Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart För min del var det massor av fysiska problem som försvann när jag slutade dricka. Jag kan få några småsaker även nu. Tex ont i ena foten i bland. Men det bekommer mig liksom inte, bagateller jämfört med förr.😄 Jag hade en jättebra kväll igår. God mat, trevliga samtal med kollegor och mycket skratt. Kan konstatera det jag redan vet vid det här laget. Jag har trevligare, roligare och får ut mycket mer av sådana här sociala sammankomster nu när jag är nykter!😀 En kollega som bor åt samma håll som mig fick skjuts av mig hem. Det har aldrig hänt förr! Jag drack alltid alkohol på sådana här tillställningar förr! Lurad till att tro att det skulle bli roligare då. Tänk vad fel jag har haft i alla år. 😮 En kollega blev lite tragiskt berusad, men det bekommer ju inte mig, jag bara dissade honom och pratade med de andra. Så han fick sitta där och svamla för sig själv. Tråkigt för honom dock.

Ha det gott!

@Andrahalvlek Wow, alla dessa människoöden. Det är en av de sakerna jag verkligen värderar högt i mitt jobb, att få ta del av människors livshistoria❤

@Sattva Verkligen inte. Hon är nog som jag, väljer att medvetet inte tänka på det. Lever i nuet. Hon har aldrig haft några framtidsplaner ens, det kan man inte ha som medberoende. Skit står alltid i farstun och trampar. Att han dog så pass ung gjorde att hon fick ut några hundra tusen på hans livförsäkring, så hennes ålderdom är tryggad. Det var typ det enda positiva han bidrog med.

Jag hade kontakt med henne igår, och hon blev glad och rörd över att jag ens tänkte på att det var hans födelsedag. Hon hade gråtit flera gånger under dagen, för att allt blev som det blev och för att han inte fick bli så gammal. På klassiskt medberoendemanér pratar vi inte så mycket om hur det var. Vi gjorde det en del i början, men att prata om det nu skulle kännas mer som att älta. Vi kan ju inte göra något åt det. Vi mår båda bättre av att inte jag vet alla hemska detaljer.

Samtidigt vet jag att hon älskade honom så mycket, annars hade hon inte stannat kvar i alla dessa år. Jag vet inte hur många gånger jag sa åt henne att lämna honom. Att enda sättet att få honom att sluta dricka var att lämna honom, först då skulle han vara tvungen att ta itu med sin situation. Då tittade hon på mig och sa: ”Det kan jag inte, då sitter han snart på parkbänken”. Tack vare henne hade de bostad, eftersom hon skötte alla räkningar. Han var oförmögen att sköta sådant. Hon fick kronofogden i knät inom ett år efter att de hade träffats.

På slutet tog förstås kärleken slut, eller den var snarare doppad i skit så många gånger att den inte fick luft ens. Hon berättade för mig att på hans dödsbädd inne på sjukhuset, då han inte ens var kontaktbar pga att leversvikten förgiftade hans hjärna, så vaknade han plötsligt till en kort stund. Det var som om slöjor drogs från hans ögon och han tittade på henne med flirtig blick och sa något till henne. Min mamma sa: ”Det var som om han var ung igen, precis så charmig som han var när vi träffades”.

Sen sa han åt henne: ”Jag har xx kronor på mitt bankkort, koden är xxxx, ta ut de pengarna nu.” Sen föll slöjorna för hans ögon och hjärna igen, och han fick inte fram ett ord. Hon gick direkt till bankomaten och tog ut pengarna. Nästa dag var han död och dödsboutredningen som slog in då innebar att hon inte längre hade tillgång till hans pengar på ett tag. Creepy.

Hon ska ringa mig idag. Jag ska passa på och fråga hur hon tänker och känner. Jag frågar och om hon vill svara är det bra, det är hennes beslut.

Kram 🐘

@TappadIgen Godmorgon 🌞
Det var längesedan jag besökte din tråd! Och fann flera intressanta inlägg.😊👍
Som sammanföll med att jag igår, när jag rensade bland gamla papper, hittade följande gamla anteckning:

För att man ska må bra behöver man: Något att se fram emot
Något att göra
Någon att älska

Alla goda ting är tre😊
Sägs det ju iallafall...
Kram 💚

@Andrahalvlek Vilken sorglig och gripande beskrivning. Usch, håller helt med. Det finns inget glamoröst med alkohol! Gränsrn när det tippar över är lömsk att upptäcka. Plötsligt är det ett beroende, som snabbt riskerar gå över i missbruk. Och därifrån bara en väg.
Hur tänker din mammanom alla dessa år? Hennes liv kan ju inte heller ha blivit som hon önskade?
Kram😍

Idag skulle min pappa ha fyllt 83 år. Hans födelsedag inföll ibland med Fars dag, så jag tänker alltid på honom vid den här tiden på året. Han blev bara 61 år så i januari är det 22 år sedan han dog. Tror jag, jag är ju kass på att räkna 🤣 Han var född 1938 i alla fall, så mycket vet jag. Min äldsta dotter var 4,5 år när han dog så han kan inte ha dött när han var 61 år 🤔 Eller? Hon är född 1997.

Fast det är ju skit samma egentligen hur många år sedan det är. Det är en svunnen tid på många sätt. All den oro jag kände inför allt som hade med honom att göra är som bortblåst sen många år tillbaka. Jag sörjde aldrig att han var död, jag sörjde att ingen lyckades nå fram till honom medan det fanns tid. Jag vet inte vad som hade funkat på honom egentligen. Jag vet inte varför han tog återfall gång på gång, så ofta att jag till slut var så luttrad att jag inte ens trodde honom en sekund när han glatt berättade att han hade slutat dricka.

Jag kan inte räkna antalet gånger han tog återfall, och då var jag nog inte ens medveten om hälften av tillfällena. Jag minns dock hans beslutsamma sätt de gångerna. Nu skulle det minsann bli ordning på torpet! Han hade storvulna planer om allt möjligt. Föreningsliv han skulle utforska och projekt han skulle sätta igång med. Av allt han drog igång slutförde han ingenting. Inte som jag minns i alla fall. Han var snarare ökänd för att sjösätta projekt och inte slutföra dem. En bandspelare som han skulle laga blev isärplockad men inte varken lagad eller ihopplockad. Den åkte in i en garderob. En massa sådana lik i garderoberna hittade vi efter hans död.

Det sista han ville göra innan han satte sig i taxin och åkte till sjukhuset sista gången var att gå ut till bilen som stod i garaget en bit bort i bostadsområdet. Han var inte i fysiskt skick för det, han kunde inte gå så långt utan att rasa ihop. Sex dagar efter att han kom till sjukhuset dog han av leversvikt. Hans lever var helt söndertrasad, den hade inte funkat som den skulle på många år. Han tömdes på sju liter vätska i buken när han kom in till sjukhuset. Nästa morgon fanns det lika mycket vätska i buken igen.

Efter hans död gick min mamma ut till bilen. Den var till brädden full med tomma ölburkar 10% och tomma alvedonpaket. Den kombon var det sista han blev hög på. Han satt där i bilen och drack på dagarna medan min mamma jobbade. Kanske även på sin sista födelsedag. Det är så sorgligt att det knappt går att ta in. Det finns INGET glamoröst med alkoholmissbruk. Förr eller senare slutar det alltid som för min pappa. Allt missbruk är bara en lång väg till det stadiet.

Jag är så otroligt tacksam att jag inte har ärvt min pappas oförmåga att uttrycka sig. Han kunde aldrig prata om känslor. Hur sur han än var så svarade han alltid ”det är bra”. Han visste inte hur man gjorde när man sa ”så här tänker jag, så här upplever jag det, det här vill jag, det här är viktigt för mig”. Han teg och led och ogillade och surade. Jag har funderat på hur mycket som alkoholen bidrog till på det området? Hur var hans personlighet egentligen?

Jag minns ju också en pappa från min tidigare barndom som älskade fest och folk. Han älskade att tjöta med folk, på stan och överallt. ”Slänga käft” var hans mest välutvecklade talang back the days. Han var snygg som sjutton och ofta festens medelpunkt. De var ett gäng med hög status långt utanför deras by. Folk kom långväga ifrån för att hänga på deras fester. Min mamma var sex år yngre och blev störtförälskad i denna snygga man med livserfarenhet.

Och sen slutade alltihop i ett garage i en förort. Då hade han tillbringat de sista nio åren sittande i sin tv-fåtölj eftersom han i jobbet ramlade ner från taket (säkert full) och bröt höften och lite till. Han jobbade aldrig mer, han blev sjukpensionär. Hur tänkte han om sitt liv när han satt där i sin fåtölj hela dagarna, eller sittande ute i bilen? ”Jaha, så här blev mitt liv.”

Nä, det finns fan inget glamoröst eller mysigt med att dricka alkohol överhuvudtaget. Det är ett vansinnigt beroendeframkallande gift som dödar i slutänden.

Kram 🐘

@TappadIgen skrev:"framstegen sker kanske inte genom att man får konkreta verktyg utan att sätta ord på det är verktyget i sig."

En jättebra slutsats! Som jag skriver under på fullt ut. Att bollplanka här på forumet gör verkligen stor skillnad. Enorm skillnad. Här sätter vi hela tiden ord på vad vi tänker och känner, får input från olika håll, får bekräftelse, tvingas tänka ett varv till för att göra oss förstådda osv. Jösses vad våra frontallober får jobba!

Din liknelse med cola och pepsi är underbar 🤣 Det är inte lätt att veta när man befinner sig i en förändring. Plötsligt en dag kan du kanske känna: ”Jo, det här är pepsi!” Eller ännu hellre, det gör inte lika ont i magen att tänka på det här längre. Jag kan tänka på det positiva och det negativa med den här händelsen utan att bli ledsen eller arg. Så var det. Så blev det.

Kram 🐘

@TappadIgen Jo, så tror jag jag också. Traumaterapi syftar ju just till att plocka fram minnen och ”skapa” om dem lite för att de ska lägga sig till ro och somna in liksom. Trauma är ju minnen som liksom hakat upp sig, gör loopar i skallen och ger flashar dagtid och mardrömmar på nätterna.

Jag har ju inte så tuffa minnen som krig eller sexövergrepp tex inkapslade i mitt undermedvetna, men jag tror att om någon bara ställer rätt frågor om min yngsta dotters födelse och efterföljande år så finns det nog en hel del att rota fram. Som behöver synliggöras i frontalloben. Som jag behöver sätta ord på.

Jag har ett starkt minne från när hon var cirka en månad gammal. Hon hade först legat på Iva, körts akut till Lund, senare till Malmö och nu var vi tillbaka på hemortens sjukhus. En kurator sa så här till mig: ”Har du sörjt det friska barnet du trodde att du hade i magen?” Jag blev skogstokig på henne. Så kunde hon ju inte säga?! Det vore ju att förneka min dotters existens, att jag inte ville ha henne för att hon var sjuk. Men kuratorn höll inte med, hon fortsatta peta i såret tills det började blöda. Hon menade att jag behövde sörja det friska barnet som jag trodde att jag skulle få, innan jag kunde ta till mig min dotter fullt ut.

Jag minns att jag den gången förstod gråtandets läkande kraft. Jag ville verkligen inte gråta där hos kuratorn. Jag hade gråtit tillräckligt tyckte jag, nu ville jag bara se framåt. Jag var också rädd för att om jag började gråta igen så skulle jag kanske inte kunna sluta. Men tårarna kom till slut, och de lugnade ner sig till slut också. Och jag kände ett större lugn inom mig. Så sen dess är jag inte rädd för att gråta, men under många år har jag haft svårt för det eftersom jag har lagt ett mentalt dämpande lock ovanpå mina känslor, till stor del med alkoholens hjälp. Det är slut med det nu.

När jag tänker på att det enda samtalet hos kuratorn gjorde stor skillnad, så blir jag ännu mer övertygad om att lite traumaterapi hade kunnat hjälpa mig ännu mer. Jag går hos psykolog regelbundet men det är mer KBT, en helt annan sak. Den är ju mer fokuserad på nuet och framåt, så det är kanske därför jag har sökt mig till just det.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Nu tänker jag lite högt igen men i somras skrev jag själv ner ett av mina trauman i min tråd. Nu är kanske inte tråden i sig traumaterapi, men just att sätta ord på det och att få lite andra tankar på det tror jag gjorde att det blev lite lättare att bära på traumat. Eller jag vet inte, jag har lite svårt att bedöma subjektiva saker och önskar att det fanns ett sätt att mäta det på. Om jag ska känna efter så blir det alltid garanterat fel. Jag kan ju inte ens känna skillnad på ICAs cola och Pepsi eller Coca Cola, så jag vet inte hur jag skulle kunna bedöma om jag har gjort framsteg med ett trauma eller inte.

Men framstegen sker kanske inte genom att man får konkreta verktyg utan att sätta ord på det är verktyget i sig.

@TappadIgen Du skriver alltid kloka inlägg - och det här inlägget hamnar på din topp 5-lista tycker jag 😍 Jag kan skriva under på allt du skriver! Det där med julbordet är spännande, hur kunde sådana saker vara megastora i början? Nu känns det ju plättlätt. Jag äter inte rullsylta, ål eller sillsallad och dricker ingen alkohol. Punkt. Julmust är gott 😋

Anders Hansen beskriver i sin bok ”Depphjärnan” just lycka som en viktig drivkraft. Eller jakten på lycka snarare. Men man kan inte känna sig lycklig hela tiden, eftersom det är just en drivkraft att uppnå nästa sak och nästa sak. Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?

Jag känner mig åtminstone mer grundnöjd i tillvaron, och har inte alls samma behov av att ”uppnå” nya saker som ger mig lycka. Jag går inte igång på prylar alls, jag värdesätter relationer mer. Det kan man inte sträva efter på samma vis, det uppstår när det uppstår liksom. Ett riktigt bra och fint samtal med någon av mina döttrar, min mamma, en kollega eller en kompis uppstår ju i stunden - och då har jag vett att njuta av det. På samma sätt vet jag att varje sådant samtal levlar upp nivån för alla våra kommande samtal. Vi bygger tillit till varandra. Flummigt kanske, men så känner jag.

Vilka möbler eller kläder jag har eller hur mycket pengar jag har på banken bryr jag mig inte ett dugg om. Människor som strävar efter sådan lycka tenderar även att vara avundsjuka på andra, missunnsamma. Och den känslan kan förpesta en individ tills hen imploderar inifrån. Tyvärr.

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"Men jag skulle kanske behöva gå lite traumaterapi och rota lite i allt detta lite. Det är lite mycket ”nu går vi vidare” i mitt liv generellt. Jag ser sällan bakåt, bara framåt. Syftet i så fall vore ju att få syn på mekanismer som påverkar mina reaktioner och mitt mående idag. Mekanismer som kanske går att jobba bort om man är medveten om grundorsakerna."

Det här jag ju också funderat på mycket om skrev en del om i min tråd för något år sedan. Jag tänkte att det kanske fanns några praktiska lösningar och svar man skulle komma fram till, men kanske är det som du skrev till mig om alkohol att det som ska till är man sätter ord på saker och känslor för att synliggöra dem i frontalloben och det kanske inte är så att vi får fram konkreta lösningar som "När jag känner mig frustrerad ska jag springa ett varv runt huset" utan att bearbetningen i sig handlar om att medvetandegöra det man gått igenom och att man mer intuitivt tar in det som krävs.

PS2. Den här helgen är yngsta dottern och hennes pappa på besök hos storasyster i Småland. De firar fars afton och fars dag, och jag blir så otroligt glad i hela kroppen bara jag tänker på det ❤️

PS. Det finns ju förstår en massa olika situationer som inte krävde ambulans som ändå aktiverade delar av dessa mekanismer. Jag kan inte gissa hur många sjukhusbesök vi gjort, planerat och oplanerat. De första fyra månaderna bodde även jag på sjukhus med allt vad det innebär. Storasyster var då 20 månader. Det var ett trauma!

@Se klart Jag har faktiskt ingen aning. Jag har inte rotat i det, och man är ju som man är av en massa olika anledningar. Det jag märkte de första åren med henne var att jag liksom kapslade in oron. Av ren självbevarelsedrift och för att vardagen skulle funka. När det sedan hände något nytt på samma tema kom allt gammalt tillbaka som en kalldusch. Mina reaktioner kunde då bli enorma, trots att den enskilda händelsen inte krävde det kanske. Och det är ju opraktiskt.

Det jag också lärde mig var att jag i det akuta skeendet reagerar så här: 1) min magkänsla larmar och jag litar på den och ringer ambulans och kan kommunicera så att SOS förstår allvaret och larmar ut ambulans, 2) sen blir jag förlamad av skräcken och oron och kan knappt få fram ett ord och tappar all handlingskraft fullständigt, 3) efter ett tag (några timmar eller veckor beroende på situation) får jag tillbaka handlingskraften och börja ifrågasätta, problemlösa och nyorientera. Tills nästa gång.

Mina barns pappa reagerar inte alls likadant. Han reagerar så här: 1) velar och litar inte på sin magkänsla alls ”vi kan nog vänta lite, det går nog över”, 2) handlingskraftig som sjutton och tar över fullständig ”nu löser vi det här”, 2) lägger sig ner och dör lite av ren utmattning.

Och det här är bra - vi kan köra stenhårt växelvis genom hela processen. När jag vacklar står han rakryggad och tvärtom. Om det här beror på att vi omedvetet har påtagit oss dessa ”roller” eller om kombon mellan oss blev väldigt lyckad ur krissynpunkt vet jag faktiskt inte. Jag har inte erfarenhet av att ha levt i någon annan relation.

Jag brukar säga att det beror inte på hur många HLR-utbildningar du går, för du vet aldrig hur du reagerar när det väl händer. Sannolikheten är jättestor att just jag inte skulle kunna göra ett vettigt handtag för mina egna närstående, men kanske kan jag göra mer nytta med någon okänd där jag inte är känslomässigt involverad. Just därför är det så bra att gå HLR-utbildningen, så att man har mod att agera när det händer något på stan. ”Det här kan jag”.

Sen finns det ju många känslomässiga bitar i det här förstås. Jag och hennes pappa lever inte för evigt, hur blir det för henne då? Ett av mina barn får aldrig egna barn, och min äldsta dotters barn får inga kusiner. Det är förstås en sorg. Hennes liv är på många sätt annorlunda, det är så mycket hon indirekt förnekas. Å andra sidan är hon väldigt nöjd med sitt liv, och det är liksom huvudsaken. Mår hon bra så mår jag bra. Nästan allt i hennes liv är enligt henne själv ”Superroligt” ❤️

Men jag skulle kanske behöva gå lite traumaterapi och rota lite i allt detta lite. Det är lite mycket ”nu går vi vidare” i mitt liv generellt. Jag ser sällan bakåt, bara framåt. Syftet i så fall vore ju att få syn på mekanismer som påverkar mina reaktioner och mitt mående idag. Mekanismer som kanske går att jobba bort om man är medveten om grundorsakerna.

Kram 🐘

Tack för gratulationer! Jag kanske svarar lite sent, men det brukar jag ju göra. Och ni har väl rätt @miss lyckad och @Andrahalvlek Jag har aldrig tänkt på det så tydligt angående vikten av att sätta ord på tankar och känslor. Men det är väl lite där jag är liksom att alkohol ska vara en ickefråga, men samtidigt kommer det aldrig vara det fullt ut. Jag vill att det ska vara en ickefråga på det sätt att jag inte är något specialfall för att jag inte dricker och ska inte behöva behandlas eller tänka annorlunda när jag hamnar i sociala sammanhang när jag dricker. Jag ska på julbord t.ex. med jobbet om två veckor och jag planerar inte något i förväg för det och behöver inte fundera på strategier eller någonting. Jag kommer vara där och äta och dricka precis vad jag vill. Dock blir det inget alkohol i men t.ex. heller inget kött. De andra gästerna kommer förmodligen också välja bort en del rätter och en del drycker. Det är ju inget konstigt.

Men samtidigt är det ingen ickefråga på grund av det förhållande jag har haft med alkohol och riskerna som finns inblandade där. Därför kan jag ju inte släppa det helt, men det är väl i det här sammanhanget jag försöker hitta balansen. Jag kan inte gå och fundera på det 24/7 men jag kan inte heller aldrig tänka på det igen. Finns det en gräns dock för när jag tänker på det för mycket eller för lite? Det är väl kanske mest det jag funderar på.

Annars går livet framåt och jag har nu bott i min nya lägenhet i 6 veckor och jag känner mig mycket mer hemma än jag någonsin gjort kanske. Det känns verkligen som vårt ställe och en fristad. Det har sina skavanker såklart, men jag har haft turen att inte födas med det oket att allt måste vara perfekt. Det är bara det jag gör som måste vara det, men det är en annan historia. Jag kunde nog egentligen inte känna mig mer hemma. Jag älskar sovrummet som det är nu. Det finns lite saker kvar att göra, men vi har tid och måste inte skynda oss på att få allt fixat på en och samma dag.

En annan annan sak jag har funderat på lite mer som jag tog upp litegrann i diskussionen på och efter det senaste zoom-mötet är angående det där med att länga efter saker. Har ni hört talas om vad man kallar för The Hedonic Treadmill? Jag vet inte om det finns en bra svensk översättning på det. I alla fall så handlar det om hur snabbt vi anpassar oss till både en förbättring och en försämring av våra liv. Ett exempel är kanske när man startar som ung. Man kanske vill gå ut skolan med bra betyg. Sedan vill man skaffa ett bra jobb och sen en familj och ett hus och en bil och en befordrar och bättre lön. Man arbetar mot mål hela tiden och tänker att när man väl uppnått nästa mål så är man lycklig. Men när man får en befordran t.ex. så är man lycklig just då och ett tag till men efter ett tag är man tillbaka på samma nivå av lycka som man var innan och nu har man ett nytt mål man vill uppnå.

Samma effekt fungerar ju åt andra hållet när man får en försämring att man ett tag känner sig nere, men sen blir det det nya normala och det är en del av lyckolöpbandet man är på(är det en bra översättning av hedonic treadmill?) men mitt fokus är på att söka lyckan i sig.

Det är lätt att vi hamnar i illusionen att bara man klarar av nästa steg så är man lycklig sen och då är man klar, vad det nu än kan vara. Den där befordringen på jobbet eller den där titeln eller utbildningen eller huset man ska köpa. Det är inte så svårt att förstå varför den här illusionen har gagnat oss ur ett evolutionärt perspektiv för att skaffa oss bättre förutsättningar att överleva har såklart inte så överraskande också gett oss bättre förutsättningar att överleva och fortplanta oss och dessa gener har därmed överlevt. Jag vill ju inte heller ha sagt att det är något fel med att ha målsättningar och att sikta högre än där man är. Jag tror att ha mål i sig är ett sätt att få oss att finna en mening i det vi gör och är en förutsättning för att vi ska kunna hur vi fyller en viktigt funktion i samhället och i våra medmänniskors liv. Att ha en purpose är nog så viktigt för att vara lyckliga, så mina funderingar handlar inte om att man inte ska försöka förbättra sina liv eller se fram emot saker. Det upptäcker jag nu att jag har glömt att ta upp. Vi kan ju också se fram emot saker som kanske inte är mål i sig men som vi vet är aktiviteter som gör oss glada. Som en konsert vi har biljetter till eller en högtid när vi ska få träffa nära och kära eller en resa vi ska göra tillsammans med någon som är viktig för oss. Att se fram emot och planera för något sådant kan också vara betydelsefullt och ge oss mening och glädje. Men det vi glömmer i alla dessa fallen är att vi har allt som krävs för att känna lycka nu, vilket är vårt medvetande. Om vi väljer att vara närvarande just nu och medvetna om vad som händer så kan man uppskatta allt som händer på ett helt annat sätt. Jag pratar inte om att man skriker ut ett glädjevrål i en dopaminrush för små saker, utan den beskedliga men lika behagliga lyckan över att få uppleva saker som det är och njuta av den.

En analogi skulle kunna vara att du äter en knäckemacka med ost varje dag och sen på löningsdagen så köper du istället en rysk kaviar och äter den. Är inget fel med att se fram emot kaviaren, men missa inte att knäckemackan med ost också är god. När du äter den, fokusera på den istället för att drömma dig bort till löningsdagen.

Jag tänker att det är lite så som alkoholen har fungerat för mig. Det har varit först en genväg till dopaminrushen som jag kan uppnå närsomhelst egentligen utan särskilt mycket ansträngning och då har det blivit så att jag har tagit till den allt oftare och såklart har det blivit mer destruktivt istället. Så nu när jag inte dricker alkohol har jag inte ersatt den med något annat egentligen. Visst har jag saker att se fram emot också och det gör jag, men som jag varit inne på förut så är inte livet en transportsträcka mellan de gånger man får ett dopaminpåslag. Ser man på livet på det sättet kan man nog aldrig bli riktigt lycklig på riktigt.

Tänk dig att du ska på en konsert med din favoritartist imorgon. Se absolut fram emot det, men är det det enda du gör så går du ju miste om en dag du kunde ha spenderat på något annat mer vardagligt men ändock njutningsfyllt.

Tänk dig att du fått reda på att du ska dö imorgon? Det här är såklart mycket svårare. Men om din alternativ är att gå runt och oroa dig för att du ska dö imorgon hela dagen så att du inte hinner njuta av den tid du har kvar eller släppa tankarna på morgondagen för tillfället och njuta av den tid du har kvar, vilket är det bästa alternativet? Svaret är självklart, men det såklart inte så lätt att inte oroa sig. Nu är det här ett extremt exempel, men jag hoppas att det har fått dig som har läst, om det nu är någon som fortfarande läsert, att tänka till. Försök njuta av det du har precis nu, vad än morgondagen har för planer för dig. Planera för morgondagen också, absolut och målsättningar och riskkalkyler, men begränsa den mängd du lägger på det eller så riskerar du att slösa bort ditt liv på att vara överallt annars än det enda ställe som faktiskt egentligen betyder något och som är nu.

Grattis till din tid säger jag lite sent men.....egentligen är det ju aldrig för sent !
När livet gungar så är det så oändligt viktigt att kunna se till sig själv och sitt egna mående som ju är det viktigaste vi har.
Jag upptäckte min egna känslor rätt tidigt under det första året och det var på många sätt omtumlande. Jag hade ju i så många år en universallösning på alla känslor och den stavades : Alkohol. När jag sen började upptäcka mitt känsloliv så var den en befrielse även om det kunde vara jobbigt ibland. Men vi har det behovet så jag bejakade mina känslor och utforskade dem !

Ta hand om dig nu !

Längesen jag skrev. Läser varje morgon, o ibland på kvällen. Inte orkat interagera riktigt. Mycket oförutsett som hänt på jobbet, som ingen hade kunnat gjort nåt annat än de gjorde. Märker hur beroende jag är av att kunna dra mig undan, vara ifred mellan patienterna (har student igen 4v så den möjligheten är minimal just nu). Är också extremt känslig för förändringar. Är inte så flexibel helt enkelt. Nu har det gungat i 2v o jag är helt slut mentalt! Ser detta som att lära mig nytt om mig själv. Vägrar känna skam o skuld för att jag är känslig. Detta är den jag är, dessa behov har jag. Att det sedan är svårt att tillgodose dem just nu får jag hantera.
Så denna helgen ska jag göra så lite jag kan. Har en drl småfix som behöver göras, mrn annars ska jag bara ta det lugnt❤💫🌼

@Andrahalvlek Ja njut av ledig tid!!! Man måste verkligen inte alltid vara på topp, huvudsaken är ju den stabila grunden, o den har du!!!🥰

Instämmer i grattis-kören, fint jobbar @lillek kram!

Önskar dig en verkligt härlig och chill helg @andrahalvlek, ett halvt maraton denna vecka? (Ett kvarts till med dina steg) Vet att det är inställda planer, men hoppas du får lite ny energi ändå. Tänkte på det du skrev om din dotters första tid? Vad tänker du själv att det kan finnas kvar från då, och hur påverkar det dig idag? Svara bara om du vill! Stor kram 🥰

Hoppas du hade en riktigt bra kväll @torn och med rätta stolt. Kan inte heller gå nånstans utan mina glasögon, i övrigt känner jag mig rätt pigg i kroppen- inga krämpor, minns att jag ständigt hade halsbränna förr. Ibland svårt att svälja. Ont i knäna! Kan det berott på alkoholen tro? (Knäna alltså.. det andra vet jag var a-relaterat + stress + ångest) 😍 Har själv njutit av middag med våra bästa vänner, så kul och avslappnat, vid 23:30 kände jag att det var väldigt lagom, ser redan fram emot mitt kaffe lördag morgon! Kram ☕️

Jobb, jobb, jobb, jobb, jobb, jobb. Och 12.133 steg. Så kan jag jag summera den här dagen. Mår inte toppen, men inte botten heller. Det ska bli skönt med heeeeelg 😍

Kram 🐘

Grattis Lillek!
116 dagar! Wow, jag är imponerad! 🤗

@Vinäger. Du och dina nyanserade inlägg har alltid varit mycket viktiga på min långa nykterhetsresa. Nära på livsavgörande. Oavsett hur du väljer att göra framöver så vill jag att du ska veta det. Stor kram <3

@Se klart Du var väldigt klok som slutade att dricka innan det blev värre.🥰 För mig hann det gå längre, men nog inte så illa som för damen på tåget som du skrev om i din tråd. 🥺 Men numera är allt bra med mig! I morgon ska jag ut på lokal och bli bjuden på en brakmiddag av företaget jag jobbar på. Det blir första gången pga Coronan. GU, eller vad det kallas.😅 Förr hade det alltid inneburit fullt fokus på alkohol på sådana här tillställningar. Nu kan jag äntligen njuta ordentligt av maten och sällskapet i stället. Alla mina sinnen är i toppskick! Nåja, mina läsglasögon får jag inte glömma, och jag hör lite halvdåligt på ena örat.😂 Men att förvärra detta och massor av annat genom att dricka alkohol är ju så urbota dumt så det finns inte.

Det är så härligt att ha fullständig kontroll på mitt beteende, inte skämmas för något, kvicktänkt och känna stoltheten över att slippa dricka. 😍

Kram