Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Ett inre ljus som lyser, låter härligt o fint❤️

"Leva sockerfri" ska det stå såklart!

@Andrahalvlek God morgon!
Ett konkret tips: "Leva dockerfri". De har onlinekurser, "lägg-in-mig-veckor". De är duktiga på det här. Vi känner ju varandra sedan många år, och du har kämpat så länge med detta. Ta hjälp av proffsen! Den bästa gåvan till dig själv❤️💕

@vår2022 @Carisie @Sattva Så kloka och tänkvärda inlägg❤️🙏🏻Brukar diskutera det här med min man ibland hämtar jag tankar kring det här fr inläggen här på forumet. Jag glorifierade också alkoholen men nu när jag är nykter så vet man vilken myt alkoholen är. Och, om man tittar på Facebook och Instagram så kan se foton tagna på alkoholen av till synes kloka människor (jag har också tillhört gruppen 🙈). Tex på semesterresor bilder på alkohol istället för omgivningen.
Tacksam för min nykterhet🙏🏻

Kramar 🥰

@Himmelellerhelvette Vad tufft du har det! Den där känslan av att alltid vara i skuld är tärande. Och vad du än gör, kommer den alltid finnas där om inte knuten till den löses upp. Och den tror jag finns i barndomen. I det anknytningsmönster du har. Har man vuxit upp i en dysfunktionell milkö, med en oförutsebar förälder, lär man sig tidigt att anpassa sitt beteende för att blidka föräldern. Men fötäldern kanske aldrig kunde bekräfta att det man gjorde var gott nog. Kanske gav skuld o skam istället för det man behövde.
Det är inte ditt fel att din mamma missbrukar. Inte ditt ansvar att nu stötta henne i nuvarande situation. Även om hela ditt inre skriker att det är så.
Kram❤️

@vår2022 Vilket fint inlägg! Håller med om allt😍. Livet är inte givet, och det handlar så mycket om hur man förhåller sig till det som sker. Det förhållningssättet är också en process, dvs man upptäcker nya sätt att förhålla sig över tid. Men en förutsättning för det är utveckling i det inre. Vilket jag är övertygad om inte kan ske så länge alkohol är närvarande. Inte heller vid andra missbruk tänker jag. Tålamod o acceptans. En vilja att förändra. Och kanske ta hjälp av en terapeut, som hjälper en framåt.
Kram❤️

@Sattva jag tycker att du verkar ha en väldigt bra psykolog. Jag lämnade mitt äktenskap genom att packa det viktigaste och säga att jag skulle bo hos en kompis över helgen. När söndagen kom ringde jag och sa att jag stannar lite till. Sen skrek och härjade han i 5 år. Det var då såååååå skönt att kunna lägga på och stänga av ljudet. Då och då kunde vi prata normalt men jag var alltid beredd att bryta. Barnen bodde med mig under första året för han var för arg. Nu har det gått 5 år till och vi har en ganska fin kontakt.
Du behöver inte ansvara för hans reaktion, han är vuxen och borde klara det själv.
Försök också vara stolt över att du orkar ta ett beslut❤️

@Varafrisk Grattis i efterskott på födelsedagen!🥳💫💕.

Det låter ändå bra, jag tror det är skönt med arbetsupplägget som du beskriver. Och, då vet du också hur du mår av längre dagar.

Ja, försök bara lägga tankar o känslor kring sjukvårdens tillkortakommanden åt sidan. Du kan ju inte påverka detta. Iaf inte under julhelgerna. Låt det goda ta stor plats i medvetandet. Ta in alla färger, dofter, julstämningen. Jag tycker tex att titta på ett levande ljuslåga är väldigt rosamt. Hitta guldkornen o njut!
Kram❤️

Finaste @Carisie, tack för ditt inlägg❤️. Det är så intressant och utvecklande att bolla tankar. Jag har kommit på många idéer som drucken och då är inget omöjligt, men vid tillnyktring har det oftast inte varit så bra som i den stunden. Många konstnärer får svårt att producera när de är nyktra, men att vara i ett ständigt rus är inte lyckosamt för det privata livet eller för psyket.

Kanske är människa lat i grund och botten, men långt tillbaka i tiden handlade livet endast om överlevnad och att införskaffa mat. Sen tror jag att vi till naturen är olika lagda, vissa var bättre på att sitta och hålla elden vid liv och andra bättre på att springa ifatt eller jaga ett byte till maten. Någonstans tror jag ändå att vår kropp är skapt för rörelse som då ger välmående. Att när man fått utföra något ansträngande så är det mycket mer tillfredsställande att även få vila.

Kanske är det det som vi förlorat, att vi inte egentligen behöver anstränga oss så mycket längre. Maten finns i affären, bara att micra. Fettsugning och sprutor gör oss mindre hungriga och smala, än så länge bara för de rika mm. Vi behöver inte anstränga oss, det finns lösningar på det mesta så vi slipper anstränga oss och alkohol gör livet roligare😂.

Därför måste vi gå tillbaka back to basic. Ångest ska vi ha för att vara alerta och undvika faror. Vila när faran är över, få ner pulsen och påslaget. Hitta balansen igen. Vara ren i sinnet och hjärnan, nyktra, så att vi inte blir omdömeslösa och så att balansen inte rubbas mellan ångest och vila. Balansen rubbas även pga skav och psykiska pålagringar inom oss och dessa behöver vi undersöka och få koll på. Hitta verktyg för att hantera dem på ett balanserat sätt.

Som du säger alkoholromantiken har fått oss att tro att alkohol är en del av livet och det gör livet festligare. Kanske för en del, de som inte gjort alkohol till en viktig del i sitt liv som de måste ha för att fira eller njuta. De som kan avstå och vara utan och som inte blir berörda av det. Supit och missbrukat har folk gjort i alla tider och det har också alltid varit ett problem och mycket misär, liksom idag.

Jag är också glad för att ha kommit till insikt och kritiskt granskat samhällsnormen och alkoholromantiken och genomskådat den. Whats in it for me? Nothing!

Ha en fin lördag!❤️

Lördag igen! Sitter med frukost o kaffe, tända ljus. Jag njuter av att ha en hel helg att bara vara hemma. Inga tider att passa. Mycket som behöver göras, ja, men inga måsten så sett. Städa, tvätta, tvätta bilen, återvinningen, fixa med yogauppgifter, slå in julklappar. Jag tar det i min takt, och bara detta att inte ha några åtaganden, hur roliga de än är, känns lyxigt.

Var på terapi i veckan. Det var så himla bra för mig. Jag fick ett helt nytt perspektiv på detta att ta hand om mig. Att skydda mig. Att värna om MIG.
Vi pratade om att jag vet att jag vill skiljas. Men att det känns skrämmande o svårt att säga det till maken. Att jag är orolig över situationen, eftersom jag då kommer att vara hos honom. Eftersom jag förutser att han antingen kommer att bemöta mig med iskyla, vägra prata, stänga av (vilket är tortyr, som terapeuten sa). Eller bli arg, och jag tvingas höra en massa elakheter (vilket är psykisk misshandel). Båda scenarior är mycket sannolika. Att han skulle bemöta mig vuxet o sansat är osannolikt. Jag kommer känna mig mycket utsatt och övergiven, uppriven, kanske rädd. Och är 40 mil hemifrån. Iallafall, vi pratade kring detta o att i min värld är det "så man gör", dvs tar det ansikte mot ansikte. För att det är det rakryggade att göra. Det justa mot honom att göra. Trots att jag vet vilken smärta o tortyr jag sätter mig själv i. Jag minns inte hur ordväxlingrn var, men plötsligt var ett annat scenario på bordet; för att skydda mig själv, värna om mig själv, kan jag ta det på telefon. Man FÅR göra så. Sätta sitt eget mående främst. Jag processar detta fortfarande. Att jag inte behöver utsätta mig för hans reaktioner i ett läge där jag är så utsatt. Som hon sa, han kommer inte värna om mig i det läget. Han kommer inte möta mig som vuxen. Och som hon också sa, jag vet hur man tar smällar. Hur man biter ihop, hur man står ut. Jag kan det. Men att jag kan nu göra på ett annat sätt. Wow. Som sagt, jag vänder o vrider djupt i grunden på detta. Detta är ett viktigt skifte i mitt inre.

@vår2022 ❤️Ja, det var skönt att bli sjukskriven så länge. Känner lite ro i det.
Fick provsvaren i veckan vilket visade att allt var bra🙏🏻

@Sattva ❤️ Ja, min läkare sätter verkligen patienten i centrum. Just det där med att inte hela tiden behöva övertyga utan bli lyssnad på är så viktig🙏🏻
From nästa vecka ska jag vara ledig onsdagar och övriga dagar blir längre men en halvtimme kortare än om jag hade jobbat heltid. FK vill ju att man jobbar varje dag men jag tror att detta kan bli bra, iaf så som jag mår nu. Har varit så obeskrivligt trött under de senaste veckorna och då kan det vara skönt med ett andrum mitt i veckan. Längre arbetsdagar kan göra det lite lugnare…det är svårt att avsluta något precis på klockslaget. Jag testar detta så får jag se hur det fungerar. Har samtal inbokat m FK av januari, jag måste ju utredas eftersom jag snart varit sjukskriven över ett år.

Sedan jag skrev senast har jag blivit äldre 62 år. Jag är otroligt tacksam över att få bli äldre, att även om jag har min sjukskrivning och skavanker må som jag mår. Jag har min 26-åriga dotter och 33-åriga svärdotter som kämpar med sina kroniska sjukdomar där jag upplever att det saknas någon inom vården som tar sitt ansvar. När det gäller min dotter blir jag skogstokig och det här tar så mycket energi. En chef som inte hör av sig mer än när det gäller intyg, vuxenpsykiatrin som bara ger medicin och FK som vill sätta henne på något som är förmodligen på en för låg nivå. Ingen känner min dotter!! Tredje chefen på ett år! Ständigt nya människor inom vuxenpsykiatrin! Men just nu och över julen måste jag pausa min hjärna på allt som tar energi!

Nu kan jag checka av massa kontroller men besök h min fysioterapeut på onsdag och psykoterapeut på fredag plus lägga avföringsprovet på postlådan. Det var ju ngt nytt som genomfördes för två år sedan att screena för tjock- och ändtarmscancer och nu var det dax igen! Det är alltid lite nervöst med dessa prover men skönt att det görs.

Nu är det tid för frukost och sedan ska ja ta mig iväg t Friskis🥐💪🏻

Önskar Er alla en fin lördag⭐️Kramar 🥰

@Himmelellerhelvette Du skriver att du tycker synd om din mamma som typ förstört och förlorat allt pga missbruket. Tänker att du tar på dig för mycket här, att din medkänsla och empati kan göra så att du drunknar. Det kan även göra din mamma handlingsförlamad på så sätt att hon inte själv tror att hon kan. Tänker på tex ett barn som ”kan själv” och hur viktigt det är att låta barnet försöka själv och som då bygger på den inre självkänslan och tilliten. Om man går och tycker synd om någon kan det uppfattas som att man inte tror på att den personen är kapabel till att göra själv. Varje gång jag börjat tycka synd om någon för mycket, har jag själv blivit handlingsförlamad eller börjat ta över någon annans ansvar. Det har sänkt mig.

Jag förstår verkligen att du tycker synd om din mamma och att det är en stor sorg att det blev så. Tänker att om du försöker låta det som varit vara och titta framåt, en dag i taget. Fokusera på att stötta din mamma genom att låta henne göra jobbet, uppmuntrande ord som bra jobbat, du fixar det. Låta henne äga sin inre styrka och sitt framtida liv. Om hon börjar älta i livet som varit och plåga sig med det är det svårt att hitta styrkan till att komma ur missbruket. Det är en stor sorg att ens mamma missbrukat största delen av sitt liv, men den resterande tiden som är kvar kan bli bättre.

Som medberoende måste du jobba hårt för att inte tycka synd om och bli lite ”tuffare”. Dra och sätta gränser för dig själv, men även henne. När man börjar tycka synd om är det lätt att dras in i medberoendet igen. Varje människa har en kapacitet till att göra något och det måste man tro på. Vi kan inte andas åt någon annan, det måste man göra själv.

Sköt om dig! Kram❤️

@Andrahalvlek Känner igen mig så mycket ! Å du satte verkligen ord på det…”.att minnet av det goda är godare än vad det är i verkligheten ” precis som det var med alkoholen. Efter att jag har ätit den där godisbiten så känns det liksom bara tomt och uppblåst i magen. Och, priset är som du säger ont i kroppen och viktökning. Jag behöver göra som m alkoholen, bryta helt med det söta och sluta överäta mat.

Ha en fin lördag ⭐️Kramar ❤️❤️

Finaste @Himmelellerhelvette ❤️

Åh, vad du får brottas med alla dina känslor. Jag tänker att det finns en stor sorg i allt detta med din mamma men ett så starkt medberoende. Hur gärna du vill så kan du inte ta ansvar för din mamma. Tänker att du har fått kloka svar av @Andra halvlek och @Vår2022.

När jag läser era berättelser, ni som har vuxit upp med föräldrar med missbruk så är jag så tacksam att jag är nykter idag🙏🏻
Tack och lov nådde jag inte botten (den vi pratade om på behandlingen), jag var en ”fungerande ” alkoholist. Jag menar skötte jobb…ja jag var en stjärna på att dölja mitt missbruk. Men, den som tog skada var min dotter för när jag var arg så trodde hon att det var hennes fel. Hade jag fortsatt att dricka och bara blivit äldre så hade det ju kunnat sluta med att hon fortfarande känner den skulden. Så, när jag läser din berättelse är jag tacksam över att jag blev nykter, att jag får stå för vad jag gjort, att befria min dotter för sin skuld och att jag gör vad jag kan genom att vara nykter och lyssna på henne 🙏🏻

Allt det bästa t dig! Kramar ❤️❤️

Tack @andrahalvlek och @vår2022❤️ Jag undrar hur det kan komma sig att jag känner att jag ska steppa upp när det är precis som @vår skriver att
”Hon behöver visa massor för dig, göra allt hon kan för att få dig tillbaka, ta igen förlorad tid och bevisa för dig att hon kan vara nykter. Det är hon som ska jobba för sin nykterhet och ta ansvar för sitt liv”

Det vet jag i teorin men i praktiken tror jag att jag bär ett ansvar, det är så konstigt, i min egen nykterhet vet jag att jag bevisar och återskapar förtroende men i medberoende är det som om allt jag vet inte går göra om i praktiken, inte när förutsättningarna nu förändrats men hon har visserligen sagt förr att hon slutat och då blev jag så besviken när hon började igen, men det är faktiskt så att jag aldrig givit upp hoppet om henne innan och att jag ska försöka fortsätta låta henne ta ansvaret för sitt liv.
Jag tycker så synd om henne som förstört så mycket, hela sitt liv faktiskt med relationer och allt man kan tänka sig, för människan bakom beroendet är världens finaste!
Tack för att ni bollar med mig❤️🙏

@vår2022 Finaste vårfru 🧚🏻‍♀️ Du är klok som en hel vecka 🥰 Det GÅR ju att lösa problem med alkohol - ett tag - men när det inte går så är man ute på hal is när man ökar sin ångestmedicinering. Du har helt rätt balansen finns inom oss men människan är ju i grund och botten av lat natur och väljer minsta motståndets lag. Den alkoholglorifierande världen av idag får oss också att tro att alkohol är en naturlig del av alla människors vardag och till alla tillfällen - det tar tid att komma förbi det mentalt. Att fatta själv att man verkligen inte behöver alkohol. Till nåt. Någonsin. Egentligen.

Jag är glad att jag givit mig en chans att välja "på riktigt" och inte samhällssstyrt. I mitt yrke är jag van och upplärd att kritiskt granska fakta, forskning, behandlingsmedofer, omvårdnad etc etc och ställer mig alltid frågan "på vilket sätt är det här bäst för patienten?". Jag önskar att jag haft förmågan tidigare att kritiskt granska min livssituation och frågat mig "på vilket sätt är det här bäst för mig?". Men det gör jag nu istället. Bättre sent än aldrig.

Jag önskar dig en fantastisk fredagskväll med familjen. Kram ❤️

Sitter och reflekterar lite kring hur alkohol kan bli så oerhört viktigt i våra liv. Att vi vill få känna av effekten som det ger och att det gör livet lättare. Det muntrar upp oss och befriar oss från jobbiga tankar och känslor. Skönt att få glida in i den dimman en stund. Jag tänker att livet är många gånger tufft och därför är alkohol en slags fristad. Man möter på massor av motstånd i sin livsvandring och som man ska orka hantera. Det måste finnas en mening med att det ser ut så, det är nog inte många som inte stött på motstånd i sitt liv. Andra drabbas mer och andra lite mindre, men alla drabbas.

Jag tänker att livet är inte enkelt, men det behöver inte alltid vara jobbigt. Att om man kan acceptera att livet är en process med motstånd så blir det inte lika jobbigt att leva. Man behöver en grad av ångest i sitt liv då det är en drivkraft till att lösa saker, få saker gjorda. Om man har ”allt” och inte behöver kämpa något så blir man istället lätt likgiltig med en känsla av meningslöshet. Vi behöver motstånd för att lösa ut en drivkraft till att handla på något sätt. Alkohol är ingen drivkraft, det ger inte det motstånd som vi behöver för att agera och lösa något som får oss att må bra. Vi behöver hitta en balans mellan ångest och likgiltighet, där finns drivkraften. När man hittat balansen så är livet inte så jobbigt att leva och då behöver man inte heller alkohol för att dämpa eller höja. Balansen finns inom oss själva, det är där man hittar den. För att hitta den behöver man hitta sig själv och göra jobbet där.

Ha en fin fredag!❤️

@Himmelellerhelvette Du skriver att din mamma fått ett mentalt uppvaknande om er relation och att hon blivit nykter och du frågar dig själv nu vad din plats i allt detta är då du givit upp och inte skulle hjälpa mer. Vidare skriver du ”…men någon som blir nykter behöver stöd och jag behöver och vill hjälpa till men jag blir ju aldrig nöjd med min insats, tycker alltid jag kan göra lite till, är stressad, tänk om hon dör nu när jag äntligen fått henne, allt jag vill hinna ta ikapp, känns som vi har lite tid, tänk om hon tar återfall för jag inte gör tillräckligt”.

Jag tänker att om du vänder på detta och lägger ansvaret på din mamma, hon behöver visa massor för dig, göra allt hon kan för att få dig tillbaka, ta igen förlorad tid och bevisa för dig att hon kan vara nykter. Det är hon som ska jobba för sin nykterhet och ta ansvar för sitt liv. Du kan heller inte göra något egentligen, de vet ju vi nu att det är vi själva som måste göra jobbet ingen annan kan göra det åt oss. Släpp inte ditt avstånd som du tagit ifrån henne, behåll det och låt henne få bevisa, visa att hon tar sitt egna ansvar. Det kan du ge henne beröm för, att hon tar eget ansvar för sitt liv. Skydda dig själv genom att inte uppslukas av hennes försök till nykterhet, ge henne inte din energi. Det riskerar att rasera och stjälpa dig.

Jag tror heller inte att man kan ta igen förlorad tid, det blir hela tiden nutid, här och nu. Det man kan göra är att göra bättre framåt, skapa en annan relation som känns trygg, bra och givande. Sorgen att man inte fick det man hade rätt till som barn får man jobba på och försonas med sig själv, skapa en ny grundtrygghet i sig själv. Hitta nya stöttepelare till de byggstenar som är trasiga eller som saknas i den egna grunden. Bygga grundtryggheten i sig själv.

Så låt din mamma göra jobbet med sin nykterhet. Visa att hon tar ansvar för sitt liv. Du behöver inte göra något mer än att säga att hon gör det bra, när och om hon tar ansvar för sig själv. Du har ditt egna liv att ta ansvar för. Det verkar ju också som att hon skärper sig först när du slutar att ta ansvar för henne, så fortsätt med det. Kram❤️

De sista veckorna-månaderna har det blivit alldeles för mycket socker. Pepparkakor, lussebullar, skumtomtar, choklad… Så fort jag ätit upp fem-sex pepparkakor reser jag mig upp för att hämta några till. Och jag fyller på förråden hela tiden. För att orka, för att chilla, för att fira, för att unna mig, för att det är så jävla gott. Eller minnet av det goda är faktiskt godare än det är i verkligheten. Känns det igen? Byt ut mot vin - samma mekanismer, samma beroende, olika utlopp.

Och priset jag får betala är värk i kroppen och viktökning. Blä. Samma visa varje gång.

En jobbvecka till, sen mycket ledig. Då ska jag ta itu med det här. Igen. För det enda sättet är att avstå helt. Jag vet ju det.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Åh, himmel vilket tungt ansvar du har lagt på dig själv ❤️ Det är medberoendet som talar, det är du väl medveten om? Jag tror att du skulle behöva behandling för just medberoende. Jag vet att AA har grupper som de kallar ”vuxna barn”. Och sjukvården borde ha någon form av gruppterapi också.

Jag är på riktigt glad att min pappa dog 2002. För hans skull mest, hans liv de sista 20 åren var som ett enda långt självmord. Jag kan inte ens gissa antalet återfall han tog. På slutet kombinerade han 10% öl med Alvedon. Och dog till slut med söndertrasad lever.

Jag levde som medberoende i många år. Gladdes varje gång han slutade dricka, blev besviken varje gång han började igen. Till slut lyssnade jag knappt på hans svammel då han var ”hög” på faktumet att han minsann hade slutat dricka. Han ville ha bekräftelse, vilket han fick på minsta möjliga sätt från mig. Jag visste ju, att återfallet skulle komma. Vilket det gjorde. Varje gång.

Till slut valde jag att flytta 30 mil. Då slapp jag se hans misär så ofta. Hans nervösa blick och ryckiga rörelser när han var tvungen att vara nykter på familjesammankomster. Han satt som på nålar och tog alla chanser att bara resa sig upp och liksom ett djur irra runt i cirklar. I jakt på något med alkohol. Det hände att han drack från min dåvarande sambos spritskåp (heter det så?) nattetid medan vi andra sov. Och nästa morgon körde han hem 30 mil. Onykter utan körkort, för det tog polisen redan 1974. (Det där med körkortet berättade min mamma först efter hans död.)

Det fanns ingenting jag kunde göra. Ingenting. Mer än att skydda mig själv och mina barn. Så jag bröt helt med honom, sa rakt ut att jag inte ville se honom mer. Att jag inte kunde göra min egen barndom ogjord, men jag kunde freda mina barn. De skulle slippa se misären. Ett halvår senare var han död. Och det enda jag tänkte var: ”Det här skulle jag gjort tidigare, medan han möjligen hade en chans att reda upp det.”

Du kan inte bära din mamma genom livet. Du kan inte ta ansvar för henne mer. Du har gjort vad du kan. Att hon är just gammal försvårar läget litegrann, för de flesta tar ju hand om sina äldre föräldrar på ett eller annat sätt. Men om du inte gör det, för att freda ditt eget psykiska mående, så måste samhället steppa in. Orosanmäl, se till att kommunen åker dit på besök.

Jag tar till viss del hand om min mamma, men jag har satt tydliga gränser. Hon får betala hemtjänst som städar och tvättar åt henne. Om hennes vårdbehov blir större kan hemtjönsten lätt ökas på. Ett tag, efter ett fall, hade hon hemtjänst som kollade till henne 4-5 gg/dygn. Nattpatrull och trygghetslarm. Jag tog kontakt med kommunen, och sen fick hon detta beviljat av en handläggare.

Sen träffas vi när jag hjälper henne med räkningarna, och vid familjesammankomster, ibland går vi på teater eller tar en promenad och lunchar. Jag bestämmer i vilken utsträckning, hon är noga med att inte tränga sig på. Det är en enorm fördel att hon bor nära mig, vi kan träffas kortare stunder. Hon har på äldre dagar blivit duktigare på att uttrycka tacksamhet, och det glädjer mig.

Jag skulle vilja prata med henne om min barndom, hur starkt medberoende hon var och hur jag kom i kläm av det. Hur fan kunde hon tillåta att min pappa körde onykter med mig i bilen? Utan körkort dessutom. Hur fan kunde hon en hel massa liksom. Men hon minns inte. Verkligen minns inte. ”Det har jag lagt bakom mig” säger hon bara.

Och jag tänker att det nog är sant. Riktigt jobbiga delar av ens liv har man inte mycket minnen från, det är nog ren överlevnadsinstinkt. Jag har tex knappt inga minnen från mitt första år med barnens pappa, en tid då jag blev ofrivillig gravid, fick boka tid för abort men det slutade med utomkvedshavandeskap. Hela det året är helt raderat för mig, puts väck.

Så jag har slutat tjata på henne. Jag försöker tänka här och nu när vi umgås. Det är bra nog. Vi får aldrig en på djupet-relation, jag brukar säga att vi har en väder-och-vind-relation. Vi pratar väder, tv-program, släkt, bekanta osv. Och sen tänker jag att väldigt många inte ens har en sådan relation till sina mammor. Ärligt talat har vi just nu den bästa relation vi någonsin haft. Vi kommer inte reda ut ett endaste dugg bakåt, och det får vara så.

Vet inte om mitt svammel har varit dig det minsta hjälpsamt. Fortsätt skriv! Du har en hel massa som behöver komma upp till ytan ❤️

Kram 🐘

Det här med bearbetningssvackor…. Är det normalt att då och då bli väldigt ledsen och tänka väldigt mycket på allt man missat som barn. Jag känner en sådan enorm sorg för lilla mig, hur sorgligt att älska sin mamma så villkorslöst trots att hon ställde till med så mycket som skapade oro och ångest. Allt jag gjort för henne genom livet. Mitt uppvaknande i mitt medberoende till henne där jag gick igenom ilskan, kraschade, var tvungen att bryta kontakten en lång tid för att orka, tog upp kontakten igen för jag känner att hon behöver mig, dras ner med henne, är utom mig av sorg över hur sjuk hon är, tillslut önskade jag bara att hon kunde få dö om hon inte kunde få ett uppvaknande, jag gick igenom sorgen över hennes död, jag förstår inte riktigt vad som hänt genom allt arbete kring allt hon varit och inte varit i mitt liv men på något sätt lyckades jag totalt bryta de starka banden, någon överlevnadsstrategi för mig själv kanske, men blev stark i att hon inte är mitt ansvar, och när jag fullständigt ger upp hoppet om henne är det som om en energi större än någon kan förstå sig på tog all min kärlek till henne, allt mitt ansvar jag lagt på mig själv ifrån mina axlar, samlade upp universums energi och sprutade den på henne. Jag förstår inte hur något går till och det är väl inte meningen att vi ska förstå, jag förstår inte mitt eget uppvaknande heller, varför får vissa av oss ett uppvaktande vad är det för kraft, ingen kan få ett vetenskapligt svar men något kan klicka till i oss människor och något med att min mamma kände att hon på riktigt med absolut hela mitt hjärta, själ och kropp förlorade mig. Jag tror att hon förstod att det var över, jag hade gått på hennes begravning i mitt sorgearbete, jag hade inget hopp kvar, hon kände nog att min kärlek till henne var slut, banden var klippta, något klickade då i henne tror jag, vad vet jag hur hon kände men något hände och hon fick ett uppvaknande, detta har kraschat mig igen, underbart, magiskt men så mentalt tvistat, vad är min plats nu? Jag hade givit upp, skulle inte hjälpa mer men någon som blir nykter behöver stöd och jag behöver och vill hjälpa till men jag blir ju aldrig nöjd med min insats, tycker alltid jag kan göra lite till, är stressad, tänk om hon dör nu när jag äntligen fått henne, allt jag vill hinna ta ikapp, känns som vi har lite tid, tänk om hon tar återfall för jag inte gör tillräckligt.

Så bra av dig att ta detta på allvar och verkligen förändra det som krävs.
Jag vet ju inget om dina alkoholvanor egentligen- men de flesta av oss här har ju ett risk- eller missbruk i bagaget.
Mycket av ”jobbet” blir ju också att förstå varför man/en hamnade där. Vad är det för känslor som behöver dövas eller vilka beteenden dämpas av alkoholen?
Jag tänker att du beskriver ditt liv nu som att du verkligen gör allt som står i din makt för att detta inte ska upprepas.
Men vi är människor- det betyder inte återfall eller driclande- men vi är inte perfekta utan får lov att själva stå ut med våra skavanker av olika slag. Och det behöver omgivningen också acceptera. Vi kan inte ge allt- alltid. Andrum behövs, pauser och imperfektion.
Det gäller även oss som har gjort sånt vi skäms över. Eller till och med lagbrott som i ditt fall.
Men lagar och straff finns för att människor också ska kunna gå vidare, sona, bli förlåtna- och inte minst- förlåta sig själva?
Hur skulle det kännas, att lämna detta bakom dig och få lov att tycka att du är klar med skam och skuld?
Du är värd att leva livet, framåt. 🤗

@elinnnnaaa Hej 👋🏼 Bra jobbat att vända skutan. Du ... varför ska du berätta för någon? Du har ju tagit ett tydligt kliv bort från alkoholen och tagit ditt straff. Det är lugnt. Om fem år försvinner pricken. Vanligtvis får arbetsgivaren inte dra ut belastningsregister om arbetet inte innefattar barn.

Lev vidare på din nya kula och försök vara glad åt vad du har och var rädd om det istället för att panika över sånt du inte kan påverka. Du kan bara påverka framåt 🙏🏼 Livet blir bra 🩵

För 7 månader begick jag mitt liv värsta misstag.
Jag valde att köra bil med alkohol i kroppen.
Det var sist jag drack. För 7 månader vände jag upp och ner på hela mitt liv.
Skyddstillsyn, 40 timmars samhällstjänst blev straffet. Jag tackade vittnet som kallade på polis och stod för mitt snedsteg i rätten.
Jag saknar inte alkoholen och livet har förändrats till det bättre på många avseenden.
Jag har bara sån jäkla ångest. Jag har fått ett nytt jobb och känner sådan skam.
Jag får för mig att det är det enda jag är, en idiot som kört bil 300 meter med alkohol i kroppen. Jag har inte sagt något om detta till någon på det nya jobbet och är nu rädd för att jag ska bli uppsagd pga detta. Det är en tillsvidareanställning och jag är duktig på mitt arbete och ger genuint allt. Men ändå känns det som en tidsfråga innan jag förlorar allt. Fan fan fan alltså. Jag har inget annat i registret och har ett ordnat liv i alla andra aspekter. Ändå är det som att denna stora skamfläck är det enda jag är. Vad andra ser.
Jag har gjort allt för att ändra mitt liv, går på möten, sagt till alla nära och kära att jag är nykter och har precis tagit examen från uni. Studier. Hur lever man vidare med detta? Någon annan som varit i liknande sist? Hur blev det för er?

@Se klart Det är svårt för mig att hålla fokus de sista timmarna. Igår slutade jag jobba 22.45 och gick direkt i säng kl 23. En timme senare än vanligt. Och somnade faktiskt. Jag behöver ju inte bada och glo på tv efter jobbet. Jag påbörjar arbetsdagen på kontoret kl 11 och kör sen hem efter vårt möte kl 17 och avslutar jobbdagen hemifrån. Och jag är ledig mycket jul/nyårsveckorna. Jobbar sön 22/12 och sen härnäst först fre 3/1. Minns inte när jag senast var ledig så länge just vid jul och nyår. Jag brukar ju ersätta min närmaste kollega under någon av jul/nyårsveckorna, men inte i år.

Kram 🐘