Senaste kommentarerna i forumet

Förstår @sattva, generellt är vi kvinnor lite för bra på det emotionella arbetet i familjen. Vi löser, ordnar, fixar genvägar. Och ibland- säger inte att det är så för dig- men ibland har vi svårt med just tilliten till andras förmåga/förmågor.
Att de ska ha en chans att utvecklas.
Jag pratar nog mest av egen erfarenhet. 😁
Barn-tonåringar kan ju också köra in små knivar och karva i den egna relationens ömma punkter.
Jag tänker på dig och skickar starka - eller rentav tankar som kan lätta.
Kram 🌱💕

Tack @sattva 💯☀️💕
Ja en jättehärlig helg och fest- men vid 01 var jag klar och mör och trött, även om vissa fortsatte till kl 04. Orkade inte nån dans men hade en trevlig middag och många tal att hålla reda på…
I morse vaknade jag fantom-bakis, huvudvärk och seg, men har hittat en katt som ville förmiddagsvila med mig, tur. Diskmaskiner igång, babbel i huset, jag längtar efter min man och katterna men håller till godo med denna dam i ”min” ålder som lagt sig till rätta med mig här.
Kvällen var väldigt lyckad med många gäster, fint väder, roligt bord. Allt bra, kläderna passade tillfället och vännerna nöjda. Bara jag som är socialt urlakad, inte van att ha alla tentakler ute. De ska rulla ihop sig imorrn em, då jag ska hem för att sedan välkomna barn och barnbarn till landet. Kram på er 🌱

@Se klart Ja, jag tror att det är svårt att föreställa sig dynamiken om man inte levt i en bonusfamilj. Och jag har ju inga bonusbarn, så jag kan heller inte förstå min mans sida helt.
Vi har hjälp från en bra terapeut. Gått där tillsammans 4 ggr nu. Men kanske det är längre perspektiv än några veckor för att terapeutens input ska hitta rätt (hos min man. Jag fattar precis vad hon menar...). Hon pratar mycket om att kunna vara den man vill vara oavsett vad man får för bemötande själv. (Att vara vuxen helt enkelt.)

Jag behöver nog lära mig att stänga av mer dessutom. Inte tro att jag kan medla. Till del är det mitt medlande som lett oss hit. Tror jag. Jag har tagit över ansvaret för hur vi alla har det. Jobbar mycket med min tillit. Ber ofta något högre om hjälp.

@vår2022 Tack❤️ Det är verkligen viktiga verktyg, att förstå att känslor inte är farliga, att tankar är just tankar som lätt skenar iväg och att då iaktta dom och se att det där är vad jag tänker mig till, det är inte så, det är en farhåga men där är jag inte, och stanna upp i här och nu och ta det som det kommer, inse att jag inte kan kontrollera det som kan hända för det är utanför min makt, jag mår inte bra av att tankarna far iväg till sånt som kan hända. Det har inte hänt, det är bara i mina tankar.

Att reflektera tillsammans med dig hjälper mig mycket. Jag pratar också med få andra om olika processer jag går igenom. Jag lyssnar på poddar och ljudböcker som rör olika ämnen jag är intresserad av att utveckla och förstå mig på.

Att se nyfiket på livet och veta att man utvecklas hela livet, att man aldrig blir färdig utan alltid lär nytt är underbart. För några månader sedan tänkte jag ” men nu har jag lärt mig så mycket, jag borde vara klar nu” haha det är skönt att även det gick över till härligheten av att se att man aldrig någonsin kan bli klar när man jobbar med sig själv❤️

Kram

Godmorgon @sattva
Det låter verkligen tufft, och jag som levt i bonusrelationer vet hur himla berörd man blir av konflikter. Äter sig in under huden.
Hur man än vänder sig etc. Du har ju säkert helt rätt i sina analyser av sin mans bakomliggande ömma delar som tar sig andra uttryck i förhållande till din dotter. Men som ni redan konstaterat så är det ju den vuxna som behöver vara vuxen.

Jag och min man hade väldig bra hjälp av terapi några gånger när vi hade svårt att tackla en del problem just med våra tonåringar. De kan nosa upp nedgrävda glömda sår med en väldig precision.
Det är en stor påfrestning på en kärleksrelation. Att prata med en väldigt proffesionell utomstående tycker jag var så bra. Det blev sakligt och vettigt. ”Vår” terapeut återkom vi till säkert tre omgångar under barnens uppväxt, och vi lärde oss massor, fick självförtroende i vår relation, och lyckades reda ut det mesta, så småningom.
Tänker på dig. Stor kram 🌸❤️‍🩹

@Daemon En ynnest att kunna prata med havet! Min närmaste vattensamling är en utomhusbassäng, längre bort en liten insjö.
Me nu blueskonsert om det inte regnar. Ha en fin söndag!

@Andrahalvlek Ja hunden kan inte vänta på att gå ut.... och det finns inte så dåligt väder det inte ändå är skönt vara ute en sväng med vovven (jo... det gör det nog... men ändå...)

@Daemon Då ska du få ett boktips: ”1%-metoden - Små förändringar, stora resultat” av James Clear. En riktig ögonöppnare för mig! Finns som ljudbok, man får lyssna i små portioner.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Grattis till lång-semestern! 😃👍🐶

Jag gillar också rutiner och mår bra av dem, men har ändå varit ganska dålig på att ha rutiner ganska länge. Blir inspirerad av hur du hanterar rutiner. Med rutiner blir ju saker och ting gjorda!

@Amanda L Grattis till 150+3 dagar! 😃🎉🎶 Du håller stilen fantastiskt bra! 😍

Grodor har jag aldrig pratat med, men en och annan fågel har man väl kwittrat med. Jag brukar hälsa på havet ibland. Har det som en rutin då löprundan går via havet. Vet inte alltid vad jag får för svar där, men det känns bra. Man ska vara kompis med havet. Bra som vän, dåligt som ovän. 😊

Ha en fortsatt fin lördagskväll!

@Varafrisk ❤️❤️🥳

@Himmelellerhelvette Tack och nu känner jag mig lite unik som kan springa 14 km😁.
Härligt att du kunde närma dig dina känslor och din ångest. Det är verkligen en bra metod att göra som du gjorde, typ se faran i vitögat och då försvinner faran. Ångest är en signal om att man inte har verktyg som räcker för att hantera situationen. Man flyr den genom att tex äta eller dricka. Men nu har du ett verktyg, jag använder det också ofta. Vad vill känsla säga och förmedla? Och det gäller att inte agera på impulsen utan stanna upp och tänka först. Som du gjorde, registrera tanken/känslan och våga fråga och stanna kvar. Modet att stanna kvar i det ger styrka. Det är ju faktiskt bara sig själv man möter, men man har inte vågat möta sina känslor som ger ångest och det är inga sköna känslor. Jag har också varit med om att det bara försvinner när jag har modet att stanna kvar och vill veta vad känslan kommer ifrån och består av. Sedan också att se till fakta. Är det farligt? Nä, det handlar om känslor och det är inte farligt även om det kan kännas läskigt. Jag har jobbat många år med mig själv och man blir bättre och bättre på att hitta orsaken till ångesten. Övning ger färdighet. Precis som att öva på nykterheten, man blir bättre och bättre på att vara nykter. När jag idag letar efter vad det är som skaver inuti mig, brukar jag prata hur det känns med min man eller en god vän. Till slut hittar jag det och det hugger liksom till när jag träffar rätt. Så jättebra att du tillät känslan vara kvar och säga att det var ok, och ångesten försvann. Efter en tid kommer du att förstå vad det handlar om, så låt det komma när det kommer.

Reflektion tillsammans ger så mycket, jag lär mig nytt hela tiden. Berätta hur det går för dig. Kram❤️

@Andrahalvlek Ja man förlåter o glömmer!

@Kennie Jag håller med dig, och resonerar nog de flesta. Utom han. Och det är ju det som är problemet och som jag tänker måste bero på något som inte har med logik att göra.

@Amanda L Ser också fram emot min👍🏻Heja oss❤️

@vår2022 Du är helt underbar❤️ Det är verkligen så att när en känsla uppstår lägger jag den på utseendet som ett sätt att slippa känna känslan och jag ska öva och öva tills det sitter! Alltså öva på att känna känslan, fråga känslan vad det handlar om och om jag inte får något svar ska jag säga till den att ”jaha här är du och säger inte vad du vill, då får du väl vara här tills du säger vad du vill eller försvinner”

Ätstörningen tror jag absolut grundar sig i ett sätt att hantera känslor från början och som sedan aldrig bearbetats utan bedövats med alkohol eller mat m.m.

Idag fick jag en ångestgrävande känsla som varade i flera timmar, jag försökte förstå och lyssna till vad den ville men kunde inte få tag på den och då sa jag faktiskt till den i tankarna att ”okej du får vara här, jag kan inte förstå dig men det är okej” sedan försvann den faktiskt.

Det är underbart att få fundera och klura här tillsammans, jag vet att jag behöver ta kontakt med psykolog men jag är fortfarande inte där ännu. Allt har sin tid och när jag är mogen ska jag kolla upp det.

Din ålder kan vara en fördel i acceptansen med dig själv men jag tror mycket också handlar om att du jobbat med sig själv mycket så du kan nog inte bara tacka din ålder utan mest dig själv tror jag❤️

Att vara 55+ och kunna springa 14kilometer är helt… jag finner inte ord! Makalöst! Känner ingen i din ålder som fixar det!

Tack själv för att jag får reflektera tillsammans med dig❤️

@Andrahalvlek Tack för grattis! Ser fram mot ettårsdagen…🥰

@Vjlo Heja dig! Och när man faktiskt gör sådant i regn så inser man att regnet inte spelar så stor roll. Man får ju komma hem och byta kläder snart 🤗

Med hund blir det rätt mycket ur och skur också. Köpte nyligen en tunn regnjacka som andas. Lär behöva den.

Kram 🐘

@Sattva Mm, mitt tålamod får lite övning. Eller mycket övning. Det kommer en dag då jag skrattar åt detta och glatt säger till andra ”det går över”.

Kram 🐘

Tuff situation. Jag tänker att din man ändå är den vuxna av de två. Han har också gjort ett val att flytta ihop med dig och dina barn, den valmöjligheten har ju inte barnen i såna situationer. Så jag tycker att han måste jobba för att gräva ned stridsyxan, det måste vara ohållbart för er alla att ha det så här..

@Amanda L Årsdagarna är urhäftiga! De har du att se fram emot 🤗

Kram 🐘

@Amanda L Grattis till 153 dagar! 🥳🥳🥳 Du gör det så himla bra, och du är ett strålande exempel på att när man väl har bestämt sig inifrån och ut så går det! Och du är så himla duktig på att peppa alla nykomlingar ❤️ Forumet behöver eldsjälar som dig.

Kram 🐘 (min app Nomo visar att jag idag har varit nykter i 1.266 dagar, tjoho!)

@Andrahalvlek Det blir bättre! När vår var 8 mån tuggade han fortfarande sönder sin bädd (skumgummi överallt) o hittade tapetflikar som han drog upp i långa revor. Knaprade på lister o tuggade sönder mattor. Trots långa promenader. Vi hade likdom alltid ett öga o öra på honom. Jag minns inte när det vände. Fortfarande har vi leksaker i hela trädgården osv o han älskar att bita. Men hemmet o våra skor etc är numera intakt. Så det kommer bli bättre! Din Emil är fortfarande bara en bebis. Tålamod😇

@Andrahalvlek Ja att de inte båda kan backa för oss andras skull förstår inte jag heller. Men jag har landat i att det inte är någon ide att hoppas på ändring i just det. Just nu är jag mer inriktad på att jag får släppa hoppet/ önskan. Och acceptera läget. Och på sikt kanske behöva ta ett beslut vad jag är beredd att leva med.
Gällande sonen slipper han ta del i stor utsträckning. Han bor halva tiden hos sin pappa, jobbar o tränar. Är knappt hemma. Men såklart han känner av det han också. Vi övningskör o har då möjlighet att prata.

Ja gud ja, vad gjorde jag utan yogan? Den är mitt tunga ankare verkligen. Och den finns i mig, i min kraft, i min kunskap. Jag har med mig den överallt. Jag är inte beroende av någon annan för att nå den liksom. Det är sådan lycka o frihet att ha det verktyget inom mig själv.
Om jag fortfarande drack, hade nog allt varit riktigt kaosigt. Nykter kan jag tänka många varv innan jag agerar.

@Himmelellerhelvette Det är så bra att vi kan reflektera och klura tillsammans här😁.
Kan känna igen mig i att jag var så missnöjd med mitt utseende som yngre, var lite knubbig och fick höra från en kille i klassen att jag var en elefant. Det tog hårt och då började jag tycka att jag var ful. Jag var blyg och ville bara gömma mig, det var tredje klass och jag var helt ny på skolan och på orten. Min låga självkänsla följde med mig och mycket fokus har varit på utseendet och vikten. Även vissa tjejer i högstadiet ville jämföra storlek på jeansen och ja, mina var en eller två storlekar större. Har bantat och hållit på och tänkt att bara jag blir smal så kommer allt att bli bra! Jag var normalviktig, kanske något mullig och jag önskade att jag skulle vara pinnsmal, som en anorektiker. När jag ser på kort från dessa tider var jag hur fin som helst och inte ful eller tjock. Jag var väldigt osäker och det var så viktigt för mig att få bekräftelse från killar, men om de sade att jag var fin trodde jag inte på dem, de bara sade så för att göra mig glad och ljög. Jag hamnade aldrig i ätstörningar som anorexi eller bulimi, men kunde träna hårt och äta lite i perioder. Senaste åren när jag drack ökade jag i vikt, orkade inte ta tag i det eller fullfölja. Jag var inte nöjd och kläder satt inte bra. Tänkte ofta på att jag var ful och tjock. Ville inte synas. När jag slutade dricka och kom igång med träning igen, gick jag ned, är inte smal men inte tjock heller. Kläder sitter bättre och framförallt mår jag bättre både psykisk och fysiskt. Självkänslan har ökat och jag tycker oftast att jag duger nu. Är 55+ och det gör sitt, men jag kan känna att det är ok. Håller igång och håller mig i form, good enough.

Men vi vet ju, det är inte där det sitter egentligen. Det handlar om dålig självbild, dålig självkänsla och att inte ha fått den bekräftelse man borde ha fått som barn. Mamma och pappa hade fullt upp med sig själva och sitt liv. Tänker att det du berättar om handlar om att kunna ha kontroll. Att kunna ha kontroll kanske har blivit ett verktyg och ett sätt att kunna kontrollera din omgivning. Det håller ångesten i schack. Tänker att ätstörning också handlar om kontroll, att hålla ångesten under kontroll, liksom att dricka. Men när man dricker tappar man ju kontroll till slut men det trycker bort ångesten tillfälligt. Så det handlar ju om att döva känslor. Tänker att det där med vikten och utseende kanske också är ett sätt att döva ångest, istället för att känna känslor fokuserar man på sitt yttre och försöker kontrollera det genom att äta, få upp det och träna. Kanske skulle du kunna försöka med att fokusera på annat än din kropp när du får ångest. Att prata med dig själv om att nu vill ångesten att jag ska fokusera på mat och min kropp, men jag duger som jag är, jag vet det. Att du flyttar fokus från kroppen. Lite som med alkoholdjävulen, flytta fokus från negativa tankar som ”vad synd det är om mig som inte får dricka” till positiva tankar ”vad bra jag är och hur bra jag kommer att må när jag inte dricker”. Du vet ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”😁. Vad tror du om det?

Sen är det ju väldigt givande att samtala med en psykolog och få hjälp att komma till den innersta kärnan.

Kram❤️