Senaste kommentarerna i forumet

@majken_r Jag mår bra av att skriva, när jag skriver börjar nästan orden resonera med sig själv. Det funkar som en slags självterapi för mig. Jag mår också bra av rutiner. Och att skriva listor och bocka för och sätta larm i mobilen är nog viktigare än jag tror. Om det är så att jag är bipolär så har jag förstått att det är en verksam strategi. Skapa hållbara rutiner och hålla sig till dem. Lägga sig samma tid varje kväll tex.

Jag är oerhört transparent med mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Pratar om det med vänner såväl som okända. Har till och med skrivit en liten krönika om det i den tidning jag jobbar på. Fick en dagens ros av en läsare för att jag skrev om utmattningsdepression. ”Jag vill läsa mer i tidningen om denna fruktansvärda sjukdom.” Från många olika håll får jag tack och fina ord. ”Du är en bra förebild som pratar öppet om det.” Och jag tänker: Inget ont som inte har något gott med sig.

Kram 🐘

@vår2022 Men visst är det sorgligt att vårdpersonalen är så stressad 😢 Båda läkarna jag träffade på vårdcentralen beklagade sig över arbetsbördan. Båda läkarna hade sagt upp sig och skulle sluta inom en månad. Och det faktumet lade de i knät på en deprimerad patient, som inget hellre vill ha än kontinuitet.

Jag är så oerhört tacksam över att jag fick komma till dagpsykiatrin i min hemkommun till slut, tack vare vändan in på psykakuten. Jag tänker hålla hårt i den läkare jag fått nu, även om han ser ut att gå i pension när som helst. Han ska ha semester i oktober, men då klarar jag mig utan honom ett tag.

På vår nästa träff 27/9 ska vi bestämma takten för fortsatt upptrappning på jobbet. Sen kan han få vara ledig några veckor. Han har jobbat hela sommaren. ”Jag jobbar när småbarnsföräldrarna behöver vara lediga”. Stort hjärta har han också.

Kram 🐘

Mitt mål är väl att klara mig utan mediciner. Jag ser mig som vek i detta fallet men jag borde nog försöka ändra den uppfattningen om mig själv. Kan kanske bero på jobbet där jag känner mig ganska förminskad. Alla verkar lyckas så bra med sin undervisning utom jag som alltid ligger med lägast meritpoäng för mina elever. Är lärare i kemi och matte på åk 7-9. Jag ångrar bittertr mitt val av yrke nu men min ekonomiska situation tillåter inte omskolning i nuläget.
Förra veckan blev man åter kallade för idiot, gubbjävel, fick en burk sparkad på mig eleven stod och slog på dörren in till vårt klassrum tom en stol kastades mot dörren flera gånger. Ingen hjälp fick man eller stöd i situationen. Hade jag fått tag på eleven hade jag nog varit utan jobb och suttit häktad. Kränkningar och skit är en del av lärarens vardag nu. Jag har fått höra att jag måste bygga relationer med elever. Det är mitt fel att man försöker ta vassa burkar från elever. Elevens rätt till utbildning är mer värt i lagens mening än min arbetsmiljö.

Nu har det gått snart 7 månader nykter. Gått ned några kilo och träningen är igång så gott det går.

Beklagar på förhand för ett långt inlägg. Men det är bara här inne jag vågar erkänna mina faktiska problem. Så jag hoppas att det är okej. ❤️

Jag har "äntligen" eller ja slutgiltigen förstått att jag måste börja ta tag i mitt liv, om jag ens ska kunna ha en framtid.

Framtid har man väl i och för tills man dör. Och även om jag i mina sämsta stunder med ångest inte ser något som helst ljus i tunneln, och då jag mestadels inte ser hur en normal och välmående framtid ser ut, eller ett liv i harmoni och balans. Och då jag börjat tänka tanken på att det enklaste vore att bara slippa allt - så har jag aldrig haft några konkreta självmordstankar.

Istället har jag alltid - i hela mitt vuxna liv jobbat med någon typ av brandsläckning.
Jag har valt det jag (för stunden) vet kan bedöva ångesten - och även rädslan för att få ångest.

Jag undviker situationer som jag tycker känns obehagliga, även om det i realiteten ofta kan vara saker som faktiskt är helt okej.
Men för att lugna ner mig själv, pga oro eller nervositet - så har t.ex alkohol alltid varit en "bra" hjälp, som jag vet fungerar.

Men som sagt. För stunden.
Att det sedan nästan alltid resulterar till något ännu jobbigare, och många gånger även rent stora och förödande konsekvenser - så känns det inte relevant för stunden.

Just där och då, när jag tar beslutet att dricka, så är dom känslorna viktigare att bedöva, och få tankarna att sluta gå på högvarv.

Det känns faktiskt riktigt pinsamt, och jag skäms över att jag som 37 år gammal, fortfarande väljer att ta dåliga beslut, trots att jag vet hur mycket det förstör för mig.

Jag har förstört förhållanden, mist jobb och bostad flera gånger.
Och förutom dessa katastrofala konsvener, så vet jag ju att varje gång jag väljer att dricka, så blir ångesten bara större efteråt.
Att allt det som jag sliter med i vardagen, och väljer att dämpa med just alkohol, nästan varje gång resulterat att jag får skamkänslor och blir "paranoid".
Att möta människor blir ännu jobbigare, då jag förutsätter att alla ser på mig och tänker att jag är en misslyckad människa.

Jag har dock insett att det egentligen inte bara handlar om alkoholen.
Jag måste helt klart bestämma mig för att ta avstånd från den helt, men mina egentliga problem kvarstår.

Och ska jag kunna få en framtid som jag bara ska bedöva mig igenom, gömma mig från eller genomlida - så måste jag lära mig att hantera mina tankar.

Jag fick min ADHD vid 20 års ålder, men på den tiden fick jag ingen egentlig information eller utbildning i vad det faktiskt innebär. Hur individuellt det är, samt skillnaden mellan kvinnor och män.

Då handlade det om min rastlöshet, aktivitet och impulsivitet.
Om att tänka innan man pratar.

Nu först - i år! 17 år senare, så har jag förstått mer över varför jag haft många av dom problem jag haft genom både uppväxt, ungdom och ung vuxen. Alla självdestruktiva beslut jag medvetet tagit gång på gång, men som vid den åldern inte gav några extremt allvarliga konsekvenser.

Men ju äldre jag blivit, desto större har ju konsekvenserna blivit av alla ogenomtänkta beslut jag tagit.
Det är inte okej att som vuxen bedra sina partners, svika vänner, vara full på jobb, ljuga mm.

NU först har jag börjat få insikt i vad jag faktiskt sliter med i min ADHD, då jag sökt om behandling. Och även om jag bara fått grundinformation än, så börjar jag inse att jag måste ändra på mina tankar och beteenden.

Det handlar inte bara om alkohol heller, då jag använder det mesta självdestruktiva som fungerar för stunden.

Jag har ett tankesnurr, tankarna stoppar aldrig, och dom handlar till väldigt stor del om att älta det som varit och oro för vad som ska ske. Jag ältar alla jobbiga händelser som andra har gjort, och ägnar extremt mycket tid åt att skämmas och ha ångest över saker jag själv gjort och sagt.

Därför kan jag aldrig ha det tyst. Jag har alltid på en dokumentär, ljudbok eller serie i bakgrunden. Varje stund på dygnet.

Jag kan inte gå på toaletten utan att ha telefonen med mig för att ha ljud, jag kan inte laga mat i tystnad. Jag har på ljud när jag går promenad i skogen, och måste till och med ha med mig telefonen med ljud i duschen, samt hela nätterna när jag sover.

Vaknar jag och det är tyst, så slår jag direkt på det igen.

Det tar inte bort alla tankar, men det gör dom inte lika tydliga eller påtagliga.

Detta är ju ingen destruktiv lösning, men jag skulle ändå klassa det som ett av mina beroenden, då jag känner att jag behöver dom.

Jag har tyvärr flera andra positiva beroenden, där mina plötsliga beslut för att bedöva det jobbiga, oftast ger väldigt dåliga konsekvenser för mig. Ändå väljer jag ju att göra dom saker som känns bra för stunden. Trots att jag vet att det skadar både mig och andra.
(Nej, det handlar inte om något olagligt eller våldsamt. Mer skadligt för relationer och framförallt min egna självkänsla.)

Jag känner mig i alla fall hoppfull nu över att få gå i terapi och behandling, som förhoppningsvis passar mig och dom egentliga problem som jag har i grunden.

För ADHD eller inte, så vill jag väl tro att alla vi med någon form av missbruk använder det för att vi flyr från något? Vad det är, är ju individuellt för varje enskild person.

Men jag tror inte att någon väljer att vara missbrukare.
Själv skulle jag önska att jag kunde göra saker på en normal nivå, men har insett att jag aldrig kommer att kunna hantera alkoholen.
Aldrig göra sånt trevligt vardagsmys som att ta ett glas vin till middagen.

Jag måste välja bort det helt om jag inte ska hamna i samma destruktiva och onda cirkel.

Däremot så har jag börjat insett att jag har en generell missbruksmentalitet. Jag blir snabbt beroende av saker som får mig att inte tänka. Allt som lugnar mig för stunden.

Så jag måste försöka lära mig att hantera mina tankar och känslor - om jag ska kunna få en väl fungerande framtid, där jag faktiskt känner mig trygg och mår bra. Där jag inte ständigt söker efter saker att fly till.

Tack för ordet och förlåt för ett extremt långt inlägg. ❤️🙈

Nej alla måste inte veta @vår2022. Men vilken jäkla bedrift! Och OM du hade berättat så kan jag ändå tänka mig - hoppas - att du skulle bli mött med värme och beundran.
Kebnekajse är en liten kulle i jämförelse:-)
Vi har dock ingen redovisningsplikt och väljer vem vi vill berätta för.
324 dagar är fantastiskt 🌾🌾

@vår2022
Ja, tänk om dina kollegor fått höra. Lite spännande att tänka kring vad som hänt om du berättat. Kanske fler oväntade berättelser kommit fram. Ibland har jag tänkt på det när jag suttit i lunchrummet, undrar om någon suttit med skam över något. Men, förstår verkligen att du berättade om Kebnekajse istället. Alla måste inte veta allt🙌🏼 Kram o sov gott🍃

@Andrahalvlek tycker om att ta del av dina funderingar och tankar. Det är en fin förmåga att kunna vända och vrida på perspektiven, och lyssna till vad man själv behöver och varför. Kram🍃

Idag har jag varit på verksamhetsplaneringsdag på mitt nya jobb. Vi började med en lägesrunda kring hur vi mår idag och som sista punkt, en sak som vi tror inte andra vet om mig.

Jag tänkte för mig sjäv - jag är alkoholist och har druckit minst en flaska vin varje dag i massor av år. Det har hänt att jag druckit i smyg på jobbet någon enstaka gång och under pandemin tog jag ibland återställare innan jag hade möte i teams. Jag har klarat av att sköta mitt jobb och även fått beröm för väl utförda prestationer trots att jag varje dag var bakis. Jag har många gånger suttit på möten med skuld och skam över att jag dricker och varit rädd för att det ska synas på mig. Idag har jag varit nykter i 324 dagar och jag dricker inte alkohol. Jag mår så bra såväl fysiskt och psykiskt och känner mig så taggad på att ta mig an verksamhetsplaneringen med massor av aktiviteter för 2023!

Naturligtvis sade jag inte detta högt, en hemlighet som jag inte kommer att dela med någon på mitt arbete. Men jag undrar i mitt stilla sinne, vad skulle de tänka om mig om jag hade sagt det? Jag drog upp att jag varit uppe på Kebnekaises topp, inte så originellt och verkligen inte något sensationellt mot att bli nykter. Det är fan i mig en bedrift! 😁

@Rehacer Tack snälla❤️. Dig glömmer jag inte, det var i din tråd jag skrev mina första stapplande meningar och du omfamnade mig direkt. Du hjälpte mig att våga fortsätta skriva, du var en räddande ängel😇.

Jag håller med föregående talare! 💛
Tänker på Dig och undrar vad som hände.
Stor kram 🤗

@vår2022 Tack oxå för att du tänkte på mig & skrev i min tråd! Det gjorde mig så glad! ❤️

@vår2022
Så underbart att läsa ifatt här. Jag älskar dina tankar, ditt resonemang. Att du vågar tänka tillbaka på hur livet var för lite mer än 10 månader sen. Å jag tycker om att få läsa om din tacksamhet, ditt nya självförtroende, självinsikt och klara tankar.
Det är otroligt vad du har gått igenom och gjort! Hatten av, du är underbar!
Kram 🤗

@Kaveldun Du skriver ”Alkoholism är en enda lång självbestraffning . Det är lätt att även - initialt - se nykterhet som en sträng pålaga. Man ska skärpa sig och bättra sig och ta sig i kragen och avstå osv osv. Man ska genomleva tillvaron utan tröst-napp. Men det som händer på ngt just mirakulöst sätt är ju att plötsligt …eller i små steg …börjar nykterheten förändra saker och ting. Man inser - och känner - att detta att vara nykter är en omsorg och en sann tröst. Jag känner mindre skuld. Jag får vila. Jag får hjälp med perspektiven.”.

Du beskriver det så bra. Alkoholism är verkligen en enda lång självbestraffning. Det är så destruktivt handlande mot sig själv, men den jobbar under kamouflage för att inte avslöja den nakna sanningen. Den förgiftade hjärnan har heller inte en chans att säga som det är på riktigt, då sanningen har blivit en annan berättelse. En berättelse om att alkohol får dig att må bättre och du är värd ett glas och att få slappna av, du som jobbar på så bra. Men du mår ändå inte bra, du har ångest och självförakt. Som tur är finns ändå något slags sunt förnuft kvar och som i rätt ögonblick kan utföra storverk, du tar inte ett glas för att må bra. Berättelsen har en svaghet och i rätt ögonblick kan du påbörja en ny sanning och en ny berättelse. Ett nytt narrativ som säger att det är alkoholen som gör att du straffar dig och att det går att leva ett liv utan alkohol. Att du måste våga ta steget och prova hur det känns utan alkohol. Om man vågar prova en längre tid, känns det som ett mirakel. Man får livet åter och de destruktiva krafterna försvagas och försvinner😁.

Ha det gott!❤️

@Andrahalvlek Ja, tänk så viktigt det är att bli bra bemött av vården och även på andra ställen. Att känna egenmakt, delaktighet, inflytande och kunna påverka den egna behandlingen så den blir anpassad efter ens egna förutsättningar och behov. Det skapar tillit och förtroende och en lust att samarbeta. Sedan är det viktigt som du säger att inte bli skuldbelagd och det krävs en hel del förståelse för hur man kan fungera när man mår dåligt. Man tycker att vården borde ha denna kunskap, men kanske stress och överbelastning orsakar att man inte har tid med sina patienter.

Skönt att du mår så mycket bättre nu och orkar med samtal och fundera på vad som verkar vara bäst för dig.

Kram❤️

@kaveldun, så rätt du har i detta att nykterheten- om vi själva är med och bidrar - vänder på perspektiven. Friheten ligger i att SLIPPA dricka- när vi tidigare kände oss fria och rebelliska av att hälla upp ett glas. Rebecka Åhlund skriver att detta att bli nykter är det punkigaste hon har gjort.
Och det är det- rebellliskt! Jag känner mig ofta numera sådan, jag går min egen väg också jag vägrar liksom att ställa upp på den konsensus som gäller kring vad som är avkoppling och kul. Dagarna är mina kvällar- morgnarna är mina nätter. Om detta inte är punkigt så vet jag inte 👵🏼
Och som jag piskat mig- alla julmiddagar-intill perfektion och dessutom ensam ansvarig TROTS att alla inte vill något hellre än att hjälpa till. Nä, då stänger man liksom in sig ännu mer i hur det ska vara..
Nu ska det vara på så vis som går att åstadkomma genom rimliga och gemensamma insatser.

Det händer storartade saker så småningom, grundslag och grundnöjd som @andrahalvlek skriver. Men jag lägga till att stunder av nåd och att vara levande- när de kommer till en, i nyktert tillstånd så är de som själva essensen av att få finnas till.
Min piska åker fram då och då, ur ett dammigt skåp. Men jag har ju inte längre 25% skuld och skam i kroppen by default.
Det är nästan lite förvånande att gå igenom sina små skrymslen på insidan och inte hitta något farligt där.
Dessutom vill jag påstå att även rent praktiska samveten- människor man ska ringa eller höra av sig till. Sysslor man skjuter upp- oftare blir gjorda av bara farten- när man är nykter. Motstånden är inte så förtvivlat höga, tandläkare, elräkningar- ja de tar man när de kommer.
Hoppas du får en fin dag kära @kaveldun. Kram 🌸

@Box Heja dig! Keep the good work 🙌🏻🙏🏻👍🏻💪🏻

Kram 🐘

Sommaren är kort, som Ledin sjunger. Men den har varit bra för mig och mina nära. Hoppas du har haft en bra sommar. Jag fortsätter på inslagen väg. Låter första glaset stå.

Jag träffade min psykolog igår. Vi har träffats regelbundet sen jag var sjukskriven första gången 2007. Vi träffades också i våras, men från mars började jag lämna återbud och jag svarade inte när hon ringde eller smsade. Jag var för dålig, jag var inte ”behandlingsbar”. Hon nådde inte fram till mig.

Igår när vi träffades sa hon gång på gång: ”Det är inte bara utmattningsdepression, det är något mer.” Hon är helt inne på att jag bör utredas för bipolaritet. Just för att jag ska få rätt hjälp och medicinering, för att jag inte ska bli lika dålig igen.

Hon sa också att det är viktigt att jag blir bemött på rätt sätt av vården. Att säga till en riktigt deprimerad människa att de ska aktivera sig ur depressionen är skuldbeläggande. Eftersom individen inte har förmågan att just aktivera sig ur depressionen, så känner hen sig skyldig till att förvärra sin depression. ”Det är mitt eget fel att jag mår så dåligt, om jag bara orkade/gjorde…” osv.

Råden man får är sagda i all välmening, men de faller liksom inte i god jord. Det känns istället som att bli spottad i ansiktet. I det läget är man inte ”behandlingsbar”. Man har inte förmågan att varken ta beslut eller förmå sig att göra sådant som man skulle må bättre av. Jag kan allt i teorin, jag vet precis vad man ska göra för att må bättre, men jag kan inte förmå mig att göra det när jag mår som sämst.

När jag träffar min läkare på psykiatrin nästa gång ska jag fråga hur en utredning går till och vilken typ av medicin och behandling som i så fall erbjuds. Och sedan ska jag fatta beslut om ifall jag vill utredas eller inte. Min dotter psykologen sa att en fördel är att om jag är bipolär så får jag stanna som patient inom psykiatrin istället för att slussa tillbaka till vårdcentralen.

Samtalet med min psykolog gick i alla fall bra igår. Jag uppdaterade henne om vad som hänt sen sist vi sågs, och vi hade ett bra samtal om det som hänt. Och sen pratade vi som sagt om skuldbeläggande och eventuell bipolär-diagnos.

När jag började må bättre i somras smsade jag henne och bad om ursäkt för att jag hade gjort mig okontaktbar i våras, så det fanns inget otalt mellan oss. Snarare var det nog så att hon verkligen vill var efterklok, för att både hon och jag ska lära oss något av detta. Själv har jag ett enda syfte med att eventuellt utredas för bipolaritet: Jag vill aldrig må så dåligt igen.

Kram 🐘

@Se klart ❣️

@Kaveldun Jag brukar beskriva det som att nykterheten gör mig mer grundglad, grundnöjd och självsnäll. Det är inga sprakande fyrverkerier, det är mer ett skönt häng-känsla. Man blir mer chill dessutom, toleransen både för andras och egna misstag blir större. Och sen vinner man så oerhört mycket tid - tid som man kan använda för att göra roligare saker, eller bara vara och vila.

Kram 🐘

Det känns mirakulöst@Andrahalvlek.
Jag vågar inte ropa hej riktigt än . Men jag vågar ändå ropa ett försiktigt hallå..
Alkoholism är en lurig sjukdom att komma ur eftersom den både är så fysisk och så mental. Det går inte att lita på sig själv när man dricker - man säger och gör saker som man inte vill och menar. Och man känner saker som inte är verkliga. Att ur detta virrvarr och förljugna läge få kraft att göra sig fri - kräver mkt. Det kräver också att man når vägs ände …och sedan kan slutet se olika ut. Det kan vara brutalt eller bara tjatig upprepning.
Ikväll har jag tänkt på hur dåligt jag svarar på stränghet och press. Det funkar egentligen inte alls på mig.
Och ändå har jag - framför allt när jag druckit - varit en riktig slavdrivare. Det går ju inte annars att dricka och stiga upp och jobba och laga julmiddag och ha ett snyggt hem ( på ytan) och verka avspänd och skön osv.
Alkoholism är en enda lång självbestraffning . Det är lätt att även - initialt - se nykterhet som en sträng pålaga. Man ska skärpa sig och bättra sig och ta sig i kragen och avstå osv osv. Man ska genomleva tillvaron utan tröst-napp.
Men det som händer på ngt just mirakulöst sätt är ju att plötsligt …eller i små steg …börjar nykterheten förändra saker och ting.
Man inser - och känner - att detta att vara nykter är en omsorg och en sann tröst. Jag känner mindre skuld. Jag får vila. Jag får hjälp med perspektiven.
Jag är allergisk mot alkohol och banne mig om jag inte också är allergisk mot den där stränga inre/yttre rösten som säger att jag ska skärpa mig.
Det funkar inte! Blir inge bra utgång - blä!
Omsorg, kärlek och lite humor - det funkar däremot fint på mig ☺️😉🌾🌾

@Kaveldun Fint ändå på något sätt att du skrev brev till ditt framtida jag. Brev från misären. Ditt sanna jag satt liksom fjättrat bakom lås och bom.

Kommer att tänka på Pippis pappa som satt inlåst på en söderhavsö och skickade flaskpost till Pippi - som helt mirakulöst fick hans brev, så hon kunde komma och rädda honom.

Att man med vår alkoholindränkta bakgrund efter en tid kan identifiera sig som en person som inte dricker, känns faktiskt lika mirakulöst.

Kram 🐘

Låter som att du hade ett fint möte @Axianne.
Råd kring ’du duger som du är’ har ju en tendens att bli klämkäcka och därmed svåra att tro på. Och på samma sätt som med råd kring hur man ska hantera alkohol så behöver man väl på ngt sätt ’vara redo’….finns sin egen snirkliga väg.
För mig har det ändå varit befriande att då och då besöka ett kallbadhus - med kvinnoavdelning - där man badar utan baddräkt. Liksom många kämpar jag med vikten …och har haft ngt slags halvtokigt mål att komma i mina Levis från förr. Men detta med att bli äldre är demokratiskt . Även de som är smala ser åldrade ut …på olika sätt. Alla åldras och alla kroppar förändras ( utom några få overkliga som vi ser på Netflix och i reklam).
Så sällan vi ser verkliga kroppar ändå!
På kallbadhuset finns många coola kvinnor - tjocka och smala - unga och gamla. Det är en varm stämning och människor njuter och läser tidningen och småpratar. För mig har det på riktigt varit läkande - kopplat till min egen kroppsuppfattning och mina ideal ..att befinna mig där. Rekommenderas.
Och precis som Ser klart skriver så ändras ju också de egna preferenserna. Där har naturen ändå ordnat det finurligt.
Lycka till - och fortsätt vara rädd om dig. Vad gäller nykterheten så verkar du ju strålande stabil.

Ja små varelser är nina sagt av- och på 💞 @kaveldun, makes u think 🙄

Apropå av så är detta mitt läge just nu, vila innan förberedelser och kvällsmingel.
Sov 1,5 timme inatt och en timme på planet. 30 grader varmt och resdag- ingen riktig Feng shui här, men det blir bra efter en tupplur.
🥱😴

❤️ Se Klart
Kattungar är kanske jordens ljuvligaste varelser. Själv valvakade jag med en taxvalp som hade en mage mjuk som silke. Den lekte som sjutton och somnade sedan tvärt.
Sov tryggt i mitt knä medan rösterna räknades. ☘️🌾