om mina upplevelser, hon var hypokondriker och använde sina sjukdomar för att hålla mig kvar. Hade hon fått så hade hon bott ihop med mig hela livet. Så från ganska litet intresse, ville hon senare ta över mitt liv.
Hon gav mig ständig ångest och dåligt samvete, skam. En period stängde jag dörren helt. Hon var inte välkommen, men jag fick såklart aldrig förklara varför. Hon klarade inte av att höra något eller diskutera något alls.
Hon hade svårt med vänner, de hade alla fel och avpoletterades. Samma sak med släkt. Hon hade inte haft någon lycklig uppväxt alls, så det fanns orsaker.
Hon blev alltmer ensam. jag försökte tipsa om olika saker, men det funkade aldrig. Hon var för misstänksam mot människor eller så var de fantastiska – en tid...
Till slut gav jag upp. Kvar fanns en social fobi som dök upp i tidiga tonåren, alkoholen för att dämpa det och ett evigt dåligt samvete. Det var bara det att jag visste att jag skulle dö om jag stannade eller lät henne dirigera mitt liv.
Hon försökte till och med ta över mitt barn – och lyckades delvis.
Jag skriver nu vad jag kände och bara från mitt håll. Såklart försökte hon ibland, men det blev oftast på fel sätt.
Eftersom hon aldrig lyssnade på mig. Jag kände mig aldrig vuxen.
Nu har hon varit död i 20 år och jag har fortfarande dåligt samvete trots att jag VET att jag var tvungen att ha henne på avstånd för att stå ut, för att klara mig.
Vad hade jag gjort annorlunda idag? Kanske just det du beskriver, avsatt en dag i månaden för middag och sedan inget mer. Varken tankar eller oro. Kanske hade det funkat.
Det är att inse att det inte hjälper att vara medberoende. Jag försökte få henne till både doktorer och psykologer och sammanhang där hon kunde träffa andra människor. Men i det stora hela så VILLE hon inte.
Hon var livrädd för kritik. Kanske alltför sårad, även av mig.
Det lilla jag lärt mig att man kan inte hjälpa den som inte själv vill eller hjälper till. Det kan i värsta fall betyda att man själv går under. Men inte heller det kommer att hjälpa. Ibland måste man välja livet. Sitt eget liv.
Jag gjorde det och har nu äntligen blivit fri från både alkoholen och social fobi. Men jag kämpade.
Kram & hoppas du kan finna en lösning som funkar för dig.

@Himmelellerhelvette Usch, det är så himla svårt att råda. Men jag kan säga att jag förstår hur jobbigt du har det. Jag sa till min mamma i alla år att hon skulle separera från min pappa. Hon svarade då: ”Då hamnar han på parkbänken”. Själv bröt jag totalt med min pappa när han inför mina barn betedde sig rejält onykter. Vi snackar ragla och sluddra dagtid. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde freda mina barn.

Jag ringde upp honom och sa att han inte var välkommen hos oss förrän han på allvar tog itu med sina alkoholproblem. Han blånekade, han hade inga alkoholproblem. Då sa jag att han inte var välkommen hos oss mer. Detta var i september år 2001. Inför jul ringde han mig och sa att han och min mamma tänkte hälsa på till julen. ”Har du tagit tag i dina alkoholproblem då?” Han blånekade igen. Han hade inga problem. ”Då kan du hälsa mamma att hon får komma själv, du är inte välkommen.”

Och min mamma kom själv den julen, hon körde i snöstorm 30 mil ner till oss. Måttet var rågat även för henne, hon var så arg på honom att vi knappt kunde fira en trivsam jul alls. Mitt dåliga samvete plågade mig oerhört mycket. En månad senare var min pappa död. Söndertrasad lever. Om jag bara hade vetat hur sjuk han var så hade han förstås fått fira en sista jul med oss. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint i många år just vid juletid. Men jag visste inte.

På begravningen sörjde jag inte hans död, han hade äntligen fått frid från sina plågoandar. Det jag sörjde var att jag inte hade ställt ultimatum tidigare, medan det fanns en chans för honom att bli nykter. Han hade slutat dricka så många gånger - och börjat dricka igen lika många gånger. Han trodde inte på sin egen förmåga, han visste att han skulle dö av sitt missbruk. Han såg ingen återvändo. Han visste hur det skulle sluta.

Min pappa hade fått en massa hjälp av missbruksvården under årens lopp, men varje gång började han dricka igen efter en tid. Det är också förbannat sorgligt, att det är så himla svårt att nå fram till dem. Men som anhörig kan man bara göra en sak: Sluta möjliggöra fortsatt drickande genom att säga ”stopp, hit men inte längre”. Drickandet måste få svåra konsekvenser för dem, först då finns motivationen att sluta dricka.

Kram 🐘