Senaste kommentarerna i forumet

Grattis från mig också!!🥰🌼🌸👍💪

Ok. Försöker går sådär just nu @Vida

@Sländan Grattis till 1 år!🥳. Det är verkligen tufft för dig med så kämpigt omkring dig, post coviden, ersättningen och din sons narkolepsi och mörka tankar. Tack och lov är du så stabil i din nykterhet. Att känna djup oro för sina barn kan verkligen ta musten ur en, det gör så ont, framför allt om deras tankar är så mörka. Att inte själv vara frisk och stark och riktigt orka stötta gör det verkligen tufft. Och på det all ekonomisk oro. På något sätt orkar man ändå, man får försöka ta en dag i taget, och de som känner dig bättre säger att du är stark som en björn. Har du klarat av ett år som nykter så visar det på din styrka och kämparglöd!💪. Kanske finns det någon professionell du kan prata med och bolla med, få stöd av i situationen som är så tuff och belastande?

Massor av kramar❤️

@Sländan Stort grattis till 1 år! 🤗 Himla trist att du skulle åka på den här post coviden, och jobbigt med din son.❤️ Men du är stark som en Björn, och kämpar dig igenom detta, det är jag säker på! Att du inte har en tanke på att alkohol skulle hjälpa dig nu är väldigt skönt i alla fall.

Krya på dig ❤️‍🩹 Kram

@Se klart För egen del har jag fått ett otroligt härligt lugn pga nykterheten. Det började göra sig påmint runt 6 månaders nykterhet, och vid 1 år var det mer stabilt. Nu efter 2 år är det ännu mer påtagligt. Om jag hade tillfört kroppen någon alkohol under den här perioden så hade jag garanterat inte varit där jag är i dag. Då hade lugnet haft det svårt för att växa sig starkare. Jag tror det är så här, att så länge någon kan känna en saknad av alkohol, eller ha en känsla av att alkohol kan tillföra en något positivt så är det svårare att bli riktigt lugn. Och viktigast av allt, om det finns ett uns av skam kvar. Jag har sett vissa personer här på forumet som är livrädda för att ”bli avslöjade”. Dom vågar inte skriva de minsta om tex sina barn eller sin man. Eller inget om vad dom gör på fritiden osv. Lugnet finns inte hos dessa personer tyvärr. Trist, då det är fullt möjligt att uppnå det. Men skammen sätter stop, och alla är olika starka.

Grattiskramar på 27- månadersdagen förresten! 🤗

Igår var de min ettårsdag som nykter, men jag hade ingen ork att skriva. Jag känner mig helt tom på känslor. De känns givetvis väldigt bra att vara nykter, men min kamp att få rätt sjukvård tar så mycket av min lilla ork som jag har, så jag känner ingen glädje, bara en tanke att de var bra att jag blev sjuk när jag kommit så långt i min nykterhet, så jag åtminstone inte har en tanke på att mildra mina symtom och känslor med alkohol.
Min sons kamp med sin narkolepsi har pågått i 16 år sedan vaccinationen, och de är fortfarande inte klart.
Men de är på sitt slutskede ang ett skadestånd som alla barn/ungdomar som drabbades av narkolepsin ska få efter mycket kamp med advokater, sjukvård, försäkringskassor mm
Min sons liv är mer eller mindre förstört enligt honom själv, och han får återkommande dagar då han vill avsluta sitt liv. Såna dagar tar även jag helt slut. Men jag är ganska härdad med de här genom åren, men att jag nu ska börja kämpa för min egen vård för Post-covid-19 så blir de nästan för övermäktigt.
Just nu svävar jag mellan olika vård instanser, de innebär att jag som patient ramlar mellan stolarna. Jag kan då heller inte bli sjukskriven eftersom de olika enheterna tycker att vården ligger på den andra.
De beklagar att de blir så här, att jag kommer att få betalt retroaktivt. De kan innebära att de blir 2-3 månader utan inkomst, inräknat med förra månaden. Nu har jag som tur är lite besparingar så jag klarar mig, men jag tänker på dom som inte har de 😢
Jag hoppas på att min Post-covid-19 blir bättre med tiden, och att jag ska hamna rätt inom vården.
Jag hoppas att jag mår bättre nästa gång jag skriver, och att jag kan känna lite glädje över min ettårs dag.
💕 sländan

Om du lyfter blicken från dig själv och istället tänker att det är en kollega eller annan närstående som har hamnar i din situation - vad skulle du då säga? Jag tror och hoppas att du skulle vara mer förlåtande.
TackochHej skriver i sin tråd att den bästa delen i 12-stegsprogrammet är när man arbetar för att tillgodose andras behov och inte förvänta sig något i gengäld. Jag tänker att då kan man se på andra på ett förtröstansfullt sätt. Tillåta fel och brister. En del i det är att också acceptera själv att man inte är perfekt. GoodEnough - med en högre ambition möjligtvis. Du har gjort ett misstag. Du är mänsklig. Jag förstår att det känns som skit för man vill ju något annat. Och att det är obehagligt. En del i det är säkert också alkoholens påverkan på hela systemet. Otäckt! Det klingar av och du mår snart bättre.

@Se klart Vackert inlägg. Jag tror att de flesta får ett visst lugn när man slutat dricka. Ett lugn när suget inte längre hela tiden pockar på uppmärksamhet och upptar en stor tid av dina tankar och känslor. Ett lugn när ångest, skuld och skam som orsakas av alkohol lägger sig. Ett lugn och en tillfredsställelse när man vaknar nykter och hjärnan inte är mosig. Ett slags första nykterhetslugn som infinner sig. Sedan börjar det stora arbetet med att lära känna sig själv, bli medveten om underliggande orsaker till varför man inte mår så bra av olika anledningar. Att se mönster och reflektera kring varför man drack. Kan man hitta och komma åt utlösande faktorer till sina känslor och beteende kring destruktivt drickande, hitta nya utvägar till nytt handlande som man mår bra av, då kan man uppnå ytterligare lugn i sitt liv. Att kunna behålla lugnet och nykterheten är ett livslångt arbete, varje dag, en ny livsstil för livet🌷💕

@Se klart Håller med dig SeKlart. Nykterhetsarbetet är livslångt och kontinuerligt❣

God morgon @sisyfos
Ja- lugnet utesluter inte jobbet. Lugnet gör det möjligt att jobba med både nykterheten och livet i stort- som väl egentligen är samma sak. Jag tycker också inlägget beskriver det väl.
Men självklart är nykterhetsarbetet olika för alla. Jag tex behöver tänka på och jobba med detta varje dag- och då har jag varit nykter i snart 2,5 år! Jag måste hålla efter mig och mina relationer- varje dag. Tacksamhetsövning- varje dag.
Det tar aldrig slut men först när en blir nykter kan det börja. Kram!

Min ångest är enorm. Kan inte sova på nätterna. Ligger och grubblar på det som jag inte minns från när jag var i Stockholm. Blev lobad i Norrköping och min fru hämtade mig. Jag är så jävla arg och besviken på mig själv. Hur kunde jag låta detta hända efer allt som hänt mig. Jag är så jävla besviken....

Låter mysigt Vida!
Skönt att ni hade det bra. Hoppas din mans test och-operations kan få honom att minska sitt alkoholintag rejält. Jag tänker att ni skulle kunna ha det så mycket bättre om ni båda var nyktra. Alkoholen skapar den där segheten som jag upplever att du har lämnat bakom dig.

Mycket tänkvärt i det inlägget. Särskilt att man använder uttrycket ”man lever bara en gång” för att göra något man inte borde göra.
Jag bara måste kommentera en sak som jag inte riktigt delar din slutsats i:
@Se klart skrev:"Fint i sin enkelhet och beskriver för mig det - lugn- som jag har landat i, och som jag tror att alla som varit nyktra ett tag- landar i."
Jag tror inte att alla landar i ett lugn. Jag tror att lugn och harmoni är en färskvara och att vi måste vårda oss själva för att behålla det. Vissa har mer jobb med det än andra på grund en annan känslighet i hjärnan kanske. Sen tror jag att det är nödvändigt att bli nykter för att se sig själv och förstå vad som är viktigt kring en själv. Men det är mycket som påverkar och ordet ”nykterhetsarbete” är ganska bra. Det tar liksom inte slut. Jag tror att vi måste vara uppmärksamma på vad vi gör och hur vi mår. Jag tänker att de som uppvisar ett lugn inte bara är nyktra utan även har hittat en balans. Balans i sina tankar, balans i sitt liv, balans i sina relationer, balans i sina hormoner och signalsubstanser, balans i sin träning, balans i sin själ. Och några härinne får jobba hårdare än andra med sitt huvud, det är jag rätt säker på.

Tack @sattva 😍🌸
Idag delar jag en text som dök upp i mitt flöde, jag är med i två amerikanska grupper för alkoholberoende som jag tror är slutna.
Det här inlägget kan ju inte härledas till någon så jag tror det är ok att dela.
Fint i sin enkelhet och beskriver för mig det - lugn- som jag har landat i, och som jag tror att alla som varit nyktra ett tag- landar i. Det finns ingen väg ut ur det lugnet om man inte dricker det första glaset. Och det är min absoluta övertygelse. Men vi måste välja. Vi måste välja våra liv varje dag. Och jag slås av allvaret i det och glädjen i det. Och ynnesten.
Så fint beskrivet av henne tycker jag, vad tycker ni?

Today I baked a banana bread.
It's not very reasonable as I gained a little weight that I kind of dislike. But I am back at my jumping rope in the morning so I decided I was going to bake that damn banana bread.
Life's too short, I thought.

Life's too short.

For a long time, I wasn't really realizing that.
Time really flies.
One day you're 10 and you wake up the next day 40. Or 70.
My mother in law is 66. I asked her one day
Do you feel, in your head, you're 66?
I was sincerely curious.
I still don't feel like I am 40.
She answered
Not really.

I wonder when we feel our age. Maybe never.

I am happy. I've never been *that* happy. I truly feel, profoundly, happy. At peace with myself. Oh don't misunderstand me. There are moments, a lot of moments, where I am like "why did I just react that way?" or "why can I not let go?" or "why am I yelling?" or "what's the fuck is wrong with me?".
But I am still feeling profoundly happy.

That doesn't mean I feel perfect and I don't want to keep on growing. That's kind of the opposite in fact. I want to keep working on myself and improving myself.
I want to be braver. I want to write that book. I want to jump with my rope every morning. I want to keep working on being healthier. I want to improve my communication skills. I want many things.
Because I am happy. And I want this to stabilize.

But I know. Things are not always going the way we want. Things happen. Diseases. Death. Grief. Loss. Etc. And so I value each day.

Today, the piano lesson I was supposed to give was canceled and I had this extra time to do something.
So I baked the banana bread.
I know it's not reasonable but we have only one life. And I wanted some joy for both of us.

And I just realized, while writing this, that I used to use those words "we have only one life" to drink every night. And it is weird and quite funny because honestly those words don't mean the same at all here, now.
I used them to destroy myself. I used them as an excuse to kill me slowly because I thought I didn't care about being alive.
And now,... now I really really care about life.
I even try to grow it from scratch.

Life's too short.
Bake the damn banana bread.

PS my tomatoes have started to grow! Cross your fingers!

❤️

Hemma igen. Skönt. Mannen längtade oxå hem och tycker, att det är skönt att vara hemma. Under påsken skall vi träffa våra barn och barnbarn. Jag är lyckligt lottad. Idag ska vi ta en tur till vår sjöbod och dricka kaffe. Men först ska jag ta mitt hemmagympass, som jag försöker köra 3 dagar i veckan.

@Se klart Grundad är en härlig känsla! Tungt lod, lugna tankar, jämna energier.
Vad skönt att ha en plan för sitt eget avvecklande. Lämna över sömlöst liksom.❣🌸🌷🌼

Efter en helg av vila, mycket sömn- lite planeringar och faktiskt lite jobb, välkomnade jag måndagen med gott humör.
Känner mig lite fridfull helt plötsligen. Känns som inget akut jobbigt hänger över mig men det är väl för att jag inte tänkt efter ordentligt…
Ska försöka njuta av den här dagen.
Månadens arbetsrapport visar rekordresultat. Förlåt för skryt men det är så stort för denna arbetsmyra som sällan framhållit mig själv i jobbsammanhang.
Och nu känner jag mig grundad. Det är inte slump utan ork och genomförande.
Och dags för nästa steg i organisationens ombyggnad- dags att lyfta andra- även formellt. Och på sikt- avveckla mig själv.
Jag kommer inte att vara klar-klar på ett par år men jag kommer inte att behövas i samma omfattning.
Ibland känns det lite så med forumet. Man ömsar skinn. En dag är man en fjäril - och flyger! Kram på er. 🌸

Hej Rocky.
Du är inte ensam i att behöva prata.
Jag har lyckats vara nykter nu i ett halvår. Det känns fantastiskt, men samtidigt är varje dag en kamp. Den kampen känner jag mig ibland väldigt ensam i. Mina nära förstår inte. Förstår inte att ett beroende är med dig var du går. Tanken på alkohol finns där Hela tiden. Är oerhört tacksam för varje nykter minut.
Fortsätt kämpa!

@TappadIgen

Det här med vänner tål att delas in i många underkategorier. Jag brukar irl ha definitioner av vem som är en vän, en kompis, en bekant, en kollega, gammal skolkamrat eller en kompis kompis. Ja, listan kan göras lång. Och numer är det inte lättare då det inte hör till ovanligheten att ha sk. vänner på sociala medier som man kanske aldrig träffat i hög person. Nu kanske det jag skrev inte helt hörde till ämnet men kan vara intressant att fundera över vad som definierar en vän i detta multisociala samhälle.

Det kan rent av vara så att jag ibland kommer mycket nära en person på ett socialt forum men som aldrig mött i verkliga livet. Nära på så vis att det upplevs som att man gillar personen och de samtal man delar. Vad som upplevs "nära" är dock subjektivt, men nära på sätt som tilltalar just mig. Och det är intressant hur någon jag aldrig mött kan komma att bli en stor del i min vardag. Det är fantastiskt att det kan få vara så! Att möjligheterna till socialt utbyte kan få ske i varierade former. Men i ärlighetens namn skulle jag faktiskt vara lite nervös inför att träffa en sådan vän irl. Lite orolig för att det inte skulle kännas likadant som online.

Nåväl.
Hoppas du får en fin kväll 🙂

Jag tar inte illa upp av din fråga TI och den är levande för mig. Jag tänker att det är lättare att bevara nykterheten och inte se alkohol som en utväg om man stängt dörren helt, men det verkar ju heller inte vara någon garanti. Nu funkar det ändå och jag känner inte att jag behöver ändra, men just det där att inte kunna fira dagar är ju lite trist.
För mig är nykterhetsarbetet pågående. Tänker att jag aldrig blir färdig ändå. Jag är färdig med alkoholen som medicin, men det gäller att fatta det när jag behöver medicin. Livet är så mycket. Att vara här och nu är svårt om man är en person som har en tendens att vilja mycket, att planera, att se andra. Det ÄR svårare när man hamnar i stress, då blir jag nästan manisk i min organisation och mitt planerande. Håller allt i huvudet. Mycket lite här och nu. Det är det här som är farligt för mig. Det är då jag måste bromsa.

Tofu, dig blir jag lite avundsjuk på. Jag har varit rätt kreativ tidigare och jag gillar att jobba med huvud och händer, men gör det alldeles för lite. Tid och plats saknas. Ork också för den delen. Men ibland längtar jag efter att skapa och funderar på vad som är betydelsefullt i livet och hur man egentligen mår bra. Stora frågor och det är säkert olika svar i olika skeden. Men för mig är det definitivt inte längre någon guldkant med alkohol. Det var en illusion jag köpt.

Sitter här med en enorm ångest över mitt återfall. Fått lite benzo i torsdags då jag åkte ambulans in (nykter) pga bröstsmärtor. Det var nog oro, stress och ångest. Just nu hatar jag mig för jag såg signalerna komma men gjorde inget för driften var större än förståndet. Jag trodde..... att det skulle gå, jag skulle klara det. Hahahahaha fettfel man hade. Äter antabus, förnyat recept. Blir väl kallad till soc då jag blev lobad. Hoppas det inte blir körkortsutredning. Ska träffa drogterapeut via Previa. Min chef har varit bra och även mina fantastiska kollegor. Inte att förglömma dock MIN FANTASTISKA FRU OCH SON. Dessa ska jag aldrig mer såra med alkoholen. Hoppas jag kan bli av med den här ilskan.

@Sisyfos skrev:"Det absolut bästa med nykterheten för mig är att jag känner att jag lever här och nu. Närvarande - lycklig, arfg, ledsen spelar inte så stor roll."

Här är vi nog väldigt lika. Som jag nämnde till dig i min tråd så är det framförallt det här som gör att jag inte längtar till årsdagar o.s.v. som alltså förvisso är kvitton, men jag vill ju leva här och nu. För i slutändan är det ju det enda vi har och att bara leva för det som varit eller det som ska komma att bli gör att vi missar det som sker just nu. Man behöver heller inte var tokglad hela tiden för att vara tillfreds.

Sen ville jag poängtera, möjligtvis överförtydliga, att min fråga till dig i min tråd alltså inte är illa menad eller något försök att bevisa att du skulle göra fel. Jag undrade dock uppriktigt om du hade funderat på det. Som sagt, hittar man en väg som fungerar för en så ska man ju ta den.

@majsan_nu Jag undrar också hur det är med dig.

När jag bodde i ett utomeuroperiskt land jobbade jag tillsammans med en något äldre man. Han är en en av de som jag blev vänner med på fejsbuck och en av de som jag ändå höll lite sporadisk kontakt med efter att jag flyttat. En stor anledning till att jag använder fejsbuck är just för att jag kan hålla kontakten med dessa gamla vänner som jag kanske i många fall annars hade glömt var de hetet. I alla fall så gick han i pension för något år sedan bara. Vi hade också många gemensamma vänner på fejsbuck genom mitt gamla jobb där jag alltså bodde innan. Jag fick en vänförfrågan från honom för någon vecka sen och tänkte kika in på hans sida för att se om det var så att det var någon bedragare igen, eller om han kanske hade ett nytt konto. Tänkte ju att man ibland skriver "Tacka inte ja till vänförfrågningar från mig just nu" t.ex.

Jag upptäckte då att senaste inlägget på hans vägg var från hans son. Han skrev om begravningen som skulle hållas i Juni förra året. Jag fick en chock och funderade på hur jag kunde missat det under så lång tid.

I fredags fick jag en notifikation nu att han fyllde år. Han fick väldigt många grattishälsningar, många med lite olyckliga ordval som "Önskar dig många födelsedagar till" och annat som man definitivt inte skrivit till en bortgången person. Jag tänker att det ändå är cirka 10 månader sen och jag ser bara i två av alla grattishälsningar att det står något med "fin födelsedag i himlen" från människor som förmodligen var familj. Dagen efter såg jag att någon i familjen hade gått in och lagt en kommentar till varje grattishälsning som meddelade om situationen. Jag såg att en del av mina gamla arbetskamrater svarade med kondoleanser.

Det har fått mig att fundera på hur nära man egentligen är en vän på fejsbuck eller i verkliga livet. Den här mannen jobbade alltså med dessa människor fram till, är det kanske ett år innan han gick bort och gick i pension och var vän med dem på fejsbuck och det stod till och med på hans vägg om vad som hänt, men ändå är det så många som inte ens kände till vad som hänt, men när påminnelsen om födelsedagen dök upp så skrev man lite pliktskyldigt på väggen.

@Sisyfos Ok, tack för svar. Det var alltså inte menat som ett ifrågasättande av ditt val, även om det kanske blev så ändå. Jag kanske ska omformulera det: Jag menade inget illa med det. Jag tänkte mest på varför inte själv köra på en strategi som man rekommenderar andra. Det går kanske inte att ställa frågan på ett sätt som inte ser kritiserande ut. Jag är ju, som jag sagt innan, väldigt för att man ska köra på den strategin som fungerar. Jag hoppas att du förstår vad jag menar.