Senaste kommentarerna i forumet

Dag 4. Arg och irriterad – och levnadsglad och stark. Hur går det ihop? Så upplever jag mig själv denna dag i alla fall. Vem är inte förbannad på krigsherrar och despoter, lögnare och lönnmördare? Det är också lätt att irritera sig på hur människor (av olika skäl – bland annat rädsla) kan välja bort viss information, välja att blunda och förneka. Samtidigt kan jag förstå svårigheterna. Omskrivningarna av verkligheten är mycket värre och svårare att förstå. Hur kan någon hävda att krig är fred – och få andra att tro på det? Utan att förminska de uppenbara skillnaderna när det gäller proportioner och betydelse, lidande och förödelse så finns det likheter mellan det (informations)krig som pågår i världen och det tankekrig som förs i en hjärna som vill sluta med en destruktiv (och dödlig) vana. Lögner och missbruk är förenade. Så man kan börja där, tänker jag. Man bör skänka pengar, hålla sig informerad och manifestera för de krigsdrabbades rätt till fred och frihet, men hellre än att utöver detta fastna i telefonen och i nyhetsflöden vill jag omvandla ilskan till kraft. Därför blir det ett onödigt långt inlägg igen. Hellre långrandig än förbannad. Det sitter en tyrann i min hjärna! Men jag har en motståndsarmé. Den är bara lite oorganiserad.
Hur gör man för att inte suget ska segra, för att inte de falska optimisterna (i hjärnan) ska lyckas övertala och tysta erfarenheten och göra lögnerna till sanning? Priset för ett återfall är fruktansvärt högt – och ändå går man på den där inre kampanjen nästan varje gång. (Med återfall menar jag alla tillfällen då någon mot bättre vetande utifrån tidigare misslyckanden ägnar sig åt okontrollerat intag av alkohol – eller andra droger – oavsett om det händer en gång i veckan eller en gång om året.) Men att gå på kampanjen nästan varje gång innebär att man inte alltid gör det.

Jag har, precis som många andra, slutat med ovanor förr. Det är många år sedan jag slutade röka. Det skedde successivt, men det första steget gick snabbt. Jag fick en ny arbetskamrat och till skillnad från alla mina tidigare rökte hon inte. Att gå ut för att ta ett bloss efter kaffet – för redan då var de så man gjorde, även om det fanns rökrum – blev tråkigt och obekvämt. Det gick lätt att sluta röka på jobbet. Det var en avgränsad tid och efterhand förknippade jag inte rasterna med cigaretter. Jag var förundrad redan då över hur lätt det gick. Röksuget kom först när jag lämnade jobbet och var på väg hem.

Det handlade egentligen inte om att motstå en frestelse, utan om att ändra ett mönster som i sin tur innebar att hjärnan fick andra signaler. Det har jag förstått i efterhand. Just då handlade det bara om anpassning – och det finns många studier som visar att vi helst vill vara som andra, inte avvika. Det var ingen bedrift. Jag blev helt enkelt inte röksugen på jobbet. Trots att jag fortfarande var beroende! Hur var det möjligt? Man gör som andra. Visst. Det förklarar ändå inte riktigt det faktum att kroppen stängde av vissa signaler och reaktioner. Men det visar att nya vanor är lättare att införa om man gör det tillsammans med andra. Det inger hopp.

Så småningom slutade jag helt att röka. Bra, på många sätt, och idag tål jag inte lukten av cigaretter. Det är dessutom så ovanligt att man blir förvånad över att känna den där stanken, över att stöta på en rökare. Men det där med att jag slutade är egentligen en lögn. Visst – jag slutade röka, men förde över mitt nikotinberoende till snus i stället. Smidigt. Man kan tillfredsställa sitt begär utan att någon behöver se det. Var som helst, när som helst – nästan. Jag har försökt sluta även med detta, men det är mycket svårare. Man snusar inte tillsammans med andra. Man gör det ifred. Dessutom triggar alkoholen, precis som kaffet, nikotinbehovet. Det är framför allt drickandet som får dessa försök att misslyckas.

När jag slutade (och en gång i tiden också började!) röka på jobbet var det något som skedde i anslutning till en annan inrutad vana: att gå till jobbet, göra vissa saker i en viss ordning, på ett visst sätt, under en viss tid. Mycket schemalagt. Dessutom mötte jag samma människor varje gång, vare sig jag ville det eller inte. Tillsammans med dem som var rökare rökte man, med dem som inte var rökare rökte man inte. Nu har jag ett mycket friare arbetsliv, där jag kan styra själv och många gånger tvingas jag också vara flexibel, vare sig jag vill det eller inte. Arbetsuppgifterna varierar. Är det ett problem? Nej, jag vill inte springa runt i ett ekorrhjul, men friheten öppnar också för det plötsliga, för infall och spontanitet – och ovanor.

Jag har faktiskt inte tänkt på det förut – att friheten är en utmaning. Det gäller väl all frihet, även den som inträder efter en arbetsdag, när det blir helg … eller när man har semester! Jag har sett hur arbetslöshet eller sjukskrivning kan skapa kaos i en människas liv. Rutiner kan vara ett skydd, det är tydligt. Det behöver inte handla om tråkiga saker. Att skriva här, helst varje dag, kan bli en rutin. Föra dagbok för att ha något att hålla i. Det är det jag hoppas på. För jag litar inte på mig själv. Inte en sekund.

Jag har funderat mycket på det där med hur märkligt lätt det var att sluta röka på rasterna på jobbet, men det är främst en bok som jag läser (eller oftare lyssnar på) just nu som har fått mig att bättre förstå vad som hände. Boken har fått mig att tänka på andras inflytande, på möjligheten att ändra vanemönster och skapa nya rutiner. Den heter 1 %-metoden: små förändringar, stora resultat och handlar, som sagt, om hur man ”skapar nya vanor och bryter dåliga”. Om du har svårt för att bli av med en ovana, heter det bland annat, är det inte dig det är fel på – det är de system som du använder. Jag håller inte med om allt som författaren James Clear skriver, men han ger många bra tips på hur man faktiskt kan överlista hjärnan genom att utnyttja den kraft som styr både vanor och ovanor. Med mycket liten ansträngning! Jag tänker återkomma till det.

På väg mot dag 5. Jag ska klara en vit dag imorgon också, trots att det är en fredag. Den dagen ska bli portalen till en frisk och glad helg. Helt vit – utan problem. Vad som än händer i mig och i världen.

Hej Honungspaj och varmt välkommen hit!

Hur går det för dig nu?

Så klokt du skriver i din trådstart ”Hur läker jag utan att fly igen?”, detta är du långt ifrån ensam om svårigheten att ena sidan bestämma sig för en förändring samtidigt också stå ut och stanna kvar i den när motståndet blir starkare och starkare av olika skäl.

Du är insiktsfull och medveten vilket är mer än en god start för att kunna göra en förändring av sina alkoholvanor, även att vara en person som inte ger upp utan sätter ord på saker hur tufft det än varit. Det ger oss runtomkring på olika sätt chansen att ge dig stöd.

Du har tagit ytterligare ett steg genom att du hittat hit och berättar på ett öppet och ärligt sätt vilken plats alkoholen haft i ditt liv och vad du varit med om. Det du berättar är fruktansvärt och det väcker mycket omsorg att läsa. Du har verkligen inte haft det lätt.

Det hörs att du har fått nog och är redo att ta till alla medel för att lyckas. Du vill inte trilla dit igen som du skriver. När du skrev inlägget här hade du 2 alkoholfria veckor, imponerande minst sagt. Många gånger är den första tiden den tuffaste, vad är det som hjälper dig att lyckas med detta och vad av det kan du fortsätta med framåt för det ska fortsätta gå såhär bra är frågor som dyker upp när jag läser.

Som du får tips om här så finns det möjlighet att skriva till oss på admin utöver det fina forumet här ute https://alkoholhjalpen.se/fraga

När jag skriver det får jag också en tanke om att tipsa dig om Alkohollinjen 020-84 44 48 en telefonlinje dit du kan ringa, utan att ge personuppgifter och få stöd, om du skulle vilja som ett sätt att sätta ord på hur det är muntligen.

Fortsätt såklart också skriva och läsa här på forumet, vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag kan definitivt känna igen mig och det värsta är just det där med att man blir så besviken på sig själv. Att man så ofta tappar omdömet, inte kan lita på sig själv. Det har ju gått bra flera gånger! Så trillar man dit igen. Största risken att hamna där, upplever jag, är bland annat just det där att dricka med vänner som saknar spärrar eller på stora fester (där det finns gott om drycker, mycket händer och ingen ser mängden som andra häller i sig). Jag kan bara tala för mig själv, men tänker att det krävs ett ganska långt uppehåll för att man ska kunna ta makten över sig själv. En del av den makten, tror jag, ligger i att kunna säga nej. Det har jag fruktansvärt svårt för. Särskilt när den där luriga glömskan har lagt sig över tidigare misslyckanden. En möjlighet är invänta nästa tillfälle - tänka att det kommer, för det gör det. Kanske förbereda förklaringar att ge vissa vänner (om man inte vill berätta att man bestämt sig för en lång, vit period), som att man valt att ha en hälsoperiod, att man har börjat med en ny träning eller diet ... bara vara förberedd med ett svar om frågan dyker upp. Men så det är ju det där svåra med att avstå när allt känns jättebra och hjärnan övertalar en om att alla löften är trams. Jag har i alla fall valt programmet, för att inte glömma. Jag hoppas att du hittar ditt sätt!

Dag 3. Lite tung i huvudet, men har ändå sovit bra. Jag kan redan nu erkänna att jag är ganska sömnfixerad! 😊 Därför att sömnbrist framkallar avgrundsdjup ångest. Nu vet jag att nästa fas kommer: risken med att känna sig piggare! Tröttheten är en kraftig signal som gör det möjligt att avstå ifrån alkohol (jag var nära att skriva ”dåliga vanor” för att undvika själva ordet ”alkohol”). Tyvärr blir jag numera mycket sällan bakfull i betydelsen sjuk, illamående och sängliggande. Ett tecken på hög toleransnivå? Jag blir soffliggande, snarare, och oföretagsam. Självhatisk och utmattad.

Alkoholen kan vara många saker - en tröst eller belöning, en ljuddämpare, ett hjälpmedel för att sluta tänka på jobbiga saker. Den kan också vara ett (konstigt) sätt att toppa livsglädje, förhöja en redan god stämning. Risken med att bli piggare och mer levnadsglad är också att varningssignalerna dämpas och att fördelarna med alkohol överdrivs. Men en sak vet jag, av mycket lång erfarenhet: Efter en tillfällig höjning av en redan bra känsla kommer en rejäl sänkning – och all livsglädje är som bortblåst! Det är då alkoholen återigen blir en tröst, ett ångestdämpande medel. Så är cirkelrörelsen i gång igen. Det är som att bjuda en välkänd festsabotör på kalas gång på gång på gång. Mot bättre vetande. Det handlar om att inte låta det hända igen.

På väg mot dag 4!

@Se klart Ja…det där med vänner…behöver inte massor av vänner…vad nu massor innebär?…men saknar en vän som ringer….och jo jag ringer vänner. Före våra barn blev tonåringar, gamla föräldrar, sjukdom och död såg vänkretsen annorlunda ut de försvann när vi inte orkade vara med på bjudningar, fester mm…men kanske var det inte de där vännerna som finns där..om du förstår vad jag menar. Jag kan även idag förstå varför mitt egna nätverk ser ut som det gör vilket beror mycket på min tilltro till mig själv under uppväxten.

Och ja …jag är mycket med barnen i synnerhet med vår dotter vilket beror delvis på att hon har mycket ledig tid och är ensam men jag trivs mycket i hennes sällskap❤️❤️och mannen och jag….vi är alltid tillsammans❤️

kram❤️

Hej student25,

Du har startat en ny tråd här med fokuset på att inte glömma. Det du beskriver är något många definitivt kan känna igen sig i, jättebra att du tar upp det här som ett sätt att reflektera högt tillsammans med andra.

Du har gjort en förändring som det låter med dina vanor, dricker mer sällan samtidigt känner du att alkoholen tar överhanden när du väl börjat dricka. Du kan ringa in vilka riskfaktorer som gör att du hamnar i sådana lägen. Att kunna ringa in sådant är jättebra information att ha med dig framåt i denna förändringsprocess. Du har kommit långt och känner dig själv väl.

Det svåra som du beskriver är att det som inte sker regelbundet ”glöms bort”, det är du långt ifrån ensam om, samtidigt tänker jag att du är här nu, beskriver detta och en gissning är att det är färre och färre tillfällen. Det du hitintills gjort har varit delvis hjälpsamt, du vill hitta något ytterligare.

Kanske kommer på saker när du skriver och läser här men om du skulle vilja testa något kommer ett tips, en del vänder sig till något stöd där de kan få samtal och sedan ha ett par uppföljningar. kanske med lite längre mellanrum som ett sätt att beskriva inte bara för sig själv utan någon annan utomstående. Möjligheten kan finnas via vissa exempelvis beroendemottagningar, kommunen (missbruk/beroende) och liknande.

Vill också passa på och tipsa om att vi har ett självhjälpsorgram: Program | alkoholhjälpen.se (alkoholhjalpen.se) kanske kan det vara något att testa som ett sätt att reflektera ytterligare. Vi samarbetar också med Alkohollinjen dit en kan ringa och få råd och stöd: Alkohollinjen – 020-84 44 48 | alkoholhjälpen.se (alkoholhjalpen.se)

Nu blev det flera tips, du känner bäst såklart vad som passar dig. Hoppas du snart får flera svar här i din tråd!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Se klart Tack för ännu ett klokt inlägg...som jag tar till mig. Kram:)

Tack för grattis!! Ja alla, livet som nykter är verkligen något helt annat. Inte same same but different, för det är inte same same. Helt andra prioriteringar, som känns helt sjäkvklara. Och livet är ju alla de där valen vi gör, stora o små, varje dag. Precis som microvanor på sikt ändrar mycket, påverkar varje litet val mycket i längden. Det är en härlig känsla, egenmakt. ❣🌼💫

Bromskloss, det var vinet i mitt liv. Allt blev segare, långsammare. Kvällar tog slut innan de knappt börjat. Kraften räckte knappt för en dag, men då kunde jag stressa ner med ett par glas. ”Puh. Jag överlevde också denna dag.”
Allt var jobbigt. Måndag- bad jobbigt. Tisdag- tråkigt. Onsdag- bara två dagar kvar. Jobbet var ofta kul men mest jobbigt. Stressigt. Rädsla att inte lyckas, rädsla att misslyckas. Båda lika läskiga. Jag gjorde ingetdera i takt med att vindrickande eskalerade.
Ofokuserad. Otydlig.
Och så den stora rädslan. Demonen att jag drack för mycket. Demonen att jag skulle behöva sluta.
Jag har en vän, eller snarare bekant, som drabbats av en sorg som är svår att omfatta. Livets svåraste.
Det berör mig djupt och jag vill försöka finnas där. På något litet vis. Inte för att jag har någon tröst, men för att hon ska se att vi människor finns här, när hon behöver oss. Jag är inte rädd för det som är allvarligt längre, inte rädd att stå kvar när det blåser.
Det blåser också fasansfulla vindar i Europa. För min egen del känner jag ingen rädsla, men djup oro. Har en märklig punkt inombords där det är helt lugnt. Någon sorts hård och tålig (men inte vass!) sten som håller mig på rätt köl.
Jag tror att det är för att jag inte är rädd för så mycket längre, allt jag trodde skulle vara läskigt och farligt med livet- utan filter- visade sig vara klart, och ljust. Även mitt i en tid som den här. Och det kan absolut ingen ta ifrån mig.
Godnatt 🥰

Grattis forumets bästa @sattva! Jag har skrivit det förut men din tråd visar så tydligt hur stort livet blir när alkoholen inte längre tar plats. Och hur stora vi människor blir, du. Tänk att vi aldrig nånsin mer behöver skriva ”vi kämpar på” när det handlar om livet- nu lever vi på för fullt. Fint att du är här, du är så viktig! 😍

Hej kära Honungspaj,
Vet du att det finns admins här som också är rådgivare? Jag lägger en anmälan på mitt eget inlägg så ser de ditt. Jag tänker att du behöver stöd, kanske mer än vad vi kan stötta med? Även om vi såklart gärna gör det/ men det är något begränsat.
Du har skaffat väldigt viktiga insikter som kommer att hjälpa dig. Du skriver här. Du vågar berätta. Och du vill ha hjälp. En massa check i boxarna för hur vi ska klara att tampas med beroende och missbruk.
Fortsätt att läsa och skriva här! Ta rådgivarna i handen- och det hjälp och stöd som kan erbjudas här, eller på en beroendemottagning.
Du kan fixa denhär. Stor kram 🥰

Dag 2. Känns mycket bra. Har sovit gott, känner mig allt klarare i skallen och mer energisk. Men det är ganska förväntat. Det är, faktiskt, precis som vilken vanlig vecka som helst. Suget dyker upp först dag tre eller fyra – eller framför allt när det blir helg! Middag och TV. Eller om det händer något som rubbar mitt lugn. Då spelar det ingen roll vilken veckodag det är. Ändå är det något som är annorlunda nu. Detta att jag har fattat ett beslut, liksom förbundit mig, skrivit ett kontrakt – hur man än vill se på detta – gör att känslan är en annan. Jag är mindre rädd. Det finns en ram.

Nej, det här är ingen vanlig vecka. Det kan det inte vara. Kriget i Ukraina och allt lidande detta för med sig – så lätt att ge upp. Risken för kärnvapenkrig. Min kamp känns lite futtig. Varför inte gå in i bubblan? Därför att det är ännu futtigare. Är det någon gång man behöver en klar hjärna och så lite kemisk ångest som möjligt så är det nu.

@majken_r Tusen tack! Jag hoppas det - att hålla fast vid något. Känns extra viktigt nu i början ... och säkert de första veckorna. Tack, som sagt!

Det finns en fin låt av Barbro Hörberg som heter "Störst av allt är rädslan". Det sägs så mycket fint om kärlek - och det finns verkligen varm och äkta kärlek, men ändå alldeles för mycket rädsla. Om man bara kunde övervinna den där förbannade känslan. Det gör ont i mig också, när jag läser det du skriver. Men - du har kämpat i två veckor! Så fantastiskt bra jobbat! Jag hoppas att du håller ut. Det kommer bättre dagar!

@Sattva skrev:"en ångest varje gång jag tänkte på att "slutet" närmade sig."

Jag tror att du beskriver kärnan i problemet med att sluta. Man vet att man borde/måste/vill sluta, och man kan känna sig så fast besluten och övertygad men så sköljer den där känslan över en, rädslan eller ångesten eller vad man ska kalla det. Som att man är på väg att mista en del av ens identitet.

Nu så här i efterhand tror jag att du också kan skriva under på att den där rädslan var obefogad. Det fanns inget att vara rädd för. Samtidigt fanns det säkert inte något man skulle kunna ha sagt till dig då som hade fått dig att lita på det och känna dig lugn. Det är något man måste uppleva själv för att lära sig. Men så skönt att du gjorde det, för det är du värd att ha ett bra liv. Grattis till dina 14 månader!

@Sattva Stort grattis till 14 månader i frihet! 😍 Ja tänk vilken skillnad det är mot det tidigare livet när alkoholen hade kontrollen över ens hjärna. Det är så otroligt underbart att slippa allt dåligt mående och det tråkiga, jobbiga livet som alkoholen gav upphov till.
Vilken jäkla misär det var. Rena rama tortyren.😫

Kram

@Andrahalvlek Vill bara sända en hälsning om att jag tänker på dig och saknar dig ❤️🌷

Mycket bra jobbat Sattva🤗, och grattis till tid💕..Minns också när jag vaknade bakfull många gånger, och önskade att jag kunde sluta dricka. Vändningen kom, och jag började förstå hur det nyktra livet kunde se ut för mig. Det blev bättre och mycket lättare att leva, än jag någonsin kunde föreställa mig. Synd att ingen talade om det för mig, då hade jag förmodligen slutat tidigare. Att nå sin ” botten” är inget jag vill undersöka. Det hade betytt krämpor och till slut alkoholrelaterade död. Mycket glad för oss alla som gillar att leva nyktra. ❤️

@Se klart Håller med, älskar också att umgås i vår lilla bubbla. Tryggt o skönt❣

1 år, 2 mån nykter idag! Tacksam och stolt! Alkohol finns inte längre som alternativ, inget jag vill ha eller behöver. Tänker tillbaka på tiden innan jag kom till ett definitivt beslut om stopp, tiden före jag började skriva hösten-20. Kände mig fullständigt fångad i alkoholens grepp och kunde inte för mitt liv fatta hur jag skulle ta mig ur det. Och sedan efter beslutet, en ångest varje gång jag tänkte på att "slutet" närmade sig. Vad hade jag gjort??? Varför har jag lovat mig själv detta????
Men det gick. Och tack Sattva att du gjorde det🙏❤

God solig morgon!
@varafrisk, jag har inte massor av vänner men turligt nog bor jag nära mina ungdoms-vänner som jag hängt ihop med länge. Vi firar nyår och sånt ihop. Det är verkligen en ynnest 🥰
Mest hänger jag med min man och mina vuxna barn, ungefär som du?
Jag har inga större problem när andra dricker. Om du undrar ifall det väcker sug så är svaret nej till 100 procent.
Jag bryr mig inte det minsta om alkohol längre- har full fart med allt annat som intresserar mig mer 😍

Vad ont det gör i hjärtat att läsa det här :/ Det är troligtvis så det börjar för många. Alkoholen är fantastisk när man nyss lärt känna den. Rent av himmelsk! Sen leder den dig djupare och djupare, ner i helvetets mörkaste källarvåningar.

Men du har lyckats! Du har tagit dig ur det. Två veckor har du klarat av nu. Jag har inte gått igenom processen själv, men jag har hört att de första två-tre veckorna är de värsta. Kämpa på! Snart är du igenom den hemskaste fasen, och på andra sidan väntar ett nytt och lyckligare liv.

Jag har fattat beslutet att aldrig dricka mer. Igen. Men den här gången vill jag verkligen lyckas.

Problemet är att jag glömmer. Ja, rent av glömmer, att jag har slutat dricka. Jag inser givetvis hur korkat det låter. Hur glömmer man ens av ett av sitt livs allra viktigaste beslut? Och ändå…

Problemet är att mitt alkoholmissbruk inte är den klassiska ”sex bärs varje dag efter jobbet.” Jag dricker faktiskt ganska så sällan numera. Problemet är att när jag väl öppnar en flaska har jag inget sinne för när det är dags att sluta. Jag dricker i princip tills det inte finns mer alkohol kvar, eller tills jag blir tvungen att lämna. Minnesluckor hör med, så att säga. Ibland går det bra, då är jag vettig och går hem tidigt. Just där ligger väl en av fällorna gör mig - efter ett par såna tillfällen, där allting gått bra, bildar jag in mig att jag lyckats ta kontroll över problemet och kan dricka med måtta. Men det går givetvis bara bra tills det inte gör det längre. I slutändan går jag på en smäll igen ändå. Särskilt om jag dricker med några av mina närmaste kompisar, som alla har samma destruktiva dryckesmönster som jag. Då är det lätt att man dras med, medans man halsar det ena vinglaset efter det andra.

Problemet är just att eftersom jag dricker så sällan, glömmer jag bort varför jag inte vill dricka. Hade jag druckit varje dag hade jag troligtvis haft lättare att inte glömma. Jag har försökt att skriva ner mina anledningar för att vilka sluta, när jag har slutat förut. Jag har till och med beskrivit mina känslor i detalj när bakisångesten har härjat som värst och jag har velat packa resväskan och fly till inre Mongoliet för att gömma mig av ren skam, så att jag skulle kunna läsa det senare och komma ihåg hur hemskt det faktiskt är.

Men när månaderna går, och man träffar på en gammal kompis eller åker på bröllop eller liknande, och det bjuds på alkohol, så säger jag ja. Som på autopilot. Jag glömmer rent av att jag inte dricker längre. Och de där anteckningarna på mobilen, som skulle hjälpa mig att undgå att hamna i den där situationen, är definitivt bortglömda sedan länge. Så super man skallen av sig igen, mår piss i en vecka (eller fler!) efteråt, och bestämmer sig återigen för att sluta. Repeat. Igen och igen, år efter år.

Någon mer som har varit med om detta? Vad kan jag göra för att inte glömma? Jag vill verkligen inte dricka en enda jävla droppa av det där nervgiftet igen, men jag vet inte hur jag ska lägga en bra strategi. Jag är så trött på det här…

@Se klart

Läser i din tråd att diit liv flyter på så gott❤️

När jag läser om dina/era middagar med familj och/eller vänner så gläds jag för din/er skull men det är så oerhört långt från min värld. Vet inte hur jag skulle få ihop så många vänner🙄

Hur känns det för dig när det dricks mycket alkohol?

kram🥰

Turbo-måndag.
Jobbat hemma- och som jag jobbat idag. En ångvält. Gjort och gjort.
Tänkt och gjort.
Nu lade jag mig på sängen och ska försöka att inte somna. Ikväll är jag och min man ensamma för första gången på en evighet- mycket besök och barn som hälsat på (som inte bor i Sverige)
Jag gillar att vara bara vi. En liten bubbla av varmt, där jag alltid känner mig förstådd och älskad. Det är fint!
Önskar er en skön måndagkväll 💕