Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Tack för ännu ett klokt inlägg...som jag tar till mig. Kram:)

Tack för grattis!! Ja alla, livet som nykter är verkligen något helt annat. Inte same same but different, för det är inte same same. Helt andra prioriteringar, som känns helt sjäkvklara. Och livet är ju alla de där valen vi gör, stora o små, varje dag. Precis som microvanor på sikt ändrar mycket, påverkar varje litet val mycket i längden. Det är en härlig känsla, egenmakt. ❣🌼💫

Bromskloss, det var vinet i mitt liv. Allt blev segare, långsammare. Kvällar tog slut innan de knappt börjat. Kraften räckte knappt för en dag, men då kunde jag stressa ner med ett par glas. ”Puh. Jag överlevde också denna dag.”
Allt var jobbigt. Måndag- bad jobbigt. Tisdag- tråkigt. Onsdag- bara två dagar kvar. Jobbet var ofta kul men mest jobbigt. Stressigt. Rädsla att inte lyckas, rädsla att misslyckas. Båda lika läskiga. Jag gjorde ingetdera i takt med att vindrickande eskalerade.
Ofokuserad. Otydlig.
Och så den stora rädslan. Demonen att jag drack för mycket. Demonen att jag skulle behöva sluta.
Jag har en vän, eller snarare bekant, som drabbats av en sorg som är svår att omfatta. Livets svåraste.
Det berör mig djupt och jag vill försöka finnas där. På något litet vis. Inte för att jag har någon tröst, men för att hon ska se att vi människor finns här, när hon behöver oss. Jag är inte rädd för det som är allvarligt längre, inte rädd att stå kvar när det blåser.
Det blåser också fasansfulla vindar i Europa. För min egen del känner jag ingen rädsla, men djup oro. Har en märklig punkt inombords där det är helt lugnt. Någon sorts hård och tålig (men inte vass!) sten som håller mig på rätt köl.
Jag tror att det är för att jag inte är rädd för så mycket längre, allt jag trodde skulle vara läskigt och farligt med livet- utan filter- visade sig vara klart, och ljust. Även mitt i en tid som den här. Och det kan absolut ingen ta ifrån mig.
Godnatt 🥰

Grattis forumets bästa @sattva! Jag har skrivit det förut men din tråd visar så tydligt hur stort livet blir när alkoholen inte längre tar plats. Och hur stora vi människor blir, du. Tänk att vi aldrig nånsin mer behöver skriva ”vi kämpar på” när det handlar om livet- nu lever vi på för fullt. Fint att du är här, du är så viktig! 😍

Hej kära Honungspaj,
Vet du att det finns admins här som också är rådgivare? Jag lägger en anmälan på mitt eget inlägg så ser de ditt. Jag tänker att du behöver stöd, kanske mer än vad vi kan stötta med? Även om vi såklart gärna gör det/ men det är något begränsat.
Du har skaffat väldigt viktiga insikter som kommer att hjälpa dig. Du skriver här. Du vågar berätta. Och du vill ha hjälp. En massa check i boxarna för hur vi ska klara att tampas med beroende och missbruk.
Fortsätt att läsa och skriva här! Ta rådgivarna i handen- och det hjälp och stöd som kan erbjudas här, eller på en beroendemottagning.
Du kan fixa denhär. Stor kram 🥰

Dag 2. Känns mycket bra. Har sovit gott, känner mig allt klarare i skallen och mer energisk. Men det är ganska förväntat. Det är, faktiskt, precis som vilken vanlig vecka som helst. Suget dyker upp först dag tre eller fyra – eller framför allt när det blir helg! Middag och TV. Eller om det händer något som rubbar mitt lugn. Då spelar det ingen roll vilken veckodag det är. Ändå är det något som är annorlunda nu. Detta att jag har fattat ett beslut, liksom förbundit mig, skrivit ett kontrakt – hur man än vill se på detta – gör att känslan är en annan. Jag är mindre rädd. Det finns en ram.

Nej, det här är ingen vanlig vecka. Det kan det inte vara. Kriget i Ukraina och allt lidande detta för med sig – så lätt att ge upp. Risken för kärnvapenkrig. Min kamp känns lite futtig. Varför inte gå in i bubblan? Därför att det är ännu futtigare. Är det någon gång man behöver en klar hjärna och så lite kemisk ångest som möjligt så är det nu.

@majken_r Tusen tack! Jag hoppas det - att hålla fast vid något. Känns extra viktigt nu i början ... och säkert de första veckorna. Tack, som sagt!

Det finns en fin låt av Barbro Hörberg som heter "Störst av allt är rädslan". Det sägs så mycket fint om kärlek - och det finns verkligen varm och äkta kärlek, men ändå alldeles för mycket rädsla. Om man bara kunde övervinna den där förbannade känslan. Det gör ont i mig också, när jag läser det du skriver. Men - du har kämpat i två veckor! Så fantastiskt bra jobbat! Jag hoppas att du håller ut. Det kommer bättre dagar!

@Sattva skrev:"en ångest varje gång jag tänkte på att "slutet" närmade sig."

Jag tror att du beskriver kärnan i problemet med att sluta. Man vet att man borde/måste/vill sluta, och man kan känna sig så fast besluten och övertygad men så sköljer den där känslan över en, rädslan eller ångesten eller vad man ska kalla det. Som att man är på väg att mista en del av ens identitet.

Nu så här i efterhand tror jag att du också kan skriva under på att den där rädslan var obefogad. Det fanns inget att vara rädd för. Samtidigt fanns det säkert inte något man skulle kunna ha sagt till dig då som hade fått dig att lita på det och känna dig lugn. Det är något man måste uppleva själv för att lära sig. Men så skönt att du gjorde det, för det är du värd att ha ett bra liv. Grattis till dina 14 månader!

@Sattva Stort grattis till 14 månader i frihet! 😍 Ja tänk vilken skillnad det är mot det tidigare livet när alkoholen hade kontrollen över ens hjärna. Det är så otroligt underbart att slippa allt dåligt mående och det tråkiga, jobbiga livet som alkoholen gav upphov till.
Vilken jäkla misär det var. Rena rama tortyren.😫

Kram

@Andrahalvlek Vill bara sända en hälsning om att jag tänker på dig och saknar dig ❤️🌷

Mycket bra jobbat Sattva🤗, och grattis till tid💕..Minns också när jag vaknade bakfull många gånger, och önskade att jag kunde sluta dricka. Vändningen kom, och jag började förstå hur det nyktra livet kunde se ut för mig. Det blev bättre och mycket lättare att leva, än jag någonsin kunde föreställa mig. Synd att ingen talade om det för mig, då hade jag förmodligen slutat tidigare. Att nå sin ” botten” är inget jag vill undersöka. Det hade betytt krämpor och till slut alkoholrelaterade död. Mycket glad för oss alla som gillar att leva nyktra. ❤️

@Se klart Håller med, älskar också att umgås i vår lilla bubbla. Tryggt o skönt❣

1 år, 2 mån nykter idag! Tacksam och stolt! Alkohol finns inte längre som alternativ, inget jag vill ha eller behöver. Tänker tillbaka på tiden innan jag kom till ett definitivt beslut om stopp, tiden före jag började skriva hösten-20. Kände mig fullständigt fångad i alkoholens grepp och kunde inte för mitt liv fatta hur jag skulle ta mig ur det. Och sedan efter beslutet, en ångest varje gång jag tänkte på att "slutet" närmade sig. Vad hade jag gjort??? Varför har jag lovat mig själv detta????
Men det gick. Och tack Sattva att du gjorde det🙏❤

God solig morgon!
@varafrisk, jag har inte massor av vänner men turligt nog bor jag nära mina ungdoms-vänner som jag hängt ihop med länge. Vi firar nyår och sånt ihop. Det är verkligen en ynnest 🥰
Mest hänger jag med min man och mina vuxna barn, ungefär som du?
Jag har inga större problem när andra dricker. Om du undrar ifall det väcker sug så är svaret nej till 100 procent.
Jag bryr mig inte det minsta om alkohol längre- har full fart med allt annat som intresserar mig mer 😍

Vad ont det gör i hjärtat att läsa det här :/ Det är troligtvis så det börjar för många. Alkoholen är fantastisk när man nyss lärt känna den. Rent av himmelsk! Sen leder den dig djupare och djupare, ner i helvetets mörkaste källarvåningar.

Men du har lyckats! Du har tagit dig ur det. Två veckor har du klarat av nu. Jag har inte gått igenom processen själv, men jag har hört att de första två-tre veckorna är de värsta. Kämpa på! Snart är du igenom den hemskaste fasen, och på andra sidan väntar ett nytt och lyckligare liv.

Jag har fattat beslutet att aldrig dricka mer. Igen. Men den här gången vill jag verkligen lyckas.

Problemet är att jag glömmer. Ja, rent av glömmer, att jag har slutat dricka. Jag inser givetvis hur korkat det låter. Hur glömmer man ens av ett av sitt livs allra viktigaste beslut? Och ändå…

Problemet är att mitt alkoholmissbruk inte är den klassiska ”sex bärs varje dag efter jobbet.” Jag dricker faktiskt ganska så sällan numera. Problemet är att när jag väl öppnar en flaska har jag inget sinne för när det är dags att sluta. Jag dricker i princip tills det inte finns mer alkohol kvar, eller tills jag blir tvungen att lämna. Minnesluckor hör med, så att säga. Ibland går det bra, då är jag vettig och går hem tidigt. Just där ligger väl en av fällorna gör mig - efter ett par såna tillfällen, där allting gått bra, bildar jag in mig att jag lyckats ta kontroll över problemet och kan dricka med måtta. Men det går givetvis bara bra tills det inte gör det längre. I slutändan går jag på en smäll igen ändå. Särskilt om jag dricker med några av mina närmaste kompisar, som alla har samma destruktiva dryckesmönster som jag. Då är det lätt att man dras med, medans man halsar det ena vinglaset efter det andra.

Problemet är just att eftersom jag dricker så sällan, glömmer jag bort varför jag inte vill dricka. Hade jag druckit varje dag hade jag troligtvis haft lättare att inte glömma. Jag har försökt att skriva ner mina anledningar för att vilka sluta, när jag har slutat förut. Jag har till och med beskrivit mina känslor i detalj när bakisångesten har härjat som värst och jag har velat packa resväskan och fly till inre Mongoliet för att gömma mig av ren skam, så att jag skulle kunna läsa det senare och komma ihåg hur hemskt det faktiskt är.

Men när månaderna går, och man träffar på en gammal kompis eller åker på bröllop eller liknande, och det bjuds på alkohol, så säger jag ja. Som på autopilot. Jag glömmer rent av att jag inte dricker längre. Och de där anteckningarna på mobilen, som skulle hjälpa mig att undgå att hamna i den där situationen, är definitivt bortglömda sedan länge. Så super man skallen av sig igen, mår piss i en vecka (eller fler!) efteråt, och bestämmer sig återigen för att sluta. Repeat. Igen och igen, år efter år.

Någon mer som har varit med om detta? Vad kan jag göra för att inte glömma? Jag vill verkligen inte dricka en enda jävla droppa av det där nervgiftet igen, men jag vet inte hur jag ska lägga en bra strategi. Jag är så trött på det här…

@Se klart

Läser i din tråd att diit liv flyter på så gott❤️

När jag läser om dina/era middagar med familj och/eller vänner så gläds jag för din/er skull men det är så oerhört långt från min värld. Vet inte hur jag skulle få ihop så många vänner🙄

Hur känns det för dig när det dricks mycket alkohol?

kram🥰

Turbo-måndag.
Jobbat hemma- och som jag jobbat idag. En ångvält. Gjort och gjort.
Tänkt och gjort.
Nu lade jag mig på sängen och ska försöka att inte somna. Ikväll är jag och min man ensamma för första gången på en evighet- mycket besök och barn som hälsat på (som inte bor i Sverige)
Jag gillar att vara bara vi. En liten bubbla av varmt, där jag alltid känner mig förstådd och älskad. Det är fint!
Önskar er en skön måndagkväll 💕

Ja jag tror att alla dricker! En del mer än andra. Min man dricker nästan aldrig så det märks- han blir ytterst lite påverkad, och beror nog främst på att han är lång och stor än att han skulle ha hög tolerans.
Jag tror han instinktivt slutar dricka när det övergår från avslappning till berusning. Han har alltid varit så, och jag tyckte det var så befriande när jag träffade honom att han var så lite intresserad av vin-pimplande. Vilket de flesta av mina vänner var (och är).
I fredags kände jag ungefär en kvart innan slla gick, att snart går jag nog och lägger mig. Jag känner mig så himla- stark och robust- av att inte dricka. I sällskap så känner jag mig aldrig utanför, utan att jag är ”hos mig”.
Mina allra bästa vänner dricker mindre nuförtiden. Vi är rätt överens om att det känns mindre coolt med stigande ålder.
Jag minns att jag tänkte att jag skulle sakna öppna/nära samtal med mina vänner. Men jag är nog ännu närmare dem nu.
Kram @sattva! 🤗

@Se klart Låter som du haft en jättebra helg!
Dricker alla era vänner alkohol? Jag kan länna att det fortfarande är jobbigt att umgås med påverkade människor. Har till o med sagt till min man att jag gillar bäst att umgås med honom när han är helt nykter. Han tycker inte det märks att han tagit ett par glas vin, men det märker jag däremot😇

Hej min sköna!

Du har ingen aning om vem jag är men från igår har du just du en betydande roll för mig.

Igår skrev du ett inlägg i min tråd som
väckte så mycket inom. Det är inte var dag det händer att små ord eller en enkel fråga skapar så mycket eftertänksamhet att det blir direkt sinnesomvändande 🙏

Har tackat dig för detta i ett lååångt svarsinlägg i min tråd som du gärna får titta på. Men det är viktigt för mig att min tacksamhet når fram till dig, så jag hälsar på för att framföra ett lååångt tack i din tråd med.

Är nämligen så ohyggligt tacksam, för trots stödsamtal från vården, trots egna fördjupande kunskaper inom beteendevetenskap, samtliga funktioner i hjärnan och arbete med KBT, inte alls lyckats skapa ett tydligt sätt för mig själv att tänka. Utifrån ditt inlägg öppnades hela tankesättet upp på nytt och allting blev genast logiskt och glasklart.

Mitt problem med A är lite nytt och har framkommit efter avslut av ett annat preparat. Har upplevt sån stress över att få bukt på besväret med A att jag gärna har velat se problemet som redan löst. Har försökt hetsa fram mål och löften som inte alls varit förankrade i mig mentalt. Inte märkligt alls att man misslyckas eller rent av dricker vin ännu fler kvällar när tanken består i känslor av skuld och att man borde gjort slut med A för flera veckor sedan.

I den bästa av drömvärldar kan man kanske hoppa från A till Ö, telepatisera till ett resemål eller springa ett marathon utan att träna. Riktigt så ser det ju inte ut. Det är en process, och i min process om bättre avhållsamhet är jag bara i början. Jag är inte framme vid att avlägga stora eller ens långa löften och mål. Sådana löften känns som någon annans löften. Kommer heller inte att lyckas nå framgång om jag inte arbetar utifrån där just jag är i just min mentala process.

Och tack för att du påminde mig om detta ❤

Så, kort och gott, efter ett par månaders kognitiv kaos som bestått i hur i h-e jag ska tänka för att skapa en hållbar förändring. Är det tack vare just till inlägg till just mig, som jag denna morgon vaknade upp med sinnesro och med en mycket tydlig handlingsplan 🙂

Jag blir liksom så barnsligt glad över att vägen klarnat 🤸‍♀️

Tack!

@Just idag jag orkade läsa, det var fint att ta del av din berättelse. Tänker det är bra att göra som du, skriva rejält och ha det att återkomma till. Använder själv forumet till stöd och pepp, få kunskap och skriva lite dagbok. Så jag inte glömmer.. Välkommen hit!

Det tycks så lätt i den ena stunden, att skapa förändring, men så svårt i nästa. Man blir inspirerad, känner sig rent av befriad – nu ska det hända! Just idag. Precis som många andra började jag med att läsa forumtrådarna här på sidan. Identifikation är en viktig del av motivationen. Känslan av gemenskap. Jag blev än mer beslutsam, började rent av fundera på några inlägg. Bara utkast i mitt huvud, men ändå. Jag ville vänta lite. Så bestämde jag mig för att i alla fall skapa ett konto, registrera mig. Det som följer nedan är en lite väl lång utläggning om vägen in på den här sidan och mina tankar kring beroende.

Redan vid registreringen kom ett första hinder, vid själva övergången: från det dolda till det öppna, eller snarare till något mitt emellan. Kontot måste ha ett namn och det ska inte avslöja min identitet, men det är ändå vägen till en större öppenhet – ett erkännande – och jag vill ändå att det ska stå för något. Namnet på kontot ska ha betydelse, vara en formulering av mitt beslut. Tänk vad man kan krångla till det! Men jag slutför detta och känner mig nöjd. ”Just idag är jag stark” har då och då varit bakgrundsmusik i mitt huvud, efter att jag sett serien med Lars Lerin och hans vänner: ”Vägen ut”. Jag uppskattade serien och tycker om låten, som finns med där. Det får bli ”Just idag”. Så där. Då var det gjort!

Dagen efter kommer beskedet om att Ryssland påbörjat invasionen av Ukraina. Nu krävs ett nytt erkännande. Mina beroendeproblem gäller inte bara alkohol – ett ivrigt vinpimplande – utan också en lång rad andra saker, som exempelvis läsandet av nyheter. Jag har många gånger fattat ett medvetet beslut om att lägga bort telefonen och ta en vit period, befria mig från sökandet efter nya uppgifter om … vad det nu än kan vara. Att lyfta telefonen och plocka fram den första tidningstablån ger lugn och förväntan. Man sjunker in i något, känner lugn och stimulans. Det påminner faktiskt ganska mycket om de två första vinglasen. På samma sätt dalar det också, följs av olust och trötthet. Har jag verkligen sökt av alla intressanta nyhetssajter? Börjar med de utländska också, men sakta blir jag trots allt så trött och less att jag stänger och lägger bort telefonen. För en stund. För att sova, för att arbeta, för att göra helt vanliga saker. Men den finns där, i bakgrunden, hela tiden. Har det hänt något nytt?

Så blir det eftermiddag, kväll och jag kan ostört sitta med min telefon och söka, samtidigt som vi ser nyhetsprogram på tv, plöjer serier eller annat. Parallella världar. Inte alltid. Jag är frisk mellan varven. Koncentrerar mig, uppskattar stillheten. Telefonen är inte bara av ondo. Man kan välja. Sociala medier är inte min grej. Det är som med öl. Jag kan ta en slurk ibland, men tröttnar mycket snabbt. Det är för sötsliskigt, brödaktigt och jag blir illamående. Lätt att avstå. Förutom telefonens uppenbara funktion, som kommunikationsväg, älskar jag att lyssna på olika typer av meditationsböcker. Det gör jag regelbundet och det ger mig ett varaktigt, ofarligt lugn. Det är nyheterna jag har problem med. De är en del av mitt beroende. Kanske är det så att de bekräftar min ständigt underliggande känsla av att världen är fruktansvärt skrämmande, farlig och otrygg. Snacka om att den bilden förstärkts under den senaste veckan!

Men det är inte telefonberoende den här sidan handlar om. Jag kanske bara går runt frågan, runt problemet. ”Jag läser för mycket nyheter” är inte skamligt att säga till andra. Det kan rent av låta begåvat: man intresserar sig för världen, håller sig uppdaterad, som all medborgare i demokratiskt land bör göra. Jo, då. Men det är sjukt. Allt är sjukt när det går till överdrift. Det här beteendet äter livstid och krafter. Om jag någon gång funderar över vilka andra saker som gör det, så är det bara att titta i återvinningsbehållarna. Många, många, många flaskor att slänga varje månad. Nej, så länge kan man inte vänta. Behållaren måste tömmas minst en gång i veckan, gärna oftare. Där finns ju bevisen, på mitt största problem. Detta förbaskade vindrickande!

Man kan vara beroende av människor, också, och det kan ju låta positivt, precis som nyhetsfrossandet. Jag påstod ju nyss att gemenskap är viktigt, eller hur? Gemenskapen kan få oss att hålla fast vid beslut, även när det känns motigt, och man kan få uppmuntran och stöd. Förändring är möjlig tillsammans. Men det finns en annan sida, precis som när det gäller telefonen, där gemenskapen kan upprätthålla mönstertänkande och vanebeteende. Där finns det andra hindret för mig, värre än alla andra. Man kanske måste bryta vissa relationer för att kunna förändras! Bara att fundera över det beslutet kan få mig att köpa en flaska vin och kasta mig över telefonen, i rask takt söka av DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, The Guardian, New York Times … Och sedan har jag fått annat att tänka på. Till dess att mitt trötta, nyktra, (tillfälligt) kloka jag knackar på igen. Du har problem!

Så jag gick tillbaka till Alkoholhjälpens sida. Jag har ju bestämt mig, men tänkte att först ska jag tänka. Bestämma mig för en tid då jag ska börja. En måndag är bra. Man känner sig lite ruggig, bävar för att ta itu med veckans arbete, men är ändå ganska ren i sinnet. Tack och lov för Systembolaget! Ve och fasa för jourbutiker med vin på hyllorna, tillgängliga dygnet runt. Visst, man kan gå ut och äta söndagsmiddag på restaurang, få sig ett par glas vin där. Men det lyckas jag nästan alltid undvika. Söndagen är en vilodag. Man kan ju nästan tro att jag inte har några problem!
Det räcker med att ta sig an steg 1, i det program som man erbjuds här, för att rycka bort skynket och ta tankarna lite längre. Skrivet är, liksom, skrivet. Tankarna finns på pränt. Missbruk får konsekvenser. Det känns bra att jag nu tar första steget, mot en förhoppningsvis lång vit period. Kanske kan jag avstå helt i framtiden. Det beslutet väntar jag med. Jag är, helt ärligt, rädd för misslyckanden.

Vissa regler har jag satt upp när det gäller alkohol, men det beror egentligen bara på att jag vet hur okontrollerat mitt förhållande till alkoholen är – och hur dåligt jag mår om det blir för mycket. Ingen bedrift alls, faktiskt. Köp aldrig BiB! Nej, men visst – det beror ju på vetskapen om att jag dricker ur boxen på ett par dagar. Kontrollerat missbruk … är vanligare än man tror, misstänker jag. Det kan också, inser jag, slå över i heltiddrickande nästan utan att man märker det. Det är därför jag är här. För att inte låta det hända. För att jag är så förbaskat bra på att täcka över, hålla undan, piffa upp och vara duktig på andra sätt. Jag är också här därför att jag behöver hjälp av andra, som förstår det här. Andra som vet hur lätt det är att ljuga. Jag behöver hjälp av er!

Tack till er som orkat läsa!

Mycket sömnig efter en intensiv och väldigt bra helg. Jag får inte alltid så mycket gjort, tänker jag. Sen kom jag på att i fredags hade vi 8 vänner på På spåret- kväll (och middag), idag var vi 14 personer på söndagsmiddag. Så något har jag gjort.
Jag brukade förr skriva om irritation och stress i samband med sådana tillfällen. Nu är sådant övergående och eftersom jag ju inte dricker får jag lösa på annat vis. Till exempel andas lite. Imorgon har jag ett enda möte- ovanligt. Ser fram emot att få starta dagen lite lugnt.
På vår kompis-middag noterade jag vilka mängder (11 flaskor- 9 personer) Glad att ses och skönt när jag får lägga mig.
Kram alla nattugglor 🌸