Senaste kommentarerna i forumet

@Sattva Tack! Jag kom på att imorgon så kommer jag ju gå om @Se Klart och @Torn i nykterhet för de firade precis 30 månader, vilket är 60 månader tillsammans. Men 100 är ett högre tal än 60.

@TappadIgen Grattis!!!!

@Se klart Det är inte ett snårigt resonemang. Det är snarare kristallklart. Du har rätt att uttrycka din vy. Här finns ju inga rätt eller fel.

Den fråga jag försöker knäcka i allt detta är varför lyckas vissa och andra inte? Vad är haken? Varför har vissa det där stoppet i sig och andra inte? Det kan i min värld inte vara så otroligt skillda penseldrag. Det måste finnas några nämnare som är avgörande här. Jag tror jag kokar ner i skam, självförtroende & livsgnista.

Skam för att man måste kunna syna skam så man kommer vidare och inte ramlar in i offerroll. Självförtroende för att stampa av och lita på sin egen förmåga. Livsgnista för att få till det där lilla jäklar anamat. Det där nu kör jag.

Inte vet jag... Fattar att även mitt ovan kan skapa reaktioner. Dessa behövs ju dock ibland för att komma vidare. Det går ju som du säger inte i all evighet ursäkta allt. Tillslut måste ju saker koka ner i action.

Tid har förlöpt och dagar har gått. Idag är jag inne på 23 månader som nykter. Det känns både stort och litet, på sina vis. Stort för att det oavsett hur jämn tiden framstår när den presenteras med en specifik måttenhet så är det ju en ganska lång tid. På det viset är ju 23 månader och 1 dag bättre än 23 månader. Sen är det kanske litet också, på det vis att 23 månader inte ser så jämnt och fint ut som tal. Det är ändå jämnare än 23 månader och 1 dag, kan man tycka, men just 23 månader och 1 dag i mitt fall går att representera på ett annat sätt, nämligen som 700 dagar, eller för den uppmärksamme som noterat att det går 7 dagar på 1 vecka, 100 veckor.

Nu går ju inte månader och veckor/dagar jämnt upp på samma sätt, så för AndraHalvlek som ligger precis 6 månader framför mig, så sammanföll hennes 23 månader, 100 veckor och 700 dagar i vintras. För mig blir det alltså inte så, och det beror såklart på vilken månad man blev nykter och huruvida en av dagarna som räknas in är en skottdag eller ej. Den lättroade kan som en matematisk exercis räkna på för vilka nykterhetsdagar som de 100 veckorna och 23 månaderna sammanfaller.

Men visst kommer det väl kännas större om 1 månad när det blir 2 år. Samtidigt, längtar jag som vanligt inte dit. Jag har så mycket jag vill uppleva innan dess.

Hela återstoden av mitt liv ligger ju i framtiden, så det får jag ta när det kommer.

Jag började skriva det här inlägget i @vårs tråd och som en kommentar kring acceptans över de val vi gjort utifrån de erfarenheter vi har och har haft.sen blev det så långt att jag flyttar inlägget hit och vill på intet sätt gå i polemik utan tvärtom tänker jag att det är ett komplement till när vi pratar om att förlåta sig själv och att acceptera de livsval man gjort.

@vår jag håller med dig i nästan allt. Att acceptera sina snedsteg i livet, att se att man”gjorde sitt bästa” och inte ångra mer än nödvändig. Den devisen funkar ju allra bäst om man så småningom tar sig i kragen- ser till att förändra sitt liv. Bli en partner, vän och förälder att räkna med.
Men jag har tex i min närhet en person som jag har två barn ihop med. Många många år sedan vi skildes. Idag är han alkoholist. Hans svek gentemot barnen är för mig nära oförlåtliga. Jag är säker på att han ”gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar” men alkohol förvränger hjärnan på människor. Jag har ingen aning om vem han är längre, jag ser bara konsekvenserna av hans agerande. Det kan mycket möjligt vara så att han om ett antal år kommer till rätta med sitt missbruk men då är det för sent. För sent för de här åren med barnbarnen. För sent för de här viktiga vuxen-åren med hans barn (som nu axlas av min man och av mig). Ibland pratar vi här som om vi har alla chanser i världen. Det är möjligt att vi har det men människor runtomkring oss ger upp hoppet. Sveken blir för många, för ofta.
Jag tycker att det finns ett värde i att ha en förlåtande inställning till sig själv, men rätt vad det är har åren gått och människor gått hem och vi är ensamma kvar. Förlåtna eller inte. Vi har begränsad tid. Det är ett verkligt mått. Vi har begränsade chanser. Jag vet inte hur många personer som passerat här under åren som varit riktigt riktigt illa däran. Kanske har de tillfrisknat- kanske är de döda, kanske fortsätter de ge sig själv nya chanser och kring dem finns barn och barnbarn, syskon, vänner, som tvingats ge upp.
Det här är också verkligheten för denna sjukdom. Liksom bröstcancer, alkoholdemens och hjärnblödningar. Levercancer, övervikt och minnesproblem.
Allt det här vet du ju mer än väl men ibland har jag ett behov av att också skriva ner vad det här också handlar om, oavsett hur många chanser vi ger oss så är det verkligheten som löper på parallellt och obönhörligt. Jag tänker ibland på min ex-exman och jag känner inget försonligt längre. Jag ser hans livsval, känner sorg för mina barns skull. Känner ilska- även om jag mer än väl känner till mekanismerna bakom missbruket. Har svårt att acceptera- eller acceptansen handlar mest om att tvingas se en person fu**a upp hela sitt liv trots så mycket som är honom givet.
Jag har ingen anständig plats att ta vägen med de tankarna, de är stränga och handlar helt och hållet om människors personliga ansvar för sina liv och livsval.
Snart ligger vi sju skovlar under jorden. Att inte göra allt - och då menar jag allt- för att hedra sitt lilla ynka liv är nästan oanständigt. Samtidigt brottas jag med känslor av just ”förståelse för”.
Det här är inga enkla saker, nånstans handlar det ju om det existensiella egna ansvaret- för sin egen person. Och jag kan känna mig hård som granit i de tankarna, känslorna. Samtidigt som jag nog inte är en hård person.
Snårigt svammel från mig men jag ville på något vis få det skrivet! Kram alla 💞☀️

@vår2022 Tack för din kloka och fina reflektion om att vara halvvägs i livet!🌸

@Se klart Du är du, strunt vilket epitet! Och det är så härligt att kunna stå för den man är, känna att det fakriskt inte går att vara på nåt annat sätt, för då gör man våld på sig själv. Och det gör vi inte längre!
Fick frågan sista kvällen på resan från någon annan deltagare (jag drack apelsinjuice o de andra sangria), om jag har många "såna här saker" jag håller på med? Jag fattade först inte vad hon menade, men det var att jag är vegetarian, dricker inte alkohol, yogar o gör andningsövningar varje morgon. Jag svarade bara helt lugnt o sanningsenligt att jag gör det jag mår bra av. Hon tycker säkert jag är "präktig", Men grejen är ju att det inte är allt på en gång som kommit. Vegetarian har jag varit länge. Alla delar har ju kommit pö om pö. Det blir ett sätt att leva och inget påklistrat eller nåt påtvingat. Bara frihet att leva livet som man själv vill ha det. Eller hur? Så bort med ordet präktig, om det är ett negativt ord för dig❣
Njut av ledigheten!!!

@Se klart Tack för ditt inlägg. Det är så givande att få svar för de för reflektionerna vidare. Tänker att det är väl det acceptans handlar om. Att känna hur det känns när man tänker på saker som hänt, uppmärksamma var det känns i kroppen, acceptera det och gå vidare. Att man inte fastnar i tankarna, för det är bara tankar som många gånger är hemskare för att man dömer sig så hårt och det skapar känslor av att man är värdelös. Att tankar faktiskt bara är tankar som skapar känslor och som kan spela oss spratt. Ungefär som om man tänker på hur man saknar alkohol, hur tråkigt det är utan, så skapas känslor av sug. Tankarna skapar suget. Har man positiva tankar på skönt det är utan alkohol, skapas inte känslor av sug.

Tänker också, nu när man kommit halvvägs i livet, 55+, att man har med sig en hel del erfarenheter och händelser. Man börjar få en självbiografi och redo att sätta igång och skriva sina memoarer😂. Verkligen händelser och beteenden i livet som bestått av både med- och motgång, himmel och helvete. Att man är förlåtande mot sig själv för händelser som inte riktigt blev som man önskat, men att man ändå då gjorde sitt bästa utifrån de förhållanden som då rådde. Tacksam för att inget riktigt allvarligt inträffat och att man i alla fall inte mördat någon🤣. Att ha acceptans och gå vidare, för utan acceptans är det svårt att gå vidare. Att glädjas i nuet av hur livet är och låta det dominera känslorna. Att vara tacksam för att man gjort ett rejält omtag på 360 grader i syftet att man ska må bra och värdera det liv man fått. Vara tacksam för att man till slut förstod att alkoholen måste bort, då den förstörde och hindrade dig att leva fullt ut. Vara tacksam för att du är du❤️

@Se klart Låter underbart. Inte präktigt snarare sunt. Är det präktigt så hittar du isf en till här.

Fick med hela familjen inklusive hund att plocka blåbär. Gick förbi grannar som satt och drack vin. Hälsade och sa några ord. Tänkte så skönt att jag kör en skogsrunda istället för att sitta och domna bort som så många gör nu under semestern. Precis som det är naturligt...
Hittade några kantareller med. Stekte och la på hamburgaren. Den fungerar! Riktigt gott tom 🤗

Inget nytt att rapportera förutom att jag är vaken efter midnatt vilket jag inte varit på länge. Jag sov två timmar på em och det är mer än vad jag tål. Jag börjar få minimalistiska ryckningar i att aktivera mig med annat än bada, läsa, promenera. Börjar även tänka på mina blommor som har vakt hemma- men ändå. Hur går det med allt tro?
Gällande alkohol har jag noll och inget att tillföra, inte en del av min värld längre, over and out. Jag vet inte om mitt liv numera kan betraktas som präktigt.
I så fall en väldigt nöjd präktis. Skönt att bli det på vägen mot 60 (några år kvar). Och det är inte för sent om någon skulle undra. Kram 🤗

Fint att läsa @vår och viktigt att orka se sanningen så som den var. Alla som dricker på det sättet som vi- många/de flesta av oss här- lever ju långa perioder i förnekelse, eller man tittar på sitt liv liksom med ett öga. Jag vet att allt inte var falskt i mitt liv men tillräckligt mycket smussel och undvikande beteende i relationer, att jag i efterhand ser att jag kunde ha ett tillgjort sätt för att jag inte stod med båda fötterna på marken. Det är främst glädjande att ha lämnat men stundtals sorgligt att tänka på. Att dela med sig är ofta hjälpsamt för fler. Att känna igen sig är betydelsefullt. Tack 🙏🏻💕

@Varafrisk Ja, det är modigt att öppna upp sig och tänker att det också är viktigt att man har sin gräns för hur mycket man vill dela. Att man inte säger saker man kanske egentligen inte vill säga. Så även om man är kvar i ”träsket” eller kommit därifrån så finns det en gräns/integritet som det är viktigt att värna om och som bara tillhör en själv. Som nykter är det för mig lättare att säga saker jag står för och har även koll på var min integritet går, det kunde hända att jag gick över gränsen när jag hade druckit, eller att det jag sade kom ut ur munnen på fel sätt.

Kram🥰

Ska vara…berättar om ditt liv nu…

@vår2022 Jag tycker att det är modigt/bra när man skriver om hur det har varit eller om man är mitt i processen att våga berätta/våga blotta sig. Jag vågar inte blotta mig helt och hållet eftersom jag fortfarande är kvar i träsket (även om jag är så mycket närmare att lämna det) och jag känner mig för sårbar. Men när du berättar om hur du var/betedde dig och även berättar om ditt liv så blir det hjälpsamt för mig. Ungefär som….ok hon levde så då…och lyckades ta sig ur det livet och mår så gott nu…det känns så hoppfullt🙏🏻💪🏻

Kram🥰

@majken_r @te
Vad bra att jag kan inspirera😁. Måste erkänna att det ibland är lite jobbigt och svart när jag berättar om hur det kunde vara som alkoholist, men det är något terapeutiskt i det att gå tillbaka och våga sätta ord på hur det verkligen var. Skammen, ångesten, smusslandet och smygandet som genomsyrade en stor del av mitt liv. Det var ju vardagsmat, min hemlighet och så normaliserat för mig och det är först nu jag på riktigt kan se skillnaden själv. Och förfäras. Funderar ibland på om jag verkligen ska skriva så jobbiga saker, men det är här som jag kan skriva fritt, i min tråd och terapia mig själv😂. Och även få reflektioner och nya perspektiv på saker som är utvecklande för mig. Att jag sedan kan inspirera andra fyller ju även det ett gott syfte. Man tror ofta att man är ensam om att vara ”knäpp” med en massa egendomliga beteenden, men det visar sig att vi är många som har liknande beteende och det är en lättnad att man inte är helt ensam om det. Och det viktigaste, att det går att förändra ett destruktivt och ohållbart beteende😁.

@vår2022 Vad underbart det låter med stuglivet på semestern. Jag blir så glad och inspirerad när jag läser om skillnaden mellan ditt tidigare liv och ditt nuvarande liv. Känner igen mig precis när du beskriver livet som alkoholist och börjar ana att livet som nykter kan bli en ny helt nivå av livsglädje, frihet och känslomässig rikedom för mig också. Fortsätt dela och inspirera! 🦋

@vår2022 blir, som alltid, tagen och inspirerad. Det är skönt att läsa om din resa. Sov gott!

Välkommen hem och det låter/verkar som om du ändå tagit till dig av det som är viktigt för dig och njutit av din ledighet och utveckling i yogan. (Som jag tyvärr är lite dåligt insatt i trots att jag har vänner som är mkt engagerade) Men jag förstår också att det stör med vinprovning på en yogaretreat- herregud hur svårt kan det vara. Tänker jag också ihop med mina högst vuxna barn som dricker öl så jag får sensoriska ryckningar av att höra en burk öppnas.
Hoppas du tankat upp så mycket som går att öht fylla kropp och sinne med.
Ha en vilsam hemkomst! Kram 😻

@Sattva Ja, visst är det härligt!❤️

Tack för grattis och fina ord! 🤗

@vår2022 Underbart! Allt det du skriver om livet som helvit nykterist är så huvudet på spiken. 💥🤗

@Sattva Jag kan förstå att det inte riktigt blev som du hade önskat eller föreställt dig med din retreat. Att verkligen få uppleva hela retreaten och omgivningen som sund och ren för att stilla sinnet, utan att alkohol finns med i sammanhanget. Även om du inte drack så var du tvungen att omge dig med de som gjorde det dagligen. Skulle vara bra om man kunde välja en retreat helt utan eller med alkohol😁. Bra att du ändå kunde känna tacksamhet över att du valt ett nyktert liv och jag är helt övertygad om att du får en helt annan upplevelse, ett klokt och skarpt stilla sinne som nykter, än de som drack alkohol. Tänk vad de går miste om, kanske utan att veta om det själva?

@geggan en dag tittar man upp och inser att man slutat nöta på och själva livet har tagit över, en ofantligt stor befrielse. Alla kommer vi dit. Njut av ramlösa och promenad? Och tack för grattis! Kram 🥰

Jag kikade på dokumentären om George Carlin igår på HBO. Han kanske inte är bekant för alla, då han kanske aldrig blev så stor i Sverige som i landet jag bodde i ett decennium. Han var en rolig, smart och fyndig samhällskritiker och ståuppkomiker. Han gick bort 2008.

Dock hade både han och hans fru missbruksproblematik. I hennes fall var det väl endast alkohol, men i hans fall var det främst kokain, även om han säger sig också ha missbrukat alkohol och lite annat också. I dokumentären pratar de med hans dotter om situationen innan det kulminerar. De åker på semester till Hawaii och en kväll drar hennes mamma en kniv mot hennes pappa och där och då känner hon att det inte håller längre så hon går emellan och skapar sedan något slags fredsavtals dokument där undertecknande förbinder sig att inte snorta någon mer kokain eller dricka mer alkohol under semestern som hennes föräldrar får skriva under. De säger ju inte hur gammal hon är men man får intrycket av att hon förmodligen var i tonåren men ännu inte myndig.

Hennes mamma går ner sig ännu mer och håller på att dö innan hon till slut tar hjälp och slutar, men det dröjer några år innan hennes pappa får en hjärtattack innan han slutar med kokainet. Om jag förstår det rätt så missbrukar han väl senare i livet igen, men här var båda föräldrarna rena och dottern beskriver det som att de har en lång smekmånad och lär känna varandra och det finns mycket kärlek där. De som hade konstant bråkat innan.

Tänk att växa upp som dottern. Nu är ju båda hennes föräldrar döda, men det hade varit intressant att höra hur de såg på det. Man undrar i vilken utsträckning de egentligen förstod vad de utsatt dottern för.

Gratulationer också från mig @Se klart ! Så lång tid är fortfarande bara en fantasi för mig men jag nöter på. Ser nu fram emot en ramlösa på uteservering efter förmuddagspromenaden