Senaste kommentarerna i forumet

@Himmelellerhelvette Så var det för mig också i en herrans massa år. Jag var tex extremt rädd för att åka dit för rattfylla. Då skulle ju allt uppdagas och jag skulle vara tvungen att sluta dricka. På slutet var skammen väldigt stor. Även om jag ville bli nykter, så vågade jag inte. Att ”alla” skulle få reda på att jag var en alkis var min värsta mardröm. Just detta att slippa allt smygande och ljugande inför alla var en otroligt stor befrielse när jag väl blev nykter. Och i stället känna en stor stolthet för att ha lyckats bli fri från giftet.

Att ha släppt den där skammen och därmed alltid vara helt ärlig, aldrig ljuga, eller försöka smyga med vem jag är, gör att jag mår hur bra som helst.😍
Något som också har spelat en avgörande roll är att jag inte ältar gammal skit. Att fundera negativt på negativa saker som hänt förr, tillför mig inget positivt.😂 Jag har nog omedvetet använt mig av @vårs mantra med vart uppmärksamheten riktas.😃

För din del så blev det ju ett lite bryskt uppvaknande i och med den där läkarens upptäckt. Men var glad för det! Om det inte hade hänt, hade det säkert blivit värre och värre med tiden. Nu får du minst 10 år extra i frihet, jämfört med mig. 🤗

@Vinäger vad glad jag blir av att du hänger kvar!! Tänk vad mycket pepp du gett i det här forumet! Och tack för din ärliga historia. Det är märkligt hur man kan hamna out of control. Jag har funderat lite på min egen situation och en sak jag kommit fram till är att det inte finns någon som "fångar mig när jag faller" och då tar jag till alkohol för att "stänga av". Jag vet att du har din man, men om jag minns rätt var inte din barndom så bra och jag tänker att vi kanske har sår därifrån, att ingen tog hand om oss på riktigt så vi var tvungna att ta hand om oss själva. Ibland blir det för mycket att ta hand om sig själv (och andra) och då behöver vi en ventil som blir alkoholen. Det är bara en teori jag har för mig själv, men kanske har du tänkt något liknande?

Stora kramar till dig!💙💙

@vår2022 Det är så härligt att läsa att du inte känner sug fast du är i en så jobbig situation. Att din kollega inte förstår känns lamt i mina ögon och att skylla på att hon inte gör det medvetet är en klen och i mina ögon falsk ursäkt. kollegan borde vinnlägga sig om att kanske stämma av med dig lite extra. Det kostar inte mycket, och chefen verkar lite platt i mina ögon. Stå på dig och ta hand om dig. Du är en fantastisk person, rakryggad och mycket empatisk. Du delar med dig och stöttar här på forumet och jag skulle önska vi kände varandra på riktigt! ❤️

Har sagt ifrån och satt ned foten mot min kollega. Berättat om hur jag upplever hennes beteende, olämpliga uttalanden, exkludering. Hon blir ledsen, undvarar vad hon gör för fel och varför det blir fel. Inget hon är medveten om. Förstår inte. Undrar hon hon ska bete sig. Säger som jag sagt så många gånger, att inte exkludera mig. Inte bjuda in på möten med armbågen, att det ger en möjlighet att fundera på om hon vill att jag ska delat eller inte. Hon får mig att vackla, överdriver jag, ska jag glömma och gå vidare, strunta i det hon gör, för hon gör det ju inte medvetet, säger hon.

Jag litar inte på de tankar som jag får, är det mina tankar eller har jag blivit duperad igen? Maken sade, tänk på tankarna som sug, att det är duperade tankar, inte i detta fall av alkoholdjävulen utan av henne. Tankarna jag får gör mig tveksam, ångerfull, osäker, orolig, rastlös, att det är mitt fel, självanklagelser, att jag gör fel. Som sug eller som tankarna efter efter en bakfylla. Ågren. Ja, precis som sug. Sade att jag har inte haft sug på så länge, men det liknar faktiskt tankarna vid sug. Att det är tankar som spökar, men inte verkligheten.

Kommer tillbaka. Ska hålla min linje, stå upp för mig själv, göra det jag kan göra, berätta hur det känns för mig. Jag gör rätt. Pratar också med chefen, han lyssnar men vill inte riktigt ta i detta. Frågar vad jag vill göra, vad jag behöver. Berättar igen, att bli inkludera. Att jag vill berättar hur det ligger till, så han vet. Att jag vill stå upp för mig själv. Inte vill höra på olämpligt snack. Fokusera på uppdraget. Att det enda jag vet är när min anställning går ut och tills dess gör jag det jag kan göra. Att det är han som får fundera på hur det ska tas vidare. Han säger att han tycker att det är bra att jag tar upp detta. Men i bakgrunden finns ett försvar för henne, att hon säkert inte menar något illa…

Vacklar igen. Gör jag rätt? Hon är ju så ångerfull. Men är det ett trix, är det en strategi hon har? Tar på sig allt, går inte i försvar. Är det omedvetet? Men säger min man, det spelar ingen roll om det är omedvetet, det kan du aldrig få reda på. Det är endast handlingarna som räknas, hur hon beter sig. Kommer tillbaka igen. Ska hålla min linje, stå upp för mig själv, göra det jag kan göra, berätta hur det känns för mig. Jag gör rätt. Jag behåller min värdighet, men det är jobbigt.

Ska ta en löpning innan jag startar upp jobbdagen, det kan ge mig styrka och kraft igen och tilltro till min egna förmåga.

Ha en fin tisdag!❤️

Godmorgon Vinäger ❤️

Vad skönt att du är där du är nu. Samma känsla har jag för egen del.
Alkoholen har haft sin tid hos oss och nu behöver den inte besvära oss mer.
Nu kan vi slappna av och snart är det tid att låta "vårruset" ta över våra sinnen igen.😁 Kanske vi kan mötas på Villa Belpark i Slottsskogen på en fika?

Många kramar! 🌷💚🌷

Fint att du är ok Vinäger och äntligen fått ur dig din historia. Du skriver att du har funderat på om du är periodare och jag har ju haft liknande tankar om mig själv, men tycker heller inte att det stämmer. Jag tror att beroende har mycket att göra med mental belastning i vissa fall. Så när vi pressar oss över gränsen så är det lätt att hamna där. Och detta i kombination med en beroendeframkallande substans blir katastrofal. Att jobba förebyggande och ta hand om sig själv är ett måste. Så jag tror att din panikångest spelar in.
Många som skriver här är duktiga flickor som pressar sig till det yttersta. Det är väldigt många här som har kämpat för sina barn. Jag tänker ibland att när vi har kört över oss själva så många gånger, du med din panikångest, jag med min smärta, så lyssnar vi inte alltid på stopp och jag tror att det har betydelse.
Jag tror att de med svår ADHD kör över sig själva frekvent och att det är lätt att börja medicinera med bl.a alkohol för att orka och för att stänga av intryck. Såna som Leif GW fascinerar mig, han har hittat nåt sätt att hantera sin tillvaro och sin mentala hälsa, kanske. Så om det inte vore så förenligt med skam, med misslyckande, med ångest att inte kunna hantera alkohol så kanske vi kunde komma längre i vår kunskap.
Och om vi inte hade 1000 fördomar om hur alkoholiserad man måste vara om man dricker handsprit så skulle vi komma ännu längre. Jag tror att det handlar om en kombination av mental aktivitet och beroendeframkallande substanser. Det är lätt att stå bredvid och peka och påstå att jag är i alla fall inte SÅ alkoholiserad att jag dricker handsprit, men efter att ha läst hörinne många år så tänker jag att Vinäger är mindre alkoholiserad än merparten som skriver här och ändå…. Alkohol är en väldigt komplicerad drog och jag tror att bilden av alkohol, alkoholister etc behöver nyanseras för att vi ska förstå komplexiteten. Jag tror att när man dricker handsprit inom loppet av ett par månader från när man drack sist så är det något annat än att beroendet har eskalerat. Ja, jag fattar att man kan lösa det här genom att aldrig ta första glaset, men för mig är det intressant att undersöka mekanismerna bakom. Återfallsprevention handlar om att aldrig hamna där alkohol känns som en rimlig åtgärd och av den anledningen är det intressant att undersöka NÄR den känns som en rimlig åtgärd. Vi är inte maktlösa, men har ibland kanske lite bristande förståelse (och sympati) för oss själva. Vi behöver se steget NÄR alkohol känns som en rimlig åtgärd. Där kan vi jobba, men då länge den som tar till alkohol som en rimlig åtgärd ses som misslyckad kommer vi aldrig dit.
@Vinäger, söstrs mi. Du är bara bäst! (Och för mig är västkusten åt fel håll egentligen, men ska göra ett försök om ni bokar).

@Pianisten Skidresa låter som en utmaning! Men vilken skidåkning du ska njuta av utan bakrus i kroppen 😍

När folk säger så där ”det ska vi nog ändra på” så är det okunskapen som talar. Jag blev också arg förut, men nu blir jag mer ”jo, när du säger…” Som en obehaglig sanningssägare blir jag - och motparten stänger käften direkt.

Det blir obekvämt en kort stund, men de lär aldrig igen säga något liknande till någon som avstår från att dricka. Och man kan säga det på ett snällt sätt, man behöver inte vara otrevlig.

Det är som när folk frågar ”är det inte dags för barn snart?” Utan att ha en jävla aning om hur länge paret har kämpat för att bli gravid. Att få tyst på sådant dumprat är viktigt, och för att folk ska lära sig behöver man vara lite skarp.

Gällande din bror. Berätta för honom att du vet om att hans drickande har eskalerat, och att hans sambo har sökt hjälp hos er. Säg till honom att du finns här för att lyssna på honom. Bollplanka, stötta, men framför allt lyssna. Få honom att öppna upp sig, tvinga honom att sätta ord på vad han tycker och tänker. Resan måste han göra själv. Predika inte, men om han frågar kan du berätta om dina egna erfarenheter.

Kram 🐘

@Pianisten Jag blir så irriterad på de där kommentarerna ”Det ska vi allt ändra på!” Men ju fler gånger man råkar ut för dom och ju säkrare man är på att man inte vill dricka desto lättare blir det, tror jag.

Kul att läsa att det gick så bra med grabbgänget den kvällen❤️

@majken_r Kan inte med ord beklaga på det djupa sätt som jag önskar, finns inga ord som är så djupa utan bara känslor❤️Önskar verkligen du får allt stöd som finns och finner all styrka du behöver inom dig❤️Kram

@Varafrisk @Vinäger @Andrahalvlek @Torn @vår2022 @Sattva Varm i hjärtat av era ord och ert stöd❤️

Man vill gå in och skriva med jämna mellanrum men veckorna flyger fram och är begränsade av både tid och ork.

@Andrahalvlek grabbhänget gick "ok". Känslorna gick upp och ner och det var faktiskt ganska jobbigt till en början men det vände till en bättre kväll. Minns själv förväntningen inför en ölkväll som märktes på mina vänner och under den första timman kände jag mig lite utanför. Sen när man sitter bredvid blev det lika tydligt hur snabbt de första ölen vänder över till mindre energi och efter ett tag kände jag mig börja komma ikapp.
Efter lite matlagning tillsammans och middag hamnade vi i soffan och då kände jag mig betydligt positivare. Jag såg en kopia av mitt gamla jag i en av mina vänner som satt mitt emot och pinade sig för att kväva gäspningarna och hålla ögonen öppna vid 21-tiden. Istället kände jag en härliga känslan att vara aktiv i samtalen, intresserad av mina vänner och mådde prima. Enligt min plan fick vi dessutom planerat lite aktiviteter framöver! Jag tackade för mig vid 23-tiden och var nöjd med kvällen.

@Sisyfos ja det är verkligen intressant. Ändå blundade jag för sanningen den sista tiden trots att den var uppenbar. Varje helg jag drack så hade jag en oro och ångestkänsla på söndagskvällen som satt kvar i ett par dagar. Såna känslor äter energi, gör att du gör fel val och vill trösta dig på destruktiva sätt. Framåt onsdag lättade det och vid kommande fredag blundade jag igen och gjorde om proceduren. Denna karusell av bara två dryckesdagar i veckan.
Som du säger är jag också rätt säker på att många av andras reaktioner på din nykterhet är en förlängning av deras egna tankar om sin konsumtion, det är en skam att vara den i gruppen som tar bullen. Det märkliga är att jag ofta också känner en märklig skam över att vara den som avstår bullen. På samma sätt där är det lätt för de "i gruppen" att luta sig mot varandra, ifrågasätta och utstråla att det är du som är annorlunda. Men så länge du själv vet att du gör det du mår bäst av så spelar det väl ingen roll?

Har en tyngd i bröstet idag, situationen med min lillebrors alkoholproblem har eskalerat. Han har en relativt ny relation, de träffades förra året och har nu köpt hus för ett par månader sedan. Hon har nog inte sett eller velat se allvaret innan men nu har hon sökt sig till oss för att det börjar bli värre och hon behöver stöd.
Jag måste hjälpa honom på nått sätt innan det är för sent och vrider och vänder på tankar, han är blott 30 år gammal. Vi är ganska olika, jag skulle aldrig få med honom till gymmet eller ut på en löprunda så den vägen kommer inte fungera. Jag måste försöka använda min erfarenhet på ett annat sätt. Jag vet ju väl vad som inte fungerar. Att skuldbelägga, anklaga och säga saker som att "du måste sluta". Men var ska jag börja. Jag tog ju ett snack med honom för några veckor sedan och det var väldigt bra. Han är väl medveten själv om sitt problem och vill verkligen fixa det och kände med hus och sambo att det var dags för en nystart. Jag hoppades så att det gått framåt nu men detta var en kalldusch.

Som om inte den här grabbträffen räckte som utmaning för en tid kommer redan i veckan nästa superutmaning. Jag skall åka på skidresa med jobbet, -en kollega och två kunder. Det kommer gå bra, det är en aktiv resa och jag älskar skidåkning. Vi har planerat mat- och dryckesinköp så sent som idag och jag har klargjort för de andra var jag står så det inte är några frågetecken. Sen så sorglig som vår kultur är så log de och sa "det skall vi nog se till att ändra på". Jag tar det inte så illa som det låter men med nyktra öron så är det såna uppvaknanden var och varannan dag hur det står till i vår kultur. Jag matar mig just nu med motargument och vill se till att de har fel.

Blev mycket att skriva om idag av vilt och brett.

Tack för pepp och vänliga ord. 💗

Varafrisk, förstår av dina bra förklaringar vad att vara "där" innebär. 💗 Tänker dock att jag varit just där varje gång jag helhjärtat slutat dricka. Övertygelsen har varit enorm. Märkligt att jag ändå överrumplat mig själv med att dricka.

Tänker mycket på det Anders Hansen sa om bristande impulskontroll när man är i en nynykter fas. Letar efter förklaringar, då det verkligen varit otäckt att som en blixt från klar himmel stå med flaskan i hand. Om någon tvivlat på min vilja kan jag garantera att jag inte planerat att greppa Alcogelen. Den är fruktansvärt äcklig att dricka. Svårt att beskriva, men inget annat har varit i närheten vad gäller smak och konsistens. 🤢

Har ibland funderat på om jag varit en så kallad periodare, men allt stämmer inte in. Kanske lite av allt möjligt.

Men, som sagt, nu är det över. Äntligen!

Jasmine, jag hänger kvar ett tag och "pratar" gärna med dig lite oftare. 💗

Knaskatten, som det känns nu kommer jag inte att radera tråden eller avsluta.

Kramar 💗

@Torn För mig låg rädslan i att avslöja för läkare (eller vem som helst) för att få hjälp i att då stänger jag dörren för att kunna dricka igen, avslöjar jag mig kan jag aldrig mer dricka och då har alla koll på mig!
Det är ett enormt steg att ta hjälp! Vansinnigt starkt! Tycker jag❤️Själv har jag inte vågat ta någon hjälp mer än av er på forumet, min man och en jädra massa nykter fakta, hjärntvättat mig med böcker som ”Tänka klart” av Annie Grace

Kram❤️

Haft en lugn helg. Träffat min mamma och min yngsta dotter, gått på bio och årsmöte. Fick säga nej tre gånger på det mötet också. Ingen mer styrelsepost för mig, en förening i taget räcker det att engagera sig i. Vi såg filmen ”The Whale”. Den var bra, men inte wow. Hela filmen, två timmar, utspelade sig i ett hus och den bestod i dialoger mellan olika människor. Kändes nästan mer som en pjäs.

Huvudrollsinnehavaren fick en Oscar för sin rolltolkning, och han spelade sin roll väldigt bra. Även de andra spelade sina roller väldigt bra. Men jag vill ha mer sensmoral - och framför allt vill jag ha lyckliga slut. Om jag får välja. Lite barnslig på den punkten.

Årsmötet efteråt hölls i en lounge som ligger precis bredvid bion. De hyr ut loungen ihop med biobesök, till föreningar och företag. Otroligt häftigt inrett i art deco-stil. Har aldrig tidigare varit på ett årsmöte med liknande tjusig inramning.

Nu inleds snart en ny jobbvecka. Tre kvällar har jag kvällsaktivitet inbokad (tis, ons, tor). Två dagar behöver jag åka till kontoret och jobba (tis, ons). Artrosgympa två gånger (mån, tor) och jag jobbar hemifrån tre dagar (mån, tor, fre). Att jobba hemifrån just på fredagar tror jag är en bra idé. Då slipper jag gå till bilen och köra hem när jag är helt slut av trötthet. Jag slipper också utsättas för frestelsen fredagsfika, som är otroligt svår att motstå när jag är trött fredag eftermiddag.

Nu kör vi!

Kram 🐘

Wow, vilken dramatik. Och hurra och grattis till dig att du har klarat dig igenom och mår så bra nu! Så modigt och starkt.
Du och jag har tur som har så fina män vid vår sida, som hjälper och stöttar. Utan min man hade jag säkert supit ner mig totalt.
Ha kvar din tråd och kom in och skriv lite när du känner för det. Det är så fint med gamla ansikten (som man aldrig har sett 😸) och med folk som lyckats. 💞
Så glad för din skull!

@Vinäger du kan väl finnas kvar en stund till och hjälpa mig att bolla lite tankar. Vilken resa du har gjort. Kramar ❤️

@Vinäger Tack för att du skriver och så naket beskriver din slutetapp i ditt tillfrisknande🙏🏻🥰

Nej, det finns inga bestämda vägar och vad som gör att vi till slut är ”där” som jag brukar säga är också svårt att säga. Det viktigaste är på något vis att få frid i sitt inre.

Hur du gör om du stannar kvar på forumet är ditt beslut men du tillför mycket❤️

Grattis till ditt goda liv och att du är du🌟💪🏻🥰

Varm innerlig kram❤️

Grattis i efterskott, Mrx! 🌸 Hoppas att vi får tillfälle att träffas igen.
Kram kram

Åh, Majken, så oerhört sorgligt. 💗 Har nog inte skrivit hos dig tidigare, men vill visa min medkänsla och skicka många innerligt varma kramar.

Har ju länge tänkt berätta om hur det varit för mig sedan i somras. Läser hos både Varafrisk och andra om olika sätt att bli nykter på och blir så glad över att flera slår hål myten om uttrycket "man måste bara ha bestämt sig". Om det vore så för alla vore det inget större problem. Då var det ju bara att just bestämma sig. Så för att det funkar för en del, så gör det alltså inte det för alla. Tack alla ni som hjälper till att nyansera. 💗

Ja, tänk så olika vi är. Jag har ju haft en mycket annorlunda resa mot nykterheten än vad de flesta har. Visste redan för mer än fem år sedan, då jag började skriva här, att jag ville och skulle vara helvit. Helt övertygad om det.

Hade inga problem alls att sluta. Njöt av varje nykter dag och var hög på känslan. Glädje- och segerkänslor över att jag lyckats. Tills jag flera månader senare stod där med flaskan i handen - skräckslagen. Om och om igen.

För att göra en lång historia (lite) kortare:

Efter flera år bestämde jag mig till slut för att använda min näst-bästa-strategi: dricka en gång i veckan för att inte supa ihjäl mig. Så kändes det. På något konstigt sätt funkade det. Jag blev en som inte dricker - i smyg.

Efter närmare två år som främst lördagsdrickare tänkte jag testa helvitt igen. Detta var efter vår första semesterperiod i somras, då vi druckit några öl lite nu och då. Ingen fylla eller några skandaler. Men så himla onödigt. Sagt och gjort. Jag var otroligt peppad och lika övertygad som alltid. Inte en jobbig stund. Efter ett par månader stod jag och halsade Alcogel - igen. Helt utan planering och totalt skräckslagen.

Involverade min man som först och främst såg till att jag slutade med handspriten. Efter några veckor med den mådde jag inte bra (dagens underdrift...). Fy f-n så sliten jag var. Halsen värkte och ångesten gick att ta på. Mannen var förstås förtvivlad och förstod att det var extra allvarligt med mitt missbruk. Jag drack då whisky under ett tag för att överhuvudtaget kunna reda ut min situation.

På jobbet höll jag på att avsluta ett jätteprojekt som jag arbetat med mer eller mindre i flera år. Kände hur nära en total kollaps jag var. Tog till slut kontakt med min husläkare, samma som räddade mig när jag senast kravlade på botten i slutet av november 2018. En helt fantastisk man. Han sjukskrev mig på deltid under en period mot att jag lovade att sluta dricka. Då hade han ingen aning om att jag drack från morgon till kväll och gjort så under en längre tid. Självklart betättade jag inget om handspriten heller. Jag sa att jag ibland lugnade mig med ett par glas whisky någon dag i veckan.

Helgen efter sa jag till min man att nu dricker jag för sista gången. Jag hade en vilopuls på nästan det dubbla mot vad jag brukade ha. Jag sjukskrev mig heltid en vecka och för första gången hade jag riktig abstinens. Sedan jobbade jag på och rodde allt i land. Nykter, förstås.

Detta är nu flera månader sedan och jag vet inte vad som hände. På ett sätt ingen skillnad mot mina tidigare övertygelser. På ett annat, kanske ett totalt lugn. En positiv tomhet. Antagligen blev jag livrädd över att dricka Alcogel i flera veckor. Det är ju liksom farligt på riktigt. För att inte tala om hur alkoholiserad man är om man gör det. Det finns liksom ingen fundering över detta. Det hade jag i och för sig erkänt mig redan för många år sedan, men det blev ändå ett steg till.

Jag har ju aldrig skilt på vilken alkohol jag hällt i mig. Gjort häxblandningar på alla slattar jag fått tag på. Har på egen begäran inte haft tillgång till någon alkohol hemma, sedan jag 2017 berättade om mitt smygdrickande, då den varit inlåst. Men steget från att halsa ljummen vodka direkt ur flaskan till att dricka handsprit blev ändå ett verkligt uppvaknande. Som sagt, det är ju farligt på ett annat sätt.

Utan att informera om vad som föregick min totala nykterhet berättar jag gärna för andra om att vi kör helvitt sedan en förhållandevis lång tid. Mannen hänger på trots att inte har alkoholproblem. Jösses, vad har jag gjort för att förtjäna denna man sedan mer än 35 år... 💗 Jag använder bland annat min panikångest som en av orsakerna till att jag slutade, vilket iofs också stämmer. Slutade med koffein i samma veva av samma orsak och visst mår jag bättre psykiskt. Lite instabil någon dag här och där, men det är ju inget mot veckorna före stoppet. Allt, precis allt, bleknar i jämförelse med detta.

Herregud, jag höll på att bokstavligen supa ihjäl mig på kort tid.

Sedan vi slutat dricka har vi varit på både semester, hotellweekend och kryssningar. Inga problem alls. Vi myser dock mest här hemma och gör helgen festlig när vi känner för det.

Nu blev det här lite svamligt, men jag kände att tiden nu var inne för att berätta slutet på min nykterhetsresa. Skammen har jag släppt helt här på forumet. Annars hade jag inte vågat skriva om det onämnbara, vilket Alcogelen definitivt tillhör i normala fall.

Är det någon som funderar över något, är det helt ok att fråga.

Jag brukar säga att min tråd ger en riktig berg- och dalbaneläsning. Så mycket hopp och förtvivlan, glädje och sorg, humor och allvar, toppar och dalar. Det känns därför oerhört skönt att få sluta på topp/toppen.

Ha det gott och tack till alla er som funnits med mig genom åren. 💗 Har ännu inte bestämt mig för att sluta skriva helt. Vi får helt enkel se.

Kram kram

@majken_r Åh, så otroligt sorgligt 😢 Bortom allt förnuft, jag förstår att du inte alls kan ta in hur illa det är. Tack och lov att du är nykter och närvarande i nuet. Nu, nu, nu. Vara tillsammans så mycket som möjligt, impregnera er i varandras kärlek.

Tack för att du berättar. Ingen lovade oss evigt liv och hälsa när vi blev nyktra, inte heller våra anhörigas. Men att uppleva glädje, ilska, vanmakt, sorg utan filter är så viktigt mitt i det svåra.

Kram 🐘

@majken_r Låt aldrig hoppet försvinna. ❤️❤️❤️

Tack fina @majken_r❤️. Ja, det är ett slitigt tillstånd och imorgon ska jag ta upp det med chefen igen, får se vart det leder. Han får hitta en lösning, hans jobb. Det som hjälper mig nu är att jag känner att jag har ett val, jag är inte tvungen att vara tyst för att jag ev har en chans på vidare tjänst. Jag väljer mitt liv och tänker stå upp för det. Jag kan bara göra det jag kan och sedan får det gå som det går. Det är min låsning, som jag känt, som gör mig knäckt, men när jag låst upp läget och bara säger som det är känns det lättare inom mig och i magen. Jag har slutat försöka göra underverk, det är totalt lönlöst. Jag har också kollegor som stöttar mig, men de blir inte utsatta som jag och det är chefen som bestämmer nästa steg, även om de skulle vilja annorlunda.

Massor av kramar till dig, din dotter och din familj. Ta hand om varandra❤️

@majken_r Försöker finna ord, men finner dem liksom inte. Så obegripligt och svårt att ta in även för mig, det går inte. Jag känner så oerhört mycket med dig❤️. Tankar är på hur man kan ta vara på tiden som är här och nu, en dag i taget med kärlek, omtanke och medkänsla. Hur stark du är och den tacksamhet du ändå kan känna för allt gott du har. Att alkohol inte är en tröst ens i detta läge och inte i något läge. Att du känner dig stabil även i denna oerhörda utmaning. Du finns ofta i mina tankar och jag sänder en varm stor kram till dig genom cyberspace❤️❤️❤️

@Andrahalvlek Det är som om hjärnan vaknar lite i taget❤️