Senaste kommentarerna i forumet

Ännu en bra jobbdag 🙏🏻 Det börjar verkligen falla på plats nu känner jag. Tempot börjar öka litegrann, osäkerheten är inte riktigt lika drabbande längre. Lite i taget, precis som med nykterheten. Jag tänker att det är superkraft vi fått lära oss - att ha tålamod och sakta men säkert genomföra en förändring i små munsbitar. En superkraft som vi kan använda i andra sammanhang, som i att byta jobb tex. Klarade vi att bli och förbli nyktra, så klarar vi vad som helst typ 💪🏻👌🏻✌🏻👍🏻👏🏻

Kram 🐘

@TappadIgen Ja, de där minnena är luriga. Jag brukar tex tänka att minnet av nybakade kanelbullar är snäppet bättre än kanelbullarna är i verkligheten - om jag vill avstå alltså. Fast just kanelbullar var ett dåligt exempel, för det är ju himmelskt gott 😍 Men andra matsaker, semlor tex. Hur gott är det egentligen? Det är ju trevligt att fika ihop med någon, men de flesta semlor smakar bara…. okej.

Och vi minns ju alla att vintrarna alltid var snöiga och somrarna strålande vackra när vi var små. Eller tvärtom. Jag har starka minnesbilder av regn, regn, regn typ året runt från min uppväxt i gbg 🤣 Plus att vi fyller i luckor som uppstått. Jag har på allvar konfronterats med vissa barndomsminnen som inte alls var sådana som jag minns dem. Jag har ”återberättat” minnena i min skalle tills det blev en sanning.

Och det är just därför man inte bör umgås med fina dryckesminnen. Man ska helst bara fösa dem åt sidan, som en ovälkommen gäst. Inte ställa dem på en piedestal. Just därför är jag lite anti alkoholromantiken generellt. Alla tjatar om uteserveringar. Hur ofta sker det att man sitter på en sådan? Och varför skulle det inte vara lika mysigt med iskaffe i glaset? Det är ju stunden, umgänget, ledigheten, solen som är grejen, inte alkoholen.

Kram 🐘

Du kan va amazing @annabell 🦆och tack fina @sattva 😍

Hm jag tvekar ibland inför mina småttiga redogörelser för diverse grejer- glassintag och annat för endast en mycket marginell intesseklubb. Men. Det är sällan större än så men heller inte mindre..
Idag har jag tex haft väldigt mysigt med att plantera om/fylla på jord i mina krukväxter och peta ner näringspinnar och det hade jag inte orkat och framförallt inte hittat nån mening i en onsdag för två år sen.
Härom dagen passerade jag mina ”gamla kvarter”. De kvarteren och den mörka hösten. Inga bra minnen för mig, jag tänker på mig själv som att jag grät högt på insidan men var så himla tyst. Som skriet fast osynligt? Jag var nog aldrig, sällan, glad bara av mig själv.
Jag känner en viss befrielse i att ha flyttat därifrån, har inte tänkt på det förrän just härom dagen. Jag tycker om mina nya kvarter mer, finns inget här som mörkar ner förutom att jag för väldigt många år sedan blev vittne till en allvarlig trafikolycka en korsning bort.
Jag kan inte låta bli att tänka på den varje gång jag passerar övergångsstället och jag tänker att det inte är något umbärande att få påminnas om att man är dödlig.
Det låter som en dyster dag men nej inte! Roliga möten, massa post-it-lappar på mitt skrivbord- en LÖPRUNDA post förkylning. Sushi och Alla mot alla och vinröda lackade ljus (nyhet för mig). Funderar på om det är yta eller existensialism eller lite av båda.
Godnatt kompisar! ❤️

@Se klart @Andrahalvlek @Ase Tack för era kommentarer!

Det är väl så som jag tänkte att det kanske inte är någon som låter sig kategoriseras så enkelt. De kategorier jag har fått fram kan säga något om hur vi är som grupper, men när man tittar på en enskild individ så kan det vara svårt att hitta dess exakta plats. Litegrann som Heisenbergs osäkerhetsprincip, även om inte det heller är en perfekt analogi.

Angående meditation. Jo, jag mediterade innan jag slutade att dricka men inte lika systematiskt som nu och för mig har det gjort en så stor skillnad. Jag har t.ex. förmodligen världsrekord i att vara ouppmärksam, fortfarande nu när jag mediterar men det har blivit bättre. Förra hösten hade jag en sten i skon som satt på ett ställe. Jag skulle ta ut den men glömde bort det och gick någonstans närmare 20000 steg med stenen i skon och när jag kom hem tog jag äntligen ut stenen och hade en blodfylld blåsa under foten där stenen var. När jag tänkte tillbaka så kunde jag nu minnas hur det hade gjort ont hela tiden, men inte tänkt på det. När jag bodde utomrikes och körde till jobbet så märkte jag först när jag parkerade hur jag svettades så att det droppade. Jag hade kört med värmen på full blås en varm eftermiddag hela vägen hem. Jag satt i badkaret och läste en bok och måste ha stött till proppen så att den lossade. Jag var inne i boken och blev uppmärksam först på vad som hänt när det sista sorlande ljudet av det sista vattnet åkte ut från badkaret. Först då märkte jag hur kall jag var om huden och hur tung min kropp kändes nu när vattnet inte längre bar mig.

Av den anledningen är det kanske inte så märkligt att jag inte har tänkt på den här fysiska förnimmelsen av belöningssystemet som är igång förrän nu. Jag vet ju fortfarande inte exakt vad det är. Det är ju inte välbefinnandet i sig alltså utan den fysiska känslan. Sen kan jag inte vara 100% säker heller på att det verkligen var så jag kände av alkohol, då det bara är ett minne, och jag är nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att utföra experimentet.

Nu är du igenom @sattva och ibland är känslan ”inför” värre än själva görandet och varandet. Förstår att er hund och minnena behöver tid och omsorg. Extra varm kram denna mittemellan mitt i veckan kväll. 🌸💕

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Ja, sorgen måste få finnas och det är kanske inte så konstigt om vi även blir trötta av sorg.
Styrka till dig! 💕

Tror att det finns några stycken som har skrivit hör tidigare. Ställ frågan i förändra-forumet, så får du kanske svar. Efter att ha läst härinne tror jag inte att det är så enkelt som att byta ätande mot drickande. Jag tror det händer nåt med näringsupptaget som kanske gör det lättare att hamna i ett beroende. En kombination kanske.

Hå hå hå…. Inte vän med det nya forumet. Galet att inte kunna redigera och trist att inte kunna gilla. Det kan bli lite hursomhelst… Annars är allt bra! / mt

Ångesten och deppigheten släpper inte. Vi har flyttat och jag älskar nya huset men jag kan inte vara glad. Är bara sjukt orolig för allt. Ekonomin som är i botten. Någonstans har jag packat ner sonens mediciner men jag vet inte vart så jag har bara lite kvar. Jag måste hitta dem idag. Stress och stress. Sonen är sjuk och är hemma. Det var ångest ett tag då jag trodde han skulle få lunginflammation. Jag har svårt att tänka positivt just nu. Jag vet att jag borde men känner bara ångest och stress!

Länge sen nu, hoppas allt är bra med dig ❤️

Kram 🐘

Du är amazing @Seklart ❤️⭐️😊!!

@Charlie70 🧡
Godmorgon! Hur går det med allt?
Har du fått möjlighet att varva ner någonting? Tänker på dig!💗
Kram 🤗

@Se klart 😍🌼🌟⚘

Tack @Se klart ❤️ Var sak har sin tid.

Kram 🐘

Missade att gratta dig till din dubbel-streak. Så starkt. 🙌🏻 Min runstreak känns som storlek tändsticksask i jämförelse, 12 000 steg är mycket! Och skönt och roligt att jobbet rullar på. Jag skulle behöva sluta med min glass (min?) för att få ordning på mina 3-4 kilon som jag faktiskt inte trivs med. De sitter i ett parti exakt över höfterna- jag vet att kroppen omfördelar sig så i klimakteriet men gillar det inte. Och så tycker jag några hekto lagt sig som en hud-sjal kring halsen i flera lager.
Nog om sånt klag, ville mest säga att du inspirerar! Kram 🍂

I boken jag lyssnar på nu ”Överlista smärtan” av smärtläkaren Karsten Ahlbeck och journalisten Carin Hjulström får jag lära mig en massa om smärta. Bland annat att den SNRI-medicin som jag håller på att fasa ut efter 14 år, Venflaxin, är smärtlindrande. Det är kanske inte så konstigt att jag känner av en ökande generell värk? Som ett utsättningssymptom förhoppningsvis. Jag har märkt att min smärta blivit värre i och med nykterheten, och det känns ju sådär. Men om det hänger ihop med uttrappningen av medicinen, som pågått under ungefär samma period, så känner jag mig lugnare. Då kan jag stå ut med smärtan.

Allt började nog med förklimakteriet i 40-årsåldern, då jag fick hälsporre. Sen fick jag känning av artros i händerna, vilket är vanligt när östrogenet dippar. Sen fick jag generell träningsvärk i hela kroppen, trots att jag inte tränade. Det trodde jag berodde på järnbristen, eftersom det är ett vanligt symtom på just järnbrist. Men när järnbristen var åtgärdad hade jag fortfarande ont i kroppen.

Jag har generell värk i ben och fötter framför allt. Plus myrkrypningarna, som nog är en typ av nervsmärta. Jag har inte sökt för värken alls, symtomen känns lite för diffusa för att söka läkarhjälp för. Jag tänker att kroppen åldras, och min övervikt gör ju att fötter och ben är hårt belastade. Jag försöker anpassa mig och inte ”överträna”, men jag mår samtidigt bra av att röra på mig och mina 12.000 steg per dag är en rimlig nivå för att inte värken ska bli överjävlig och påverka sömnen för mycket.

Enligt boken finns det en diagnos som heter just långvarig smärta, och då har den pågått i mer än 3-4 månader och man hittar ingen egentlig orsak till smärtan. Det är viktigt att man blir utredd, men risken är stor att man inte får en ”riktig” diagnos. Det värsta man kan göra då är att begränsa sitt liv - sitta/ligga hemma och begränsa sina kontaktytor. Smärtan blir inte värre för att man rör på sig, tvärtom blir den värre om man inte rör på sig. I övrigt gäller samma sak som i nykterhetsarbetet - distrahera sig och hitta på roliga saker som får en att glömma smärtan.

Min mardröm är att få problem med ryggen tex. Har sett så många i min omgivning bli så handikappade av det. Min ex-svärfar tex som nyligen fick en massa morfin för det, som han blev helt väck av. Knappt kontaktbar. Men ont hade han fortfarande. Nu tar han ”bara” alvedon och har blivit mycket mer alert.

Så om ni som jag har långvarig smärta vill jag verkligen rekommendera boken! För mig känns den som ett kvitto på att jag gör helt rätt saker, så det tänker jag fortsätta med. Men jag skulle verkligen behöva komplettera mina promenader med styrkeövningar för nacke, axlar och rygg också i förebyggande syfte. Smärta är också en trigger som många dricker på.

Kram 🐘

Rika är ordet @andrahalvlek
Eftersom jag noterade årsdagen av min flytt (hit alltså) så läste jag lite i de sista inläggen i min tidigare tråd.
”Ändå en positiv människa den här Se Klart” kom jag att tänka om mig själv.
MEN också så sent som i den tionde månaden nykter, rastlös, irriterad och arg på ”aldrig mer en genväg till det enklare livet” (läs vin)
Jag hade också ett fasligt sjå att komma iväg- sköt på flytten flera dagar 🥺
Men hade också ett jättebehov av skillnad- komma vidare.
Finns inget vidare livet efter vidare livet. Här är det dock en stor frihet.
Jag blev lite nostalgisk av att kika tillbaka, som alltid finns de jag kan sakna- och vänta på att de ska kliva in här en dag- en gång är den sista gången.
Men det är stora bergsmassiv som flyttat runt inuti mig. Jäklar vad jag har blivit stark av den här resan. Och glad. 😻

@TappadIgen Alltid roligt att läsa dina inlägg. Du har ett ganska specielt sätt att skriva som tilltalar mig.
Jag har en stor ilska mot alkohol. Jag känner ilska för vad den skapar med lidande hos människor och i familjer. Nu är jag i början av min nykterhet så antagligen så kommer denna avsky mot alkohol mattas av med tiden. Går nog att jämföra med att bli dumpad, i början är man arg, ledsen, förnedrad men efter ett tag kan man se lite mer nyanserat på situationen. Men just nu så ser jag alkoholen som en demon som tar över människor.

Häftigt med din meditation. Började du meditera i samband med alkoholstopp eller var det något du gjorde även tidigare?
Grattis till tid.

@TappadIgen Jag tänker att det beror på i vilket sammanhang man befinner sig. Är jag centerpartist bland en massa andra centerpartister har jag inget behov av att tjata om det. Men är jag tillsammans med en massa socialdemokrater är kanske behovet stort att tjata om ”jag är INTE sosse”.

Folk får dricka precis hur mycket de vill för mig, men jag är anti att det ”normala” är att dricka. Jag är anti all misär det för med sig för familjer och individer. Jag är anti att det kostar så mkt pengar inom sjukvården.

Men allt det där brukar jag inte basunera ut till vardags, men jag svarar om någon frågar. Och jag tar chansen om tillfälle ges, precis som jag uttrycker och delar feministiska tankar och värderingar när tillfälle ges.

Idag fick jag med en anti-alkohol-artikel i tidningen. En sexolog som berättade att 1-2 glas är lagom när man ska ragga/dejta och att mer än det försämrar upplevelsen, både av verbalt umgänge och sex. Jag tog chansen när tillfälle gavs!

Häftigt att du kunde återuppleva känslan! Ett sätt är ju att återuppleva den just i meditationen. Eller i fysisk närvaro med din sambo. Jag kan tänka mig att djur kan ge samma känsla och även träning i viss mån. Runners High har man ju hört talas om. Känslan av att här och nu är livet helt perfekt ❤️

Kram 🐘

Jag har precis inlett min fjärde vecka på det nya jobbet. Långa stunder varje dag känns det som jag har koll på läget 😍 Idag stängde jag av min dator kl 17.02, tjoho! Att inte sitta över 15-30 min per dag är min stora målsättning. Då har jag hunnit det jag ska på arbetstid.

Bäst av allt är ändå att jobbet är så jä… roligt 😍 Dagarna går i ett huj på ett positivt sätt. ”Oj, redan lunch?”

Lite i taget sätter jag rutinerna - skruvar lite, provar igen - och nöter, nöter, nöter. Precis som med nykterheten!

Kram 🐘

@Se klart Så fint inlägg ❤️ Om kompisen och vardagsglädjen 🙏🏻 Det är verkligen sant att nykterheten ger oss tillbaka förmågan att känna glädje i det vardagliga. Så rika vi har blivit på njut och upplevelser!

Kram 🐘

Tack kära ni ❤️ Jag känner mig redan mycket lugnare och mer balanserad när jag hittade mitt fokus på det enda jag kan påverka. Mig själv. När man är gift sedan många år och har gemensamma barn, skulder och tillgångar blir det ju så att man är ansvarig för varandra, och rent juridiskt påverkas av beslut den andra fattar. Men det finns en gräns även där. Man kan välja att avsluta den symbiosen. Nu tror jag ju fortfarande att vi har mycket bättre chanser att ta oss igenom det här om vill håller ihop och stöttar upp varandra. Nyckelordet är ”vi”. Att ensidigt hålla ihop, hålla upp och stötta upp funkar inte för mig den här resan. Jag tänker vara öppen med min egen oro, besvikelse och sorg. Det måste också få utrymme nu. Självmedkänsla tänker jag ägna mig åt. Det innebär inte att jag ”gör ner” honom, bara att jag är sann mot mig själv. Det ÄR jävligt orättvist och tungt hur den här situationen påverkar mig. Jag måste få känna det. Han måste stå pall för de känslorna och slåss med näbbar och klor för att minimera ”det onda”. Att smita undan är inte ett alternativ.