Senaste kommentarerna i forumet

Ja det kan säkert förklaras med att man satt en tidsgräns men man går ju på regelbunden efterbehandling en gång i månaden efter behandlingen och, ska förhoppningsvis, hålla motivationen uppe. 3 st som kom ut före mig i det verkliga livet klarade inte en vecka en gång...

Inte lika säkert är det med återfallen efter 7 och 12 år dock.....Med säkert menar jag att det är svårt att se rent statistiskt då folk blivit utspridda i landet. Men 2 av mina vänner har stupat då.

Dåligt för dem men bra för mig då jag blir varse att jag har en kronisk sjukdom som jag måste sköta och inse att min nykterhet är en färskvara.

Ta hand om er !

@Se klart Det du berättar påminner mig om en lång relation jag hade för årtionden sedan, då jag var ung och rätt oerfaren. Det var något magnetiskt med honom fast han bedrog mig och fick mig att må dåligt. Minns att jag ofta tänkte, nu har det varit bra mellan oss ett tag, snart kommer det att bli dåligt. Jag kunde inte njuta av att det var bra för stunden. Han kunde också komma med elaka kommentarer, så någon slags psykisk misshandel var det ju, men som jag inte såg då. Jag gjorde i alla fall slut och lämnade honom efter 8 år. Mådde rätt dåligt och gick i terapi där jag förstod vad jag varit med om, fick bättre självkänsla och jag började må allt bättre. Lång därefter, många år senare träffade jag honom igen, när jag var i en ny relation och det blev något magnetiskt igen mellan oss. Kan inte förklara varför, efter allt jag varit med om med honom. Vi sågs i några fler sammanhang och jag undrade alltid om han skulle vara där…sedan har vi inte setts sedan dess. Jag tackar högre makter många gånger för att jag lämnade honom till slut, för livet hade inte blivit bra för mig om det fortsatt. I alla relationer efter det har det funnits ömsesidig kärlek och framförallt i det äktenskapet jag lever i nu. Men visst är det märkligt med den där dragningen fast livet med honom inte var gott. Undra hur det skulle kännas om jag träffade honom idag? Han finns egentligen aldrig i mina tankar, blev påmind av ditt inlägg. Så som du säger, kanske ett slags medberoende som är svårt att bli kvitt och det finns bara en sak att göra, att kliva ÖVER🌷💕

Antabus har funkat bra för mig. Inga bieffekter. Kan det vara så att du inte vill ta antabus för att kunna dricka om du vill? å är det nämligen för mig. Hålla en dörr öppen utifall, så jag hittade på biverkningar. Hoppas det kommer gå bra för dig med din nykterhet. Ta en dag i taget.

Bra jobbat. Det blir bättre och bättre kan jag själv intyga. Bra kämpat!!!

@Se klart Vad skönt för dig att kunna släppa den där personen o se relationen för vad den är. Kliva över, vilket bra uttryck. Då problemet kanske finns kvar, men man ser att man inte kan åtgärda det. Och ändå gå vidare i livet. Acceptans kanske? Vi kan ju inte räta ut alla knutar, men de behöver inte vara ett hinder.❣

Tack för ditt inlägg också SeKlart. Ja så som du och flera har det med bonusfamilj, vill jag också ha det. Det får ta lite tid att hitta den rätta. Jag känner att jag utvecklas och vet för varje gång mer vad som passar mig, och vem jag passar för. Nu ska jag inrikta mig på att bli vän först, och kan man vara det på ett fint sätt, så borde det eventuellt finnas något mer. Jag har börjat dejterna just som att man ska bli ett kärlekspar direkt, och det är inte så enkelt. Det tar ju ett tag att lära känna varandra, och då minskar pressen, och eventuella känslor får tid att mogna. Vi får se hur det går. 😅💕

@Tofu på besök intressant, testat hypnos hoppas de erbjuder det på trauma terapin

Tack Jullan🤗Ja det citatet från din terapeut ska jag komma ihåg. Ibland hör man det man vill höra. Jag känner mig såpass lyckligt lottad med att leva nykter, så kärleken får komma i 2:a hand. Vi hade nyligen dop för ett av mina barnbarn, och ett bröllop för en av mina döttrar planeras till hösten. Det är spännande och roligt att få vara en del i barnens liv. Att ens fundera på att besudla livet med medlet alkohol, finner jag totalt meningslöst och främmande. Känner också en tacksamhet och styrka med att slippa dricka alkohol, när jag ser närstående vara fulla på helgerna. Stackars dom, och deras familjer. Jag vet att det inte hjälper någon att tycka synd om dom, utan jag hoppas dom hittar kraft, och vägen ut. 💫

Hej,
Härligt att höra! Känner igen mig i din tacksamhet, så känner jag också. Det är en gåva att möta varje ny dag utan baksmälla.

Ångesten svallar över en på jobbet. Jag är trött, energifattig, motivationslös. Vet inte vad som hänt mig. Skäms för mitt tilltag och just nu blir jag mest bestraffad inte pushad. Menar inte att man ska bli framburen på röda matten men den enda som hejar upp mig är min fru. Det är inte illa det men jag känner mig väldigt ensam just nu. Hade jag inte gått på medicin hade jag flytt in i alkoholens värld igen. Så här har jag inte känt innan. Tvi vale... Men men som man bäddar får man ligga.

Hej här i din tråd världens bästa Se klart ✨💕! Minns att vi (i början på året) pratade om det här med människotjatterfjantar och om ”effekten av en skillnad”. Hur en relation till vissa bestått av sådana kraftfulla effekter (som egentligen inte är sunda…) Medans andra relationer är till någon som håller i ens stege 🪜❤️… Gissar att detta är samma filur som figurerade då? Tror precis som du att du tar och kliver ÖVER… För du vet vad den där känslan du har i relation till den här personen bygger på - och inte. 🥰✨💕

Tack @sisyfos för tänkvärt inlägg. Jag tror inte jag kommer att analysera honom så hemskt mycket mer faktisk. Den analysen har jag gjort klar- det som det i första hand ger mig är oro. Så mycket oro har jag burit i anslutning till denna relation så det går inte att med ord beskriva. Oroat sönder mig. Kommit och gått. Blivit lämnat och blivit återfunnen. Som en sak, när jag tänker efter. Grottigt. Svart och geggigt- och ljust och fint om vartannat men aldrig klart. Så jag gjorde klart. Nu gör jag klart igen. Ibland måste man tillbaka till brottsplatsen- som jag brukar säga, och se allt från ett nytt perspektiv 🥰🐣☀️

Jag tänker ibland att vi är mer komplicerade än vi tror, eller kanske också enklare än vi tror. Jag gjorde en gång ett personlighetstest som visade på en viss ansvarslöshet. Och jag var egentligen allt annat än ansvarslös… men samtidigt finns det nåt där som jag kan se även nu. Och som jag får hålla ögonen på.
Jag tänker att om du ska fortsätta den där relationen så behöver du kanske försöka se vad det ger dig. Den låter ju onekligen inte bra… först trodde jag du beskrev MrA, men det är alltså någon som har samma dragningskraft på nåt sätt. Egentligen tänker jag att du som du skriver kan anlägga samma strategi som mot MrA. Analys av honom. Analys av vad han ger dig, analys av vad det får för effekt på dig som person - hur blir du, blir du nån du gillar? Och försöka se med nyktra ögon på om det tillför någonting alls att upprätthålla en relation. Att han var viktig för länge sen, betyder ju inte omedelbart att han var bra. Det finns så många relationer som är ojämlika. Jag levde i en hyfsat fin relation ett tag med en man som till viss del projicerade sin egen osäkerhet på mig. Jag såg det inte då, men i efterhand vet jag att han inte var bra för mig där och då. Man behöver ha nära relationer där man stöttar varandra att bli bättre, inte klankar ner på varandra.
Men se det också som ett ypperligt tillfälle att göra en liten djupanalys av dig själv.

Jag har varit nykter i drygt ett halvår och vaknar varje dag tacksam över att slippa ångesten.
Det är detta som är livet! Tänk att jag missat detta, i tjugo år!
Det känns litet konstigt samtidigt, som om 6 månader är ingenting. Bara början på ett äventyr.
Det har inte varit lätt. Mitt beroende var starkt, och varje gång jag kände mig pigg, så kom suget.
Nu när jag känner mig pigg så fylls jag av tacksamheten att slippa bakfylleångesten. Och jag förstärker inte piggheten med A.
Jag försöker nu lära känna mig själv och mina känslor.
Det är en lång resa, som bara börjat. Den Ska fortsätta!

Bra dag förutom att jag har ett orosmoln i mitt liv som måste hanteras.

Han var en ohyggligt viktig person för mig för många år sen. Efter ett antal rätt så stormiga år/perioder så klev jag ÖVER och ut. Det fanns inget våld eller annat farligt men jag skulle ändå säga att det fanns vissa likheter med beroendeproblematik.
Någon sorts känsla av att aldrig bli mätt förrän det liksom var försent. Avsaknad av balans och vett och sans. Han har böljat till och från men verkligen mest från under åren- jag tog ett väldigt olyckligt återfall (men då tyckte jag på något skevt sätt att det var som det skulle fastän INGET var som det skulle) för kanske tio år sedan och därefter, efter att ha rett ut konsekvenserna av det- inlusive mycket sårig kris i min RIKTIGA relation- så var det HELT tyst, under många år. Sen för något år sedan kom närmanden i form av arbetsrelaterad kontakt. Lång paus. Nu har pauserna blivit kortare och jag märker till min.. ilska? Sorg? Vad det nu är. Att min hjärna infiltreras med ett milligram. Varje månad. På så vis känns detta så o-er-hört likt alkoholens härjningar som jag ju inte känner av för jag har i kombination av rädsla, överlevnadsstrategi, livsglädje och VETT - tagit mig ur det beroendet (alkoholen) för gott.
Jag näste och tror och anar att jag behöver anlägga samma strategi här. Fastän det är enklare men ändå inte helt enkelt eftersom det är socialt möjligt att upprätthålla skeva relationer utan att det märks nämnvärt.
Nu har jag skrivit det och det behövde jag.
Puh.

@Adde Intressant att det efter 3, 6 och 9 månader sticker ut med återfall efter behandling och att det inte kan förklaras. En förklaring kan ju vara att det kan ha att göra med tidsgränser att göra som @Torn säger. Att man räknar ned tills man får dricka igen eller att man tror sig kunna hantera alkohol igen då man glömt bort hur det var. Tänker också om det har att göra med förväntningar, att man tror att livet ska bli mycket bättre än det blir när man är nykter. Man kanske blir besviken och börjar dricka för att man är så missnöjd. Att mycket problem som man tidigare bedövat och flytt ifrån genom alkohol, blir jobbiga och man kanske inte vet hur man ska hantera dessa. Att man blir så tyngd och deppig av dessa jobbiga känslor som inte vill försvinna. Det är ju dessa jobbiga och skavande känslor man måste ta itu med och reda ut för att man ska må bra och som ofta är roten till att man dricker.

Jag vill minnas att 6 månader var lite depp-aktigt, eller bara lite kämpigare. Minns inte några fler dippar specifikt men jag håller mig ju här och gör mina noteringar och är helt och håller klar över att alkohol är en best jag inte ens vill se svansen på. Ha en fortsatt fin måndag! 😍

@Adde Jag har ju sett här på forumet att det är väldigt vanligt att folk börjar dricka efter sitt tidsbestämda mål. Särskilt vid 3 månader. Nästan alla ramlar ju tillbaka helt och hållet efter en tid också. Jag satte aldrig något tidsbestämt mål, utan körde på ”inte ta det första glaset tillsvidare” och det har fungerat riktigt bra tycker jag. Det första halvåret var ju ganska jobbigt, men jag var aldrig i närheten av att dricka. De positiva fördelarna med nykterheten, och viljan att aldrig riskera att må så dåligt som jag gjorde pga alkoholen hjälpte till rejält. Så suget och saknaden av alkohol fick inte fäste verkar det som. Dock är jag ju på min vakt även nu efter snart 2,5 år. Då är forumet bra för att påminna mig. Aldrig glömma hur det var!

Att folk tar återfall efter 3 och 6 månader har säkert med tidsgränser att göra. Men efter 9 månader. 🧐 Det är märkligt, jag får fundera på detta.😅

Ha det gött!

Jag hade aldrig problem med att hålla upp, låt säga, 2 månader för jag visste ju att det var en bestämd tidsgräns och efter den var det ok att korka upp igen.
Som kuriosa så sticker 3, 6 och 9 månader efter behandling ut med sina återfall. Ingen har lyckat förklara varför ??

Jag såg här i det vidare livet att det uppenbarligen kan dyka upp en känsla av sug efter vin även efter några års nykterhet. Det fick mig att fundera på varför jag aldrig får något sug efter öl. 🤔 De enda tankarna jag får om jag tänker på öl (alkoholhaltig öl då) är typ yrsel, illamående och ångest. Det tycks vara helt omöjligt att jag ska få någon slags känsla av att bli lugn, upplyft eller glad av alkohol. Så jag funderar på vad det beror på. Är vin mer beroendeframkallande än öl kanske 🤔 Eller är det att jag kanske fick nog av alkohol lite kraftigare än vissa andra.🤔 Nä, antagligen beror det på att jag inte har några bekymmer med varken jobbet, mina nära och kära, eller min egen hälsa. Jag blir aldrig stressad eller orolig och mår bra helt enkelt. Det är bara till att vara tacksam, för att få sug till att dricka detta gift vill jag ju aldrig mer ha.😬 Då är ju risken större för att det första glaset slinker ner.

Bara lite konstiga funderingar från min sida här.😂 Alltid bra att skriva ner dem.

Jag ska jobba hela Påskhelgen, men det är helt ok. Blir lite extra pengar, vilket inte är helt fel. 😀

Att acceptera att jag är alkoholist var mitt första steg till mitt nyktra liv. Allt blev enklare för mig när jag förstod att jag har en sjukdom och att jag kan handskas med den själv om jag bara vet hur jag ska göra. Min bästa medicin är att påminna mig om hur det en gång var och att jag inte vill tillbaka dit.
Jag har sporadisk kontakt med en kvinna som var med här på forumet från början och det gick bra för henne några år. Sen kom funderingar på att det nog går att dricka ibland men hon höll det borta (eller i skymundan ?) ett tag till men nu är det kört. Hon är inte helt i botten, än, men det är inte svårt att se att mängden och tillfällena ökar. Men hon har inga problem....det går så bra...
Och jag blir så lessen när jag ser en som tidigare var en vän distansera sig i takt med att alkoholmängden ökar.
Och jag kan inget göra.

Vad bra att du skriver Charlie! Jag tror att det är precis sånt här som alla vi som har medicinerat med alkohol får se upp med. Jobbet ger många intryck och gör dig trött. Hjärnan vill återställa balansen och det finns ju ett väldigt snabbt och effektivt sätt. Fullkomligt långsiktigt värdelöst dock.
Jag tror att för många i alla fall så kommer de här vintankarna av att det blir lite obalans i signalsubstanserna och det vill vi åtgärda. Vi får nog leva med att vi har lärt hjärnan en motorväg in i avslappning och ökade nivåer av dopamin. Sen tänker jag att när de här tankarna uppstår då gäller det att vara på sin vakt för då behöver vi som SeKlart och VaknaVacker mota bort dem. Jag tänker att vi också måste ge hjärnan vad den behöver på andra sätt än det gamla invanda. Inte bara köra över den. Det går ett tag, men sen kanske det inte funkar längre. SeKlart beskriver de här sakerna så bra i sin tråd tycker jag. En medveten närvaro, en observation över vad som är bra och fint, då och då en jämförelse med hur det var. Så smasha bort du, men fundera också lite över hur du kan vila nu.

Tack @torn, det där med bad var ju ett väldigt bra tips, sist var julafton… ska få till det lite oftare 😂
Blev lite turbohelg med fix inför påsk, lite målande av innertak + blocketköp av några fåtöljer jag spanat på och som nu dök upp, och hämt av dem och tippande av de gamla, sen var det hemfärd och.. ja. Sängdags.
Mina små plantor har överlevt helgen. Dahlia-knölarna verkar vara vid liv.
Det mesta är bra. Mamma som är lite smådeppig ska hänga med oss till landet i påsk. Jag oroar mig lite för henne, att hon har för lite sällskap (stämmer) att jag inte hinner med henne som jag borde (stämmer också). Ska fundera på det och om det finns något bra sätt att det kan bli lite bättre.
Jag testar lite hur det känns att inte vara fullt så jagad som jag varit på senare år. Det är troligen övergående men just nu är vi på något av en platå, ni vet de där korta stunderna i utveckling då man får hämta andan.
Jag ska göra vad jag kan för att komma igång med mitt spring i påsk. Det betyder mycket och är egentligen också nyckeln tlll en vikt som jag gillar. Not so much just nu. Slarvar, äter, äter inget alls, äter för mycket. Härom dagen såg jag mig själv med så kritisk blick att jag blev förbannad. Ett bra tecken. Tyckte inte jag var värd de nedlåtande blickarna på mig själv. Fem kilo och lite motion. Är knappast skäl till självskadebeteende i hjärnan. Nä.
Måndag- jag har börjat gilla måndagar. Kom alldeles nyligen. Skyller inte allt av godo på att jag är nykter men det mesta. Det känns som jag numera reser med mig själv som pålitligt sällskap, en kupé som liksom är sammansatt. Jag tror det också hör ihop med mina piller, ett litet ett nuförtiden. Ingen yrsel eller ångest har kommit tillbaka.
Kram och godnatt.

Hej Charlie, vad fint att du tittar in här, det är nog något vi får hålla på med till och från- det gör ju ingenting, är ju inget nederlag utan som jag brukar tänka (och som min terapeut sa till mig en gång för länge sedan; ibland måste vi tillbaka till brottsplatsen och se den från ett annat håll) Det hjälper mig. Liksom insikten- inte alltid där men tillräckligt ofta- kring vad vi förvärvat genom att sluta dricka. Det är liksom inte ”livet minus alkohol” det är något mycket mer. Ibland är utveckligen långsam, står och stampar. Sen gör den ett ryck. Jag har bara de senaste dagarna upptäckt nån sorts harmoni som jag inte känner igen. För bara ett par veckor sedan var jag utomlands och hade ett par riktiga bottennoteringar till dagar sett till alkoholen. Helt plötsligt fick det gamla spöket om inte liv så iaf ett par andetag.
Jag jobbar förebyggande och skriver ett par rader här nästan varje dag. Jag känner mig inte mindre fri utan jag påminner mig om att det är ett dagligt litet jobb som krävs för att leva lycklig. Vilket jag tycker att jag gör. Eftersom du känner mig behöver jag inte förklara att lycklig inte betyder happy-go-lucky. Utan sammansatt. Med djup och höjd och umami- i livet. Där ät du med! Kram och skriv när det behövs. 😍

Jag tycker att det fungerar utmärk Har inget kroppsligt sug e alkohol Lycka till!