Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till 2,5 år som nykter 🥳🥳🥳 Den 9/8 är det min tur att fira detsamma.

Kram 🐘

Det låter som du också har haft ett tufft halvår bakom dig 😢 Men nu kan det bara bli bättre, eller hur?! Jag ska dock vara sjukskriven på heltid hela augusti och börja jobba 25 procent först från september. Det känns som en rimlig plan för mig. Det är ju först den senaste veckan som jag har börjat må liiiite bättre. En sak i taget, ett steg i taget.

Kram 🐘

Håller verkligen med dig om att alkohol har blivit en icke-fråga. Jag minns hur bekymrad jag var i början. Vad skulle folk säga? Hur skulle jag känna? Jag kan inte förstå den oron alls idag. Jag dricker inte alkohol. Punkt. Det kan jag öppet och ärligt säga till vem som helst, när som helst, numer. Men så var det verkligen inte i början. Önskar man kunde få nykomlingar här på forumet att förstå att den oron är övergående. Jag har personligen BARA bemötts av positiva kommentarer när jag outat mitt icke-drickande.

Kram 🐘

@TappadIgen Grattis till 23 månader som nykter 🥳🥳🥳 Den 9/8 firar du 24 månader som nykter och jag firar 30 mån som nykter, eller hur? Matte är min starka sida 🤣

Kram 🐘

PS. Jag är lite orolig för dig, du har jobbat för mycket. Lova mig att ta det riktigt luuuuugnt nu när du går på semester! Och kvällsdopp är bra för själen 😍 Stickning också! Jag började nu i veckan på min virkning igen, en trekantssjal som min äldsta dotter ska få. Jag alternerar mellan att sticka och virka. Äldsta dottern broderar. Handarbete är bra för själen.

@Torn Japp, det fixade sig med inloggningen!

Kram 🐘

@Andrahalvlek Så du hittade dina inloggningsuppgifter hit! 😀 Härligt!

Kram

Grattis till 30 nyktra månader 🥳🥳🥳 Mäktigt mycket! Visst kan man idag inte ens förstå att det kunde vara så svårt att sluta dricka? Och visst kan man idag inte ens förstå att det var så svårt att låta bli att börja igen? Alkohol är för mig en icke-fråga sen ett bra tag tillbaka. Jag dricker inte alkohol. Punkt. Ingen eller inget skulle få mig att ens testa att dricka ett glas med alkohol. Varför skulle jag liksom?

Kram 🐘

Grattis till 1,5 år som nykter 🥳🥳🥳 Själv firar jag 2,5 år som nykter den 9/8. Om jag har räknat rätt 🤣

Kram 🐘

En dubblett fixade jag i ett huj minsann!

Grattis till 8 månader som nykter 🥳🥳🥳 Och snart firar du 9 mån som nykter! Själv firar jag 2,5 år som nykter den 9/8. Om jag har räknat rätt 🤣 Annars rättar @TappadIgen eller @Torn mig om en stund 😍

Kram 🐘

Grattis till 8 månader som nykter 🥳🥳🥳 Och snart firar du 9 mån som nykter! Själv firar jag 2,5 år som nykter den 9/8. Om jag har räknat rätt 🤣 Annars rättar @TappadIgen eller @Torn mig om en stund 😍

Kram 🐘

Tittar in och säger hej! Det glädjer mig att du verkar må bra och att nykterheten består. Alkohol är för mig en icke-fråga numer - och snart firar jag 2,5 år som nykter 🥳🥳🥳

Kram 🐘

@Varafrisk Och tack för grattis!

@Varafrisk Tack för din omtanke ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek Skrev nog samtidigt. Grattis t all din nyktra tid💪🏻🥳

Bästa @Andrahalvlek❤️

Så tufft du har haft och jag tänker att du fortfarande har fastän det har börjat att ljusna🙏🏻Så gott att höra ifrån dig och gott att du har livlinor härifrån forumet🙏🏻och din äldsta dotter❤️Skönt även att du har fått träffa en läkare som du har förtroende. Min dotter har ju bipolär sjukdom och får ständigt möta nya läkare.

Jag önskar dig god bättring och att du så sakteliga ska få komma tillbaka till ett liv där du får må bra🙏🏻

Kram🥰

Och vet ni. Inte en enda gång under detta halvår har jag ens tänkt tanken att alkohol skulle kunna vara en bra lösning på mitt dåliga mående. Tvärtom. Jag har inte ens druckit alkoholfri öl eller kaffe under det senaste halvåret. Mitt doft- och smaksinne har gått helt bananas och jag har i princip levt på mackor och grillad kyckling. I söndags lagade jag mat för största gången på ett halvår och i tisdags tog jag min första kopp kaffe på ett halvår. Och det smakade gott 😍

Alkohol är för mig en icke-fråga. Det finns inte i boken att jag ens skulle testa att dricka ett enda glas. Den 9/8 firar jag 2,5 år som nykter 🥳🥳🥳

Kram 🐘

För den som är lite nördigt intresserad av psykisk ohälsa så sa läkaren M idag, utifrån att han hade hört min kompletta sjukdomshistoria, att jag sannolikt i grunden har en ärftlig dystymi (kronisk depression) med inslag av cyklotomi (årstidsbunden depression och/eller mildare bipolaritet.) Och nu när jag har läst på om dessa två diagnoser så känner jag igen mig jättemycket. Tanken om att jag kan vara bipolär har faktiskt slagit mig den senaste tiden, men jag upplever inte att jag har direkt maniska skov. Jag gör inga huvudlösa saker, men jag är ju väldigt energisk och all in till min personlighet. När jag mår bra vill säga.

Wikipedia:
”Dystymi, depressiv neuros, neurotisk depression eller kronisk depression, är en affektiv störning som liknar en depression fast med långvariga symptom. Ordet dystymi kommer av grekiskans δυσ dys, "dålig", och θῡμός thymos, "själ". Jämfört med en vanlig depression, där individer periodvis går i depressiva faser, är dystymi ett kroniskt tillstånd, det vill säga ett tillstånd som varar i minst två år. Däremot kan de som lider av dystymi uppleva det som kallas för dubbel depression, vilket innebär att de, utöver den kroniska depressionen, även har hamnat i en depressiv fas lik en vanlig depression. På det norra halvklotet sker det ofta under vintern, då det minskade solljuset har en negativ påverkan på sinnet, vilket liknar en årstidsbunden depression. Diagnosen är mindre akut jämfört med en vanlig depression, men symptomen är inte nödvändigtvis mildare. Tillståndet kan vara bättre några dagar, men överlag är personen håglös, sorgsen och trött. Personen kan ha sömnsvårigheter, känna sig missnöjd med sin livsinsats, ha svårt att uppskatta livets bättre sidor och vardagsdetaljer som kan få en på bättre humör, vara viljelös och känna en svag livsleda. Tillståndet kan ha inslag av lättare neuros.”

Wikipedia:
”Cyklotymi eller cykloid personlighet är en affektiv störning, en mildare form av bipolär sjukdom. Cyklotymi är en störning som utmärks av svängningar mellan mild depression och milt uppskruvat känslotillstånd. Det är en förhållandevis vanlig störning hos anhöriga till personer med bipolär sjukdom, och bryter ut i ung vuxen ålder. Det kan för somliga utvecklas till bipolär sjukdom, för somliga klinga av och för andra vara hela livet. Diagnosen försvåras av att svängningarna kan uppkomma med långa mellanrum, och att dessa svängningar, för att klassas som cyklotymi, måste bevisas inte bero på yttre omständigheter såsom sorg, stress etc.”

Läkaren M sa också att jag sannolikt kommer att bli hjälpt av medicinen diluxetine, som jag fick nu senast. Vi ska följa upp ökningen av medicinen den 12/8. Det känns svinbra att få träffa samma läkare hela tiden och slippa rabbla allt från början vare gång.

Kram 🐘

@Ture Tack för grattis ❤️ Snart firar jag 2,5 år som nykter 🥳🥳🥳

Kram 🐘

@vår2022 Tack för din omtanke ❤️ Jag känner hopp om livet igen, sent omsider. Tre gånger den här veckan har jag åkt iväg och solat och badat en stund. För första gången i sommar. Jag har fyllt på min själ med lite njutning 😍 Min målsättning är nu att göra en ”bra” sak per dag, men att skynda långsamt. En sak i taget. Ett steg i taget.

Kram 🐘

@aeromagnus Och jag hoppas att du har sluppit må lika dåligt som jag har gjort. Tack för din omtanke ❤️

Kram 🐘

@Se klart Finaste du ❤️ Jag hoppas att du mår bra! Jag loggade in här idag för första gången på många månader.

Kram 🐘

@Marcus77 Tack för din omtanke ❤️ Jag har som du ser i mitt inlägg ovan mått helvetesdåligt det senaste halvåret, men den senaste veckan känner jag hopp om livet igen 😍

Kram 🐘

@Varafrisk Ja, vi är några stycken här på forumet som har kontakt i en Messenger-grupp dagligen. Det lilla gänget har tillhört mina livlinor nu när jag har mått så dåligt. Någon träff i våras blev det dock aldrig, pga mitt dåliga mående. Tack för din omtanke ❤️

Kram 🐘

Hej alla kära forumvänner!

Jag har haft ett helveteshalvår, jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så svårt och djupt deprimerad. Jag har fått urusel respons av sjukvården och allt kulminerade med att min äldsta dotter E (som fyller 25 år i september) fick köra in mig till psykakuten i slutet av maj eftersom jag då var väldigt suicidal. Hon vågade inte lämna mig ensam hemma.

Först efter det besöket fick jag komma till dagpsykiatrin i min hemkommun. Innan dess träffade jag två olika läkare på vårdcentralen som la huvudet på sned och sa ”stackars dig”, vilket inte hjälpte mig ett endaste dugg. Kunskapen om psykisk ohälsa är bedrövlig på vårdcentralen. I alla fall på min vårdcentral.

Jag har haft svinsvårt att hitta rätt antidepp-medicin. Jag slutade ju med venlafaxin på eget bevåg och tog den sista tabletten i november 2021, efter 1,5 års väldigt långsam uttrappning. I januari 2022 blev jag deprimerad igen. När jag sen började ta venlafaxin igen i februari blev jag dubbelt så dålig i mitt mående. Jag mådde dåligt redan innan - och mådde ännu sämre av medicinen, svinjobbigt.

I slutet av mars blev min yngsta dotter T (som har en utvecklingsstörning) akut sjuk. Jag fick ringa ambulans och hon blev inlagd på hjärtintensiven i 1,5 vecka. Hon hade jättemycket vätska i hjärtsäcken, orsak okänd. Hon fick dränage, medicin och övervakning 24/7 i 1,5 vecka på sjukhuset. (Jag misstänker att det var en biverkning av coronavaccinet, men det är en helt annan historia som jag inte orkar dra nu.) Döttrarnas pappa sov hos henne på sjukhuset, men jag åkte dit och var på plats 6 timmar dagligen. För att överhuvudtaget kunna köra till sjukhuset och vistas där så slutade jag ta venlafaxin helt. Ångesten blev helt enkelt för svår pga insättningsbiverkningar - och ångesten förvärrades dessutom av att dottern var så svårt sjuk.

När dottern väl kom hem från sjukhuset så vågade jag inte börja med venlafaxin igen. En hel månad gick jag helt omedicinerad. Allt var meningslöst. Det fanns ingen anledning att göra någonting, jag skulle ju ändå dö. Antingen genom självmord eller genom hjärnblödning typ. Det var det enda jag kunde tänka på. ”Jag mår så dåligt och jag dör när som helst.” Då körde min äldsta dotter in mig till psykakuten. Hon kom hem till mig fredagen den 26/5 och började städa, tvätta, laga mat, skicka in mig i duschen och sen körde hon mig till psykakuten.

Jag blev inte inlagd på psykkliniken (det ville jag verkligen inte eftersom det kändes som ett fängelse), men jag fick då en annan antidepp: Mirtazapin. Och jag fick remiss till dagpsykiatrin i min hemkommun, vilket jag så gärna ville ha. Efter det började jag även motvilligt med venlafaxin igen: 37,5 mg varje morgon, trots svåra insättningsbiverkningar i form av ökad ångest. Plus att jag tog 15 mg mirzatapin på kvällen (en antidepp som dessutom gör en sömnig), som jag tack och lov inte mådde sämre av. Jag tar dessutom 1 tablett propovan (sömnmedicin) och zopiklon (insomningstablett) varje kväll. Och jag får sova cirka kl 02 till 06 åtminstone. (Att jag inte sover när jag mår dåligt är min största akilleshäl.)

Sen tre veckor tillbaka får jag av läkaren M på dagpsykiatrin en tredje antidepp: Duloxetine 30 mg. Läkaren på dagpsykiatrin är 70+ och otroligt kunnig, lite av en professorstyp och han är nästan lite nördig. Han är dessutom väldigt inkännande och lyhörd. Idag var jag på återbesök hos honom och jag ordinerades att öka duloxetine till 60 mg, att ligga kvar på 37,5 mg venlafaxin, 15 mg mirtazapin och 1 tablett zopiklon per kväll. Men jag ska nu minska propovan från 1 hel tablett till en 1/2 på kvällen. Nytt återbesök 12/8.

Läkaren M sa också att jag ska vara sjukskriven 100 procent hela augusti och sen vara sjukskriven 75 procent under september. Då ska jag börja jobba 2 timmar per dag, eftersom jag behöver förutsägbarhet. Jag håller med honom till 100 procent!

Veckan efter mitt återbesök hos honom den 12/8 ska vi planera in ett avstämningsmöte med Försäkringskassan och min arbetsgivare, och då ska även läkaren delta. Det känns verkligen att han står på min sida och hans kompetens behövs verkligen på mötet. Jag är så tacksam och glad över att jag har fått komma till just honom. Mötet idag gav mig en enorm lyckoboost. Jag berömde honom flera gånger för att han var så klok och inkännande ❤️

Den senaste veckan har jag känt mig liiite bättre. Duloxetine hjälper mig, jag känner det. Varje dag den här veckan har jag kunnat gör någon ”bra” sak. I tisdags kväll besökte jag min yngsta dotter T på hennes LSS-boende för första gången på flera månader. I onsdags hade jag en jättetrevlig lunchdejt med en gammal barndomsvän. Igår kväll pratade jag med min äldsta dotter E på telefon i två timmar. Jag känner hopp om livet igen ❤️

Kram 🐘