Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Håller med, alkohol är jättekonstigt att ge bort. Chokladaskar också faktiskt. Det finns säkert många som inte bör äta socker o som triggas av en chokladask.
Gott att det har fluyit på bra på jobbet iaf igår!!

Hej igen!

Tack för din kommentar, Rosette. Så fint att ni finns här.

Min man har varit/är alkoholberoende. Jag hoppas kunna skriva av mig här och få klarhet i vår situation. Det vore underbart om ni kan hjälpa mig förstå...

Det var när vi fick vår första dotter, år 2013, som jag förstod att min man hade alkoholproblem. Det var en väldigt tuff period som bara hade börjat. Jag sökte hjälp via BVC och fick ett telefonnummer att ringa, men min man ville inte ha hjälp. Han försökte sluta själv, med stöd från mig, flera gånger. En period slutade han dricka varje måndag men var lika full helgen därpå. Det började redan på tisdagen och mängden alkohol ökade på tills det blev för mycket.

Vändpunkten kom 2016 när han deltog i ett KBT-program för alkoholberoende via nätet. Då höll han upp i tre månader. Han fick många bra metoder att använda sig av för att ta kontroll över suget efter alkohol. Han kom till insikt på djupet. Vi kunde börja om. Ytterligare en vändpunkt var senare samma år då han började läsa böcker av Robin Sharma, David Goggins med flera. I perioder löptränar han och går upp varje morgon klockan fyra eller fem. Kan nämna också att han är en väldigt driven person. MEN... trots vändpunkter, personlig utveckling och bra perioder... trots hans egen insikt om att alkoholen gjorde honom deprimerad och beroende... så fortsätter perioder komma då han hittar anledningar till att dricka alkohol.

Jag har ringt Alkohollinjen många gånger under åren för att få stöd dels i hur jag kan stötta min man och dels i hur jag ska överleva själv. Från alla kloka människor i forumet för anhöriga och med stöd från personer på Alkohollinjen kom jag till insikten att jag inte kan styra hans drickande och jag försökte hejda mitt kontrollerande. Istället kunde jag känna mig stärkt och lita på min magkänsla som skrek att hans drickande var FEL. Jag landade i att JAG inte kan leva så här. Jag vill inte ha alkohol i mitt liv. Min man kan dela den inställningen och har haft tankar på att sluta helt med alkohol, men han vill helst inte det. Vi har en överenskommelse om att han inte ska dricka hemma alls. Det fungerar i ganska långa perioder. Och det är detta jag inte förstår... hur han vänder.

I slutet på oktober i år var någon whisky som han köpt ihop med en kompis för flera år sedan klar och han fick hem flaskorna. Direkt korkade han upp för att smaka, trots att det var mitt i veckan. Sedan flödade whiskyn här. Han får visserligen inte återfall så som jag har läst och hört att andra kan få, att de dricker sig stupfulla direkt. Nej, han tänjer snarare på gränser och mängden alkohol ökar suggestivt på. Han börjar smyg-dricka som han gjorde förr. Efter två helger med den nya whiskyn blev det för mycket. Det slutade med att vi satt i soffan som så många gånger förr, tillbaka i något vi lämnat. Han förstod själv sitt snedsteg och la sig platt, förklarade att han helt enkelt är beroende, att hans hjärna blivit förstörd av alkohol, så enkelt är det. Han gick till köket och hällde ut det som var kvar i whiskyflaskorna.

Vi har ingen alkohol hemma och ska inte ha det. Ändå var det en lördag nu i december som han grejade i garaget. När han kom tillbaka in såg jag direkt på hans minspel att han druckit. Jag ville inte tro det. Han sa att han bara druckit några 3,5:or. Jag blev så ledsen, så himla himla ledsen. Det var då jag startade den här tråden...

Jag förstår inte. Min man håller alltså upp med alkohol i ganska långa perioder. Han håller visserligen inte upp helt och hållet, för jag vet att han dricker med jobbet till exempel. Som ikväll. De har ätit middag efter ett avslutat projekt och då dricks det en del också. Det har varit flera sådana tillfällen senaste tiden. Han jobbar borta ibland och då är jag rätt säker på att han dricker, om han är i en 'sådan' period vill säga, men hur mycket vet jag inte. Det är liksom jag som är hans bromskloss för alkohol. Gränsen jag satt är att han inte ska dricka när jag eller barnen är med, resten kan jag inte styra. Det får vara upp till honom.

Senast jag ringde till Alkohollinjen var några dagar före jul förra året. Personen som jag pratade med då tyckte att det lät som att jag kommit till det sista steget. Att lämna. Den gången hade min man druckit sig full hemma en fredag när jag hade lagt mig på kvällen. Dagen efter lovade han mig att det aldrig skulle hända igen och han drack bara cola den dagen, men redan nästa dag blev han full igen på kvällen när jag lagt mig. När han kom och la sig bredvid mig den natten somnade han nästan direkt, med kläderna på och allt. Jag sa hans namn och sa att jag är så ledsen. Då lyfte han på täcket och höll upp sin arm så jag kunde krypa in där. Jag frågade efter en stund om han hade druckit och han svarade 'ja, jag tog ett glas'. Och även om jag redan visste att han druckit och att han var full så brast det för mig då. Alltså, jag bara grät och grät. När han hade somnat så hittade jag mig själv letandes i hans bil, i garaget... kände igen misstänksamheten och desperationen från förr.

I våras började han byta ut sin cola mot alkoholfri öl. Efter en tid blev de alkoholfria ölen till 3,5:or. Jag "godkände" 3,5:orna först för jag sa inte emot, trots vår överenskommelse. Men jag såg sedan hur mängden ökade på dag för dag. Till slut blev han full på dem också. Vi var tillbaka där igen. Och nu ligger det alkoholfria öl i kylen igen...

Vi haft det så här de senaste åren. I det vidare livet. Han har kommit ur sitt okontrollerade missbruk, men han är ändå inte helt fri. Alkoholen skapar fortfarande problem för oss. Varför? Vad beror det på? Vad kan jag göra? Hur ska jag tänka kring detta? Hur länge ska jag stå ut?

Hur kan ha förändrat sitt drickande till det bättre, hålla upp i perioder men ändå få sådana bakslag? Så klok ena perioden och så naiv nästa.

Han säger själv att han inte är beroende längre, ändå sa han när han hällde ut sina whiskyflaskor förra månaden att han är beroende. Att hjärnan kanske för alltid är förstörd när det gäller alkohol. Här i forumet läste jag någon som tipsade om "Alcohol lied to me" i en tråd och den texten stärkte mig ännu mer i min syn på alkohol. Jag har återberättat den för min man och bett honom läsa den. Min man har fallit för alkoholen. Och varje gång han dricker sätter han sig själv och vårt liv i musfällan... han vill inte se den risken som jag ser. Jag har pratat med honom om det och han tycker att jag överdriver. Han menar då att han har kontroll.

Jag vill inte ha alkohol i mitt liv och jag vill inte lämna honom. Vi har en stark och nära relation, så mycket fint tillsammans. Inte minst våra två barn. Han har gjort enorma framsteg och jag är så stolt över honom! Jag är hoppfull om att det ska bli bra hela vägen. Att han, precis som jag, kan vilja välja bort alkohol. Men vad ska krävas för att han ska nå dit? Allt jag lyssnat, pratat, resonerat och försökt. Det tär på mig varje gång han faller tillbaka, även om det är glesare mellan gångerna nu. Jag har på riktigt känt och trott flera gånger i perioder att han blivit fri sitt alkoholberoende. Att vi klarat det! Så nära är det! Nu gnager oron i mig igen. Snälla, ni som orkat läsa, hjälp mig förstå. Dela med er av era tankar och erfarenheter. Tack på förhand <3

Kom på en sak till som är värd att nämna. Min chef skickade ett gruppmeddelande till oss mellanchefer om att det finns en ”bonusjulklapp” till oss chefer, stående på ett speciellt ställe i kontorslokalerna att hämta upp vid lämpligt vid tillfälle. En gåva som hon inte ville skylta med inför alla. Det brukar vara en flaska av något slag.

Jag åker ju inte in till min arbetsplats öht just nu, så någon gåva kan jag inte hämta upp. Av en ingivelse skrev jag, kanske för att markera lite: ”Om gåvan innehåller alkohol så kan du ge den till någon annan, men tack för omtanken ändå.” Men jag fick till svar att gåvan inte innehöll alkohol, så hon kommer förbi imorgon och lämnar den till mig här hemma. Hon skulle ändå på turné för att lämna julklappar på andra kontor.

Jag vet att min chef är måttlig med alkoholen själv. Jag vet också att en av hennes döttrar har enorma alkoholproblem och åker in och ut på behandlingshem 😢 Att ge bort alkohol i present till medarbetare är ett otyg, och jag är därför glad att det inte blev någon flaska i år.

OBS: Jag var inte ett dugg orolig för att jag skulle dricka alkoholen bara för att jag fick den. Jag ville bara av princip inte ha alkohol i gåva. Inte av henne, inte av någon. Jag ger inte bort alkohol själv heller sen jag blev nykter, av princip.

Kram 🐘

Idag har jag haft en svinbra jobbdag! Nu förvånade jag er minsann 😉 Efter grisdagar kommer alltid gulddagar - och det gäller att värdesätta dem högt och låta dem definiera hela ens väsen. Det här är det normala för mig - att känna att jag har koll, känna mig nöjd med det jag gör, hinna andas mellan arbetsuppgifterna och hinna ta mig lite tid för reflektion. Flow helt enkelt. Och när man inte känner så varje dag så är det extra uppskattat när man känner det 🙏🏻

Kram 🐘

@Futurista Tack för din hälsning ❤️ Jag är faktiskt jätteförvånad själv, att det gör så stor skillnad psykiskt. Men med allt jag lärt mig nu är det inte konstigt alls. Det konstiga är att jag inte förstått det tidigare. Att jag inte ens lyssnat åt det hållet. Inte ens läkarvetenskapen tar i med storsläggan. Hummande råd om att ”man ska ta det försiktigt med alkoholen” är det enda jag har fått.

Jag önskar dig varmt lycka till på din resa!

Kram 🐘

@Se klart Att ha förmågan att hjälpas åt är en superkraft 😍

Kram 🐘

I din tråd händer det mycket. Jag är lite sporadisk här på forumet. Skriver inte så mycket pga polariseringen… men jag vill säga till dig att jag uppskattar dina skrivningar om depression, ångest och alkohol. Jag har gjort en himla resa och kan verkligen se att även små mängder alkohol ”kleggar” ner min själ och hela mitt varande på något sätt. Och fort går det. Små mängder behövs. Självkänslan och robustheten i mig själv försvinner fort av alkohol. Tack, ha en fin kväll 💕

Ok nu fattar jag @TappadIgen. Sväljer och funderar vidare. Skaver nog även lite hos mig men försöker svälja.

@Varafrisk Det kan vara bra att förtydliga som du säger. Jag tänker på uttryck som "grabben skulle bli så jäkla nöjd och än mer uppblåst" speciellt då i kombination med att det åsyftade grabben inte egentligen är trådens eller konversationens ämne. Det är vad jag menar med en känga.

@TappadIgen När du skriver att @Sisyfos slänger kängor hur menar du då? Att jag frågar är att jag tänker att vi upplever saker så olika, att vi tolkar ord så olika.

@Blanka Jag blir så glad att du skriver och roligt att höra av dig! Grattis i efterskott till ett år!! Det kan vara roligt att tänka tillbaka och fundera på hur du kände då jämfört med hur du känner nu. Jag vet att du inte skriver här mycket, men kanske det är dags att komma igång och flytta in till det vidare livet som du säger. Du behöver ju inte skriva ofta, jag gör ju inte själv det längre, men jag tycker att det hjälper mig och piggar upp. Det låter ju som att du verkligen är stabil i nykterheten i alla fall så du kanske inte behöver det riktigt för den sakens skull, men ändå.

@Sisyfos Jag tänkte att jag skriver i din tråd, för jag tänker att det känns lite onödigt att ta upp någon annans tråd när mitt svar ändå egentligen främst är riktat till dig och det du skriver om. Jag skulle vilja börja med att säga att det är tråkigt att du känner att du inte kan skriva i din tråd om det går dåligt på grund av hur andra skulle reagera på det. Att man ska vara beredd på att få kritik för det man skriver, är ju rimligt, men ändå dumt att du inte kan använda forumet på det sätt jag ändå tänker att det är avsett. Jag känner också av att jag inte riktigt kan skriva som jag vill, men kanske inte på samma sätt eller samma anledningar som du har och jag tänkte ta upp det i en separat post i min egen tråd om jag får tillfälle och hör väl egentligen inte så mycket till ämnet just nu, mer än att det är delvis igenkänning där.

Med det sagt har jag funderar ett tag på vad det är som egentligen ligger och skaver hos dig som gör att du slänger iväg kängor sådär. Jag noterar att du gärna inte vill kalla dem för kängor, men jag vet inte vad för ord som skulle passa bättre. Du gav inget förslag på alternativ benämning på det. Jag antar att du vet vad jag syftar på åtminstone. Jag har ju funderat på om det egentligen är någonting annat som skaver, vilket jag i sig skäms litegrann för eftersom det inte är så klädsamt att befästa motiv hos någon annan än själv eftersom vi såklart aldrig kan veta varför någon annan gör som de gör, även om vi tycker oss känna igen mönster. Det är ju alltid bättre att låta någon förklara själv än att anta saker. Därför skriver jag väl till dig nu för att jag inte får ihop det på något annat sätt efter vad du har skrivit idag.

Som jag förstår det är du emot tonen hos vissa, just idag är det en specifik person, som du uppfattar som kategorisk, onödigt hård och nedlåtande? Kanske eventuellt mästrande? Jag vet inte om du använde just det ordet, men det är så jag upplever att du uppfattar det. Du får gärna rätta mig om jag har fel när jag lägger orden i munnen på dig här. Samtidigt som du gör det just den här gången så försvarar du själv någon som har under några tillfällen varit objektivt hårdare i tonen och mer nedlåtande. Det har ju vid åtminstone ett tillfälle föranlett moderatorsåtgärder eller korrigerats morgonen efter och varit delaktigt i att forumets redigeringsmöjligheter förändrats. Men i de här fallen tycks du inte bara inte ha några problem med det utan även nu då försvara, trots att detta näppeligen kan ha undgått dig, även den senaste kommentaren till en gemensam forumvän som väldigt tafatt slätades över morgonen eftersom den inte gick att ta bort. Den som är kvar är ju inte den värsta, men betydligt mer plump bara den än de kommentarer du reagerar på. Hur kommer det sig att de allra hårdaste kommentarerna mot andra i forumet inte registreras alls medan andra fastnar så hårt i dig att du känner att du måste ta upp dem och slänga i väg en, med brist på bättre uttryck, känga med jämna mellanrum?

Det kan alltid vara bra att fundera över varför vi irriterar oss över vissa saker och att ställa frågan istället för att fundera i tysthet. Men du behöver inte svara mig, om du inte vill. Framförallt hoppas jag att du tar en funderare på detta själv.

Gånutanföe

Ja du… det låter som ett ord från Nalle Puh men vid det här laget vet du nog vad jag menar! 🧐🌸

Åh vad jag håller med dig @andrahalvlek
Tack! Och Förlåt! två så bra ord att använda när det behövs.
Har precis som du haft en vikarie inne- och sjuka ”handledare” vilket gör att jag får rycka in och handleda i saker som jag inte kan bäst av alla. Men att då kunna säga det, ”såhär vill jag inte att du ska tas emot av vårt företag men just nu är det som det är- vi hjälps åt”
Det blir ganska bra.
Att hjälpas åt är för övrigt en otrolig kraft i jobb-sammanhang även om det är minst lika viktigt att veta vad som förväntas, vad som är bra nog. DÅ kan man gånutanföe sina gränser och hugga i, tillsammans.
Kram- jag längtar också efter ledigt nu! Heja dig 😍

@Sattva Håller med! För alla oss som hängt här ett tag är dina pikar Sisyfos spikrakt riktade mot Torn. Ni har olika åsikt i frågan. Det är okej. Han får tycka och uttrycka vad han vill och du får göra detsamma. Men det är inte okej att indirekt hålla på och pika andra användare som du gör - det är mobbning!

Kram 🐘

@miss lyckad Otroligt livsbejakande inlägg ❤️ Ha det så mysigt med dejten!

Kram 🐘

@Sisyfos Hej Sisyfos!
Nu kommer jag vara sådär rakt på sak; jag är inte ute efter någon konflikt. Det är grunden. Men jag tycker det känns jobbigt och minst sagt skavigt att du gång på gång går på Torn, för det är väl honom du menar ovan? Du har ju tidigare uttryckt flera gånger om hur du känner kring honom. Jag tycker om Torn, jag tycker han är modig som skriver rakt och ärligt. Ibland blir det fel hos mottagaren. Men nu tycker jag det räcker att pika honom. Det du hänvisar till är väl överspelat? Alla kan inte tycka om alla, och det är helt ok. Ni två kommer aldrig att mötas. Och det är väl helt ok?

Tack Blenda för att du kikar in! Dina ord (och så många av era andras) hänger med mig - varje dag. Rikedom! ❤️

Ledig några dagar igen❤️Fått 3:e covid-vaccinet. Nu är smittspridningen på uppgång, när det gäller både Corona, och andra influensor. Det känns lite jobbigt med tanke på mina nära i Norge. Måtte det inte bli någon nedstängning innan jul. Den ena dottern med familj ska fira jul här i Sverige. Jag jobbar en del i jul, men det känns bra. Helst när man får lönen i Januari, med Jul-tillägg. Yngsta dottern var här i helgen. Vi var ute med hundarna i skogen. Vinterväder och snö. Vi hämtade grankvistar och andra kvistar. Dottern gjorde en jättevacker krans som vi hängde på min dörr. Mina 3 döttrar är väldigt olika, men jag trivs jättebra med alla. Dom har en kreativ ådra, och gillar att både pyssla, men även större projekt när det gäller hus och hem. Jag är så glad att just jag fick bli deras mamma. Vi skojar mycket, men pratar även om djupa saker. Alla 3 tjejerna gillar SPA, precis som jag. Funderar på nästa år när jag fyller jämt, kanske åka på något sånt, eller hyra ett hus med spaanläggning. Det är tack vare många på forumet som jag lyckats bli den jag är idag❤️. Det kanske hade blivit bra ändå, men att ha människor runt sig som tror på en, som vet vad det handlar om, och som finns 24/7. Det är fint och unikt❤️ Torn ” den grabben” har betytt oerhört mycket för mig, just för att han har sagt att jag är betydelsefull för honom, och hans nykterhet. Även flera andra som gillar det nyktra livet, och som förstått grejen..😉..Det är klart att alla ska göra som dom vill med sitt liv..Vill man fortsätta försöka dricka kontrollerat, så gör det. Jag har aldrig levt kontrollerat med någonting, aldrig gått på diet, eller bantat. Jag har alltid ätit det jag vill, och gjort dom motionsformerna jag gillar. Att jag började dricka för mycket handlar enbart om att min hjärna blev beroende. Precis som att jag kunde bli beroende av andra kemiska substanser. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, däremot var det synd om mina barn när jag och deras pappa drack som värst. Det var väldigt synd om dom när jag försökte kontrollera mitt drickande. Just för att det lyckades ett bra tag, till djupdyk och ner i fyllan igen efter några månaders ” kontrollerat” drickande( vad fasen det nu betyder.). Kontrollerat knarkande finns det? Same-same. Tycker jag. Olika substanser bara. I helgen ska jag till mannen jag börjat dejta. Det ska bli spännande. Han har också bastu och badkar. Ett stort +. 😍

@Se klart Tack för att du påminner mig om mina egna ord.
Kämpar också hårt med en tuff verklighet, många måsten, orosmoment och en del sorg.
MEN jag är nykter. Allt annat får helt enkelt ordna sig på det ena eller andra sättet.
Kram!

Tack för alla ❤️❤️❤️ Jag bär med mig alla kloka och och tankar, och så kikar jag in här och tänker på det RIKTIGA jobbet jag har gjort och gör varje dag. Nykter.
Slår allt. Kan missa både det ena och det andra, faktura-attester, inlagd sill, eller skjuta medaebetarprocess till februari.
Jag dricker inte. För MIN skull.
Allt annat kommer efter det, hör jag @blendas ord eka inuti.
Att inte ta första glaset är sedan en tid en lag som sällan eller aldrig ens i tanken dyker upp.
Att nykterheten går före allt är också en process att etablera.
Jag tror att det för mig är nödvändigt med forumet- så länge det känns nödvändigt (och så länge jag själv kan bidra med något men det är inte heller livsviktigt varje dag)
För mig har det kommit att bli en del av mig. Ett tag tänkte jag på det som doft-allergi för att man då får avstå vissa festligheter när människor brukar ha parfym! Men numera tänker jag att det är en superkraft, inte en brist. Stor skillnad i mitt mindset som gör mig mer livs-stolt.
Idag kör jag tricket att gå väldigt långsamt, så kroppen tror att jag har all tid i världen!
PS! Tips på superbra tv-serie är Dopesick som handlar om Oxycontin-katastrofen i USA och läkemedelsföretagens bisarra cynism

Låter bra Mrx. Jag var bara tvungen att fråga, för ibland har det varit så att det är ett planerat återfall som är på gång när man lämnar. Och november/december är en svår tid för många.

Vi kanske har lite andra erfarenheter av hur och när man druckit både du och jag än vad som ibland är fallet här och då är de ”sanningar ” och generaliseringar som ibland skrivs lite skavande. Som att man ”inte har fattat ännu bara”, men snart ska få se. Lite nedlåtande från en enstaka person som gärna också skriver ”vad var det jag sa”. Önskar att alla kunde vara som Berra, han dömer ingen, bara betraktar. Väljer nykterhet för sin egen skull. Och det är väl så de flesta härinne gör också men ibland när det blir de massiva inläggen om giftet alkohol då är det svårt att ha en annan väg. Och lösningen verkar vara att de som gör annorlunda backar ut. Funderar på det själv ibland, men jag gillar så många här och funderingarna om livets vedermödor. Man lär sig så mycket av så många. Skulle dock aldrig skriva om det inte gick bra för mig, för ”vad var det jag sa” grabben skulle bli så jäkla nöjd och än mer uppblåst. Så ämnet alkohol är liksom inte möjligt att resonera om. Där är det en väg som gäller, men livet som de flesta skriver om, det är min behållning av forumet.
Jag tycker att det är synd att du lämnar.
Lycka till!

Bla, bla, bla, blahablaha. Same procedure as last day. Två steg fram och ett tillbaka känns det som på jobbet nu. Dubbelsuck. Men jag har gott hopp om att det blir bra till slut. Jag måste ”uppfostra” mina närmaste kollegor först bara 😉

Jag har i mitt tidigare jobb skött mig själv till stor del, jag har löst problem på egen hand och sen har jag kommunicerat ut det till andra. ”Så här blir det, så här ska ni göra”. Nu sitter jag på ett ”löpande band” och är beroende av att ledet före mig levererar korrekt och i god tid, för att jag i min tur ska kunna leverera korrekt och i god tid till nästa led. Det är inte konstigt om det blir tjafs. Det vore konstigt om det inte blev tjafs. Det blir tjafsigt när folks uppfattning om vad som är rätt och fel gnids mot varandra.

Jag är tacksam för att jag har förmågan att brusa upp på ett sansat sätt, jag blir inte helt skogstokig 🤪 Och folk brukar skärpa till sig. Faktiskt. Åtminstone efter några påstötningar. Och när jag vägrar ta skit, och markerar mina gränser tydligt, så behöver jag inte bära med mig konflikterna så länge. De svallar ett tag, och sen kan jag lägga det bakom mig. Hyfsat snabbt.

Jag brukar alltid be om ursäkt om jag har gjort fel eller inte levererar i tid. Oavsett orsak. Oavsett om det egentligen beror på att någon annan inte har levererat till mig i tid. Jag ber om ursäkt, säger eller skriver ”förlåt, det blev fel”. Det är väldigt sällan någon gör detsamma till mig. Är det inte brukligt att göra så på arbetsplatser? Det slog mig just nu faktiskt att jag känner mig som en udda fågel som högt och tydligt eller skriftligt ber om ursäkt om det har blivit något fel där jag är inblandad.

Jag ber om ursäkt kollektivt för företaget också, senast igår till en ny vikarie som blev inkastad i det här getingboet hastigt och mindre lustigt. Jag bad om ursäkt för det, för att hon inte hade blivit mottagen under lite mer ordnande former. Trots att det inte alls är mitt ansvar längre. Och sen frågade jag om jag kunde hjälpa henne på något sätt, vilket jag kunde.

Det är otroligt avväpnande att be om ursäkt. I samma stund som jag säger ”förlåt, det blev fel därför att…” så kan man bokstavligt se hur axlarna på motparten sänks, hur de andas ut långsamt och sen säger något i stil med ”det är okej, gör så här nästa gång”.

Nu låter det som jag gör fel hela tiden 🤣 Det gör jag förstås inte, men just nu när jag är ”ny på jobbet” så sker det kanske 1-3 gg/vecka. Inga jättestora saker, men jag är inte van att göra fel alls så det känns mycket för mig. Och då är jag inte huvudansvarig för felen, absolut inte. Jag är en del i en lång kedja och det är oftast till personen som kommer efter mig som jag ber om ursäkt, och försöker kompensera på något annat sätt.

Att be om ursäkt, att faktiskt säga eller skriva ”förlåt” är väldigt berikande för jobbrelationer. Mottagaren känner sig sedd och tagen på allvar, och jag behöver inte gå och älta misstaget utan kan lägga det bakom mig hyfsat snabbt. Det gör inte mig till en sämre människa eller yrkesperson. Tvärtom. Tror jag.

Min chef är en mästare på det motsatta. Hon ber aldrig om ursäkt. Hon går i försvar som en obstinat tonåring, skyller ifrån sig och/eller förringar/negligerar min irritation och ilska. Gång på gång. Sån vill jag absolut INTE vara.

För övrigt ser jag verkligen fram emot min semestervecka den 10-14/1.

Kram 🐘

Att säga att man inte förstår, då är man smart, att låtsas att man förstår, är tokigt. Att be om hjälp när man behöver är bra, helst om man vet vem som kan hjälpa mig, att hjälpa någon annan när man kan, är bra för själen.❤️..Jag har haft sömnsvårigheter för några år sedan, det hade troligen med alkoholen att göra. Nu om jag sover dåligt en natt, så är det oftast något jag är orolig för, eller grubblar på. Oftast löser sig det mesta, om man inte räknar med svår sjukdom. Se Klart, var rädd om dig, det finns bara en DU ❤️

Funderar lite...jag tänker att det finns de röster på forumet som inte förespråkar helvitt....men de röster som förespråkar helvitt och även vill förbjuda alkoholen de rösterna kanske hörs högst. Jag vet inte men det är kanske så.
Jag förstår att jag behöver vara helvit för mitt beroende är för långt gånget. Även om jag vet att alkohol för med sig många negativa konsekvenser med både sjukdom, våld mm så tänker jag nog ändå inte ett förbud. De flesta kan ju faktiskt hantera alkoholen ( iaf enligt Rådgivningscentrum). Jag tycker dock att det är viktigt att alkohol endast säljs på systembolaget. Skulle inte göra något om man begränsade öppettiderna. Kanske även begränsade tider på restauranger och krogar.

Ha det fint!