Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan!
Jag känner igen en del av det du beskriver. Men det är tyvärr inte av den positiva arten för jag ser en hel del varningssignaler i din beskrivning.

"Jag skadade ingen och körde på otrafikerad väg"
Är en tydlig varningssignal om att du inte tar situation riktigt på allvar. Sen att du skriver att du har alkolås och dricker EN öl nu och inte har problem med det, men vad händer när alkolås är borta och arbetsgivaren får reda på ditt snedsteg och i värsta fall blir av med jobbet? Du beskriver att du lever ditt liv som "vanligt" är också varningssignal för mig.

Att du har kniven mot strupen genom att hålla dig till enbart en öl åt gången pga av alkolås i bilen är inget konstigt, men varför dricka en öl när du i själva verket hade svårt med just detta?
Du utmanar verkligen dig själv och är precis som du beskriver dig själv, som en "ticking bomb" . Skillnaden är just alkolås, MEN du vet att det är inget som varar för evigt utan är borta ur bilen när din spärrtid är över.

Du beskriver dig själv som att du ej faller under den typiska alkoholisten. Är även det en ursäkt och ett sätt att förmildra den händelse som trots allt åkte dit på en fyllekörning.

Alla s.k försvar i våra beskrivningar till våra förhållanden till alkohol är en varning om att du och jag är på helt fel spår.

Jag är nykter alkoholist och känner tyvärr igen din beskrivning alldeles för väl. Jag "föll inte heller under den vanliga alkoholisten"
Den vanliga alkoholisten sitter i hemmet och dricker sin alkohol och sköter om sitt arbete. Dom andra bänkalkisarna är några enstaka procent. Sedan har vi hundratusentals som som är dom riktiga alkisarna som lever sina liv och betalar räkningar, sköter sina jobb ända tills vi börjar tappa greppet...

@Andrahalvlek Det var inte riktigt så som du tolkat det som jag menade. Men vet du, jag släpper detta nu. Jag får landa i att jag inte kan sätta ord på det. Känslan jag menar är väldigt tydligför mig o det räcker gott så!
🍃🌟🌸

@Sattva Det vi verkligen vill göra blir ju integrerat i våra liv över tid, man väljer det framför annat helt naturligt eftersom det ger så mycket. Så är det med Emil. Idag är det tre månader sedan han flyttade hem till mig. Allt vardagligt med honom sitter numer som en smäck, och jag har även taggat ner lite på träningen. Försöker göra det korta stunder ihop med något annat istället. Jag vill inte känna press på prestation. Och blir jag lugnare inför det så tror jag att han naturligt blir lugnare också.

Sen tror jag att det mesta vi gör kan kräva en inledningsfas då vi måste skriva i kalendern eller ställa larm i mobilen för att det ska bli gjort. Att det kan ta lite tid innan vanan känns bekväm och naturlig, hur gärna vi än vill genomföra den från början. För mig är det hjälpsamt att mobilen piper, för då slipper jag gå runt och tänka på det.

Kram 🐘

Oj vad många korrfel denna morgon.
Jobbar hemma- och än så länge har jag haft en mycket vilsam för att inte säga lat morgon, men nu sätter jag igång här från min hörna.
Jag upplever att det är en sån otrolig lyx att få jobba hemifrån två dagar i veckan. Måndag kan jag starta veckan lite lugnt- fredag kan jag avsluta den med att hinna handla, packa ihop katterna och annat till landet.
Denna helg är min man bortrest på tjänsteresa och jag överväger att åka själv till landet- men det är en körning jag inte gjort tidigare på egen hand.
Ikväll ska jag i vilket fall på aw med lite kompisar, så jag bestämmer mig imorgon.
Ha en fin fredag nu! 🌸

Ja vi har varit såna slavdrivare- @himmelochhelvete
Jag har också jobbat mycket med detta, övat och övat.
En härom dagen kom bara insikten om att det var tyst i det där oförsonliga hörnet. Tid är en faktor vi ibland glömmer bort- men att låga tid gå är faktiskt otroligt läkande.
❤️‍🩹❤️‍🩹

@Se klart Jag har också funderat en del på rösten som driver mig. Att den är så träng. Letar fel på mig. Jag har länge övat på att betrakta den och förändra den till en snällare röst. En som inte ställer så mycket krav utan känner efter vad jag orkar och vill. Det blir lättare ju mer jag övar och jag har blivit väldigt mycket snällare mot mig själv.

Kram❤️

@Torn Det är underbart att slippa all oro och stress. Det är som natt och dag när jag jämför för ett år sedan och nu.

Jag tycker det är spännande att iaktta alla invanda mönster i mitt beteende. Ibland kan jag tro att jag lyckats ändra allt och självkänslan är på topp men så hamnar jag i en situation jag inte utmanats i än och kan reflektera över att det är ett gammalt mönster som jag behöver träna på att göra om, istället för att få panik kommer jag på att detta är en ny sak att träna på.

Kram❤️

@Se klart "Annars växer vi bara på utsidan", de orden var så mitt i prick på vad jag menar! Att man kan ha strategier och åtgärder för precis allt, men är det inte i samklang med det inre så växer man bara på utsidan.
För mig fungerar det så, att det jag inte behöver lägga yttre press på ska hända i drt jag gör, det är integrerat i mig o tar därmed inte så mycket energi, är hållbart. Som min yoga tex. Jag skriver inte i min kalender att jag ska yoga, det ingårsom en naturlig del i mitt liv. Ja, det tar många timmar i veckan, men det är aldrig något jag behöver påminna mig själv att göra. Och då blir det hållbart. Drt finns inte bara på min utsida, utan inuti mig.
Men jag tror som du, att det tar tid att få saker att bli "lätta". Och ibland kan ett motstånd som inte ger sig, hur man än skruvar på parametrar och ger det tid, faktiskt vara så att det inte är rätt.

Idag plötsligt kändes livet gött igen! Vaknade sent av att solen sken in, kändes somrigt. Bestämde mig för att skynda mig ut. Gick genom skogen till golfbanan och satt i solen och pratade där med några. Sedan växelvis sprang och gick till den lokala krogen som bjöd på äppelpaj med vaniljsås efter lunchen. Min sambo mötte upp där och vi åt tillsammans. Sedan gick vi hem och vilade. Det här med att springa har blivit ett riktigt lyckopiller. Jag som aldrig gillat det förr. Mystiskt, men bra!😀

Hej Celine,
Ja, det är många här som känner sig ensamma på olika sätt. En del som lever ofrivilligt ensamma, andra som lever i familj men inte känner sig sedda och förstådda, många saknar nära vänner. Att ta bort den snuttefilt som alkohol är kan vara är svårt, men nödvändigt om man vill bryta ensamheten. För det går! Hitta likasinnade genom kurser, träning, körsång, volontärarbete eller vad som passar en själv. Som nykter får man så mycket mer energi. Beroendet vill få oss att tro att det ät omöjligt, allt för att få tillbaks sin drog. Men livet har så många möjligheter, bara vi öppnar oss för dem!

@Se klart Likheten med sår var verkligen skitäcklig 🤣 Men jag fattar hur du menar, både vad det gäller sår och ett sårigt inre. Man behöver lufta och sen ha tålamod, låta allt ha sin gång. Inte så förvirrat kanske, mer this too shall pass. Inifrån och ut. Andas in. Andas ut.

Kram 🐘

@Se klart Jag blir så berörd av din fina beskrivning av som jag tolkar som försoning och medkänsla med sig själv, trots det läskiga med bensår, men en fantastisk liknelse. Jag tycker att du så fint berättar om det som kan vara så svårt att både beröra och komma åt. Det finns också en tröst i att det värsta redan har hänt och att det inte är farligt att rota där nere i källaren. Den man möter är sig själv och den som man behöver trösta, försonas med och känna medkänsla med. Då kan vi till slut krypa upp ur källaren, möta dagsljuset, spatsera på plankan med öppna ögon. Då kan vi även se på världen med andra glasögon, känna frid, lugn och ro. Tack för din vackra beskrivning och att du kunde sätta ord på det. En beskrivning som passar in på det som jag kallar min värderade riktning. Tack❤️

Jag tänker helt fritt såhär;
Att ju äldre vi blir, mognare, nyktra, så öppnar sig chansen att få stanna kvar i förvirringens rum. Där är det inte ens säkert att det går att sätta ord på vad som känns. Det kan vara så svårt som att vara stilla- och bara känna. Inte lösa. Inte åtgärda.
Min bästa terapeut i livet sa ibland till mig att vi är enormt hjälpta av insikten att det värsta redan har hänt.
Att bli sviken av sin mamma. En pappas missbruk.
Och så din dotters födelse som fick jorden att rämna- och precis som du skriver själv- källaren för outhärdlig sorg öppnades och stängdes.
Att vara i förvirringens rum- på riktigt- är svårt men viktigt. (Även som kollega och inte minst chef kan, och bör man man testa. Att vänta och vänta in. Allt som utvecklas och växer i den där stunden av att ”inte veta” är närmast outhärdlig men också vackert- hittar inget bättre ord.
Men i det privata.
Där tror jag vi till och med måste stanna till där. Annars växer vi bara på utsidan.
För många år sedan jobbade jag med sårvård- omläggning av riktigt elaka trycksår och sår i samband med amputationer och diabetes.
Det var så läskigt att det hände att jag fick hålla i mig för att inte svimma.
När sår läker- så vill hudens yta läka fort som tusan. Täcka över och skapa ett skyddande skikt. Problemet är att det inte alls är särskilt bra för läkningen- sår måste läka inifrån och ut- då för tiden var regeln att lägga ”vått på vått” - för att förhindra en för snabb läkning. Det hände att man till och med fick avlägsna hud som växt över såren, just för att skapa möjlighet till läkning på djupet.
Nånting har jag lärt mig av den erfarenheten och det är väl att detta med att ”riva upp gamla sår” kan vara helt riktigt.
Det jag tror- utan att veta- är att de flesta upptäcker just detta: det var inte så farligt, inte så infekterat, för det värsta har redan hänt.
Detta kanske inte makes any sense men det treo jag att det gör för jag tror att du är ungefär där. Ska jag orka ta reda på vad som finns i den där gamla källaren/ under den hastigt läkta huden.
Allt - och jag menar allt- är mindre farligt nu, helvetsgapwn kan öppna sig, men vi- vi lägger en planka över och spatserar till säkerhet men med ögonen öppna.
Stor kram 🥰

Grattis fina Vinäger till 300 dagar !
En förebild och som gett så många så mycket !
💕

@Se klart Och jag tänker att du har helt rätt. Allt med min dotter kastar jag ner i källaren och slänger igen dörren så fort den akuta fasen är över. Pang bom. För att jag inte vet hur jag ska hantera de känslorna. För att det inte finns något som jag kan göra eller tänka för att trolla bort allt det jobbiga.

Min psykolog sa en gång att jag helt hoppar över förvirringens rum. Ett problem uppstår - jag löser det efter bästa förmåga. I jobbsammanhang är det viktigt att veta att jag funkar så, för mina kollegor kan gå halvt vilse i förvirringens rum jättelänge. Jag låter dem hållas, ett tag, men själv tycker jag att det är slöseri med tid. Privat blir det snabba ryck ofta, så snabba att min dotter psykologen väckte frågan om jag kanske är bipolär. Det har vi dock skrinlagt - SÅ vilda omvälvande saker gör jag inte.

Samma sak med min barndom som präglades av min pappas missbruk. Jag minns att jag redan som 10-11-åring var och varannan kväll tänkte ”bara jag blir vuxen snart så jag får klara mig själv”. Jag minns känslan inombords när jag tänkte den tanken. Jag ”löste” det genom att flytta 30 mil när jag var 20 år. Långt bort från dem. Inte tänka på dem, inte tänka på vad som varit. Nu är min pappa död sen drygt 20 år och min mamma bor numer här, nästan granne med mig, men hon är en spillra av sitt gamla handlingskraftiga jag.

Hennes uppenbarelse idag påminner mig inte ett dugg om den mamma som bokstavligt talat struntade i sin enda dotters mående för att hon själv hade fullt upp med att ”tänka bort” det jobbiga för att överleva. Jag har bara nästan förlåtit henne, men det är inget vi brukar prata om alls. Kanske vi borde göra det mer? Å andra sidan har jag förträngt det mesta från min barndom. Minnet funkar så - allt jobbigt glöms bort snabbt. Annars skulle ingen kvinna föda två barn 🤣

Jag tittar sällan bakåt. Jag kan i vissa lägen ha viss beslutsångest, men jag brukar ta de flesta beslut hyfsat snabbt. Sen ser jag bara framåt, aldrig bakåt. Men i min källare finns all möjlig bråte milt uttryckt.

Kram 🐘

Finns det någon här inne som upplever ensamhet?
Jag upplever den såå påtaglig. Har ingen jag kan bolla idéer med eller bara luta axeln emot.
Dag ut och dag in… ska livet vara såhär?!
Alkohol finns inte i mitt liv just nu. Men ibland känner jag lite skitsamma..
Känns detta igen?

En äkta kulturtant varvar ner (’ord svårt)efter två fina utställningar och en middag med kär vän.
Massor på jobbet men ändå under kontroll och just nu hinner jag med det mesta, det är helt okej- och helt okej är det nya bra när det kommer till mitt jobb.

Funderade över att den väldigt stränga rösten inombords som jag trott varit min personlighet- mitt DNA- och som eldats på ordentligt av mitt drickande- att jag inte hört den på länge.
Allt jag varit arg på mig skälv. Allt jag hittat att klaga på. Alla irriterade blickar i spegeln- som ett default-läge, fel, ful.

Jag tror inte så mycket handlar om utsidan- lite förstås. Jag blir glad av mina kläder, mitt hem ger mig ro. Till och med botox i arg-rynkan ger någon sorts banal men trots allt glädje.
Men det är nog inte alls det som tystat rösten som klagar över att jag inte gör tillräckligt- är ”lite lat” eller inte nyttjar tiden på rätt sätt.
Jag ska fundera lite mer på detta, men nu klipper ögonen, och jag ska sova.
Kram och godnatt 😴

Alldeles rätt @himmelochhelvete, fattigt hade det varit, torftigt och ont och ömt och grått. Tack för påminnelsen 💕

Jag flikar in och svarar inte på något specifikt utan mer allmänt kring det vi resonerar om- och specifikt, lite, för jag tänker en sak och det är att du så sällan väntar ut- och det kanske är själva ”huret”.

Der du skriver nu- om din glassätning- är faktiskt något annat än hur du beskrev det för en vecka sen?
Då var det: jag är alkis på glass- detta ska jag/min inre polis sätta STOPP för.
Nu är det lite mer: jag sörjer och sörjer och går upp och ner för den där trappan.
Men sorgen har förstås ändrat karaktär de här 24 åren? Jag tänker; vad sörjer du nu? Hur kan du ta hand om - istället för - sätta stopp för?
Du är inre polis du är en stor människa- som precis som alla människor har en liten människa där inne att ta hand om. Att skydda och värna. Hur pratar man med henne?
Stanna upp, är min helt och hållet instinktiva känsla.
Och minns du grekiskan som jag tjatade om förr i tiden? Att du skulle öva på?
Jag tror en sån lektion inte vore helt i vägen.
Sen vet både du och jag allt om påverka- och inte
Men man kan inse att man inte kan påverka- och agera på olika sätt- utifrån det.
Tonalitet, örat mot den inre marken?
Kram till dig 🌱🇬🇷

@sattva 💕💕💕

@Sattva Jag tänker att det kanske hänger ihop med treenigheten tanke-känsla-göra, som hänger ihop i allt man gör.

Man kan inte medvetet påverka sina känslor, men man kan medvetet påverka hur man tänker och gör. Och på sikt påverkar det också känslorna.

Jag har för det mesta ett inre lugn. Min självkänsla är god och jag har konstigt nog, med tanke på min uppväxt, alltid haft det. Men ibland hopar det sig och det är svårt att välja bort vissa saker. Varken valp eller dotterns sjukdom kunde jag välja bort tex.

Något som är konstigt är att jag i dessa lägen inte är stressad i bemärkelsen att jag hastar och kastar mig mellan saker. Jag är lugn och sansad, gör en sak i taget. Jag blir varse att jag har varit stressad och orolig först efteråt, när den stora tröttheten väller över mig.

Jag träffade min psykolog idag, som jag träffat sen min första sjukskrivning 2007. Jag beskrev mitt nuläge och hon påtalade att jag inte får ta ut mig - att jag måste balansera intäkter och utgifter. Varje dag.

Den eviga balansen. Dansa 💃 Pausa ⏸️

Kram 🐘

@Andrahalvlek Egentligen inte så krångligt, men för mig ger det ett inre lugn. Jag har bara svårt att förklara på ett konkret sätt!

@Sattva Hmm, jag får klura på det. Känns filosofiskt och existentiellt. Meningen med livet liksom.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Nej jag menar mera med vilken intention man gör något.
Hm, hur ska jag förklara....Att livet inte är en räcka punkter att checka av, en kokbok att följa. Även om man teoretiskt tänker att "dessa åtgärder gör jag för att få de här resultaten", så måste det samtidigt stämma med något djupare. Att bara på ytan ändra på något praktiskt, kommer inte att leda till sinnesro om en annan grundproblematik inte är löst.
Hm, nej jag kan nog inte sätta rätt ord på det. Det handlar för mig om essensen i hållbarhet. Att ens handlande och ens inre kärna följs åt.

@Sattva Försök gärna förklara. Menar du hur ordentligt man gör saker? Eller som jag brukar säga - att jag inte kan göra något halvdant. Ska jag göra något så ska jag göra det bra.

Sen kan jag strunta i annat, som städning och disk tex. Köper ofta och gärna hämtmat. Bryr mig inte speciellt mycket om varken klädsel eller utseende, så länge det är helt och rent och funktionellt. (Även om jag har många småhål efter valptänder på mina kläder nu.)

Kram 🐘