Senaste kommentarerna i forumet

@majken_r Försöker finna ord, men finner dem liksom inte. Så obegripligt och svårt att ta in även för mig, det går inte. Jag känner så oerhört mycket med dig❤️. Tankar är på hur man kan ta vara på tiden som är här och nu, en dag i taget med kärlek, omtanke och medkänsla. Hur stark du är och den tacksamhet du ändå kan känna för allt gott du har. Att alkohol inte är en tröst ens i detta läge och inte i något läge. Att du känner dig stabil även i denna oerhörda utmaning. Du finns ofta i mina tankar och jag sänder en varm stor kram till dig genom cyberspace❤️❤️❤️

@Andrahalvlek Det är som om hjärnan vaknar lite i taget❤️

@majken_r Men åh, kan inte föreställa mig ens hur du har det. ❣️❤️❣️

Men åh finaste @majken_r så ledsen för din dotters skull och för din skull😔 Kan inte säga något bra mer än vilken tur/styrka att du är nykter💪🏻Och jag håller tummar och ber att din dotter får många många månader till i livet samt att dessa månader ändå ska vara så bra som möjligt för henne och för er alla🙏🏻

Varma innerliga kramar av styrka❤️❤️❤️

Nykter och trygg med det. Tack o lov. Min dotters prognos är nu att hoppet är över. Men det går inte att ta in så mitt hopp lever. Tacksam för allt gott jag har, att leva närvarande i vardagen som utifrån ser helt vanlig ut. Hon mår bra, inga symptom på det som syns på MR. Yogar, gymmar (äntligen frisk efter 70000 förkylningar..) gräver och lagar mat. Vaknar ibland på nätterna av mardrömmar. Men inte av alkoholångest, klart bättre. Finns ingen ledtråd än om hur lång tid hon har kvar, men flera månader. Är väldigt glad att jag hittade detta forum, att det fick mig att slå till bromsen innan det gick för långt. Det är skönt att vara stabil när livet utmanar. Kram på er🌸🌿❤️

@vår2022 Hej fina vän. Har precis läst lite hos dig och blir så ledsen, och förbannad, över din jobbsituation.. Känns som vi har samma kollega som förgiftar oss.. Min ”lycka” är att jag har stöd hos de närmsta kollegorna då de också drabbas. Så jäkla tufft för dig. Varm kram❤️

@Amanda L Grattis till tre nyktra veckor! 👍 Och bra inställning att möta våren och livet utan a! Jag hakar på!

Idag tre nyktra veckor, då jag lärt mig mycket om både andra och mig själv, om alkohol och hur beroende fungerar. Och förstått att det kan vara mer komplicerat och försåtligt att sluta dricka än jag först trodde. Bara viljan räcker inte alltid. Boken Tänka klart har varit en ögonöppnare för mig. Nu startar jag vecka fyra med nyktra ögon. Ser fram emot våren och livet utan A.❤️🥳

@Lonely Man Jag funderade på det. Om det kunde vara alkoholrelaterat. Det var otäckt och konstigt, men då vet jag att det kan hända. Tack för att du skrev!
Och ha en fin söndag❤️

@Amanda L
Hej.
Det är precis så det är.
Man kan må så bra och plötsligt så svänger det utan någon speciell anledning och man mår uselt.
Sugen kommer o går.
Tänk på det positiva med att vara nykter.
Grattis till 3 veckor.
Ha en bra kväll o resten av helgen.

Varit lite låg ett par dagar. Vet inte varför. Till och med haft ett sug efter alkohol. Kändes plötsligt inte så självklart. Jag ville bara bort från en hemsk känsla. Men det gick förbi. På kvällen en glad tillställning m vänner och vin, där jag hade roligt och drack läsk. Men konstiga humörsvängningar, bara sådär!?
Imorgon fyller jag tre veckor, sen ska jag räkna i nyktra veckor istället.

Vilken fart det blev här i min gamla tråd! 🤗 Jag som skrev för ett tag sedan att jag hade tröttnat på att dryfta alkoholrelaterade saker.😅 Men när man läser om folk som hellre super ihjäl sig än att söka hjälp för att bli nykter så är det klart man reagerar. ❤️ Att hjärnan blir så bedrövligt förändrad av alkoholen är riktigt läskigt tycker jag. Många tänker ju först och främst på levern.

Ha en bra kväll alla gamla forumsrävar! Och ni gröngölingar också såklart om ni har råkat läsa här.

/Torn

@Kennie Instämmer med det du sade i debatten. Jag har också sett det avsnittet och om jag minns rätt handlade det också om att hjärnan även efter lång tids uppehåll, ”minns” miljöer, typ pub, där man tidigare druckit och det kan trigga till att vilja skjuta upp dopaminet, för att få en kick genom alkohol. Jag tänker att det är tankarna man kan få då, man minns tex ett roligt party med mycket dricka, som sätter igång känslor och kan kicka igång sug efter en dopaminskjuts. Det är då det gäller att minnas hur det oftast slutar och veta att hjärnan kan spela en ett spratt och välja den säkraste handlingen, att avstå från att dricka. Det positiva är att den naturliga produktionen av dopamin repar sig efter en tid, men systemet kan lätt triggas igång om man har ett beroende i bagaget.

@Vill Bara Sluta - Jag sitter här tårögd och totalt ödmjuk inför dina ord. Så tacksam över det du skrivit och det har verkligen gjort min dag att få veta att jag kan göra skillnad bara genom att berätta om mitt liv. Åter igen - TACK! 💖💖💖

Mitt liv rullar på med sina ups and downs. Ibland kan man luras in i tron att bara för att jag slutat dricka så har alla mina problem försvunnit i ett nafs. Så är det tyvärr inte, men den stora skillnaden är att idag, ett år och sju månader senare, så har jag framgångsrikt lyckats möta alla hinder, motgångar och svårigheter nykter. Det innebär att jag under den här tiden klarat av dem hundra gånger bättre än jag gjorde förr när jag ömsom i panik, ömsom slött vilande på ett lapptäcke av lögner, försökte möta livet alkoholpåverkad. Det är en fantastisk känsla att ha det goda samvetet och njuta av att vakna utan rädsla varje dag.

Jag lever faktiskt fortfarande i en bubbla av känslor som nästan påminner om nyförälskelse men som snarare grundar sig i tacksamhet. Även i jobbiga eller smärtsamma stunder när sjukdom eller sorg drabbat mig och när stressen på jobbet slagit nya rekord så har jag mitt i alltihop haft ständiga små glimtar och nästan fysiska förnimmelser av tacksamhet och lycka. Mitt i skiten kan jag plötsligt slås av glädjerus som får det att pirra till i hela kroppen. Oftast sker det när jag reflekterar över mina val. Att jag faktiskt har val idag. Att jag är fri att göra rätt och inte sitter fast i skiten som hela tiden drog ned mig i fel gamla spår.

Så jag fortsätter att ta emot de här oväntade känslorna av lycka, tacksamhet och förvåning. På bussen hem när jag tänker på att jag aldrig mer behöver stressa till Systembolaget kan det slå mig, eller en vanlig kväll när jag softar hemma och knaprar lite nötter, dricker min egenblandade light-citron-hallonläsk och slötittar på tv samtidigt som jag spelar något spel på datorn. Rätt vad det är så flimrar det till och jag får den där varma känslan i maggropen. Då rusar det av endorfinpåslag i kroppen för att jag plötsligt bara njuter av min egentid. Wooosh! - Där kom känslan som sveper med mig i ett kort men härligt rus. Tacksamhet och förvånad glädje som nästan är fysisk. Det här är inget som jag någonsin upplevde när jag drack alkohol, det har enbart hänt och fortsätter hända i min nykterhet.

Vartefter tiden går påminns jag ibland jag att jag borde vara mer rädd för återfall, men samtidigt har jag levt i så många år med den ständiga stressen av att jag VET att jag måste sluta och jag VET att jag kommer att återfalla, så nu när jag faktiskt har slutat dricka på riktigt så känns det inte mer än rätt att jag får släppa lite taget om skiten. Rädslan för återfall är i princip noll. Om det händer kommer jag troligen ändå inte kunna göra något åt det, så varför gå och vara orolig i onödan? Jag tror inte man måste leva i ständig rädsla för fällor, konstant vaksamhet eller överdriven försiktighet när man verkligen bestämt sig. Det hörde mer till den tiden när jag intalade mig att jag försökte sluta men innerst inne inte ville. Då fanns alltid alla möjliga dörrar öppna i bakgrunden och bakhuvudet. Då fanns alltid återfallsluckan öppen under mig så jag kunde lösa ut den om jag inte pallade. Och det gjorde jag. Om och om igen. Då valde jag återfall för att jag visste att de skulle komma. Idag när jag tänker framåt och frågan ibland uppstår "Kommer jag någonsin dricka igen? Kommer jag att supa när jag blir pensionär?" så svarar jag mig själv alltid i tanken och ibland säger jag orden rakt ut. "NEJ! Aldrig. Det finns inte. Jag har druckit klart!"

Jag har nog inte levt ett så här "normalt" liv någonsin som vuxen tror jag. Då är jag ändå en bra bit över 55 år. På jobbet är det nog ingen som anar att jag är en gammal nedgången alkis som tagit sig tillbaks från de uträknades skara. När jag kommer hem finns många spår kvar, dessvärre, men det blir gradvis bättre här hemma vartefter jag orkar kasta bort och göra mig av med alla gamla rester av det liv jag levt. Ibland är jag dock tyvärr lite "torrfull". Jag vet inte om ni vet vad det är, men det är när man gör samma saker som man gjorde när man söp, fast utan att man dricker. Jag kan bli lite ensam efter jobbet med min dator och TV. Jag kan tillbringa helgerna helt själv utan att ens klä på mig och zappar mellan TV-kanalerna i en ganska uttråkad och apatisk sinnesstämning. Jag kan spendera en hel helg i sängen, spela spel och inte göra ett skit fast jag vet att jag borde städa eller ta hand om tvätten. Men jag intalar mig själv att jag är i min fulla rätt eftersom jag jobbat så hårt hela veckan. Att jag faktiskt får göra det här eftersom jag ju inte dricker. Men visst, det är lite fult. Det är lite skamset. Jag är inte helt nöjd med mig själv när jag lyssnar på Ring så Spelar vi på lördagsmorgnarna och hör hur jävla fantastiskt aktiva alla människor är. Hur deras supersociala familjeliv och breda umgänge alltid toppas med bullbak, trädgårdsskötsel, vedhuggning, skridskoåkning, innebandy och körsång. När jag hör det så känner jag mig fortfarande lite som en loser, faktiskt. Men samtidigt är jag ganska nöjd över min kravlösa tillvaro. Det är hektiskt nog på jobbet, så jag tror att jag behöver den ventilen.

Förutom att jag inte druckit sedan sommaren 2021 så har jag släppt precis allt annat som har med andra missbruk att göra. Matmissbruket och bulimin har hållit sig borta så länge att jag knappt minns hur åren av ångestfyllt bantande kändes. Jag är förstås inte alls nöjd med min fysik idag heller, men vi är sams, kroppen och jag. Kanske för att jag är så tacksam att jag faktiskt lever trots allt jag utsatt den för. För mig är sockerberoendet en trigger som brukade starta hetsätning och även om jag alltid drack så ledde mina perioder av hetsätning alltid till extra mycket supande i syfte att döva ångesten. Nu när jag tänker efter så är avståendet från socker det som faktiskt påverkar mitt liv mest just nu, inte att jag avstår alkohol. Det har på något sätt blivit en vana att alltid välja sockerfritt eller kolhydratsfritt men det är svårare i vardagen att hitta bättre alternativ till de sockerbomber och kolhydratsbaserade rätter som alla andra äter. Eftersom jag fortfarande är överviktig så är det ingen som ifrågasätter att jag inte äter efterrätt men det väcker alltid mer frågor bland kollegor varför jag inte äter vitt bröd, potatis, ris eller pasta än varför jag inte dricker vin om vi går ut och käkar.

En sak som jag är oerhört tacksam över är att jag fortfarande inte en enda gång känt behovet att ta till alkohol under den här tiden. Det har inte ens funnits i min tankevärld. Alla vi som upplevt svår abstinens eller levt med den maniska jakten på nästa glas vet hur jävlig den känslan kan vara. Jag får ofta flashbacks och förundras över att jag kände som jag gjorde. Det är väldigt tydligt att kemin i hjärnan var svårt påverkad av alla åren jag söp. Den galenskap och noja jag upplevde när jag frenetiskt var tvungen att få tag på mer alkohol är verkligen obegriplig idag. Jag kan inte jämföra den med någon annan känsla. Jag skäms och jag vet inte hur jag kunde göra allt jag gjorde i jakten på alkohol. Som när jag på söndagar tömt allt drickbart som skulle räcka i helgen och kunde ta flera turer (med bil) till en närliggande krog där jag beställde två glas vin. Drack dem på uteserveringen och körde hem. Någon timme senare upprepades det, och sedan igen. Ibland tre vändor en eftermiddag. Inte nog med att jag körde med alkohol i kroppen. Jag betalade med kontokort och var svårt skuldsatt. Allt för att jag inte stod ut med att låta alkoholen gå ur kroppen. Det är så obegripligt att jag nästan tänker att jag har drömt hela saken, men tyvärr inte.

Ibland tänker jag att jag inte ännu sonat mina synder, även om jag dömts för rattfylla, gjort mina timmar av samhällstjänst och betalat mina böter, men jag är ändå tacksam över att jag idag förstår att vad jag gjorde var så förbannat fel och att jag känner den här distansen till den kvinnan jag var då. På något vis var det som att någon annan gjorde allt detta, och jag tror inte att det enbart beror på att jag inte vill kännas vid vad jag gjort. Det beror nog faktiskt på att min hjärna förändrats och, om det nu är möjligt, läkt lite. Att synapserna kopplats rätt igen. Jag tror jag återfått en stor del av mitt sunda förnuft som fattades då. När jag var som mest inne i skiten förstod jag visserligen att jag gjorde fel men jag kunde inte sluta och jag tror inte jag tänkte sluta dricka ens när jag satt i Tingsrätten och dömdes. Jag satt nog mest och ville därifrån så jag skulle få dricka igen. Det är först nu, långt senare som det finns en helt annan klarsyn och insikt. Tack för det. Tack Gode Gud för det!

Ha en fortsatt fin lördag, tills vi hörs igen! 🎀

@Se klart Vårddebatten var också om motståndet att söka vård pga rädsla för konsekvenser tex bli orosanmäld etc.

Ja vi är inte mer än människor. Viktig insikt.

@Kennie Just det, jag såg ju också det avsnittet. Absolut spelar kemi in. Men det tar ändå inte bort vårt eget ansvar för våra handlingar. Vet man av otaliga försök att det är svårt att stå emot impulser så fårman kanske ta till fler verktyg. I slutänden finns det nog inget annat än att man måste vara motiverad att vilja sluta.

Nu har jag blivit sån gammal nykter gumma att jag missar diskussionerna på forumet, är mest här i den lugna viken Det vidare livet…
Jag skulle nog haft jättesvårt att söka hjälp. Men jag tror att vi problemdrickare har svårt att söka hjälp i livet överhuvudtaget. Det ligger nästan i sakens natur. Livet blir övermäktigt eller stressigt eller för kravfyllt- vi är dåligt tränade på att känna efter vad vi orkar och klarar- vi ”lättar” på stressen med vin.
Det ser olika ut! Men gemensamt för allt tillfrisknande är ju att vi inser att vi inte är supermänniskor. Bara helt vanliga, som av olika skäl druckit sig till ett beroende.
Det finns ju så många exempel här på forumet på de som fått enormt bra hjälp när steget väl är taget. Det är egentligen helt marginella saker att ”nån” skulle få reda på- men den insikten kommer ju först senare. 🌱❣️🙏🏻

Hej på er.
Landar lite här efter den stormiga vårddebatten i en annan tråd. Apropå det där med hjärnan- såg Anders Hansens program Hjärnan, avsnittet njutning och beroende. Där förklarade de att hjärnan faktiskt beter sig annorlunda när man slutar dricka. Under en period blir impulskontroll svårare för att något signalämne eller om det var dopamin fattas. Sen när hjärnan återställs så repar sig den naturliga produktionen, men fram tills dess har man alltså nedsatt impulskontroll. Sen är vi olika funtade, så vissa klarar det ändå men för en del är det mer än bara vilja som behövs för att ta sig förbi detta hinder.

@Andrahalvlek Låter bra AH! Medvetenhet och en insikt om att "om man gör som man alltid gjort, kommer man också få det utfall som man alltid fått" tror jag är viktigt.
Kram!

@vår2022 Lite avis på dina löprundor. Jag har alltid velat bli en joggare. Det är för mig ett optimalt sätt att få mycket träning för hela kroppen, och flåset, på kortast möjliga tid. Plus naturupplevelsen. Och det kan utföras när som helst och var som helst.

Jag har försökt och försökt och försökt att lära mig springa. Lyckades springa Tjejmilen för 12 år sedan, gjorde några halvmilalopp också. Tricket är att löpträna tre gånger per vecka, då utvecklas man.

Sen ett antal år tillbaka har jag dock gett upp löpningen. Jag är för tung helt enkelt. Mina fötter och ben kvider och lider av belastningen. Hälsporre, plattfot, lite kobent, och nu knäartros. Okej kroppen, jag fattar piken 🤣 Men att jag inte ens skulle kunna promenera, som har varit min grej liksom, fanns inte i boken. Jag är fortfarande nästan chockad över det. Vill inte fatta riktigt, tänker att det här med artrosgympa nog bara är en parentes. Eller ska det vara så här nu? För alltid?

Kram 🐘

@Sattva Du har helt rätt. Jag måste hitta balansen. Varje dag. Det är därför jag inte kan jobba 10 timmar i sträck, som en del gör och sen uppskattar de långledigheterna. Jag fixar kanske inte ens 8 timmar i sträck. Men jag vet samtidigt att jag vill försöka. Om jag känner att det inte funkar efter två-tre veckor så ska jag ta ett nytt beslut.

Ett annat sätt att hitta balans är att sova samma tid, oavsett om det är helg eller vardag. Minst 7 tim, helst 8 tim. Inte ens vilda hästar hade fått mig att stanna uppe längre än till kl 22 igår fredag. Att lägga sig då och veta att jag får ta sovmorgon är ljuvligt 😍

Och jag insåg att cykla inte var det min kropp behövde idag. Jag har legat kvar i sängen sen jag vaknade. Fyra koppar kaffe och fyra timmar senare är jag snart redo att gå upp och göra mig i ordning för biobesök.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Jag är ju lite påverkad av mina utmattningsdepressioner, och i den senaste smällen rök en stor bit av mitt namnminne. Eller så är det åldern 🤔 Till min enormt stora glädje och tacksamhet kom jag ihåg hur man utförde alla mina arbetsuppgifter, men jag kommer knappt ihåg vad mina gamla kollegor heter. Just namnminne måste ha en speciell plats i hjärnan, som jag nu har fått en fläckvis skada på.

Men jag minns plötsligt andra saker. Situationer då jag eller någon annan agerat si eller så. Minnen som jag nu filtrerar genom mitt nya nyktra tänk. Som då plötsligt får en helt annan mening och syfte. Jag förstår plötsligt varför vederbörande betedde sig si eller så, eller varför jag betedde mig si eller så. Det är som om min hjärna sparat dessa minnen och nu plockar upp dem igen för beskådande, när jag har helt andra glasögon på mig. Mina nyktra glasögon. Dessa minnen handlar nästan alltid om relationer historiskt.

Kram 🐘

@Torn Fattar vad du menar! Lite som Björn Lindeblad/ Natthiko däger "Tro inte på allt du tänker" eller något liknande. Att ha en förståelse för det som händer när suget kommer tror jag är nyckeln. Att ställa sig ovanifrån o liksom förstå istället för att gå in i autopiloten o följa impulserna. Skapa marginaler mellan impuls o handling liksom. Och pannben. Stå ut med obehaget. Ha tillit till att det blir bättre, suget avtar.
Ha ha, här ger vi varandra tips på att hantera sug, när de enda som troligtvis läser det jag skrivit redan är långt bortom denna fas🤣

@Sattva Man har väl två hjärnor, stor och lillhjärnan. 😂 Nä, skämt åtsido, det jag menar med ”beroendehjärnan” är att man var liksom tvungen att fatta att sug, tråkighetskänslor, ångest mm bara berodde på en enda sak. Alkoholen. Därför gällde det att ”skita” i de känslorna och bara fokusera på att inte dricka. Och att det krävs lång sammanhängande nykter tid för att få bort de alkoholgenererade känslorna.
När man väl hade fattat detta, så var det inte så svårt att låta bli att dricka. 😃

Kram

Tack @Torn❤️. Dina ord betyder mycket för mig. Det skulle vara så gött att säga som du ovan, antingen säger ni upp svinet, eller så säger jag upp mig!😂. Tror nog att svinet får vara kvar ändå, allierad med chefen, så varför inte, har ju egentligen inget att förlora. Men, så kommer jag ju inte att säga, men jag kan ha orden i mitt huvud.

Jag gillar verkligen ditt motto, och det är så det ska vara. Ja, att vara självgående gillar jag, jag är det, men i mina sammanhang också tillsammans med andra. Situationen jag är i nu har jag aldrig tidigare varit med om, knepigheter ja, men inte mobbing. Kan drömma om att inte behöva vara beroende av andra och vara egen, men gillar också att samarbeta. Det löser sig säkert på något sätt och jag minns att du sade det innan detta jobb också. Jag ska tro på dig!❤️