Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag jobbat några veckor. Sommaren gick fort och hösten är snart här. Tänker njuta så länge det går av solen de dagar den visar sig. Jag fortsätter på inslagen väg, låter första glaset stå. Är så tacksam för att jag lyckades hålla mig nykter i dag också. Kämpa på nu alla på forumet och ta en dag i taget.

@Andrahalvlek, Jösses, jag tycker det låter som mer jobb med en hundvalp, än ett litet barn.❤️ Helt rätt att överlåta det till en hundvakt då och då, så du verkligen kan få egentid, och göra kul saker på egen hand!

Kram 🤗

@Amanda L Kloka du 😊Jag tror absolut att det är kombinationen av anonymitet och av att "sitta i samma båt" eller gå igenom en liknande kamp som många andra gör precis samtidigt (även om alla har kommit olika långt och gör lite olika) som skapar forumets styrka. Att alldeles oavsett alla olikheter så har forumets medlemmar något gemensamt, och det är inifrån-kunskapen om alkoholberoende och en likadan strävan bort från det. Det gör att en inte känner sig lika ensam eller skamsen. Och att alla känner till saker som vi ksnske inte berättar vitt och brett utanför forumet eftersom vi är trygga i anonymiteten. Och att här finns sådana som du, som orkar engagera sig i så många. Och att folk kommer och går lite.
Känner så igen känslan av att vara lite låg emellanåt, utan egentlig anledning men att lyckokickar kan infinna sig när en minst anar. Livet.
Hoppas du har en fin söndag!
🌻

PS. Vet ni hur mycket gräs man drar in under skor och tassar när man promenerar på blöta gräsmattor som nyss klippts? Massor. Så dammsuga måste jag göra dagligen. Också.

@Sattva Tack fina du ❤️ Det behövde jag höra/läsa just nu. Att jag gör tillräckligt. Det är stora likheter med att ha barn. Det är ett enormt stort ansvar och Emils bästa går alltid före, precis som med mina barn. Tro sjutton att det är en enorm omställning. Och att då vara ensamstående hundägare gör mig förstås tröttare än tröttast. Tiden att bara-vara är obefintlig. Hur många gånger som helst sena kvällar när Emil förvandlas till Cujo-hunden har jag tänkt att ”fan, jag har tagit mig vatten över huvudet”. Och den svagheten känner han - och utnyttjar den till fullo. Han ifrågasätter mitt ledarskap typ.

Jag tänker på mina barn. Vår äldsta dotter var ett typ A-barn. Följde föräldramanualen till punkt och pricka. Gick vid 10 mån, slutade amma plättlätt vid 11 mån, pratade massor vid 1,5 år, trivdes på förskola från dag ett, gick genom skolan från förskoleklass till studenten med snudd på högsta betyg, klarade högskolan med bravur etc. Snudd på inget trots alls, inte ens i tonåren, hon föddes liksom vuxen och mogen. Jag har hela tiden tänkt att motgångar kommer, men icke.

Min yngsta dotter föddes svårt sjuk, har fått diagnoser på löpande band, hade problem med att lära sig äta, gå, prata (språkstörning fortfarande) och hon hade ilskna utbrott så rutorna skallrade. Så många gånger tänkte jag ”jag fixar inte detta”, men sen i nästa stund tänkte jag ”Vem ska då göra det? Jag måste fixa detta.” Och sen har det fortsatt med utredningar och sjukdomar och läkarkontakter, så det kändes som att enda gången vi fikade ihop var på sjukhusets kafé.

Hela tiden har jag jobbat heltid. När yngsta dottern var 8 år hade hon landat lite i sin tillvaro och hade knutit andra bra vuxenkontakter. Då blev jag sjukskriven för utmattningsdepression första gången (2007). Det var först då jag kunde tillåta mig att klappa igenom. Och sen har jag kämpat mig tillbaka på jobbet, men blivit utmattningsdeprimerad ytterligare två gånger (2018, 2022). Kommit tillbaka kanske lite klokare varje gång. Lite.

Och jag tänker att jag aldrig jämför barnen. Aldrig. Deras utveckling berodde inte enbart på mig och deras pappa, de gjorde allra mest påverkan själva genom sin biologi och mentalitet och lite tur respektive otur. På samma sätt vill jag inte jämföra min väluppfostrade vuxna mellanpudel med min storpudelvalp. Emil är som han är - och jag gör så gott jag kan.

Jag minns också somrarna när barnen var långlediga. Vi skulle ha det så mysigt, men de flesta dagar var det bara jobbigt från början till slut. Jag lärde mig till slut att ha noll förväntningar och ta allt som det kommer. Allt från att avvika från tivoli efter 15 min pga min yngsta dotters utbrott till att hon vägrade öppna munnen hos tandläkaren. Noll förväntningar - allt blir som det blir och går som det går. Andas, andas, andas.

Och jag minns också att jag alltid längtade tillbaka till jobbet - göra andra saker, prata om annat. Använda min hjärna till jobbsaker. På samma sätt längtar jag efter jobbet nu, helt ologiskt eller logiskt beroende på hur man ser det. Emil försvinner ju liksom inte, men jag blir trött på att ha fullt fokus på honom hela tiden.

Nu ska jag kontakta barnens pappa och fråga om han vill och kan vara hundvakt en kväll, natt och förmiddag.

Kram 🐘

@Torn Ja jag kan inte se en enda positiv sak med alkohol.
Ett väldigt primitivt sätt att lösa inre problem, eller få det "roligare", eller "sätta guldkant", eller "för att det är gott"...😮😳

@Andrahalvlek Förstår din känsla. Jag kände mig också överväldigad av vår valp. Och då hade min man ändå huvudansvaret.
Jag tror att i mitt fall, har jag ett stort behov av att känna mig "ledig" rent mentalt. Inte vara uppkopplad på någon annan. Få space, som du kallar det. Ensam med en valp är det omöjligt. Även om han är på andra sidan kompostgallret eller på andra sidan dörren, så har man ändå ansvaret. Det är som när barnen var små o sov, man hade lånad tid liksom. Villkorat av barnen. Och det komner ju med valet att skaffa barn/ hund.
Ansvaret kommer du ju alltid ha över Emil. Han kommer alltid behöva gå först. Det är liksom dealen.
Att lämna bort honom regelbundet till någon du litar på låter som en bra ide! Det måste bli hållbart över tid.

Detta med bitandet. Vår hund har slutat med det, men han har fortfarande saker vi jobbar med. Han hoppar när han hälsar. Han jagar cyklar o joggare. Min man har massor av hundvana, detta är hans femte hund. Vår är snart 2 år. Min man går på kurser o har gjort sedan hunden var tillräckligt gammal för att få vara med (4 mån?).
Så, ta bort tanken om att du borde göra bättre! Eller mer. Du gör ditt absolut bästa är jag säker på!

Dag 196. Idag söndag. Har funderat på vad som är så bra med forumet. Ett tag blev jag lite mätt, tyckte det var samma tankar som pterkom gång på gång. Och när det gäller nytillkomna är det ju det. Man skulle nästan kunna ha ett fördigt inlägg att klistra in. Tänk att alkoholen skapar tankar som är så lika varann!
Men så plötsligt känner jag att en del inlägg är så värdefulla och intressanta att följa!
Tankar som känns nya. Kanske är det så eller så har jag bara kommit längre i processen. Forumet blir betydelsefullt igen.
Har också funderat över att det är anonymt. Kanske är det just det som är magin? Vi kan skriva ner våra hemligaste och innersta tankar — om allt egentligen. Var kan man annars göra det? Och få svar.🤗
Jag har ägnat mig mer åt träning och körsång, men ändå känt mig lite låg ett längre tag. (Trots min nya träningsklocka :) Kan inte sätta fingret på varför… Kanske var det sommaren som bara regnade bort?
Som pensionär har man inte tid att skjuta upp saker (livet).
Ändå får jag också då och då lyckokickar, oftast när jag är ute i naturen. Bara att se kala stenhällar och tallar kan göra mig lycklig.
Kanske för att jag vistats mycket i skogen och vid sjön. Trots uppväxt i förort så fanns skogen nära. Och sommarkoloni många somrar. Också där var skogen och havet nära. Så jag är väl helt enkelt präglad på det.
Men också hemma kan det komma ibland. När jag känner mig så tacksam och lycklig för mitt hem och min sambo.
Så inte bara låg. Men kanske något ni känner igen?
Kanske är det bara en ny passage?

Dag 196. Idag söndag. Har funderat på vad som är så bra med forumet. Ett tag blev jag lite mätt, tyckte det var samma tankar som pterkom gång på gång. Och när det gäller nytillkomna är det ju det. Man skulle nästan kunna ha ett fördigt inlägg att klistra in. Tänk att alkoholen skapar tankar som är så lika varann!
Men så plötsligt känner jag att en del inlägg är så värdefulla och intressanta att följa!
Tankar som känns nya. Kanske är det så eller så har jag bara kommit längre i processen. Forumet blir betydelsefullt igen.
Har också funderat över att det är anonymt. Kanske är det just det som är magin? Vi kan skriva ner våra hemligaste och innersta tankar — om allt egentligen. Var kan man annars göra det? Och få svar.🤗
Jag har ägnat mig mer åt träning och körsång, men ändå känt mig lite låg ett längre tag. (Trots min nya träningsklocka :) Kan inte sätta fingret på varför… Kanske var det sommaren som bara regnade bort?
Som pensionär har man inte tid att skjuta upp saker (livet).
Ändå får jag också då och då lyckokickar, oftast när jag är ute i naturen. Bara att se kala stenhällar och tallar kan göra mig lycklig.
Kanske för att jag vistats mycket i skogen och vid sjön. Trots uppväxt i förort så fanns skogen nära. Och sommarkoloni många somrar. Också där var skogen och havet nära. Så jag är väl helt enkelt präglad på det.
Men också hemma kan det komma ibland. När jag känner mig så tacksam och lycklig för mitt hem och min sambo.
Så inte bara låg. Men kanske något ni känner igen?
Kanske är det bara en ny passage?

PS. Jag har fortsatt knarka glass. Jag är inte ens en glassätare historiskt! Jag måste införa sockerstopp. Också. Pust.

@Torn ”För ett antal år sedan” - så jävla coolt att kunna säga/skriva!

Kram 🐘

Över 1 månad sedan jag skrev något här ser jag.😮 Tiden går fort när man mår bra.😂 Som ni vet så är ju min stora fritidsintresse sportfiske. Det har verkligen blivit så mycket bättre på den fronten sedan jag fimpade giftet för ett antal år sedan.🤩Alkoholen förstörde verkligen min utveckling totalt. Värdefull tid försvann i ett äckligt rus, och i vedervärdigt bakrus. 😫 Köra bil ut till fiskeplatserna fick planeras efter promillehalt och inte efter optimala väderförhållanden.😳 Min koncentration var såklart otroligt negativt påverkad mm mm.

Nu gör jag ju mycket annat än att fiska också. Umgås med min fru och mina barn, och jobbar tex. ☺️ Och allt har ju blivit ofantligt mycket bättre. Men bara den lilla detaljen som att kunna njuta av mitt fritidsintresse är värt mitt totala stop av den giftiga substansen till 100 procent.

Ha det bra!

Jag bara måste skriva av mig. Varning för låååångt inlägg. Det viktigaste är att jag skriver det, inte att det blir läst, även om jag är jätteglad om någon orkar och vill ge input. Livet med valp är inte lätt. Inte svårt heller, men väldigt överväldigande. Det är mycket jobb helt enkelt.

Mobilens larm piper i ett. Klockan 4 nattkiss, kl 7.30 morgonpromenad + mat, kl 10 snabbkiss, kl 11 träna övningar från två hundkurser + träna ”hantering på bord” + långpromenad + mat, kl 15 snabbkiss, kl 17.30 kvällspromenad + mat, kl 21 snabbkiss + träning, kl 23 godnattpromenad + sova. Alla dagar i veckan. Däremellan försöker jag klämma in umgänge med folk (extra kul om de har hundar), två olika hundkurser, en daglig höneblund, mina egna måltider, min egen träning för artrosknä, mitt kvällsbad, handla, städa, tvätta laga mat osv. Ni hör ju! Hysteriskt!

Det känns som jag här och nu måste lära mig och honom allt. Det är nu när han är valp som alla oönskade beteenden ska bort. Och jo, ensamhetsträning måste vi få till flera gånger per dag också, vilket tack och lov sker rätt naturligt nu när det väl sitter. För att orka äter vi alla måltider åtskilda - Emil i hallen och jag i köket eller framför tv:n. Jag går på toa ensam, gör min artrosgympa ensam, kvällsbadar ensam och tittar på tv ensam. Det är enda sättet att just då freda mig från hans konstanta bitande.

Han biter mjukt och fint av kärlek, tycker att mina händer är leksaker och biter lite hårdare, blir så full av adrenalin att han vill utmana mitt ledarskap och biter riktigt rejält & och sen biter han av misstag riktigt hårt ibland. Han biter när vi tränar, när vi försöker gosa, på promenaden osv. Så fort han blir glad eller lite extra uppspelt. Och det är ofta i en valps värld. Och jag nejar, erbjuder koppel och leksaker, leker honom trött med boll, försöker morra arg (går urkasst), pipa gällt som ett kullsyskon (känns inte ett dugg naturligt).

Framåt kvällen när vi båda är trötta och han råkar sätta en hörntand i vaden så blodet rinner så skriker jag så att rutorna skallrar. Han stannar upp en stund, lägger huvudet gulligt på sned och sen börjar han hoppa och bita igen. Min äldsta dotter sa att jag ser ut på armarna som hennes patienter med självskadebeteende 😢

Det enda som funkar är time-out. Han får vistas i hallen medan jag befinner mig någon annanstans i lägenheten. Ibland när det känns som jag behöver markera rejält lyfter jag honom i nack-ryggskinn och sätter in honom ensam i sovrummet. Ingetdera verkar funka på hans beteende, men jag får åtminstone lite välbehövlig vila mellan attackerna.

Ovanpå allt detta har alla synpunkter på hur jag ska uppfostra honom. Alla. Dels de som har mycket erfarenhet av hundar och dels de som har noll erfarenhet. Jag har fått tusen tips och testat alla tipsen flera gånger utan framgång. Och sen kommer slutklämmen: ”Det där måste du få bukt med nu när han är valp för när han blir äldre blir det ett jätteproblem”. Jag försöker ju! Herregud som jag försöker. Jag blir helt matt bara av allt försökande. Hade jag inte haft mina time-out-stunder hade jag blivit utmattad för fjärde gången tror jag.

Som lök på laxen sa hundkursledaren, som har MYCKET erfarenhet av hundar att han är rädd för andra människor. Vill absolut inte hälsa, fast han snarare inte vågar. Och jag som har tyckt att han är blyg och reserverad, att det är sunt och att jag mycket hellre har en valp som är försiktig än en som bara brötar på. Och nu är det fel på det också, och jag blev så trött igår efter kursen att jag knappt orkade stå upp.

Jag känner mig både understimulerad och överstimulerad. Jag saknar att prata med folk massor, men jag vet inte om jag orkar knö in mer än 2-3 dejter med folk per vecka. Mitt schema är ju redan knökfullt med allt valprelaterat.

Kursledaren sa att jag skulle träna på att låta främlingar ge honom godis. ”Hej, kan du kalla på min hund och ge honom godis?” Främlingar?! Det låter som ett jätteprojekt. Hon sa också att när han hoppar så ska jag stå helt stilla och tyst, tills han tröttnar. You wish. Om jag inte fredar mig biter han mig massor. Lyfter jag händerna biter han på höfter, mage, bröst, fötter och vader istället.

Jag vet fan inte om det är rätt väg. Men något trovärdigt tik-morr eller valpsyskon-pip kan jag inte få till, så kanske är det värt att prova? Får ikläda mig både vantar och en massa kläder, men då är det ju så roligt att greppa med de sylvassa hörntänderna i kläderna! Jag har ett antal plagg fulla med hål som jag bara kan slänga när det här äventyret är över.

Tack och lov biter han bara mig. När vi träffar yngsta dottern och hennes pappa och mina ex-svärisar blir han tydligt glad, springer fram och hälsar hoppande. Sen kommer han tillbaka till mig och biter mig. Och jag känner igen det från min förra pudel som gjorde precis likadant som 7-åring. Så det är sannolikt ett pudelbeteende. De är apporterande fågelhund som hämtar döda fåglar. De är vana att jobba med munnen liksom.

Mina sår på händer och armar blir infekterade och ömmar och jag tänker att jag borde åka till vårdcentralen och få en stelkrampsspruta, innan jag får in bakterier i såren. Hur/när ska jag klämma i det? Tidigare i veckan fick jag göra ännu en utryckning till yngsta dottern som fick ett bakslag, men efter ännu ett läkarbesök fick vi lugn och ro att vänta ut infektionen och nu tror jag att hon mår bra.

Jag har fått flashbacks från när döttrarnas pappa fick blodförgiftning och hade ont i ryggen, inte kunde lyfta armarna och han hade hög feber utan förkylningssymtom. Tack vare mig kom han till vårdcentralen, vidare till akuten och blev sen inlagd på sjukhus i två veckor. Jag får flashbacks från våren 2022 då dottern fick hjärtsäcksinflammation. Tack vare mig, som ringde ambulansen, kom hon till akuten och sen låg hon på hjärt-IVA i två veckor. Båda gångerna sa min magkänsla åt mig: ”Det här är allvarligt.”

Jag behöver min magkänsla. Jag behöver veta att den levererar när det krävs, oavsett mitt eget mående. Just nu är min magkänsla trött. Jag vet fan inte vad jag ska göra åt Emils bitande och hans rädsla för folk. Jag tänker att jag fortsätter bygga på vår gemensamma trygghet. Jag tänker också att jag ska be barnens pappa ta hand om Emil en kväll, natt och förmiddag. Han har helt andra energier än jag, är mycket mer bestämd inifrån och ut. Jag behöver nog vila från allt typ. Sen kommer jag nog att längta ihjäl mig efter Emil och räkna minuterna tills han kommer tillbaka.

Jag tänker också att jag behöver tagga ner mitt duktig-flicka-tänk. Emil behöver inte vara ”bäst i klassen”. Huvudsaken är att han mår bra och att jag mår bra. Om jag får ett större lugn får mina inifrån-och-ut-vibbar bättre space. Jag vet ju från lärdomarna med yngsta dottern att det inte spelar någon roll vad man säger eller gör, det är känslan/energin inifrån som är allra viktigast. Ett tydligt ”nej” kan få helt olika resultat relativt beroende på hur övertygande jag är inifrån och ut. Jag vet ju att de funkar så. Nu måste jag leva efter det också.

Kram 🐘

Godmorgon
tidig vakning också denna dag
Fått kaffe och läst papperstidningen, idag ska delar av dagen användas till rens av skåp/byte av klädsäsong mm i hemmet.. samt planera för veckan så att den blir bra. Handla, rensa kyl, ja ni vet. Lite familje-admin (ekonomi) och en biltur.
Pratade med en kompis som svimmat av stress och alkohol (på en fest).
Jag har gått många mil från de markerna.
Kram och njut av söndag!

Kollar nästan aldrig nomo som räknar nyktra dagar, men fick en ingivelse i kväll. Och vet ni vad det stod?

300 dagar, prick, exakt, precis 300!

Så himla bra jag/vi är.

Kör ett gammalt uttjatat citat:
Kunde jag så kan du!

Sååå himla värt.
Jag lovar.
Kram
🩷

Dottern mår bra och jag mår bra. Vecka tre av valpledigheten är avklarad. Möjligen känner jag lite att jag skulle behöva vara valpledig från valpen en dag eller två. Snart tre månader 24/7 börjar ta ut sin rätt lite.

Kram 🐘

Kikar bara in och kollar läget- hoppas dotterns tillfrisknande fortsatt och att du och vovven mår bra. Kram 🌱

Tack för kloka råd @sattva @Vår2022 och @AmandaL
Tar till mig. Att prata med barnen- det tar emot- handlar om allt möjligt, att jag gärna vill vara en ”orkar allt”-are (de flesta av er här känner igen typen) Sen är det säkert dåligt samvete från när de var små och jag jobbade jämt! Tror på något enfaldigt vis att det går att ”ta igen”. Deras pappa är numera inkapabel att ta föräldra-ansvar (eller morfar/farfar-ansvar) så på något vis försöker jag kompensera där med.
En vän till mig sa: ”du kanske är medberoende med din exman” och det skulle jag svara tvärt nej på- men att jag försöker täcka upp barnens ”förlust” av sin pappa är helt klart. Min man är morfar och farfar (och pappa till alla våra barn) 110% så det är det minsta problemet.
Men helt klart tar jag en annan roll, liksom att dessa saker går runt i huvudet.
Fina naglar och en kaffe på uteservering har en läkande effekt på nästan allt som skaver. 🙏

@Se klart Kanske bra att berätta för dina barn om hur du känner? Så kanske det är lättare att säga nej utan att få dåligt samvete?
Könns som du tar väldigt stort ansvar eftersom du själv jobbar fortfarande. Inte pensionär med mängder av tid…

Har varit lite låg sedan yogafördjupningen. Dels pga ren trötthet tror jag, men också inre saker som börjat röra på sig.
Hållbarhet i livet, och yogan, är en av dem.
Gränssättning är en av dem.

Har haft känslor av "What's the point of it all?", och det är inte riktigt vad jag är van vid.

Jobbet rullar på. Jag har lagom mycket att göra, kan fokusera på de arbetsuppgifter jag trivs bäst med o är bra på det jag gör (=de som söker blir hjälpta). Har gott stöd från chefen, och trivs med mina kollegor.

Har ffa en nära vän som jag pratar med flera ggr/ dag (vi skriver/ chattar). Hon är guld värd. Vi finns där för varandra sedan vi var 7 år. Så tacksam över vår vänskap!

Men, nu är det lördag. Det är varmt. Ut med båten strax. Ska njuta av lugnet på havet❤️

@Se klart Håller med Vår, konkreta saker att ta fasta på! Och sedan behöver man ju utvärdera hur det blev. Att pröva under en tid, ge det tid. Men kanske inte slå fast i sten att "såhär ska det vara". Just den där balansen mellan att hålla ut i något nytt, och faktiskt se att en justering behöver göras, är svår. ❣️🌷🌸

@Se klart Men vad bra att du kunde nysta ut och sortera ut tre grejer för att hämta hem dig själv😁. Tycker också att det var tre bra, möjliga och handfasta punkter som kan ge dig återhämtning, energi och utrymme för dig själv, er.

Hoppas du blev nöjd med naglarna❤️

När en får sova- vaknar en tidigt. Som ett barn! Dock väckt av katten denna morgon som ville ligga under täcket en stund.
Skriver långt nu och främst för att för egen del sorterar mina tankar- dvs inget som direkt kan vara till nytta för någon- men så får ju forumet vara.

Haft en lite kämpig vecka- dels tampas jag med ”utsidan” - hur mitt liv rent praktiskt ser ut, och hur jag ska få ihop det på bästa sätt. Och så med insidan- hur jag ska organisera mitt vardagsliv och vems behov som får vara med och styra.
Jag tycker inte alltid att livet är så socialt men på något sätt har det blivit så sista året kanske? Vill hinna träffa vänner, bokklubben, och ställa upp när en kompis behöver. Familjen är stor, mitt gigantiska kapital men tar även ut ränta 😅
Jobbet- även om jag inte är på toppen av min karriär så har jag svinmycket att göra. Start av diverse projekt och högsäsong i min bransch.
Jag/vi hämtar barn 2 dagar/vecka (en dag/familj)
En dag var det meningen att jag skulle gå på kurs som jag anmält mig till, och sedan hade jag ju planen att börja rida.
Kurs och ridning samma termin inser jag är icke möjligt.
Min man tycker att vi gör ”för lite” saker tillsammans bara han och jag (jag har ett större liv utanför vår relation) samtidigt spenderas all övrig tid ihop, helger, mm.
Jag blir också tröttare av både jobb och ”flängande” än förr. Min träning då, när ska jag få tid till den?
Ja, det är lätt att läsa förvirringen här.
Det svåra blir avvägningen kring hur tillgänglig för de här småbarnsfamiljerna. De behöver avlastning, och jag vill säga ja till att komma mitt i veckan om det är vabb och stressigt för dem.
Hjälpa till med vardagen.
Jag vill ju inte det för att jag är en martyr utan för att jag 1) älskar att vara tillsammans med mina minsta människor 2)vill vara en hjälpsam mamma/svärmor.

Men det är ändå något här som skaver med gränserna. Att jag tex försöker gå tidigt från jobbet för att avlasta dem- ökar min stress, för jag hinner inte med.
Jag tror jag ska börja där:
* Just nu är mitt jobb så mycket så all hjälp jag kan bistå med kommer efter arbetstid.
* En kväll i veckan med min man- och någon aktivitet- för att få in energi och nya intryck i vårt gemensamma liv.
* stanna hemma i stan vissa helger- vi måste inte till landet, och ibland blir det bara extra stressigt att ”komma iväg i tid” mm.
Tre grejer att fokusera på och det får räcka gott och väl. Sen ser jag var det landar.

Just denna helg är vi hemma så nu ska jag gå och fixa naglarna. Sedan lång promenad och lunchdejt. Imorgon har jag INGENTING planerat, så denna helg känns precis rätt och vad jag behöver.
Kram alla kämpar och räkmacka-seglare! 😍

Fint att du delar med dig @Donfrye! Härligt att höra att du mår så mycket bättre nu. Det är sådana här erfarenheter som kan bli så användbara när en själv funderar över att göra en förändring!

Vill bara förmedla vad som hjälpt mig i min nykterhet. Under dom perioderna jag drack som mest så skadades mina kognitiva förmågor. Mitt minne försämrades och mitt psyke över lag.

Jag fick också tanke störningar och ibland nästan psykotiska tankar både när jag drack och när jag var nykter. Ja även när jag var nykter så kunde jag uppleva men av mitt drickande rent psykiskt.
När jag blev helt nykter började jag äta högdoserat omega3 tillskott. Samt D vitamin tillskott. Magnesium och zink tog jag till kvällen och det har hjälpt mig att sova.
Allt detta har gjort att jag börjat att minnas mera och mina tanke störningar plus den psykiska ohälsan är som borta. Jag ska nu också börja att använda B1 tillskott. Utöver det ska sägas att jag rört på mig mycket och fått i mig mycket frisk luft.
Min kropp och mitt psyke mår mycket bättre. Tänker att detta kanske kan hjälpa någon.
Ha de bäst alla!