Senaste kommentarerna i forumet

@Himmelellerhelvette Hipp hipp hurra för 200 dagar idag!🥳🎉🌺. Helt fantastiskt arbete du gör! Håller mer, det är fint att få följa med på din nykterhetsresa och din utvecklingsprocess. Hur du vridit, vänt, våndats, glädje, reflektioner, poletter som trillat ned och jävlar anamma. Du är en sann inspiration och ett fint stöd i forumet.

Njut av din storartade resa och för att du tagit ansvar och hand om dig själv❤️

@Himmelellerhelvette Grattis till 200 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Du är så grym! Du får full pott på tentan ”leva alkoholfri” 🥰 Det är alltid lika roligt att följa nykomlingar från ax till limpa, och din resa har verkligen varit en fröjd att följa. Du är en stor inspiration för många.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Så skönt att det var en dröm😅
Så…Varmt innerligt Grattis till dina 200 dagar💐Så mäktigt 💪🏻

Kram 🥰

Inatt drömde jag att jag drack alkohol och att jag kom på mig själv med att göra det och tänkte att nu kan jag lika gärna köra på när jag ändå börjat men när jag stod med mitt andra glas i handen var jag inte ett dugg sugen! Jag hällde ut det och kände skammen/ångesten över att jag hade brutit min nykterhet och så tänkte jag på er som följt mig här på forumet. Kändes så jobbigt att skriva till er att jag hade fått ett återfall! Längesedan jag drömde att jag drack A.

Imorgon är min dag 200🥰

@Axianne Grattis till 1,5 år!🥳🎉🥳. Helt fantastiskt att du kunde ta dig ur det destruktiva alkoholträsket och göra en totalomvändning. Jag kan hålla med om att det handlar mycket om rädsla, en rädsla för vad nykterheten ska innebära och en rädsla för vad det kostar att bli nykter, rädsla för misslyckande. En rädsla för att ett nyktert liv är ett tråkigt andrahandsliv. Och rädslan gör en handlingsförlamad och skapar ett undvikande beteende. Man undviker att utsätta sig för obehag. Och rädslan matar beroendet. När jag bestämde mig för att våga riskera allt som skulle komma med nykterheten och vågade utsätta mig för obehaget, kom kraften och styrkan att våga fortsätta vara nykter. Modet kom och jag var inte längre rädd. Jag trodde på mig själv och att jag skulle klara av att bli nykter. Det har inte varit speciellt svårt. Jag kan inte heller riktigt säga hur allt gick till och varför jag lyckades, men det var nog mycket för att jag inte längre var rädd och i och med det kom kraften och modet. Det gav mig en andra chans till ett förstahandsliv och till att värna om det.

Ha det gott!❤️

@Axianne Grattis till 1,5 år som nykter! 🥳🥳🥳 Ett nytt fint golv blir en perfekt belöning! Varje gång du ser det kommer du ihåg känslan du har just nu.

Välskrivet som vanligt - klart att du ska skriva en bok om ditt liv 🥰 Från botten till toppen!

Kram 🐘

549 dagar.
Det har alltså gått ett år och sex månader. Appen ljuger inte, det är helt sant. Jag har inte haft något sug eller minsta längtan efter alkohol och nu har det gått 1,5 år sedan jag drack senast. Från förnedrad, oälskad, nedsupen, utslagen, utblottad, arbetslös, skuldsatt bidragstagare på existensminimum, alltså totalt på botten - har jag rest mig ur askan. Jag har fått tillbaks mina barns kärlek, jag har bra och ansvarsfullt jobb med god lön, inga skulder kvar, en stor summa på sparkontot, mår psykiskt och fysiskt hundra gånger bättre än i augusti 2021, och jag känner mig för första gången i livet "normal". Det är nästan som att jag måste nypa mig själv eller åtminstone ställa mig frågan dagligen. Hur gick det till? Ingen trodde det. Alla hade givit upp. Även jag.

Jag ska unna mig något som present och fira min framgång. Fira att jag lever, faktiskt. Det blir att lägga nytt golv i sovrummet. Ett fint trägolv i ask får det bli, men ibland tänker jag att jag kanske borde låta bli, bara för att påminna mig om livet jag levt. Jag har en fläck där på golvet som inte går att tvätta bort. Den gamla linoleummattan från 50-talet sög i sig det som rann ur min kropp när jag låg utslagen i fyllan den sista gången en varm sommardag 2021. Då brydde jag mig inte om att varken kravla mig upp i sängen eller ta mig till toaletten. Jag låg där och fyllesomnade mitt i den äckliga pölen. Jag har försökt skrubba bort fläcken när jag nyktrade till, men kvar blev ett bleknat stort märke efter platsen där jag låg och gjorde på mig. Det är inget jag är stolt över, men det är en daglig påminnelse om vad jag undsluppit.

Jag ramlade ofta i fyllan. Slog mig sönder och samman ibland, kvaddade ett knä. Skadade handleden. Fick sy ögonbrynet en gång. Slog i bakhuvudet i ett stengolv en annan gång. Ramlat ute och blivit hjälpt av okända människor som försökt få mig upp igen. Otaliga blåmärken har jag haft, bland annat när jag var i Tingsrätten och dömdes för min första rattfylla. Då satt jag där med mörkblå, lila och gröngul blåtira över ögat från pannan ned till halva näsan och ljög om att jag halkat när jag hoppat av en båt på semestern, men sanningen var ju att jag föll ned för trapporna hemma för att jag var full.

Eftersom jag var så överviktig så tog jag mig sällan upp igen om jag vinglade omkull. När jag slutligen vaknade till brukade jag rulla runt på mage, kravla mig fram och häva mig upp på alla fyra och sedan åla mig upp i bäddens solkiga sängkläder. Där levde jag mitt liv. Oduschad, svettluktande med smutsiga kläder och tovigt hår som inte tvättats på veckor. Jag brydde mig inte. Ingen brydde sig. Jag fattar det inte idag. Det övergår mitt förstånd att det faktiskt var jag som levde på det sättet. Om man varit så långt ned på botten så är det kanske inte så konstigt att man hyser en enorm tacksamhet över att ta sig ur skiten.

Ibland känns det som att jag fick detta - den underbara nykterheten - som en gåva. Att jag fick den vackra och fantastiska befrielsen från allt det elände jag levt med sedan tidernas begynnelse var verkligen ganska otippat. Det var ett litet mirakel känns det som. I synnerhet när jag sitter här idag, ett och ett halvt år senare, och känner att jag aldrig mer vill dricka. Någonsin! Jag mår nästan illa vid tanken på alkohol. Jag blir illa berörd när jag ser TV-reklamen för bag-in-boxar och jag ryser och backar undan när jag känner lukten från jobbarkompisens rödvinsglas på after-worken. Jag är färdigdrucken. Jag är klar med supandet. Jag har verkligen gjort slut med the big A.

Hur tar jag vara på den här gåvan på bästa sätt? Hur för jag något vidare och delar med mig så att fler kan göra samma sak och uppnå den här underbara känslan jag har varje dag nu? Kanske är det meningen att jag ska säga mitt. Att jag ska berätta hur det var för mig. Något säger mig att jag har en sanning att tillföra, så kanske blir det en dag mer av min berättelse.

En sak som jag lärt mig under den här tiden är att inte lyssna på olyckskorparna eller ta för hårt på "goda råd" och "varningar" som välmenande olycksbröder/systrar gärna delar med sig av. Summa summarum: Allt, precis ALLT var värre innan jag slutade dricka. Det var inte alls så jävligt att bli nykter som alla sa att det skulle bli. Det krävdes inte alls så mycket kraft. Det var inte speciellt svårt. Den upphaussade rädslan för lidandet som skulle drabba mig om jag slutade dricka var tio gånger värre än den eventuella abstinensen eller saknaden som uppstod. Jag behövde inga piller eller droger för att klara av att sluta. Det blev inte tomt. Jag har inte offrat något. Jag har verkligen inte hamnat i något torrt eller tråkigt liv och det har inte varit minsta strid eller kamp. Inte för mig, och då var jag som sagt ordentligt nedsupen. Det var inte något litet helgsmuttande jag gav upp, utan över 25 års överkonsumtion varav de sista åren med minst en bag in box per dag i förbrukning.

Det finns många som sprider rädsla och bygger upp en skräck bland alkoholister. De viftar med sina varnande exempel och menar att man måste kämpa, lida och strida dag för dag. Man måste leva resten av sitt liv i ett ständigt och ofrivilligt men ack så svårt avstående. Man ska kämpa sig fram tillsammans med andra som också lider. Man ska umgås med andra i samma situation så man inte kliver utanför den Rätta Vägen. Man får verkligen inte chansen att för en enda sekund bli "normal", vilket var det enda jag längtade efter när jag söp som värst. Att få vara en vanlig människa. Men när man är alkis får man inte vara det, inte ens när man försöker bli nykter - sägs det. Men det sket jag i.

Med facit i hand har jag identifierat de värsta förövarna som finns inom AA och definitivt inom behandlingsvården. Människor som kanske vill väl men som varnar och skrämmer för mycket och därigenom orsakar tvivel och sår ständiga frön av oro hos den som redan tvekar. De gånger jag gått igenom långdragna behandlingar har jag tyvärr tagit till mig för mycket skrönor om kampen som väntar. Jag har hackat i mig det som ständigt itutats mig och det var förmodligen också ett av skälen till att jag misslyckades. Jag lyssnade på olyckskorparna och blev rädd. Inte rädd för att dricka. Jag blev rädd för att bli nykter.

Men så, den 22/8 2021 insåg jag att jag inte hade något val längre. Just min botten var nådd, så jag slutade rakt av och tvekade aldrig. Kanske var det med Guds hjälp eller så gjorde jag det ensam. Hur som helst så var det utan minsta stöd från de behandlingsformer som jag misslyckats med tidigare.

Spretigt blev det idag, men så kan det bli när man skriver fritt ur hjärtat.
Var inte rädda! Ta hand om er! 🎀

Inom AA finns talesättet : En ensam alkoholist är en farlig alkoholist. Med meningen "farlig" för sig själv.
Jag lever nu ensam efter en relation på ca 40 år och i början var det oändligt jobbigt. Jag hade turen att jag de 2 första åren hade full sysselsättning med mitt egna, nya, boende. Men efter nästan 2 år kände jag att det livet inte fungerade med att jobba ensam dag ut och dag in utan att träffa någon öht. Och inte en enda käft hörde av sig ! Jag ringde men fick aldrig någon respons från de som tidigare varit mina "vänner". Jag blev som smittad....

Jag började träna på Friskis och det hjälpte på fler sätt. Dels fick jag automatiskt måbra-hormoner som surrade i kroppen av att jag rörde på mig och dels blev det en hel del socialt med andra som tränade. Mycket snack mellan övningar blev det !! Jag tränar på morgon/förmiddag då det mest är "gamlingar" som jag och vi kan skratta ihop till olika konstiga grejer. Vi kan prata med varandra om vad som händer i vår gamla, slitna, kroppar och vi upptäcker att vi genomgår samma förvandling till "riktiga" pensionärer :D
Nästa steg i min "ensamhetsutveckling" blev att jag tog steget ut i "resebranschen". Ja, jag veeeeet....alla har inte råd med det men eftersom jag har turen att bo billigt så fixar jag det med lite planering. Men efter sista långresan över jul/nyår så känner jag att åldern börjar märkas alltför väl under långa resor. Så nu har jag börjat leta efter kortare reso att uppleva och har kikat lite på tåg men det är alltför krångligt för att jag ska känna mig bekväm.
Sverige i övrigt har jag tuffat runt på alla möjliga håll. Grannländerna är alldeles för dyra för mig.

Men det finns grejer att göra nära och som inte kostar pengar. Leta upp, gör ett försök att vara med på sånt fast du är själv. Jag kan tycka att det ibland är helt hopplöst att vara ensam i en folksamling och jag kan åka hem med gråten i halsen. Men att tycka synd om mig själv leder mig bara djupare ner i träsket. Att få gå och lägga mig när jag vill, att få äta, eller strunta i att äta, när jag vill, att ha friheten att svänga av vägen utan att behöva ha rådslag med nån.....vilken frihet !!

Jag fick 2 fantastiska förebilder på ensamresande för 3 år sen då jag först träffade en dam från Australien som tuffade runt hela världen ensam och dagen efter en dam från Belgien som gjorde samma sak (hon hade varit ute nästan ett år !!). De gav massor av inspiration men tyvär kom ett j-la virus ivägen....

Så.....ta ett steg i taget och känn dig för ute i den värld du just nu klarar av ! Kanske Friskis ?

Kram och lycka till !

@Jennyn Jag förstår att du lider av ensamheten. Jag bor också själv. Min barn har flyttat hemifrån. Jag har inte haft någon vidare tur i dejtingcirkusen, så när jag blev nykter för tre år sedan slutade jag även med dejtingappar. I och med nykterheten blev jag med tiden mer bekväm i mitt eget sällskap. Jag trivdes bättre och bättre självsam.

För mig är det viktigt att åka till jobbet och träffa mina kollegor. Jag planerar också in träffar med vänner. Sjunger i kör varje torsdag. Besöker mina ex-svärisar varannan vecka och min egen mamma ungefär lika ofta. Jag har i kören hittat en helt ny vän och vi två planerar in olika kulturella saker ungefär en gång per månad.

Att bli nykter är steg 1. Sen måste vi fylla våra liv med roligheter och det är steg 2, 3, 4, 5 osv. Man måste anstränga sig lite och våga för att vinna. Börja i liten skala och avancera efterhand. Många andra känner sig också ensamma och uppskattar att man tar initiativ. Under tiden som nykterheten avancerar så lovar jag dig att du kommer trivas bättre och bättre i ditt eget sällskap.

Kram 🐘

Min sömn har verkligen redat till sig efter att jag slutade med zopiklon (immovane) den 31/12. Jag tar fortfarande 1/2 tablett propovan (och en hel på söndagar) men när tabletterna är slut så tänker jag inte hämta ut fler. Jag känner mig riktigt trött vid 22-tiden, även på helgen. Lägger mig och lyssnar på en ljudbok (just nu Sockerbomben 3.0) och vips somnar jag. Minns ingenting av handlingen i boken, kan lyssna på samma kapitel kväll efter kväll.

Igår kväll var jag iväg med min mamma på en föreläsning. En äldre man som visade bilder och berättade om sevärdheter i vår hemkommun. Inte Netflix direkt. Det var skitjobbigt för benen att sitta still i 1,5 timme, jag visste knappt hur jag skulle härbärgera krypet i benen. Vi promenerade dit och hem, så totalt blev det 7.949 steg igår. Jag dök nästan ner i badkaret när jag kom hem strax efter 21.

Först jobba hela dagen, promenera till och från bilen och dessutom umgås med min nya närmaste chef hela dagen, och sen gå på föreläsning på det och umgås med min mamma. Jag var SÅ mentalt och fysiskt trött igår kväll. Gick och la mig direkt efter badet, kl 22. Somnade som en stock 🪵 Vaknade inte förrän mobillarmet väckte mig kl 6.15. Känner mig utvilad både mentalt och kroppsligt.

Det är så häftigt när sömnen funkar. I så många år av mitt liv har den ofunkat. Jag vilar mig pigg i både kropp och hjärna när jag sover, samtidigt som jag drömmer och processar och löser problem på löpande band. Den mänskliga kroppen och hjärnan är fantastisk!

Att jag i så många år dränkte min hjärna med alkohol är så sorgligt att det knappt går att ta in. Men gjort är gjort och går inte att göra ogjort. Men jag kan göra rätt nu - och som min hjärna belönar mig för mina ansträngningar. Du och jag hjärnan ❤️

Kram 🐘

Och vad är meningen med att inte dricka nu liksom, när allt är förlorat. Men visst det kan ju bli ännu värre förstås.

@Agnes123 ja det är väl så helt enkelt. Saknar så mycket att ha en familj.

Hej!
Jag har haft mycket ensamhet och känslor av ensamhet. Det som har hjälpt mig mest är att försöka komma ut och göra saker och iallafall småprata lite med någon. Tex gå och träna eller gå till biblioteket och byta några ord med någon som är där.

Kan ju inte bara vara jag som har det så. Vad gör ni andra som känner igen er?

Jo det är dethär med ensamhet och att inte känna gemenskap och inte tillhöra ett naturligt sammanhang. Jag tycker det är så fruktabsvärt jobbigt och stundtals outhärdligt. Har jättesvårt att hålla ut och det har hänt att jag börjar dricka pga det. Antingen för att jag tar mig ut i fel sammanhang driven av känslan av utanförskap, eller då jag är ensam för att ta udden av det hela.

Hej Jennyn!
Du började skriva någonting här igår. Du kände dig ensam och verkade inte må bra just igår. Hur mår du just nu? Skriv gärna lite mer om det kan hjälpa dig. Vi finns här!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

I mars är det 1 år sedan jag drack alkohol sist. Min antabus är slut på apoteket. Klarar mig utan nu. Ibland kommer behovet av att dricka men när jag tänker på hur det var sist så brukar tankarna försvinna ganska så snabbt. Vi har varit sjuka i omgångar, inte kul. Jobbet är inte kul heller. Just nu är inget speciellt roligt men det har väl med årstiden att göra. Vi sparar, sparar och knåpar ska till Disneyland Paris i april så det lär gå en del flis där. Sparat undan det mesta till resan.

@Se klart
Tackar.
TILL ALLA: jag förstår att varje person är unik, att kroppen och själen är fantastiska gåtor, att vägen är lång och att ni förmodligen aktar är för att ge alldeles för raka råd och sanningar. DOCK, så ber jag er tacksamt att vara spontana, enkla och bara häva ut er era minnen av de första 60 och 90 dagarna.
...
Jag har ett väldigt jordnära närmande till mitt alkhol stop och just idag måndag firar jag mina 60 dagar. Är 53 och mitt supande (5 flaskor vin+12 öl+50cl starksprit i veckan ungefär) har aldrig haft grava konsekvenser och jag lyckades sluta röka (tobak) på samma sätt år 2003. Det är nämligen så att om jag har lyckats sluta med spriten i fem, tio eller sjutton dagar varför gå tillbaka till ruta ett efter en sån investering då jag i stället kan dubbla (vinsten) dagarna? Jag kör på starkt psyke med en dag-i-taget metoden.
Tillåter mig att falla för suget med glass och frossa i korv/ost/bröd en eller två gånger i veckan.
Vad jag önskar vänligt från er är om ni minns att ni hade väldigt aktionfyllda drömmar som fick er att vakna mitt i natten? En känlsa av utmattning ibland och lite träningsverk främst i låren och axlar?
Jag förstår och är redo för allt (eftersom jag har aldrig mer tagit ett bloss trots 18 hemska månader) fast skulle så gärna ha några av era vittnesmål/meningar att tänka på och upprepa för mig själv om ni tror att de nästa månaderna kormmer att vara svåra.

Tack @Seklart och @majken för en fin klapp på axeln ❤️

Lite värk i benen igår kväll, men jag har sovit gott och det är huvudsaken. Självklart ska det kännas i benen om man cyklat 9 km två dagar i rad. Fysioterapeuten sa att på en smärtskala 1-10 så bör jag ligga på 3-4 både under tiden och efteråt. Men nästa morgon ska det kännas okej igen.

På onsdag börjar artrosskolan. Kl 13-15 blir det föreläsning. Mån 6/3 börjar träningen. En timmes träning varje måndag och onsdag i sex veckor. Det blir toppen! Vi brukar få gå på läkarbesök på arbetstid, utan löneavdrag. Är det kutym även i sådana här fall? Det blir ju två timmar per vecka i sex veckor.

En liten investering för företaget om det kan få mig på banan igen kan jag tycka. Jag får maila lönekontoret och kolla vad som är brukligt.

Kram 🐘

Tack @Se klart och @majken_r! Värmer alltid med en liten klapp. Vi åt god middag och jag har moffat vindruvor. Imorgon äntligen simning, pga förkylning har det varit lång lång paus. Dags för en ny våg på livets stora strand. Önskar alla en fin ny vecka! 🐳❤️😇

Varit på diverse events denna helg, folk dricker så snart tillfälle ges och jag fortsätter att bara känna; tack för att jag slipper. Tack för njutet kring en solig promenad och alla sinnen vakna. Dopp i isvak- lyxig hotellfrukost. Nere i varv med hjälp av kropp och knopp. Ser fram emot måndag! Kram på er 🌱🌸

Härlig läsning. Har prommat i solen, men jäklar så kallt. Nu kikar jag på vårvintern genom smutsiga fönster istället.
Ha en fin söndag! Kram. 🌱

Pepp (ibland ett dumt ord) men lite uppåtkraft kommer här. Såklart en bli jetlaggad av att röra sig mellan sina olika ”jag”, och jagets olika tider. Tur vi inte är så unga utan kan navigera även om vi hänger lite upp och ner. Kram 🤗

@Andrahalvlek Så skönt att det fungerar med cykel, det är gott att få röra på sig🤗

@Geggan skickar en kram🙏🏼💗