Senaste kommentarerna i forumet

@Geggan Jag har pratat mycket med mina barn om min relation till min mamma. Först när de själva började se det och fråga om det, i vuxen ålder, att mormor beter sig knepigt ibland. Har inte velat påverka deras relation med henne. Jag känner att jag har en helt annan relation med mina barn, de får säga vad de tycker och tänker utan att jag beter mig som ett offer. De har också lärt mig så mycket om livet. Min man är också ett så oerhört bra bollplank till mig och vi pratar ofta om hur vi på bästa sätt ska stötta våra barn så det blir starka och självständiga och hur vi två ska stötta varandra på bästa sätt. Jag kan känna igen att jag som yngre tog efter min mammas beteende, men har jobbat med mig själv så många år för att få självkännedom, gått i terapi fått ökad förståelse och kunskap för att bryta det beteendet. Det finns där, men jag kan bryta det och det försvinner mer och mer. Nykterheten är också en process i att bli självständig, hela sig själv och hitta hem till sig själv. Den har gjort allt möjligt och till att kunna hantera livets svårigheter.

Var modig och fråga din dotter hur hon tänker och känner. Om ni kan prata om det och skapa en förståelse för varandra kommer ni även att komma närmare varandra. När min dotter blivit arg på mig har jag frågat henne varför och att hon måste berätta för mig, för jag vill förstå och jag vill lära mig och veta om jag kan göra på annat sätt. Det har blivit bra samtal❤️

@Himmelellerhelvette Det gör absolut ingenting, tvärtom är det ett viktigt ämne som vi diskuterar och har gemensamt. Jag tycker du är så otroligt modig som berättar om detta. Det sitter så djupt inom oss och det är en sorg när mammarelationen inte är bra och destruktiv. Det finns en skam också i det för mig. Jag har också idealiserat min mamma och var rädd för att hon skulle dö när jag var yngre. Mina föräldrar skiljde sig när jag var runt 9 år och hon fick hela ansvaret själv för mig och mina syskon. En frånvarande pappa som ofta drack. Min mamma har slitit hårt för att vi ska ha det bra och hon har varit en trygghet också. Men som vuxen har jag kunnat se det med andra ögon och ett utlöst bråk för flera år sedan skapade distans och djupt sårade känslor. Jag kunde se mönster och mitt medberoende tydligt som jag berättat om.

Innan jag slutade dricka helt och gick till psykolog var det just min relation till min mamma som jag bearbetade. Den var riktigt infekterad då utlöst av det senaste bråket. Det tog hårt på mig och vår dåliga relation påverkade mig så mycket. Jag gick till psykologen och ville prata om min skam som jag burit på i alla år, vår relation. Det var svårt att prata ”illa” om henne, eller egentligen bara mina äkta känslor som jag hade för henne. Bara att säga det högt att jag ibland hatade henne, inte kände kärlek för henne gjorde ont. Jag var så van att skydda henne och trycka ned mina känslor. Jag slutade dricka efter att jag varit hos psykologen två gånger och berättade om mitt alkoholberoende för henne. Vi fick börja om för det fanns en elefant i rummet då jag inte varit ärlig och det kände hon. Gick hos psykologen typ 15 gånger om jag minns rätt och det handlade uteslutande om denna relation, att jag även slutade dricka i samband med detta gjorde det möjligt att nå mina äkta känslor, få fatt på dem och kunna bena ut och bearbeta. Jag är glad att situationen har förändrats, att hon kanske har förstått att det är hon som förlorar mest på detta. Vi får se men det känns rätt bra just nu.

Din situation är oerhört svår och jag förstår att den tar musten ur dig. Jag tänker ändå att det är bra att du sätter ord på dina känslor och får ur dig allt. Inte låter dem gro inom dig. Du har rätt att få känna som du gör, du har rätt att få vara ledsen. Du har inte fått det som du som barn har rätt till att få och du ska inte behöva vara mamma till din mamma. Du har rätt till ett eget liv där du mår bra❤️ massor av kramar och fortsätt skriv om du vill om detta, jag lyssnar❤️

Förlåt @vår2022, jag har invaderat din tråd inser jag nu! Blev så uppe i alla känslor och trodde jag skrev i min egen tråd.

Kram❤️

@Amanda L nej, men jag läste i ett annat inlägg om den boken & har laddat ner den. Du har rätt, jag tycker den verkar jättebra! 😃 men tack för att du tänkte tipsa mig. Tar emot alla tips & råd som jag kan få 🤗

@Geggan Man kan nog lätt föra vidare om man inte som vi insåg att vi måste sluta dricka. När jag drack var jag mer instängd i mig själv, jag tror säkert att mina barn känt av att de inte synts vid flera tillfällen då jag var väldigt självupptagen när jag drack. Jag hade alltid något jag skulle göra eller filmer att fly in i. Jag ville inte visa för dom att jag var berusad därför såg jag till att vara upptagen i hopp om att de inte märker något. Jag är så oerhört tacksam över att jag tillsist tog tag i mig själv innan det gick åt helvette. Jag backade från stupet, något inom mig hade viskat i många år att jag gör fel men gång på gång lyckades jag förneka det för mig själv. ”Så illa är det ju inte, jag har ju familjen, huset, jobbet, körkortet och ekonomin, ligger inte avdäckad, spyr inte, beter mig inte konstigt, jag blir tyst. Jag är en lugn drickare, gör inget väsen av mig utan håller mig för mig själv, det är inte så farligt”
Tackar rösten inom mig som fortsatte viska, tackar ångesten som hela tiden påminde mig om att jag gör fel. Tackar mig själv för att jag alltid tyckt om träning som hållit mig på banan någorlunda även när jag drack. Tackar min kropp för att den gav mig olika signaler på att den inte mådde bra så att jag gick till läkaren som tyckte jag skulle testa att vara alkoholfri i tre månader , tackar forumet och alla underbara människor som fått så ofantligt många pusselbitar att falla på plats. Tackar mig själv för att jag tagit åt mig av allt ni skrivit och att jag tycker om att läsa på om allt så jag kan förstå mig själv och olika processer i livet.

@Ken79 Hej i din tråd :-) Ett bra beslut tycker jag. Man behöver börja någonstans och nu har du satt upp ett mål. Toppen!
Ha det fint!

@Se klart Det låter helt rimligt, mina känslor är omogna eftersom de föddes redan som barn, det är det lilla barnet i mig som vill ha sin mamma, som aldrig givit upp hoppet om att få ha sin mamma. Tankarna och intellektet har börjat förstå att jag inte behöver henne längre. Jag är vuxen och har en egen familj och har aldrig haft någon frisk relation till henne. Det är bara mina gamla känslor som lever kvar i mig, ett barn behöver sin mamma men när jag nu aldrig haft henne, hon har aldrig varit ett mamma-material. Hon har bara titeln inser jag att jag inte behöver henne till någonting, hon är bara en dröm om vad jag har önskat mig att hon ska vara. Det är hon som behöver mig och hade hon varit som en mamma ska vara hade det varit en självklarhet att hjälpa för hon är en mamma som gjort allt en mamma ska men hon har bara varit något som jag levt med ångest över i hela mitt liv. Jag har till och med höjt henne över skyarna till att vara det jag behöver när jag var ung. Var helt förblindad. Blev någon påhittat när jag var liten som jag sedan på något märkligt sätt trodde var sant. Att hon gör allt för mig men hon gjorde inget. Det förstår jag nu. Det är bara ett barns förvrängda känslor som blir helt konstiga när man växer upp med en sådan förälder.

Tack @vår2022, jag blir så glad för din skull att du lyckades dra gränsen och hålla fast vid den och att det fick din mamma att förstå att hon behöver acceptera dina gränser om ni ska kunna ha en relation❤️

Jag har försökt sätta gränser, ett tag bröt jag kontakten för att jag verkligen inte orkade. Men i våras kände jag att nu är jag stark nu ska jag göra allt jag kan för att hjälpa henne. Jag gick åter in i önsketänkandet om att jag kan rädda henne. Om jag bara hjälper till med allt jag förmår så kommer det gå bra denna gången. Men efter ett par månader var det kört igen och jag fortsatte lyssna och blev utnyttjad. Jag blev så besviken, vid ett tillfälle kom hon spontant och jag tänkte att det är ju underbart om hon kommer bara för sällskapet men hade en svag förnimmelse om att det var något hon ville ha från mig och så var det. Jag har trott att hon vill söka hjälp för sitt beroende, jag vet inte om det är hon som fått mig att tro det eller om det bara varit min längtan som jag haft sedan barnsben. Har till och med trott att om jag köper en stuga åt henne långt bort från där hon bor och en hund så kommer hon bli drogfri och lycklig och leva i harmoni. Denna barnadröm, när jag var liten hade jag samma dröm om att jag och hon skulle bo där med våran hund. Det är så sorgligt. Jag har tänkt att det inte är hennes fel, hon växte upp under dåliga förhållanden och livet har alltid varit svårt för henne. Stackars henne som haft det så svårt. Det blir nu mer och mer tydligt för mig att jag inget mer kan göra för jag orkar inte mer. Jag måste göra mig fri. Har alltid varit så rädd att hon ska dö och varje gång jag sätter en gräns tänker jag att det är nu hon dör. Lever då med ångest ända tills hon ringer. Hon var inte död. Hur många gånger jag känt det är oräkneligt. Varje gång jag sätter en gräns får jag dåligt samvete och tänker att nu mår hon ännu sämre för att jag sagt sådär. Jag tror att jag skapar henne ännu mer smärta och så är det nog. Men jag måste komma ur medberoendet. Jag har till och med börjat tänka att det skulle vara skönt om hon dog så jag slapp allt men det jag förstår nu är att jag nog tänkt så för att det skulle kännas lättare än när jag drar gränser. Det är hemskt. Man får inte önska att någon annan människa dör! Men jag önskar inte att hon dör jag önskar att hon kan få frid, frid genom ett uppvaknande eller frid genom att dö i sömnen och då äntligen få slippa allt hon går igenom. Hon tror på sina vanföreställningar, att dom är på riktigt och blir rädd och förtvivlad för att ingen tror på henne. Det är fruktansvärt att se på när en nära mår så fruktansvärt dåligt och det finns ingenting jag kan göra men jag tror det ska hjälpa om jag lyssnar och ger råd, samtidigt tror jag inte det hjälper, vet inte. Hon är aldrig intresserad av att höra om mitt liv. Om hon någon gång frågar något och jag svarar kommer hon på något hon kan prata om i det ämnet och fokuset från mig glider fort tillbaka på fokus där hon pratar och jag lyssnar. Jag tänker då att hon har så få att prata med så jag ska vara snäll och låta henne prata.
Jag önskar att hon kan få frid från sitt lidande och jag önskar att jag kan få frid och inte längre känna att jag har ansvar över henne.

@vår2022 jag känner igen mig i mycket av din beskrivning av din mamma. Precis så var det med min- lite bättre på senare år. Men jag slutade dricka en vecka efter henne s begravning. 93 år gammal. Jag har inte känt någon sorg, bara lättnad. Tycker att jag i mycket har försökt vara tvärtom med mina egna barn. Men blir ibland orolig att jag ändå för något vidare, av förhållningssätt som jag själv avskyr. Min dotter markerade igår mot att hon tyckte att jag var avstängd och nonchalant i en speciell situation. Det svider.

@Ken79 Har jag rekommenderat boken Skål tamejfan! Jag tror du skulle gilla den! Både rolig och mycket igenkänning. Och bra stöd.
Den går att lyssna på ocjså. Finns på Bookbeat och där kan man prova gratis en månad, så du kan lyssna på den gratis.❤️🌺😎

@Se klart Det är typ den enda nyttan jag haft av den stora hallen. Dörrar på varenda vägg, förutom in till vardagsrummet så där använder jag också kompostgaller. Han mår bra av lite begränsad yta, har snarkat ljudligt mellan protestyttringarna. Han vänjer sig.

Kram 🐘

Ett spännande liv med valpen, @andrahalvlek, jag har ju också en större bur här med lounge-del, toa, sovkudde för katten 🤗
Kämpa nu, så är det snart, snart ledigt! Kram 🌱☀️

Bra där- luck, som i tur, kommer dock inte vara så mycket till hjälp. Men beslutsamhet, pannben, tålamod däremot.
Så det önskar jag dig!

Igår var jag så trött så jag knappt orkade hålla mig vaken. Tror kombon - gäster, kattelände, strilande regn, allergimedicin var en cocktail som knappast piggade upp.
Inatt har jag sovit i min vanliga säng- inte i gästsång med katten då- vilket var skönt. Friska katten sov iofs hos mig men han är ju reserverad pga katt…

Idag har lokala veterinären varit här och kikat och imorrn är det ny röntgen mm på sjukhuset (för djur alltså).
Husdjurens intresseklubb har mycket att anteckna här.
Annars- preppar jag för att åka på fest, vara toastmaster samt komma i den tänkta klänningen. Shorts med resår samt förkläde är min outfit of the day varje dag här så det blir spännande. Detta var ju liksom tänkt att vara vår semester- några dagar på annan ort med mamma som kattvakt. Men nu är det- återigen- som det är.
Idag har jag iaf varit ute och flyttat om lite i mina rabatter, sanerat ett planteringskärl från vidriga myror, samt bundit upp tomaterna. Spanar på Chelsea Flower show (bilder) och drömmer om svarta suckulenter i en beige kruka.
Vad jag ska försöka förverkliga är dock en ny rabatt med rosor, måste köpa jord och lite annat först- och några rosor då förstås, kanske imorrn när vi är i stan.

Förutom mitt bottennapp igår med tröttheten från helvetet så flyter livet på rätt så bra, inte som tänkt, men bra ändå.
Jag och mannen är inte vana att vara så bundna till varandra som vi är nu. Skönt jag kan köra och spana i svampskogen eller smygröka en cigg! Kram på er. 🌸☀️

@AmandaL jag tror absolut att katter känner sånt på sig. Katter verkar vara smarta och framförallt väldigt sensibla? Jag är ju en purfärsk kattmänniska så jag är inte säker på om jag eg räknas som en sån 😻 @vår2022 ja pyssel är liksom förnamnet. Men nu har vi bra rutiner och lite mer frihet i takt med att kissen faktiskt piggat på sig! Tack för gulliga inlägg 💕

Oj, jag förstår att det är en jobbig sits, så många olika känslor, ilska, ömkan, men kanske den envisaste är ”nån gång ska det blir bra”. Jag hade under många år en icke-kontakt med min pappa av olika skäl. Det hann bli bra så småningom. Men vad jag kan se i efterhand är hur jag liksom kanaliserade både ilskan och längtan-på andra saker. Det är lätt hänt, känslor far runt, både inombords och utombords.
Ofta är tankar och intellekt mer moget än känslorna, därav skevheten jag nämnde. Det känns 2 år och man vill ha, vill ha sin (friska och mogna) förälder som ett svart hål av längtan.
Jag tänker att en del av allt är att försöka reda lite i det som känns? Som ett klurigt plockepinn? Kram!

@sommar2023 Hej! Jag läste igenom dina trådar och jag kan se stora likheter där hur det såg ut för min del förr.😳 Som du vet så måste ju den som har fastnat i alkoholdjävulens klor själv vilja bli fri. Den friska delen av hjärnan måste bestämma sig för att det får vara nog. Och därmed inte dricka en droppe alkohol. Min fru bönade och bad många gånger om att jag måste söka hjälp, annars lämnar hon mig. Detta hjälpte dock inte, för jag vågade helt enkelt inte söka hjälp. Men så hittade jag detta forumet, och kunde med hjälp av det bestämma mig en gång för alla. 😍

Något som gjorde att jag till slut fick kraften till att bestämma mig för att sluta dricka var att jag märkte att min fru, och även mina barn slutade bry sig om mig. Dom frågade mig inte ens om jag ville följa med tex till simhallen. Men när jag väl hade bestämt mig för att sluta dricka så frågade jag min fru om hon kunde tänka sig att backa upp mig. Och det gjorde hon.❤️

Så mitt tips dig dig är att skit totalt i honom så länge han inte vill sluta dricka. Men om han verkligen vill sluta, och har bestämt sig till 100 procent, så ge honom en chans. Om han bara blir fri från alkoholen så kan allt bli hur bra som helst!

Kram

@vår2022 Det finns inget dåligt väder, bara dåliga regnkläder. 🤣 Men man kan ju även passa på att fixa med lite saker inomhus om man inte vill ge sig ut. Finns alltid något som behöver lagas, förnyas eller bytas.😃 Riktigt kul att pilla med sådant tycker jag.

Kram

@Se klart tack för din input! Har faktiskt rätt dålig koll på vad alkoholen gör med hjärnan, men jag ska läsa på om detta. Tror att jag inte riktigt velat veta tidigare utan bara kört på. Har även kollat runt vad andra skrivit i forumen & det känns så skönt! Jag känner igen mig, jag är inte ensam! Idag har jag tagit ett beslut. Ett blygsamt sådant, men känns ändå stort & svårt. En vecka utan alkohol. Wish me luck ✊🏻

@Torn

Har läst många av dina längre inlägg när du valde sluta med alkoholen. På nåt sätt blir jag berörd av din resa du gjort.
Lever med en man som druckigt alkohol i ca 15 år. De senaste 7 åren är det ren sprit som gäller. Känner mig förtvivlad och ledsen och har nu sagt att jag lämnar om han inte skaffar hjälp.
Hamnade inne på denna tråden och mycket av det du skriver i början stämmer in på honom. Vet inte egentligen vad jag ville med inlägget men tycker du är grym.
Ber om ursäkt om jag kapade tråden.
Läser för fullt här inne dagligen.

@Himmelellerhelvette Jag förstår hur det kan vara och kännas att vara medberoende. Har ett slags medberoende till min mamma, som tur är handlar det inte om alkohol eller droger. Mer en mamma som kan bli så självfokuserad på sina behov, utgå ifrån worst case, offermentatlitet och lättkränkt. Alltså att bli kränkt för att man säger sin mening, vad man tycker och vända det till att man inte tycker om henne. Detta har jag levt med, varit normalitet, men det har blivit allt tydligare med åren som vuxen och jag har satt stopp. Det har varit kyligt i relationen i många år och vi har hörts och setts väldigt lite. Jag kunde på ett helt annat sätt hävda mig själv och mina behov när jag blev nykter. Innan det blev det ofta bråk som inte ledde någonvart. Vi blev båda arga och jag kunde faktiskt känna hat. Under dessa år det varit kyligt har jag känt en stor sorg över hur det är. Jag vet att hon själv kommer från tuffa förhållanden som barn och det har påverkat henne, men alla har ändå ett eget ansvar över sitt liv och hur man beter sig mot varandra. Vi har setts på stugan men varit avvaktande mot varandra. I år på stugan känns det som att hon börjat mjukna. Hon säger att hon inser hur mycket hon saknat mig och hoppas vi kan ses framöver, tänka gott om varandra. Jag känner mig stolt över att jag kunnat hålla min linje, inte fallit in i medberoendet igen, visat var min gräns går och vägrat be om ursäkt för att jag har min uppfattning och sagt den. Hon har varit uthållig, offerkofta, många år och väntat på att jag ska falla in i ledet igen. Men, det känns som hon insett att den vägen är stängd och att hon måste acceptera rådande läge. Hon är en varm person, generös och omtänksam också och det är den sidan hon visat på stugan. Jag visar också värme och kärlek och vi kommer att umgås på även mina villkor framöver. Nykterheten har gjort mig stark, trygg i mig själv och jag kan sätta gränser på ett tydligare sätt.

Ville mest berätta för dig hur viktigt det är att sätta sig själv i första rummet. Tillgodose sina egna behov och sätta sina egna gränser för vad som är ok. Hålla det osunda borta, även om det handlar om den egna mamman. Ta sig ur det medberoendet för att rädda sig själv och den egna familjen. Stänga dörren om det behövs. Skapa sin egna berättelse om sitt egna liv, där det osunda inte får vara med och ta plats. Det är en stor sorg att den egna mamman inte kan vara den trygghet och det stöd man behöver i sitt liv, att man inte fick det som man behövde som barn. Att man blivit påverkad av det i det egna livet och att det skapar ångest, skuld och skam. Men, var och en måste ta det egna ansvaret för sitt egna liv och för att komma ur ett medberoende måste man stenhårt gå den vägen. Om det dessutom finns en drogproblematik inblandad kan personen endast själv ta beslutet om att stoppa. Det vet vi ju, som slutat dricka. Ingen annan kan göra det åt oss, hur mycket andra omkring en vill det så måste beslutet komma från en själv. Skydda dig själv genom att hålla avstånd till din mamma. Sätt gräns och vägra lyssna på hennes vanföreställningar. Var hård, stoppa, vägra lyssna, så länge hon inte är nykter från sina droger. Fokusera på dig själv och ditt mående, var snäll mot dig själv och tillåt dig må bra. Låt inte hennes liv få förstöra ditt liv. Stäng dörren till din mamma. Där finns ingenting att hämta mer än elände. Jag var beredd att göra detsamma om det inte hade skett en förändring.

Massor av kramar❤️❤️❤️

@Se klart Det är verkligen svårt, jag måste försöka säga ifrån på allt jag inte kan hjälpa till med. Jag har alltid varit rädd att hon ska ta livet av sig om jag sätter gränser. Sedan tycker jag synd om henne som är så ensam. Men hon har knarkat halva livet så det är inte konstigt. Det hon inte verkar förstå är att kroppen och hjärnan tar stryk efter ett halvt liv av att tillföra gift. Allt är alla andras fel och alla vill lura henne tror hon.

Helt kalasfärdig. Med betoning på färdig. Ingen vilsam helg direkt, men dottern är ”supernöjd” och det är huvudsaken. Det började på morgonen med sång av de andra boende och personal och sen fortsatte det och fortsatte och avslutades på kvällen med glasskalas på boendet. Hon gör nog inte många knop idag.

Själv trampar jag igång orken medelst handkraft känns det som. Sista jobbveckan inleds nu. Kämpa.

Vi tränar vidare på typ del 74 i valpskolan också, stanna i hallen med hjälp av kompostgaller medan matte jobbar. Han visar för stort intresse för kablarna. Idag tog det 10 min innan han slutade ynka och klättra på gallret. Han måste lära sig läxan ordentligt innan han med lätthet skuttar över. Minns uppfödarens ord: ”Var noga med att ALDRIG kliva över kompostgallret själv, för då härmar han dig.”

Det går verkligen ingen nöd på honom. Har hyfsat stor hall med plats för kissmatta, stor mjuk bädd, vatten/mat och en massa leksaker. Det är där han ska vara sen när jag börjar jobba från kontoret. Någon gång i höst.

Kram 🐘

@Vjlo Ett tips. Varannan dag är lagom för planerade besök. Det uppstår ändå saker akut som kräver din mentala energi. Allt räknas liksom ihop, gott och ont. Allt belastar hjärnan och kroppen på något sätt. Dansa, pausa, dansa, pausa. Ett tips till: Närvaropodden. Finns inte så många nya avsnitt, men de gamla är riktigt bra.

Kram 🐘

@Mic Hej! 👋😍
Jag är inte så bra skriva av mig i andras inlägg, men det är några här som jag följer, och jag minns och tänker emellanåt på dig, hur det "gick" så att säga. Kul du dyker in här och peppar lite. och kul se ett livstecken från dig!

Mina bekymmer handlar inte just om alkoholen längre - det var en ventil som jag är riktigt glad jag täppt till igen, och just nu, går mest veckorna vad gäller det. Annat bubblar dock (självklart upp), och ett sätt få energi och tankarna rätt är ju att vara ute o röra på mig....

5 km... det skulle jag nog egentligen kunna jogga på ett litet tag, om jag ansträngde mig, för ca 2 km är ingen enorm ansträngning nu även om jag luffsar på långsamt - ca 7 minuter per kilometer ;-) Målet nu är ju en gång per dag under en längre tid... kanske inte 20 år som en del.. men snart ut på tur för dag 12!

Livet är dock inte perfekt....

Jag var lite kaxig igår när jag skrev, hade varit ute o joggat, borde kanske känt att jag egentligen var ganska "sleten" mentalt... efter det blev det faktiskt bara dråsa i soffan, må skit, sova bort lite, fundera över varför och så... var nog bra, fick skriva av mig lite i tankarna. Jag hade chans umgås med ett syskon o en kompis, men valde bort det - kanske dumt för jag vet jag skulle mått lite bättre av det. Men behövde nog... eller... valde åtminstone att se den mörka sidan av livet en stund, kan vara bra det också. Tidigare när jag varit i de situationerna har det varit ganska bottenlöst - typ det kommer aldrig ta slut... lika bra ta fram knivenläge, ungefär utan att överdriva för mycket, nu kände jag mest att jag ok mår skit, men det går över. vilket är en seger för mig.

Jag hade ju en "streak" på ca en vecka där jag varje dag hittat på något, träffat minst en kompis/släkting, så en dag off där jag faktiskt.. överdrev och bara satt hemma var kanske nödvändig, och samtidigt... lite för mycket. hade jag tagit mig ut en sväng på kvällen så hade nog humöret vänt snabbare. Nu blev det bara tv, youtube, läsa nyheter o sova..

Nu idag är jag på bättre humör. Ska nog sätta mig och prata lite med någon jag har förtroende för om de pusselbitarna som skaver. :-)

Ha en fin dag, och Mic - det är alltid värt kämpa!