Senaste kommentarerna i forumet

Fyllde nyligen 2 år och sex månader. Konstaterar att jag fortfarande inte dricker alkohol. Det känns väldigt behagligt, lugnt och trivsamt, i brist på andra ord.
Heja alla här!

@Geggan Stackars dig💕. Ibland är det riktigt jobbig och motigt. Kanske är det virus som gör att det krånglar. Hoppas du snart mår bättre. Kram❤️

@Se klart Tack❤️ Tar dig på orden och ser fram emot att det bara blir bättre och bättre😁. Jag har några ”puckar” att hantera på jobbet, samarbete med en kollega. Är så nöjd över att kunna hantera detta som jag gör och inte bränna säkringar. Det beror helt och hållet på att jag är nykter och balanserad, det går inte in inom mig själv och jag kan agera lugnt, sakligt, sätta gränser och lösningsorienterat. Så helt klart blir det bara bättre🥰

Lite jobbiga dagar. Mina nyopererade ögon krånglar. Skickades från apoteket till akut, inga åtgärder. Mera slabb med droppar mm. Ser dåligt. Surar. Täppt öra. Ibland är det helt enkelt jobbigt. Suck .

Härligt att höra av dig igen @Axianne ! Du har varit saknad. Vi behöver dig. Kram!🐳👍🏻

Längesen jag uppdaterade här.
Den tråd som bara ska handla om mig och min resa.
Den andra i anhörigforumet handlar om min relation till andra som alltför ofta blivit skev.
Just nu är jag i en egen bubbla som jag själv skapat. I den så finns äntligen ett starkt jag som jag inte har upplevt de starka konturerna av på väldigt länge.

Jag känner var jag börjar och slutar.
Var andra börjar och jag inte ska vara och peta i.
Vad som känns viktigt för mig och som bara inbegriper mig.
Dvs både mitt kärna och ytterhölje sitter ihop på ett nytt sätt som känns friskt och bra.
Det påminner mig om den jag en gång var innan min medberoenderesa började på allvar.

Kanske är jag äntligen intakt även om jag ibland måste lyfta lite på skölden för andra.
Eller tvärtom.
Mitt hölje är så starkt så att jag med lätthet kan bjuda in andra utan att riskera att jag går sönder.
Kul!
Grattis till mig själv.

När jag läste tidningen till frukosten fick jag syn på en marklägenhet-uthyres-annons. För bara tusen kronor mer i hyra, än jag betalar idag, skulle jag få inglasad veranda, tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin. Några kvm mindre än jag har idag, men ändå tre rum och kök.

Så jag klädde på mig och knatade iväg till det område som jag trodde att det var, men det var det inte. Samma typ av område och samma hyresvärd, men den lediga lägenheten finns i andra änden av stan. Fel ände av stan enligt mitt tycke. Jag tog bilen dit för att sondera läget, och kolla vilka promenadrundor som fanns i närheten. Kände in stämningen. Lägenheten ifråga stod tom, så det är nog snabba ryck om jag vill ha den.

Men vill jag bo i ett villaområde? Utan egentlig tomt på baksidan, mer en allmänning. Bara 70+ som bor i de andra 8 marklägenheterna, som är byggda i ett villaområde på en yta stor som 2-3 villatomter. De andra villorna på gatan har allihop vit fasad med vitt foder. Det måste vara modernt just nu, men gud så tråkigt. Flera hade skippat gräsmatta på framsidan och hade istället strött ut grovt singel på framsidan med små öar med konstgräs. Några hade gjort riktiga små konstverk i metall bland stenarna.

Jag gick runt, runt, runt på villagatorna. Gata efter gata efter gata med vita hus med vitt foder. Några gröna trähus också. Typiskt 00-talsområde, ett övre medelklassområde. I vår stad är det lite fint att bo just i dessa villaområden. Finast är dock att bo i ”Gamla Xx”, det här är mer ”Nya Xx”. Hmm 🤔

Egentligen är vad som helst bättre än jag bor just nu. Men nästa gång jag flyttar så flyttar jag till ett ställe där jag vill bo länge. Och jag platsar inte i ett villaområde, jag vill ju bo i skogen med närheten till havet. Jag har ju inte ens börjat leta aktivt, den här annonsen snubblade jag bara över. Men jag är kanske redo att börja leta aktivt nu!

Snabba ryck så här en ledig lördag, och 9.900 steg fick jag ihop av bara farten också!

Kram 🐘

God eftermiddag!
Tänkte bara ge ett litet livstecken ifrån mig om någon skulle undrar hur det går.

Jag är fortfarande nykter och helt utan minsta sug eller längtan efter alkohol. Det har nu gått ett år, två månader och en vecka sedan jag nådde min botten och tog mitt sista glas efter över 20 års missbruk.

Jag gått från totala botten och har nu ett toppenjobb där jag befordrats, återvunnen hälsa, jättefin kontakt med mina barn, fått ett avsevärt förbättrat självförtroende och börjar till och med tycka att jag ser rätt bra ut ibland. I synnerhet när jag känner uppmärksamhet från den man som uppvaktar mig ivrigt. Jag har löst mina krediter, klippt kontokorten och har gått från utblottad till att ha mycket god ekonomi med en stor buffert på sparkontot. Allt tack vare att jag tog mig ur skiten jag befann mig i för bara 15 månader sedan.

Men jag har jobbat hårt. Dock inte på det sättet jag trott att jag skulle. Jag har jobbat yrkesmässigt och med mina förmågor och den kapacitet jag trodde att jag antingen förlorat eller inte ens visste att jag hade. Jag har antagit utmaningar jag aldrig skulle vågat förr och jag har klarat av så mycket mer än någonsin tidigare. När det varit som tuffast har jag gått in i striderna nykter med målsättningen att göra mitt bästa och klivit ur hetluften och lämnat utmaningarna med ett leende eftersom jag klarat dem så bra - enbart för att jag varit nykter. Om jag druckit som förr när jag skötte mitt jobb ständigt lullig var det alltid ångest förknippat med minsta gupp eftersom jag var så rädd att bli påkommen att det hämmade min yrkesutövning. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det är ju bara en liten del i tillfrisknandet.

Stigen mot ett nyktert liv har varit förvånansvärt rak och inte alls krokig eller motig som jag befarat. Det hela har varit så självklart på något vis. Mitt största hinder har nog varit mitt eget tvivel, min rädsla, misstro och skepticism. "Varför skulle jag kunna sluta dricka den här gången när jag alltid misslyckats förut?" Jag hade förlorat all respekt för mig själv eller tro på att jag skulle klara av ens en vit månad. Än mindre trodde jag att jag någonsin skulle få ett jobb igen eller kunna leva något som ens liknade ett normalt liv. Med min historik av otaliga försök att sluta, hundratals timmar i AA-möten och flera långa behandlingsinsatser bekostade av jobbet, hade jag accepterat faktumet att jag inte kunde avstå alkohol. Jag hade resignerat, givit upp helt och intagit min roll som utslagen, deprimerad, smutsig och ovårdad fyllekärring. Jag hade nästan helt slutat söka jobb, slutat ta hand om mig själv, slutat leva eller göra något alls mer än att dricka.

Jag ser det som en skänk från ovan att polisen hade kontroll den där augustidagen 2021 när jag körde hem från Systembolaget och att polismännen trots mitt brott och att jag gjort samma sak förut, behandlade mig med respekt och vänlighet. Och något hände i mitt huvud där och då. Under tiden jag väntade på att åklagaren skulle komma fram till vad jag borde få för dom var det som att jag redan bestämt mig att sluta och att det verkligen var sista gången. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta sätta mitt och även andras liv på spel. Jag kunde inte leva i den misär som jag befann mig i. Jag levde på existensminimum och söp ändå upp tusentals lånade kronor varje månad. Jag hade inte kunnat behålla ett jobb på fem år och varit helt arbetslös så A-kassan var slut. Jag hade stora skulder och ingen framtid överhuvudtaget. Men någonstans dök det upp en kraft inuti mig. Jag orkade lyfta mig själv i håret. Jag gjorde en sista insats för min egen skull. Inte för att någon krävde det av mig och kanske var det skillnaden.

Och det här året har jag inte vänt mig till vården eller AA som förut. Stick i stäv mot vad alla säger och vad jag lärt mig så jag gjort detta på egen hand (samt med det här forumet som min ventil.) Det borde rimligen inte ha fungerat och jag har hela tiden känt och uttryckt min tacksamhet i kombination med enorm förvåning över att jag så förhållandevis "lätt" kunde fortsätta vara nykter och mest av allt - Att jag inte saknade alkohol eller kände sug.

Jag har tidigare under mina olika behandlingar levt i tron att man inte kan sluta dricka på egen hand. Att det måste vara ett slit, lidande, daglig ångest och förknippat med en oerhörd insats att sluta dricka. Denna rädsla har verkligen varit en bidragande faktor till att jag har skjutit på mitt slutliga beslut att ta bort alkoholen ur mitt liv. Rädslan för konsekvenserna har hela tiden varit större än effekten av de katastrofer som alkoholismen fört med sig, men enbart för att jag valt att döva mig själv varje gång med ännu mer alkohol och supit bort mina tankar på skiten jag genomgick och som eskalerade. Eländet smög sig på mig och för varje glas och varje sup i smyg som jag jag tog blev tankarna på att vara utan alkohol mer och mer maniska. Jag levde i en ständig oro, både för att vara utan alkohol om det inte längre fanns tillgängligt, och även för att jag skulle tvingas sluta på grund av hälsan. Jag har svårt att förstå den mani som fyllde mig. Jag levde ständigt i något märkligt vansinne och det enda som uppfyllde mina tankar var hur jag skulle planera och genomföra mitt drickande.

När jag för en tid sedan återfann och läste min egen bortglömda blogg från 2013 online, så inser jag vilken ångest jag levde med när jag under behandlingsvårdens överinseende och med AA som ledstjärna försökte ta mig framåt dag för dag i en nykterhet jag inte ens trodde på själv. Jag ville inte sluta dricka. Jag piskades att göra det jag gjorde för att behålla jobbet och uppnå status "rehabiliterad". Mitt eget hemliga och aldrig öppet uttalade syfte var att kunna börja "dricka normalt" igen. Jag trodde, trots allt som man försökte visa mig, att man kunde återgå till att dricka som innan. "Bara jag kommer igenom den här behandlingen". Det fanns alltid en deadline där borta i fjärran när jag skulle kunna dricka igen. Allt annat var uteslutet.

Och jag nådde långt genom att fejka min skötsamhet back in the days. Jag kunde gå under radarn när jag återgick till mitt drickande så snart behandlingen var över och jag visat mig duktig och "frisk". Men det var temporärt. Alla som supit ned sig vet hur detta går. Sjukdomen är progressiv och efter ytterligare en behandlingsomgång och fler återfall (eller snarare att jag blev påkommen) så var det kört med jobbet. Efter det så gick det utför som fan. Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att i slutet fanns inget roligt, kul, festligt, muntert eller lockande med alkohol alls. På slutet var det bara snusk, förnedring, elände, vånda och ren jävla ångest i varje glas jag drack. Men det var allt jag hade. Det var vad jag höll fast i. Det var min medicin, min tröst, mitt hat och min kärlek.

Skillnaden mot då när jag bloggade 2013-2015 är att nu vet jag nu att det inte går att backa tillbaks till "normalt" igen vad gäller alkohol. Då när jag gick i behandling sade ögontjänaren i mig till alla vårdkontakter att jag förstod att jag aldrig skulle få dricka igen, men det var en lögn. Jag trodde inte på det. Men nu VET jag att det är så. Det kanske låter nedslående och sorgligt att tänka att man för alltid måste vara utan något som uppfyllt hela ens liv i många år men ni måste verkligen tro mig när jag med fullständig ärlighet säger att det är en ickefråga. Jag saknar inte alkohol och det är inte längre en uppoffring att avstå. Visst är det ironiskt? Jag upplever ingen som helst sorg över att inte kunna dricka igen och det var ju rädslan för denna ångestfyllda sorg och livet som torrlagd i ständig försakelse som fick mig att fortsätta dricka.

Alkoholen var så upphöjd och förskönad i mitt liv och så central i mitt tänkande att jag sörjde den nästan lika mycket som om någon dött när jag var tvungen att låta bli flaskan. Att då samtidigt veta att den fanns inom räckhåll hela tiden var för mycket att hantera. Idag är det annorlunda. Jag får dricka om jag vill, men jag vill inte. Ingen kräver något. Ingen bevakar, övervakar eller begär att jag ska vara nykter. Inte ens jag själv. Jag funderar inte så mycket på det längre. Jag bara är. Lockelsen är borta. Suget med. Jag kunde kanske ha slutat dricka långt tidigare om jag bara gjort det för mig själv. Av rätt skäl. Alla gånger tidigare har jag slutat för att jag blivit ombedd, tillsagd, tvingad eller hotad. Inte för att jag själv valt det. Jag tror det är nyckeln för mig. Den här gången slutade jag dricka för att jag själv ville och behövde ta det steget och rädda mig själv.

Kanske var jag inte redo förrän det slutligen blev dags. När jag nådde min botten.
Det hade inte behövt bli så och jag hoppas innerligen att ni är smartare än vad jag var. Många år har supits bort, men jag är ändå tacksam för att ha fått chansen att göra om och göra rätt. Även om det tog tid.

Kram. 🎀

Grattis till ditt första år som nykter! Det blir faktiskt bara bättre nu för varje dag!😍☕️😍☕️

Jag ställer larmet på klockan 6 varje morgon. Då ska jag upp och ta min antidepp. Det är viktigt att man tar den samma tid varje dag, och tidpunkten har jag valt för att det ska funka även när jag börjar jobba heltid senare. Sen går jag och lägger mig igen. Klockan 8 ringer larmet igen, dags att gå upp. Nu på helgen får jag sova hur länge jag vill. Vaknar av mig själv kl 8.14.

Såna som jag mår verkligen dåligt av att klockan ska ställas om varje vår och höst. Fick hopp om att det skulle ske en ändring när EU blev inblandande, men häromdagen läste jag en artikel om att ingenting har hänt inom EU i frågan. Alla måste tydligen vara överens. Och det som var stötestenen var att länderna själva fick bestämma om de ville ha sommartid eller vintertid. Det senare är det som egentligen är så kallad normaltid. ”Hur går det då om två grannländer väljer varsin tid?” Längre kom inte EU i frågan, och sen fick de fullt upp med att diskutera och bestämma över mer akuta saker.

På vardagar, de senaste veckorna, går jag ut och promenerar direkt när jag har vaknat. Stapplar ut på gatan helt sömndrucken och sen känner jag hur livet liksom pumpas in i mig i takt med stegen. (Lyssnar på Ajvides senaste bok och där använde han begreppet ”doften av gryningsväckt grönska”. Det var så vackert att jag nästan började gråta. Sådana dofter finns det dock inga just nu, den här årstiden.) Efter promenad blir det frukost, och sen rast och vila innan det är dags för lunch och att göra i ordning sig inför jobbet. En väldigt chill förmiddag.

Nu på helgen blir det frukost först, om en stund, och sen blir det en lååååång promenad i skogen. Ska stoppa en påse i fickan ifall jag hittar trattisar. Inte så gott hopp om det, men kanske hittar jag några.

Jag mår verkligen bra av fasta rutiner, listor och larm i mobilen som påminnelse. Min tillvaro är så inrutad att jag nästan kan skratta åt det. Jag har to-do-listor både hemma och på jobbet. Larmet i mobilen påminner mig om att det är dags att gå upp, äta lunch, kvällsmål, ta nattmedicin och gå och lägga mig. Min tillvaro är helt inrutad, och jag gillar det. Och jag bor själv så jag har ingen annan att ta hänsyn till än mig själv egentligen.

Vi får se om jag får tid hos den där psykologen för utredning någon gång. Min dotter psykologen har sagt att hon i mitt fall både har tänkt möjlig bipolär och adhd. Och den psykolog jag träffar regelbundet har sagt att hon tänkt ”det är något mer där”, och att orsaken till att jag har klarat mig så pass bra ändå är att jag skapar mig just rutiner och strategier, som får mig att göra det jag behöver göra för att både må bra och prestera på jobbet och hemma.

Nu kaffe och sen låååång promenad i skogen 🥰

Kram 🐘

Vilken vidrig arbetssituation du befinner dig i. Jag har barn som går 7-9 och tycker många gånger att skolan borde få ryta till mer. Jag säger inte att skolan ska fostra för det är vårt ansvar som föräldrar. Det jag säger är att föräldrar idag fostrar inte sina barn med att visa medmänsklighet och respekt(i ordets rätta betydelse och inte som ungdomarna idag använder sig av ordet) vilket i sin tur leder till att ungdomarna inte uppför sig i skolan. Ni fantastiska lärare får vare sig ta tag i en stökig elev eller bli förbannade. Det är ju så märkligt det har blivit.... att samhället säger att man inte får kalla nån för hora eller andra nedväderande saker men ni lärare får stå ut med det som en del i er arbetsmiljö. Det hade ALDRIG varit acceptabelt på en arbetsplats att kollegor sa så till varandra.

Vilken tur du har som har din fru och son som stöd. <3. Jag kan ingenting om antabus och vet inte alls hur det fungerar men du ska se det som ett hjälpmedel, inte ett nederlag, precis som med oss här på sajten, din samtalspartner och övriga som försöker finnas för dig. Du skriver att byta jobb inte är aktuellt pga ekonomin men det kanske finns andra skolformer som du kan undervisa i. Du har säkert redan funderat på alla möjliga vägar om detta men det är ju så viktigt att trivas (eller iaf inte vantrivas) med vardagen för att klara av kampen mot alkohol.

Ja, det var lite av mina tankar när jag läste din berättelse. Heja dig som lärare och kämpa på!

Grattis till 11 veckor @Vjlo ❤️

@Vjlo grattis till 11 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Och bra att du har kommit igång med träningen. Att envetet etablera en vana är grejen alltså. Till slut sitter den som berget.

Varje morgon innan frukost promenerar jag nu min runda. Stapplar ut med sömndrucken blick, känner sen hur jag fylls av pigghet för varje steg. Jag går en runda där det finns en lång seg uppförslutning. Första gångerna flåsade jag som sjutton, fick ont i benen som fan, och fick till och med pausa några sekunder.

Nu går jag uppför utan att ens notera att det är det minsta jobbigt. DET är motiverande som sjutton att fortsätta. 10 x 5 svingar med kettlebell mellan benen för att träna ben och rygg kompletterar min ”morgongympa”. Jag gör det varje dag, vardag som helg. Hoppas fortsätta med det länge.

Kram 🐘

@Majaela Tack så mycket❤️

@Vinägermamman Tack så mycket❤️

@Vjlo Grattis till 11 veckor!🥳. För mig har det varit A och O med regelbunden träning och som nu blivit en vana och ett ”jag vill”. Det har blivit min nya drog. Springer och tränar styrka hemma på mattan. Varit sjuk nästan två veckor och inte kunnat träna. Det jobbigaste har absolut varit att inte kunna träna, det har påverkat måendet. Igår tog jag min första lugna löprunda och det var så skönt. Behöver inte börja om från noll i alla fall😁.

Minns att jag inte gillade höstruskvädret förut. Nu har jag iof hund så måste ut i alla väder. Men det har hjälpt mig att njuta av även hösten. Klar luft och bra kläder. Sen på kvällen kan man mysa till det med ljus och brasa (om man har det) läsa bok, meditera eller ta det lugnt. Lite vila i årshjulet.

Ha det gott!💕

Godmorgon @varafrisk, jag tror det beror på att vi väntade läääänge med att gifta oss och har bara haft några få bröllopsdagar att fira 🎉

Godmorgon @varafrisk, jag tror det beror på att vi väntade läääänge med att gifta oss och har bara haft några få bröllopsdagar att fira 🎉

@Vjlo Grattis till dina veckor! Och gott att få in träning så regelbundet, det gör stor skillnad tycker jag på måendet ⭐️

Äntligen fredag, och 11 veckor idag! Inte så jättemycket rapportera, jo det är bra vara nykter, såklart. Och vet att jag kommer älska det lite extra ikväll vid kanske 8 tiden, eller när jag väljer gå hem från den konferens jag kommer vara på idag, en del som ska dit verkar ha börjat gasa på redan i går kväll med pubrunda.

Har återigen börjat med att träna hemma, 4 ggr i veckan, må-ti,to-fr. det behövs för att ryggen ska må bättre och en del att ha något att göra en stund på morgonen, ökar självkänslan lite. så här i början tar jag det ganska lugnt så det tar ju bara 15-20 minuter. Hoppas mest på att jag ska hålla ut några veckor och få in vanan, för det är trots allt väldigt lätt tänka, "nä jag gör det i morgon lördag istället", och, "nej ..."... men en kvart kan jag avvara, och efter några veckor en halvtimme. Ingen tid att ta sig till o från gym, och det går göra det jag oftast gör hemma - lyssnar på podd / radio samtidigt....

Tyvärr har ju senhösten eller vad den ska kallas börjat göra sig väldigt synlig, med bara några plusgrader ute, och ofta regn o blött :-( Det går njuta av att vara utomhus åtminstone på helgerna, men på morgon o kväll blir det kolsvart så snabbt så det är inomhus som gäller...

Torsdag!
Mycket energi idag, och på väldigt gott humör. Både varit på kontoret, tränat och socialiserat. Har lixom känt mig väldigt bekväm i mina kollegors sällskap idag. Thats a first, och haft kul.

Träningen gick väldigt bra oxå, lite överraskande men jag tackar kroppen för att den pallar. Noterade att ögonen var vita nu sent på kvällen oxå, det brukar de inte vara. Lite kul ^^

Enda reflektionen idag kom egentligen när jag läste bok, för jag kunde inte helt koncentrera mig. Egna tankar tog över osv. Men tänk om anledningen till att min hjärna spinner iväg så vid sänggående är för att det är den enda gången som det är intrycksfritt.. annars är det alltid något jag tittar på eller lyssnar på.
En typ 10 mina tyst paus per dag bara för mig själv kanske kan vara något bra för mig. Så jag redan lyssnat på allt som poppar upp i sängen. Eller så triggar det mer tankar 🤷‍♀️ vem vet 😅

Nu ska jag försöka sova iaf.
Skönt med en högenergidag. De är roliga ^^

Ta hand om er,
/Ella

@Varafrisk tusen tack🤎

@Blenda Tro, hopp och kärlek till dig också ❤️ Så himla tufft livet kan vara ibland. Det är svårt att vara människa. För att inte tala om alla andra människor man måste hantera.

Styrkekramar i massor till dig ❤️

Kram 🐘

@Se klart Så intressant att höra att du och din man inte kommer ihåg datumet på er bröllopsdag…för mig själv finns det inte på kartan att jag skulle glömma sv datumet…vad tror du är anledningen att du inte kommer ihåg?

Kram

Varmt Grattis @majken_r ❤️❤️