Senaste kommentarerna i forumet

Grattis från mig med- känner mig mer än bortkollrad av dessa beräkningar men inte desto mindre hoppas jag du är stolt, glad och känner ett litet mäktigt skutt på insidan över vad du åstadkommit i tid- och liv! Kram 🥰

Tack @tofu @sattva och @kennie 🙏🏻 Era tankar och reflektioner berikar mig. Ja det är som du skriver @tofu- finns det något gyllene snitt för när eller av vilket skäl man lyckas? Jag vet verkligen inte. Ibland tycker jag något så ”simpelt” som skräck eller rädsla kan vara nog så verksamt för många att bara bestämma sig. Tänker på hur jag blev en löpare (inte värst mycket nu men jag fick en gång från att aldrig ha sprungit till att springa en mil tre gånger i veckan)
Hade inget med hälsa att göra- bara fåfänga. Blev omsprungen av en riktigt snygg och stark tjej när jag var ute och gick med stavar… då jävlar satte jag igång.
Jag har bestämt mig för att klara svåra jobbgrejer av rena konkurrens-tävlingsskäl, och jag har liksom noll vinnarskalle.
Tänker att vi alla- var och en har lyckats med saker i livet. Och att den vetskapen går att plocka fram. Att alla har det ”i sig”. Det gäller att skotta fram- hur tänkte jag då? Vilka egenskaper hittade jag den gången?
För jag går heller inte med på att det är ”så lätt för vissa”. Det är det ju inte! Ingen skulle vända sig till ett anonymt forum och be på sina bara knän om stöd- ifall det var lätt.
Och @sattva du har helt rätt i att det finns något som skevar i perspektivet när det är någon som man skulle behöva räkna med. Som inte går att räkna med. Då inser man.
Klart att han vill vara alla rätt för sina barn. Men om han gör alla fel?
Lägger oerhört mycket ansvar nån annanstans- nån annan (jag!) får lösa.
Lite svirrigt blir det av dessa tankar. Och @kennie, jag tror som du att det ÄR beroendet som gör att man inte kan se klart.
Så blev mitt namn här, för det var vad jag längtade efter mest av allt. En ynnest varje dag.
Tack för tid och tankar, ni smarta och kloka. Kram 💕

Jag tycker att du har en viktig poäng. Det är aldrig för sent att lyckas bryta ett missbruk, men under den tid man fortsätter missbruka så skadar man dem man älskar och riskerar att mista dem. Men jag tror inte man kan ta in det så länge hjärnan är alkoholberoende, att man verkligen riskerar att förlora livsviktiga relationer, beroendet gör allt för att mörka det faktumet..

@Se klart Nej hård person elker hårda tankar tycker jag inte. Men ser man en person som man en gång älskat så mycket att man valt att bilda familj med den, gå ner sig i alkoholen så måste man nog bli lite hård för att klara av att stå ut med att se det ske. Främlingar kan man ju förhålla sig till på ett annat sätt. Även medlemmar härinne, där man visserligen tycker väldigt mycket om många. Men det är ändå en annan sak om någon härinne väljer att "ta nya tag" imorgon, igen o igen.
Men jag fattar vad du menar tror jag. Jag kände det så starkt på slutet, att hur många chanser har jag kvar? Man kan inte stoppa huvudet i sanden hur länge som helst, tro att allt blir bra o förlåtet bara för att jag äntligen vänder skutan. Och samtidigt är det aldrig försent, för sin egen skull, att göra förändringar. Men man ska inte ta andras lojalitet för given.
Jag tänker ofta på en patient jag hade för några år sedan. Han hade bränt alla broar i sitt narkotikamissbruk. Han var ung när jag träffade honom. Då var han ren, men hade fått en hjärnskada sista gången han knarkade. Han sörjde oerhört att han bränt allt. Och det hade han. Ingen litade på honom, ingen ville ha med honom att göra. Fast han nu var ren och ville börja om. Jag vet inte vad som hände honom faktiskt efter avslutad behandling.
Så nej, du är inte hård. Det är sant det du skriver.❣

@TappadIgen Stort grattis till en allt längre tid i frihet! 😍 På din tvåårsdag ska jag gratta dig lite extra mycket.😀

@Sattva Tack! Jag kom på att imorgon så kommer jag ju gå om @Se Klart och @Torn i nykterhet för de firade precis 30 månader, vilket är 60 månader tillsammans. Men 100 är ett högre tal än 60.

@TappadIgen Grattis!!!!

@Se klart Det är inte ett snårigt resonemang. Det är snarare kristallklart. Du har rätt att uttrycka din vy. Här finns ju inga rätt eller fel.

Den fråga jag försöker knäcka i allt detta är varför lyckas vissa och andra inte? Vad är haken? Varför har vissa det där stoppet i sig och andra inte? Det kan i min värld inte vara så otroligt skillda penseldrag. Det måste finnas några nämnare som är avgörande här. Jag tror jag kokar ner i skam, självförtroende & livsgnista.

Skam för att man måste kunna syna skam så man kommer vidare och inte ramlar in i offerroll. Självförtroende för att stampa av och lita på sin egen förmåga. Livsgnista för att få till det där lilla jäklar anamat. Det där nu kör jag.

Inte vet jag... Fattar att även mitt ovan kan skapa reaktioner. Dessa behövs ju dock ibland för att komma vidare. Det går ju som du säger inte i all evighet ursäkta allt. Tillslut måste ju saker koka ner i action.

Tid har förlöpt och dagar har gått. Idag är jag inne på 23 månader som nykter. Det känns både stort och litet, på sina vis. Stort för att det oavsett hur jämn tiden framstår när den presenteras med en specifik måttenhet så är det ju en ganska lång tid. På det viset är ju 23 månader och 1 dag bättre än 23 månader. Sen är det kanske litet också, på det vis att 23 månader inte ser så jämnt och fint ut som tal. Det är ändå jämnare än 23 månader och 1 dag, kan man tycka, men just 23 månader och 1 dag i mitt fall går att representera på ett annat sätt, nämligen som 700 dagar, eller för den uppmärksamme som noterat att det går 7 dagar på 1 vecka, 100 veckor.

Nu går ju inte månader och veckor/dagar jämnt upp på samma sätt, så för AndraHalvlek som ligger precis 6 månader framför mig, så sammanföll hennes 23 månader, 100 veckor och 700 dagar i vintras. För mig blir det alltså inte så, och det beror såklart på vilken månad man blev nykter och huruvida en av dagarna som räknas in är en skottdag eller ej. Den lättroade kan som en matematisk exercis räkna på för vilka nykterhetsdagar som de 100 veckorna och 23 månaderna sammanfaller.

Men visst kommer det väl kännas större om 1 månad när det blir 2 år. Samtidigt, längtar jag som vanligt inte dit. Jag har så mycket jag vill uppleva innan dess.

Hela återstoden av mitt liv ligger ju i framtiden, så det får jag ta när det kommer.

Jag började skriva det här inlägget i @vårs tråd och som en kommentar kring acceptans över de val vi gjort utifrån de erfarenheter vi har och har haft.sen blev det så långt att jag flyttar inlägget hit och vill på intet sätt gå i polemik utan tvärtom tänker jag att det är ett komplement till när vi pratar om att förlåta sig själv och att acceptera de livsval man gjort.

@vår jag håller med dig i nästan allt. Att acceptera sina snedsteg i livet, att se att man”gjorde sitt bästa” och inte ångra mer än nödvändig. Den devisen funkar ju allra bäst om man så småningom tar sig i kragen- ser till att förändra sitt liv. Bli en partner, vän och förälder att räkna med.
Men jag har tex i min närhet en person som jag har två barn ihop med. Många många år sedan vi skildes. Idag är han alkoholist. Hans svek gentemot barnen är för mig nära oförlåtliga. Jag är säker på att han ”gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar” men alkohol förvränger hjärnan på människor. Jag har ingen aning om vem han är längre, jag ser bara konsekvenserna av hans agerande. Det kan mycket möjligt vara så att han om ett antal år kommer till rätta med sitt missbruk men då är det för sent. För sent för de här åren med barnbarnen. För sent för de här viktiga vuxen-åren med hans barn (som nu axlas av min man och av mig). Ibland pratar vi här som om vi har alla chanser i världen. Det är möjligt att vi har det men människor runtomkring oss ger upp hoppet. Sveken blir för många, för ofta.
Jag tycker att det finns ett värde i att ha en förlåtande inställning till sig själv, men rätt vad det är har åren gått och människor gått hem och vi är ensamma kvar. Förlåtna eller inte. Vi har begränsad tid. Det är ett verkligt mått. Vi har begränsade chanser. Jag vet inte hur många personer som passerat här under åren som varit riktigt riktigt illa däran. Kanske har de tillfrisknat- kanske är de döda, kanske fortsätter de ge sig själv nya chanser och kring dem finns barn och barnbarn, syskon, vänner, som tvingats ge upp.
Det här är också verkligheten för denna sjukdom. Liksom bröstcancer, alkoholdemens och hjärnblödningar. Levercancer, övervikt och minnesproblem.
Allt det här vet du ju mer än väl men ibland har jag ett behov av att också skriva ner vad det här också handlar om, oavsett hur många chanser vi ger oss så är det verkligheten som löper på parallellt och obönhörligt. Jag tänker ibland på min ex-exman och jag känner inget försonligt längre. Jag ser hans livsval, känner sorg för mina barns skull. Känner ilska- även om jag mer än väl känner till mekanismerna bakom missbruket. Har svårt att acceptera- eller acceptansen handlar mest om att tvingas se en person fu**a upp hela sitt liv trots så mycket som är honom givet.
Jag har ingen anständig plats att ta vägen med de tankarna, de är stränga och handlar helt och hållet om människors personliga ansvar för sina liv och livsval.
Snart ligger vi sju skovlar under jorden. Att inte göra allt - och då menar jag allt- för att hedra sitt lilla ynka liv är nästan oanständigt. Samtidigt brottas jag med känslor av just ”förståelse för”.
Det här är inga enkla saker, nånstans handlar det ju om det existensiella egna ansvaret- för sin egen person. Och jag kan känna mig hård som granit i de tankarna, känslorna. Samtidigt som jag nog inte är en hård person.
Snårigt svammel från mig men jag ville på något vis få det skrivet! Kram alla 💞☀️

@vår2022 Tack för din kloka och fina reflektion om att vara halvvägs i livet!🌸

@Se klart Du är du, strunt vilket epitet! Och det är så härligt att kunna stå för den man är, känna att det fakriskt inte går att vara på nåt annat sätt, för då gör man våld på sig själv. Och det gör vi inte längre!
Fick frågan sista kvällen på resan från någon annan deltagare (jag drack apelsinjuice o de andra sangria), om jag har många "såna här saker" jag håller på med? Jag fattade först inte vad hon menade, men det var att jag är vegetarian, dricker inte alkohol, yogar o gör andningsövningar varje morgon. Jag svarade bara helt lugnt o sanningsenligt att jag gör det jag mår bra av. Hon tycker säkert jag är "präktig", Men grejen är ju att det inte är allt på en gång som kommit. Vegetarian har jag varit länge. Alla delar har ju kommit pö om pö. Det blir ett sätt att leva och inget påklistrat eller nåt påtvingat. Bara frihet att leva livet som man själv vill ha det. Eller hur? Så bort med ordet präktig, om det är ett negativt ord för dig❣
Njut av ledigheten!!!

@Se klart Tack för ditt inlägg. Det är så givande att få svar för de för reflektionerna vidare. Tänker att det är väl det acceptans handlar om. Att känna hur det känns när man tänker på saker som hänt, uppmärksamma var det känns i kroppen, acceptera det och gå vidare. Att man inte fastnar i tankarna, för det är bara tankar som många gånger är hemskare för att man dömer sig så hårt och det skapar känslor av att man är värdelös. Att tankar faktiskt bara är tankar som skapar känslor och som kan spela oss spratt. Ungefär som om man tänker på hur man saknar alkohol, hur tråkigt det är utan, så skapas känslor av sug. Tankarna skapar suget. Har man positiva tankar på skönt det är utan alkohol, skapas inte känslor av sug.

Tänker också, nu när man kommit halvvägs i livet, 55+, att man har med sig en hel del erfarenheter och händelser. Man börjar få en självbiografi och redo att sätta igång och skriva sina memoarer😂. Verkligen händelser och beteenden i livet som bestått av både med- och motgång, himmel och helvete. Att man är förlåtande mot sig själv för händelser som inte riktigt blev som man önskat, men att man ändå då gjorde sitt bästa utifrån de förhållanden som då rådde. Tacksam för att inget riktigt allvarligt inträffat och att man i alla fall inte mördat någon🤣. Att ha acceptans och gå vidare, för utan acceptans är det svårt att gå vidare. Att glädjas i nuet av hur livet är och låta det dominera känslorna. Att vara tacksam för att man gjort ett rejält omtag på 360 grader i syftet att man ska må bra och värdera det liv man fått. Vara tacksam för att man till slut förstod att alkoholen måste bort, då den förstörde och hindrade dig att leva fullt ut. Vara tacksam för att du är du❤️

@Se klart Låter underbart. Inte präktigt snarare sunt. Är det präktigt så hittar du isf en till här.

Fick med hela familjen inklusive hund att plocka blåbär. Gick förbi grannar som satt och drack vin. Hälsade och sa några ord. Tänkte så skönt att jag kör en skogsrunda istället för att sitta och domna bort som så många gör nu under semestern. Precis som det är naturligt...
Hittade några kantareller med. Stekte och la på hamburgaren. Den fungerar! Riktigt gott tom 🤗

Inget nytt att rapportera förutom att jag är vaken efter midnatt vilket jag inte varit på länge. Jag sov två timmar på em och det är mer än vad jag tål. Jag börjar få minimalistiska ryckningar i att aktivera mig med annat än bada, läsa, promenera. Börjar även tänka på mina blommor som har vakt hemma- men ändå. Hur går det med allt tro?
Gällande alkohol har jag noll och inget att tillföra, inte en del av min värld längre, over and out. Jag vet inte om mitt liv numera kan betraktas som präktigt.
I så fall en väldigt nöjd präktis. Skönt att bli det på vägen mot 60 (några år kvar). Och det är inte för sent om någon skulle undra. Kram 🤗

Fint att läsa @vår och viktigt att orka se sanningen så som den var. Alla som dricker på det sättet som vi- många/de flesta av oss här- lever ju långa perioder i förnekelse, eller man tittar på sitt liv liksom med ett öga. Jag vet att allt inte var falskt i mitt liv men tillräckligt mycket smussel och undvikande beteende i relationer, att jag i efterhand ser att jag kunde ha ett tillgjort sätt för att jag inte stod med båda fötterna på marken. Det är främst glädjande att ha lämnat men stundtals sorgligt att tänka på. Att dela med sig är ofta hjälpsamt för fler. Att känna igen sig är betydelsefullt. Tack 🙏🏻💕

@Varafrisk Ja, det är modigt att öppna upp sig och tänker att det också är viktigt att man har sin gräns för hur mycket man vill dela. Att man inte säger saker man kanske egentligen inte vill säga. Så även om man är kvar i ”träsket” eller kommit därifrån så finns det en gräns/integritet som det är viktigt att värna om och som bara tillhör en själv. Som nykter är det för mig lättare att säga saker jag står för och har även koll på var min integritet går, det kunde hända att jag gick över gränsen när jag hade druckit, eller att det jag sade kom ut ur munnen på fel sätt.

Kram🥰

Ska vara…berättar om ditt liv nu…

@vår2022 Jag tycker att det är modigt/bra när man skriver om hur det har varit eller om man är mitt i processen att våga berätta/våga blotta sig. Jag vågar inte blotta mig helt och hållet eftersom jag fortfarande är kvar i träsket (även om jag är så mycket närmare att lämna det) och jag känner mig för sårbar. Men när du berättar om hur du var/betedde dig och även berättar om ditt liv så blir det hjälpsamt för mig. Ungefär som….ok hon levde så då…och lyckades ta sig ur det livet och mår så gott nu…det känns så hoppfullt🙏🏻💪🏻

Kram🥰

@majken_r @te
Vad bra att jag kan inspirera😁. Måste erkänna att det ibland är lite jobbigt och svart när jag berättar om hur det kunde vara som alkoholist, men det är något terapeutiskt i det att gå tillbaka och våga sätta ord på hur det verkligen var. Skammen, ångesten, smusslandet och smygandet som genomsyrade en stor del av mitt liv. Det var ju vardagsmat, min hemlighet och så normaliserat för mig och det är först nu jag på riktigt kan se skillnaden själv. Och förfäras. Funderar ibland på om jag verkligen ska skriva så jobbiga saker, men det är här som jag kan skriva fritt, i min tråd och terapia mig själv😂. Och även få reflektioner och nya perspektiv på saker som är utvecklande för mig. Att jag sedan kan inspirera andra fyller ju även det ett gott syfte. Man tror ofta att man är ensam om att vara ”knäpp” med en massa egendomliga beteenden, men det visar sig att vi är många som har liknande beteende och det är en lättnad att man inte är helt ensam om det. Och det viktigaste, att det går att förändra ett destruktivt och ohållbart beteende😁.

@vår2022 Vad underbart det låter med stuglivet på semestern. Jag blir så glad och inspirerad när jag läser om skillnaden mellan ditt tidigare liv och ditt nuvarande liv. Känner igen mig precis när du beskriver livet som alkoholist och börjar ana att livet som nykter kan bli en ny helt nivå av livsglädje, frihet och känslomässig rikedom för mig också. Fortsätt dela och inspirera! 🦋

@vår2022 blir, som alltid, tagen och inspirerad. Det är skönt att läsa om din resa. Sov gott!

Välkommen hem och det låter/verkar som om du ändå tagit till dig av det som är viktigt för dig och njutit av din ledighet och utveckling i yogan. (Som jag tyvärr är lite dåligt insatt i trots att jag har vänner som är mkt engagerade) Men jag förstår också att det stör med vinprovning på en yogaretreat- herregud hur svårt kan det vara. Tänker jag också ihop med mina högst vuxna barn som dricker öl så jag får sensoriska ryckningar av att höra en burk öppnas.
Hoppas du tankat upp så mycket som går att öht fylla kropp och sinne med.
Ha en vilsam hemkomst! Kram 😻

@Sattva Ja, visst är det härligt!❤️

Tack för grattis och fina ord! 🤗