Senaste kommentarerna i forumet

Mrx mår inte bra just nu. Det är nästan 3 år sedan jag fasade ut SSRI medecin som jag käkat i 20 års tid. Min GAD och panikångest har vaknat till liv igen och jag har inte kunnat hantera min ångest. När panikångesten drar igång blir jag helt paj som människa. Det ligger en familjkonfikt och skaver hos både mig och frun. En av våra döttrar vill inte prata med oss. Vi får inte träffa våra barnbarn som vi har haft en bra relation till. Dottern tycker vi lägger oss i för mycket men från våran sida handlar det om omsorg och kärlek. Allt är så sorgligt. Jag har fått problem med sömnen. Jag har fått Atarax utskrivet av min husläkare. Jag har valt att göra ett total stopp för alkohol haltiga drycker just nu. Jag vet att av erfarenhet att alkoholen triggar ångest väldigt mycket. En dag i taget 😎
/Mrx

@vår2022 Jag kan också känna att jag som yngre tog efter min mammas beteende liksom du skrev om här lite tidigare. Jag jobbar också på att ta mig ur det, för det där med offermentalitet kommer det inget gott ur.

@Geggan verkligen fint att se att du och din syster har skapat något så bra och att ni har brutit det dålig arvet. Inspirerande läsning :)

@Daemon Självklart! Du är hedersmedlem! ❤️😎❤️

Tack snälla @vår2022 och @Se klart ❤️
Det satt hårt och var förlösande att skriva om, tack för er respons, det hjälper mycket och vissa ord fastnar som det med att känslorna är omogna för att det är det lilla barnets i mig känslor, det tar jag med mig❤️

Kram

@Se klart tack! Typiskt nog började det precis regna! Håhå. Nå, jag hinner nog med under den vecka som är kvar! Bra med lite vatten!

Idag är det 1 år och 9 månader som nykter eller 638 dagar😁. Våren 2022, som var mitt första mål, och våren 2023 har passerat. Min tacksamhet över att jag slutade dricka har jag ofta skrivit om och om hur det har förändrat mitt liv totalt. Jag har fått eller skapat mig ett liv som känns meningsfullt och värt att leva. Det går ibland upp, ibland ned, det är stabilt och balanserat, det utvecklas och det går framåt. Det är spännande och intressant och jag är nyfiken på livet. Jag är författaren av mitt liv och skriver en sida i taget. Ibland kan jag påverka händelseförloppet, ibland inte. Jag får skruva om och finna olika lösningar och leva en dag i taget. Dagarna är ofta sig lika, men det finns ändå en nyans i varje dag om man tittar efter noga.

Ha en fin tisdag!❤️

@Andrahalvlek precis. Minns fortfarande mammas uttalande till mig för ca 15 år sedan: du har förstört mitt liv! Ja jösses vad det har hållits på.

Framåt, det är verkligen helt rätt namn på din tråd @geggan. Vad härligt det låter och skönt att alkoholen inte ens finns där som en lite irriterande mygga i ögonvrån.
Det är något, detta med att ta hand om en plats, och inte bara städa för idag- utan ordna så att det blir bra på sikt- små eller stora planer. Jag/vi är rätt så engagerade i vårt sommarställe som snarare är som ett andra hem, och jag klurar som du på hur barnen ska lösa det i framtiden, men att skapa goda förutsättningar. Men det är ju också för vår skull, det är ju vår gemensamma plats ett antal år till.
Fortsätt att njut av dina dagar med solen i ögonen! Kram

@Se klart Vad fint du beskriver detta💕. Det jag kan känna idag med min mamma är försoning och medkänsla. Det gör jag för att jag försonats med mig själv och känner medkänsla med mig själv. Mitt hat och mina andra starka tankar har jag tagit udden av via min medkänsla med mig själv. Jag ger inte dessa känslor makt i mitt liv längre. Jag tror att mitt förändrade förhållningssätt till mig själv syns utåt, min mamma ser det. Hennes projiceringar när inte ut hos mig. Det har påverkat henne att ställa om. Jag brukar säga till henne ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”😁. Jag kan se det goda i henne och det goda hon gjort/gör för mig, att hon verkligen vill och försöker gå framåt. Att tänka gott och känna att jag bryr mig om henne och älskar henne. Det är det som hon är mest rädd för, att bli lämnad och hon går då i försvar på ett destruktivt sätt både för henne själv och för andra. Det är där hennes trauma sitter, att bli lämnad och att inte vara älskad. Så jag visar vägen för henne genom att känna medkänsla och försonas med mig själv. Genom att ha blivit nykter har detta varit möjligt, det är i en nykter hjärna och kropp som man kan finna detta om man tillåter det och söker efter det. Terapin har visat mig vägen och gett mig verktygen❤️

@Vjlo Ett gammalt avsnitt om metatänkande var en ögonöppnare för mig! Nummer 83 från 2021-05-24.

Kram 🐘

@Geggan Så fint att läsa hur mycket fint du har omkring dig. Handmade. Du har skapat detta, ihop med dina kära. För dig, för er, för framtiden. Arvet efter er mamma har ni brutit med råge. Missbruk kan se ut på olika sätt, men offermentaliteten är densamma.

Kram 🐘

Idag har jag varit här på sommarön i fem veckor. Regn bara två små pass på hela tiden, det är mycket torrt. Idag skall jag gå hjälp av min bror att få till de svåra kanterna på det nya däcket. Det är ursågande för stolpar o annat svårt. Varvar med mormorstimmar med fyraåringen. Snart kommer kusinerna. Morgnarna är det mest fantastiska, frukost i sängen i full sol o utsikt över havet. Alkohol finns inte på kartan, syrran slutat dricka pga riktigt dålig mage. Jag är ju i ett annat land, mitt gamla hemland. Också det är härligt. På fredag blir det den årliga träffen m gamla klasskamrater som också sommarbor här. Det blir vin, men jag känner mig trygg. Glad för att min syster o jag skapat så mycket fint här, små gäststugor, många fina uteplatser, blommor mm. I kontrast till mamma som aldrig lade två strån i kors. När hon var här låg hon i sängen och åt smörgås. Fet och orörlig. Deprimerad såklart men ganska jobbigt var det. Under rätt många år hade jag ett annat ställe. Men nu är jag tillbaka. Få se sen hur nästa generation kan samsas, de är ju ganska många. Glad över min nykterhet och också varje dag över mina minus 17 kilo, som gör mig så mkt rörligare. Inser hur svårt det är, har flera väninnor som kämpar o hela tiden misslyckas. Jag körde helt enkelt på ett järnhårt beslut, samma som hållit mig nykter. Önskar alla fortsatta fina dagar. 🐳🐝😎

@Andrahalvlek 🤭😞 Viljan att hinna träffa o umgås är ju stor, men du har ju rätt... det blev en automatisk paus på något sätt... dels av vädret och som sagt lite av orken....

fick min dos fylld igår - jag sprang på några av mina grannar - pratade lagom mkt där, sen på kvällen en stund på ett enkelt möte i kyrkan, där det finns utrymme att sitta och prata (det är inget lett möte med någon som leder/talar, utan det finns plats för alla att prata).

idag ... tja, ska ju hålla min träningsrunda.

fördel med det digitala är att jag kunde leta upp närvaropodden (det finns två avsnitt från i år), så jag kunde adda den till min podcastapp, så den dyker nog upp sen någon dag jag har tråkigt/är nere.

tjing

Ps! Vad modig du är

@himmelellerhelvette.. vad långt namn du har..🤗
Stora steg är det att skriva ner, precis som du gör. Det är stora steg för nu och detta kommer ta dig i en riktning där det blir möjligt att leva vuxet, med gränser och kärlek till dig själv. Det tar tid som du vet och eftersom själ och tankar inte riktigt är synkade i såna här processer kan det vara bra att lite i taget komma till insikt. För mig var insikten om saker kring min och min mammas relation så hisnande att jag ibland hade svårt att gå när jag fick ut från terapeuten. Hon påpekade också det, att när man växlar perspektiv mellan barnets (ouppfyllda) önskningar och insikten om vad dwt blev. Då rör sig marken lite under en. Men den stillnar, jag lovar dig.
Du har dock själv att tacka för så mycket, precis som du också ser. Och om många år kommer du säkert att hitta små delar av din mamma- i dig- som gjort den till den fantastiska person du är.
Du har ett för tungt lass med att parera, tro, hoppas, önska. Ställ av det för en liten stund bara för att känna hur det känns i axlarna. Och för att inse att det är möjligt. Lita på processen, var inte rädd, det behöver man sällan vara som nykter för det värsta har redan hänt. Nu ljusnar det. Kram 🥰

@Amanda L Jag har inte heller några planer på att börja dricka alkohol igen. Får man vara med i klubben? 😍

@Geggan Jag har pratat mycket med mina barn om min relation till min mamma. Först när de själva började se det och fråga om det, i vuxen ålder, att mormor beter sig knepigt ibland. Har inte velat påverka deras relation med henne. Jag känner att jag har en helt annan relation med mina barn, de får säga vad de tycker och tänker utan att jag beter mig som ett offer. De har också lärt mig så mycket om livet. Min man är också ett så oerhört bra bollplank till mig och vi pratar ofta om hur vi på bästa sätt ska stötta våra barn så det blir starka och självständiga och hur vi två ska stötta varandra på bästa sätt. Jag kan känna igen att jag som yngre tog efter min mammas beteende, men har jobbat med mig själv så många år för att få självkännedom, gått i terapi fått ökad förståelse och kunskap för att bryta det beteendet. Det finns där, men jag kan bryta det och det försvinner mer och mer. Nykterheten är också en process i att bli självständig, hela sig själv och hitta hem till sig själv. Den har gjort allt möjligt och till att kunna hantera livets svårigheter.

Var modig och fråga din dotter hur hon tänker och känner. Om ni kan prata om det och skapa en förståelse för varandra kommer ni även att komma närmare varandra. När min dotter blivit arg på mig har jag frågat henne varför och att hon måste berätta för mig, för jag vill förstå och jag vill lära mig och veta om jag kan göra på annat sätt. Det har blivit bra samtal❤️

@Himmelellerhelvette Det gör absolut ingenting, tvärtom är det ett viktigt ämne som vi diskuterar och har gemensamt. Jag tycker du är så otroligt modig som berättar om detta. Det sitter så djupt inom oss och det är en sorg när mammarelationen inte är bra och destruktiv. Det finns en skam också i det för mig. Jag har också idealiserat min mamma och var rädd för att hon skulle dö när jag var yngre. Mina föräldrar skiljde sig när jag var runt 9 år och hon fick hela ansvaret själv för mig och mina syskon. En frånvarande pappa som ofta drack. Min mamma har slitit hårt för att vi ska ha det bra och hon har varit en trygghet också. Men som vuxen har jag kunnat se det med andra ögon och ett utlöst bråk för flera år sedan skapade distans och djupt sårade känslor. Jag kunde se mönster och mitt medberoende tydligt som jag berättat om.

Innan jag slutade dricka helt och gick till psykolog var det just min relation till min mamma som jag bearbetade. Den var riktigt infekterad då utlöst av det senaste bråket. Det tog hårt på mig och vår dåliga relation påverkade mig så mycket. Jag gick till psykologen och ville prata om min skam som jag burit på i alla år, vår relation. Det var svårt att prata ”illa” om henne, eller egentligen bara mina äkta känslor som jag hade för henne. Bara att säga det högt att jag ibland hatade henne, inte kände kärlek för henne gjorde ont. Jag var så van att skydda henne och trycka ned mina känslor. Jag slutade dricka efter att jag varit hos psykologen två gånger och berättade om mitt alkoholberoende för henne. Vi fick börja om för det fanns en elefant i rummet då jag inte varit ärlig och det kände hon. Gick hos psykologen typ 15 gånger om jag minns rätt och det handlade uteslutande om denna relation, att jag även slutade dricka i samband med detta gjorde det möjligt att nå mina äkta känslor, få fatt på dem och kunna bena ut och bearbeta. Jag är glad att situationen har förändrats, att hon kanske har förstått att det är hon som förlorar mest på detta. Vi får se men det känns rätt bra just nu.

Din situation är oerhört svår och jag förstår att den tar musten ur dig. Jag tänker ändå att det är bra att du sätter ord på dina känslor och får ur dig allt. Inte låter dem gro inom dig. Du har rätt att få känna som du gör, du har rätt att få vara ledsen. Du har inte fått det som du som barn har rätt till att få och du ska inte behöva vara mamma till din mamma. Du har rätt till ett eget liv där du mår bra❤️ massor av kramar och fortsätt skriv om du vill om detta, jag lyssnar❤️

Förlåt @vår2022, jag har invaderat din tråd inser jag nu! Blev så uppe i alla känslor och trodde jag skrev i min egen tråd.

Kram❤️

@Amanda L nej, men jag läste i ett annat inlägg om den boken & har laddat ner den. Du har rätt, jag tycker den verkar jättebra! 😃 men tack för att du tänkte tipsa mig. Tar emot alla tips & råd som jag kan få 🤗

@Geggan Man kan nog lätt föra vidare om man inte som vi insåg att vi måste sluta dricka. När jag drack var jag mer instängd i mig själv, jag tror säkert att mina barn känt av att de inte synts vid flera tillfällen då jag var väldigt självupptagen när jag drack. Jag hade alltid något jag skulle göra eller filmer att fly in i. Jag ville inte visa för dom att jag var berusad därför såg jag till att vara upptagen i hopp om att de inte märker något. Jag är så oerhört tacksam över att jag tillsist tog tag i mig själv innan det gick åt helvette. Jag backade från stupet, något inom mig hade viskat i många år att jag gör fel men gång på gång lyckades jag förneka det för mig själv. ”Så illa är det ju inte, jag har ju familjen, huset, jobbet, körkortet och ekonomin, ligger inte avdäckad, spyr inte, beter mig inte konstigt, jag blir tyst. Jag är en lugn drickare, gör inget väsen av mig utan håller mig för mig själv, det är inte så farligt”
Tackar rösten inom mig som fortsatte viska, tackar ångesten som hela tiden påminde mig om att jag gör fel. Tackar mig själv för att jag alltid tyckt om träning som hållit mig på banan någorlunda även när jag drack. Tackar min kropp för att den gav mig olika signaler på att den inte mådde bra så att jag gick till läkaren som tyckte jag skulle testa att vara alkoholfri i tre månader , tackar forumet och alla underbara människor som fått så ofantligt många pusselbitar att falla på plats. Tackar mig själv för att jag tagit åt mig av allt ni skrivit och att jag tycker om att läsa på om allt så jag kan förstå mig själv och olika processer i livet.

@Ken79 Hej i din tråd :-) Ett bra beslut tycker jag. Man behöver börja någonstans och nu har du satt upp ett mål. Toppen!
Ha det fint!

@Se klart Det låter helt rimligt, mina känslor är omogna eftersom de föddes redan som barn, det är det lilla barnet i mig som vill ha sin mamma, som aldrig givit upp hoppet om att få ha sin mamma. Tankarna och intellektet har börjat förstå att jag inte behöver henne längre. Jag är vuxen och har en egen familj och har aldrig haft någon frisk relation till henne. Det är bara mina gamla känslor som lever kvar i mig, ett barn behöver sin mamma men när jag nu aldrig haft henne, hon har aldrig varit ett mamma-material. Hon har bara titeln inser jag att jag inte behöver henne till någonting, hon är bara en dröm om vad jag har önskat mig att hon ska vara. Det är hon som behöver mig och hade hon varit som en mamma ska vara hade det varit en självklarhet att hjälpa för hon är en mamma som gjort allt en mamma ska men hon har bara varit något som jag levt med ångest över i hela mitt liv. Jag har till och med höjt henne över skyarna till att vara det jag behöver när jag var ung. Var helt förblindad. Blev någon påhittat när jag var liten som jag sedan på något märkligt sätt trodde var sant. Att hon gör allt för mig men hon gjorde inget. Det förstår jag nu. Det är bara ett barns förvrängda känslor som blir helt konstiga när man växer upp med en sådan förälder.

Tack @vår2022, jag blir så glad för din skull att du lyckades dra gränsen och hålla fast vid den och att det fick din mamma att förstå att hon behöver acceptera dina gränser om ni ska kunna ha en relation❤️

Jag har försökt sätta gränser, ett tag bröt jag kontakten för att jag verkligen inte orkade. Men i våras kände jag att nu är jag stark nu ska jag göra allt jag kan för att hjälpa henne. Jag gick åter in i önsketänkandet om att jag kan rädda henne. Om jag bara hjälper till med allt jag förmår så kommer det gå bra denna gången. Men efter ett par månader var det kört igen och jag fortsatte lyssna och blev utnyttjad. Jag blev så besviken, vid ett tillfälle kom hon spontant och jag tänkte att det är ju underbart om hon kommer bara för sällskapet men hade en svag förnimmelse om att det var något hon ville ha från mig och så var det. Jag har trott att hon vill söka hjälp för sitt beroende, jag vet inte om det är hon som fått mig att tro det eller om det bara varit min längtan som jag haft sedan barnsben. Har till och med trott att om jag köper en stuga åt henne långt bort från där hon bor och en hund så kommer hon bli drogfri och lycklig och leva i harmoni. Denna barnadröm, när jag var liten hade jag samma dröm om att jag och hon skulle bo där med våran hund. Det är så sorgligt. Jag har tänkt att det inte är hennes fel, hon växte upp under dåliga förhållanden och livet har alltid varit svårt för henne. Stackars henne som haft det så svårt. Det blir nu mer och mer tydligt för mig att jag inget mer kan göra för jag orkar inte mer. Jag måste göra mig fri. Har alltid varit så rädd att hon ska dö och varje gång jag sätter en gräns tänker jag att det är nu hon dör. Lever då med ångest ända tills hon ringer. Hon var inte död. Hur många gånger jag känt det är oräkneligt. Varje gång jag sätter en gräns får jag dåligt samvete och tänker att nu mår hon ännu sämre för att jag sagt sådär. Jag tror att jag skapar henne ännu mer smärta och så är det nog. Men jag måste komma ur medberoendet. Jag har till och med börjat tänka att det skulle vara skönt om hon dog så jag slapp allt men det jag förstår nu är att jag nog tänkt så för att det skulle kännas lättare än när jag drar gränser. Det är hemskt. Man får inte önska att någon annan människa dör! Men jag önskar inte att hon dör jag önskar att hon kan få frid, frid genom ett uppvaknande eller frid genom att dö i sömnen och då äntligen få slippa allt hon går igenom. Hon tror på sina vanföreställningar, att dom är på riktigt och blir rädd och förtvivlad för att ingen tror på henne. Det är fruktansvärt att se på när en nära mår så fruktansvärt dåligt och det finns ingenting jag kan göra men jag tror det ska hjälpa om jag lyssnar och ger råd, samtidigt tror jag inte det hjälper, vet inte. Hon är aldrig intresserad av att höra om mitt liv. Om hon någon gång frågar något och jag svarar kommer hon på något hon kan prata om i det ämnet och fokuset från mig glider fort tillbaka på fokus där hon pratar och jag lyssnar. Jag tänker då att hon har så få att prata med så jag ska vara snäll och låta henne prata.
Jag önskar att hon kan få frid från sitt lidande och jag önskar att jag kan få frid och inte längre känna att jag har ansvar över henne.