Senaste kommentarerna i forumet

Oj, jag ser att nästa vecka har jag hängt här i det vidare livet ett helt år! Snart blir jag väl pensionär, vad fort tiden går.
Igår hade jag en fin upplevelse så en kompis kom förbi på vardagsmiddag. Bjöd inte på varken öl eller vin, hon vet att jag inte dricker och jag tycker att en måndagmiddag är alkoholfri oavsett. Vi hade ett så väldigt bra samtal kring saker som jag inte kan minnas att vi pratat om tidigare, då alkohol nästan alltid varit närvarande. Vi har känt varandra länge, haft väldigt mycket roligt, ofta festat.
Igår var det en annan karaktär på samtalet och det kändes väldigt fint. Vi grät en liten skvätt över allt möjligt kring förluster i livet och det var alldeles odramatiskt- men hade med säkerhet inte hänt om vi pimplat ett par flaskor vin = umgåtts på vårt ”vanliga” vid. Så, vänskap utvecklas. Så hoppfullt.
Idag är himlen grå. Jag har äntligen och nästan blivit kvitt min förkylning. Bokat av veckans övriga grejer (träning och barnvakt) för jag behöver - tada- vila.
Tycker att jag tänker allt mindre på alkohol. Samtidigt är jag väl medveten om att nykterheten är min superkraft.
Idag känns som en lyxig dag för jag har mötesfri eftermiddag och inget inbokat ikväll. Sånt kan jag glädjas löjligt mycket över. Mitt lilla hem. Min förkylning som gett med sig. Att jag har jobb och mat i kylen. Att jag vevat runt här snart ett helt år, fått vara en del av allas liv, om än bara en liten skärva. Men stort för mig.
Kram kämparklubben. 🥳❤️

Hej!
Vilket spännande resonemang och inlägg. Jag hör nog varken till dem som har jättestark aversion mot alkohol. Och heller inte de som skulle vilja dricka. För mig är alkoholen lite ”frimärken” jag bryr mig inte- som mitt barnbarn säger.
Jag tycker dock att denna fas i nykterheten har kommit sent, ja senaste månaden eller två. Innan dess fanns en rädsla, nånstans. Att jag var en av de som inte skulle klara mig nykter på sikt. Men sista tiden har jag fått ett annat sorts självförtroende.
Ungefär som att man samlade på frimärken pga inget bättre för sig. Sen kom ”bättre”, dvs så mycket annat jag vill/har lust/och längtar efter att göra, att alkoholen inte har nån given plats.
För mig var det också ett jättestort steg att en dag tänka orden ”faran över”. Jag vågar inte säga det högt, jag är inte kaxig och jag tror kanske inte faran är över någonsin.
Men jag har kommit till den punkt att om någon skulle erbjuda mig en lucka i tiden- då jag fick och kunde dricka- och jag VISSTE att det inte skulle påverka sug eller ha några andra konsekvenser. Så skulle jag säga nej. Utan att tveka. Kanske är tiden lösningen också här? Kram.

Nu blev det alltså 14 månader häromdagen för mig. Det är säkert örtionde gången(Man kan säga så, hörde jag på Språket i P1 igår) men jag kan väl återigen konstatera att jag har haft en period med mindre aktivitet här. Det känns som att jag skriver det nästan varje gång jag skriver.

En fundering jag har haft ganska länge är hur man hittar en bra balans. Jag vill ju att alkohol ska vara en icke-fråga för mig, ungefär på samma sätt som att jag inte samlar på frimärken. Det är ju inte så att det saknar betydelse att definiera sig själv utifrån vad man inte är, ibland kan det ju faktiskt vara väldigt relevant, men det känns ändå som att man bör fokusera på mer på vem man är och vad man gör än vem man inte är och vad man inte gör. Jag kan t.ex. bli irriterad på att man i politiken fokuserar väldigt mycket på att signalera vad man inte är, snarare än vad man är. Visst kan det vara på sin plats att ta avstånd från andra partier, politiker och deras politik ibland, men ibland känns det som att det är det enda man gör.

Det är väl litegrann där jag är, så att säga. Jag dricker inte alkohol, och på ett sätt är det ju något jag inte gör. Samtidigt är det klart att för mig är jämförelsen med att inte samla på frimärken inte helt rättvis. Det är ju inte så att jag en gång samlade på frimärken och att det höll på att långsamt förstöra mitt liv. Handlingen just nu är ju den samma, jag samlar inte på frimärken och jag dricker inte alkohol, men det är ju inte så att om jag skulle börja samla på frimärken att det skulle få särskilt stora konsekvenser på mitt liv, förutom möjligen att jag skulle behöva införskaffa en jacka i manchestertyg och filthatt för att avspegla mitt nyfunna intresse. Av den anledningen behöver jag inte lägga särskilt mycket tid på att fundera på att jag inte samlar på frimärken, men att jag inte dricker alkohol är ändå något jag inte kan släppa helt just på grund av risken att jag sänker garden och alkoholdjävulen får in en rallarsving jag inte är beredd att parera.

Men hur hittar jag balansen? Att det ska vara en ickefråga, men ändå inte? Jag inser nu hur priviligierad jag är som ställer den här frågan. Efter år av kämpande med att tygla alkoholen är jag väl ändå förbi den värsta biten och jag kan inte på något sätt klaga. Jag känner mig så oerhört tacksam för att vara där jag är. Samtidigt vet jag att bara för att jag klarat en viss tid så är det ingen garanti för att det håller för alltid. Det mönster jag har tyckt mig skönja, och jag har varit inne på det tidigare i mina trådar, är att bland de som slutar dricka finns det två huvudkategorier. Det finns de som utvecklar en aversion mot alkohol och så finns det de som egentligen fortfarande vill dricka alkohol men har slutat enkom för dess konsekvenser. Den senare kategorin tycks oftare känna ett sug långt efter de har slutat, vilket kan tänkas vara naturligt att det är så. Nu är dessa två kategorier kanske inte fullt diskreta, även om det kan tyckas så, och de är ju baserade på mina egna observationer och därav som allra minst en förenkling av verkligheten, men jag kan ändå tycka att jag är något på spåren där. Hade varit intressant om någon annan hade någon reflektion kring detta. Kanske lite typiskt narcissistiskt har jag funnit att jag inte riktigt tillhör endera kategori och därmed måste vara speciell. Jag är medveten om människans benägenhet att hitta enkla modeller som förklarar andra människors beteende samtidigt som man tänker att man själv är ett för komplext fall för att låta sig kategoriseras, och trots att jag inte vill hamna i den fällan kan jag inte låta bli att tänka som jag gör. Förmodligen är väl svaret på gåtan att andra människor heller inte låter sig kategoriseras så lätt, men att jag som mönstersökande människa inte är fri från bekräftelsejäv(Det bästa svenska uttrycket jag vet för confirmation bias).

På vilket sätt passa jag inte in min egenpåkomna kategorisering då? Jag känner inte att jag har utvecklat en aversion till alkoholen i sig, utan egentligen endast dess konsekvenser, men samtidigt känner jag egentligen aldrig numera ett sug efter den. Jag har försökt mig på en del tankeexperiment i samband med mitt dagliga mediterande. Ett av dem har gått ut på att jag efter avslutad meditation när jag verkligen närvarande i sinnet har på bästa sätt återskapat ett scenario där förr i tiden konsumerat alkohol. Jag tänker inte återge något scenario här, men det är kanske relevant ändå att säga att jag har försökt tänka på ett sådant tillfälle där jag har känt att alkoholen har gett mig någonting. Det handlar alltså om alldeles i början på en kväll med alkohol. Jag har på detta sätt lyckats återskapa vad jag bäst skulle kunna beskriva som en spökkänsla av tillförseln av vad jag antar måste vara endorfiner och serotonin. Jag har aldrig funderat på hur det känns rent fysiskt innan och nu finns det ju en risk att jag lurar mig själv, men det är som en fysisk känsla lokaliserad inne i huvudet som är väldigt svår att beskriva. Det är definitivt en känsla av att må bra, men det finns inte så mycket man kan jämföra det med. Jag som är en av de lyckliga som kan känna ASMR, kan jämföra med det till en viss del. Där finns en viss likhet men ASMR känner jag är betydligt mer en kittlande känsla som är mer lokaliserad i yttre delen av huvudet, nästan som att centrat på den är i själva kraniet medan denna känslan är mer utspridd och har ingen kittlande komponent. Som sagt, inte helt lätt att beskriva.

Denna känslan är något som jag gärna upplever igen och igen och det är väl en förklaring till varför jag ville dricka. Sen drack jag ju i sådana mängder att jag passerade må-bra stadiet varje gång i jakten på att förhöja det och känslan blev allt flyktigare och mer utsuddad varje gång. Så det är väl där jag är någonstans. Jag tror mig ha identifierat den fysiska känslan jag tyckte om som jag inte tidigare egentligen varit medveten om alls och det är klart att jag vill uppleva den igen. Jag kan logiskt tänka att det hade varit skönt att dricka för att uppleva känslan igen, det är ju en snabblösning, men samtidigt vet jag också logiskt att de negativa konsekvenserna gör att det inte är värt det. Rent känslomässigt verkar jag ha kommit ikapp förnuftet, för samtidigt som jag kan framkalla känslan och vilja återuppleva den igen så blir jag inte sugen på att dricka. Det är jag tacksam för.

Detta experimenterande har jag testat under ett tag nu och inte varje gång jag har mediterat. Jag vet inte när jag började egentligen och den där spökkänslan av välbefinnande, alltså att återuppleva det i minnet, kan jag framkalla nästan närsomhelst nu efter bara några sekunder av koncentration. Min nya upptäckt, som förvånade mig litegrann men som kanske inte borde ha, är att detta fysiska välbefinnande kan uppstå vid andra tillfällen också. Nu när mediterandet har låtit mig förstå precis hur det känns har jag kunnat identifiera det i andra sammanhang också. Det är ju inte särskilt ofta jag känner det så tydligt men första gången jag gjorde det var när min sambo vilade med sitt huvud mot mitt bröst och jag kunde höra hur hon hade somnat och jag tittade ner på vad som i det närmaste var en silhuett av hennes välbekanta ansikte i det svaga ljuset som letat in sig genom fönstret från de ljuskällor som finns att tillgå när solen gått ner. Just där och då var jag medveten och även om själva upplevelsen var väldigt olik så var själva den fysiska känslan i välbefinnandet så lik den minnesbild jag kan skapa om att dricka alkohol att jag kände igen den i princip omedelbart.

Det här är såklart högst ovetenskapligt och anekdotiskt och jag vet inte till vilken grad jag faller offer för mitt eget bekräftelsejäv. Ett av människans framgångsrecept har ju varit vår förmåga att kunna urskilja mönster i naturen och använda oss av dem till vår fördel, men det har såklart också gjort så att vi ser mönster där de egentligen inte finns. Jag vet inte om detta ämne redan har studerats på eller om andra har upplevt samma sak. Som sagt är det inte samma upplevelse att dricka alkohol som att utföra andra aktiviteter som påverkar endorfiner och serotonin, men att den där för mig nyupptäckta fysiska känslan är så lik känns inte som att det skulle vara en slump.

Det här är en sån där dag att bara ta sig igenom. Så enormt trött, det värker både i huvudet o obehag i kroppen. Sovit jättedåligt. Sömnen påverkar precis allt!!
Haft en jättebra helg i övrigt. Varit iväg jag, maken, hunden. Sovit mycket o bra. Upplevt mycket.
Sorgen efter den andra hunden är påtaglig. Som en tyngd av sorg. Min man är ännu mer sänkt än jag. Hundarna var hans sedan innan vi träffades för 8 år sedan. Den som somnade in betydde enormt mycket för honom. Jag lider av att se honom så ledsen o nere. Men allt har sin tid. Sorgen måste få finnas, och vara märkbar.💓

Ur boken ”Överlista smärtan” av smärtläkaren Karsten Ahlbeck och journalisten och patienten Carin Hjulström:

”Skapa nya minnen. Den mänskliga hjärnan kan inte lära bort det den redan lärt sig, den kan bara lära nytt. Det går alltså inte att ”osthyvla” bort dåliga minnen. Vad det handlar om är att skapa nya minnen och associationsbanor.”

Kram 🐘

@Charlie70 Jag har testat stödstrumpor och det funkar jättebra mot svullna ben, som i sin tur kan leda till myrkryp. Men hela sommarhalvåret är det ju för varmt för strumpor tyvärr 😞 Jag tar nu fyrdubbel dos Magnesium Meda och har *ta i trä* inga myrkrypningar just nu 🙏🏻 Fick tips om att medicinen Pramipexol kan hjälpa bra, men så länge magnesium hjälper vill jag helst inte börja med någon medicin.

En annan sak jag tagit till när det har varit akut mitt i natten är att första spola benen med varmt vatten och sen med iskallt vatten. Får blodkärlen att vidga sig och sen krympa ihop. Funkar faktiskt - så det är värt att prova.

Jag känner inget sug efter choklad specifikt längre, och jag tänker inte börja äta choklad igen eftersom jag vet att det väcker mersug. Precis som med alkoholen alltså. Däremot kan jag känna cravings efter kombon vitt mjöl och socker, som i sockerbullar. Eller vita frukostfrallor. Så det är något med mjöl hos mig som jag behöver vänja bort också.

Kram 🐘

Precis det här menar jag med att du nog skulle behöva prata med någon. Ja, skriva funkar kanske också men ibland är det bra om någon kan ställa kloka frågor eller att man lyssnar på vad man själv säger. Du behöver få vara arg tror jag. Släppa ut ilskan du stängde locket på för att det inte gick att vara arg där och då. Utan alkohol är vi mer levande tror jag på gott och på ont. Så var försiktig nu. Ilskan kommer att göra dig lite utmattad tror jag och du har en klok plan om du fokuserar på det enda du kan påverka. Dig och din situation. Kan du se till att andra inte kan ta fler beslut som påverkar dig och din ekonomiska situation?
Sparka honom i häcken tills han reser på sig. Han måste faktiskt inte gå in i en depression av den här anledningen heller. Det är kanske lätt att bli lite ledsen och hjälplös om nån annan tar över rodret, men det förutsätter att nån annan gör det och du byter hellre båt just nu, vilket jag tror du gör rätt i. Det är inte elakt och egoistiskt, det är också att visa tilltro. Tilltro till att han grejar det själv och det stärker i slutändan. Som alla vi härinne som har kraschat… vi har fått borsta av oss och börja om, ett steg i taget. Det går! Men han måste gå själv, du kan inte bära honom.

@Andrahalvlek som vanligt jätteimpad av din uthållighet och envishet! Grattis till alla steg och ingen choklad! Då är du helt avgiftad från chokladen nu också då. Hur ser planen ut framöver?

Jag funderar på vårt gemensamma problem Myror i Benen i samband med att vi ska sova. Har du testat att använda stödstrumpor dagtid för att se om det blir någon skillnad för natten? Jag kommer att göra det nu en tid framöver och kommer sedan utvärdera. Började i går men ingen i skillnad än i alla fall.

Kram!

@Mirabelle G-S skrev:"Jag tror faktiskt att jag tar och skiter i skiten, bara fokuserar på mitt liv, mitt jobb, min utveckling, min återhämtning. Han får reda ut sitt i periferin. "

Jag tror nog att det är det klokaste sättet att agera just nu. Låt honom ta ansvar för sitt liv, även om du och resten av familjen drabbas hårt när han inte gör det. Du kan inte styra upp allt. Du måste fokusera på ditt eget mående ❤️

Kram 🐘

Mmm ilskan ja… När den väl börjar göra sig gällande och kräva utrymme så liksom börjar allt som lagts på hög gällande allt och inget sedan hedenhösarnas tid bubbla fram… Tryckkokar-mode. Inte ett dugg hälsosamt. Inte en funk jag har lust att stanna i. Jag tror faktiskt att jag tar och skiter i skiten, bara fokuserar på mitt liv, mitt jobb, min utveckling, min återhämtning. Han får reda ut sitt i periferin. Om jag stryper alla utgifter till existensminimum kan vi klara oss länge nog för att han ska komma på fötter igen. Så att nån kan klanta till det och rasera allt igen… NEJ. Det var ju inte så jag skulle tänka. Jag gör mitt. Med is i magen. Plöja framåt och igenom. Det kommer att gå den här gången också.

Igår uppnådde jag 70 dagar med min streak 12.000 steg per dag och noll choklad, tjoho! Några dagar förra veckan var det motigt att ta kvällspromenaden. Samma sak ikväll, hon hann bli över kl 20 innan jag kom iväg. Men man ångrar aldrig en promenad!

Några kvällar har det saknats cirka 500 steg. Då har jag traskat sovrum-kök-sovrum-vardagsrum-sovrum x 8-10 gg och uppnått mitt stegmål. Stegräknaren SKA blippa till. Punkt.

Trots att jag inte har ätit choklad åt jag sockerbullar igår. Fyra stycken. SÅ gott 😍 Och det var inte choklad! Men förstås lika illa 😔 Och typisk stressätning. Nu funderar jag på att införa glutenfri kost - och då går sockerbullar fetbort.

Lyssnar just nu på ljudboken ”Överlista smärtan” av Carin Hjulström och Karsten Ahlbeck. Oerhört intressant bok, skriver mer om den en annan dag.

Kram 🐘

@Pianisten Min första tanke var också om du slarvat med medicinen. Annars kan förstås meditation och lite mer ”närhet” till forumet kanske hjälpa. Skriva av dig.

Det har kanske varit för mycket ett tag helt enkelt. Stress kan göra att sexlusten dalar också, och då tänkte jag på din fru. Minns helgen på spa ni hade - då ni satte varandra i fokus. Projekt i all ära, men närhet till varandra mentalt och fysiskt är också viktigt att hinna med.

Träna gör du ju förstås, funderat på tillskott av D-vitamin? Det tar jag mot nedstämdhet hela vinterhalvåret. Hur har du haft det med drickandet på sistone? Det kan inte vara alkoholen som påverkar ditt sinne negativt?

Men ibland är det bara grått och beige. Acceptans. Okej, okej, okej. Tålamod. Bättre dagar kommer ❤️

Kram 🐘

@Mirabelle G-S Du är så arg på honom, med all rätt 🤬 Men du behöver nog hjälp att komma vidare i kaoset, så du inte blir helt förbittrad 😢

Kram 🐘

Åh, så tråkigt. Och oförtjänt. Särskilt oförtjänt för dig så jag kan förstå att du är arg, men ilska är inte en så positiv känsla.
Hoppas du kan släppa det snart nu när det är kört. Hade önskat dig något annat, men du är nykter och stark. Du klarar det här också.

Idag känner jag mig riktigt deppig och ledsen. Dagen började med en snorande son som jag fick stanna hemma med. Efter ett par timmars slappande har jag nu försökt starta igång dagen genom mina vanliga morgonrutiner men tankarna bara fortsätter snurra. Relationen som legat på en bra nivå länge har gått ner i en dal igen hos mig. Återigen börjar några veckors saknad av intresse för närhet och intimitet göra mig påverkad. Igår orkade jag inte stå emot igen och irritationen började pysa ut, denna oändliga spiral. Jag kunde, borde? prata men grejen att regelbundet behöva påminna känns bara meningslöst och ohållbart när behovet inte är ömsesidigt och äkta. Jag känner mig uppgiven igen, det är ju ingen idé att riva upp något igen, som sist, det har ändå ingen bestående effekt. Jag måste acceptera eller förändra på egen hand, jag är själv i detta. Å andra sidan finns så mycket tvivel på mig själv en sån här dag, mitt sinne, mitt mående, min diagnos. Det kan vara jag som bara har en väldigt dålig dag och behöver segla ut stormen utan att agera på impulserna som trycker på.
Vi väntar fortfarande besked på lånet vi ansökt om för att börja sätta kofoten i badrummet men nu känner jag en klump i magen över hela grejen. När man tvivlar på tillvaron så förändrar ju inte ett nytt badrum någonting. Nog för att både toalett och inredning håller på att ge upp så det är inte bara en utseendemässig renovering men ändock en stor summa pengar att satsa i något som känns så ostadig.
Ja som ni hör snurrar allt idag, marken under mig skakar, inte bara relationsmässigt utan allmänt, mina mål har försvunnit ur sikte idag. Jag känner också igen dessa tankegångar väl, depressionskänslorna. Funderar, har jag slarvat med min medicin i veckan? Nej dessvärre inte, bara missat en dag för nån vecka sedan och det brukar inte påverka mig.
Skall nog försöka meditera lite idag, nollställa min tankeverk och se om jag kan få nya insynsvinklar på tillvaron.

@Mirabelle G-S Åh,vad jag lider med er ❤️ Förstår din ilska och vanmakt och oro, eller förstår åtminstone pyttelite av den. Fullt ut förstår nog knappt du. Men jag tror att du behöver prata om de jobbiga känslorna, sätta ord på dem. KBT kanske? Någon form av samtalshjälp behöver du nog om du ska orka 😢

Kram 🐘

@Litenivärlden skrev:"Nä, jag kommer inte och har ingen önskan att "bevisa" för någon hur illa det kan bli. För jag vet. Det räcker så."

Håller med. Jag har verkligen kommit undan med blotta förskräckelsen några gånger. Det kunde gått riktigt åt helvete, men jag klarade typ livhanken med en hårsmån. Tänker inte utmana ödet igen. Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset.

Tack för din hälsning ❤️

Kram 🐘

Tack @Sisyfos ❤️ Det har blivit en bra och stark vana med åren - att alltid fokusera på det positiva. Vi väljer alltid hur vi vill förhålla oss till allt. Det viktiga är inte hur vi har det - utan hur vi tar det.

Kram 🐘

🌸@Litenivärlden

Kommer in och kollar läget ibland. Inte för att jag behöver det men kanske någon annan som gör det. Håller hårt i min nykterhet, min stora stolthet. Jag kan, det vet jag nu. Får emellanåt vifta bort små gråa tankar som försöker förstöra för mig men det blir allt längre mellan dem.
Det är inte värt att släppa taget och ge efter för den lilla djävulen. Har inget att vinna på det, bara allt att förlora. " Men det skulle vara kul att se hur du blir när du dricker!"
Ojoj, den som sa det till mig har INGEN aning om hur illa det blir. Har försökt förklara lite snällt hur illa det kan gå och får bara höra att jag svamlar.
Vad skulle vara roligt med det?! Att jag antagligen skulle klösa ögonen ur någon som jag fått för mig att jag är arg på?! Att jag skulle dricka upp all alkohol som serveras plus lite till?! Skulle antagligen bli utslängd från stället vi spenderat kvällen på och sen inte ha en jäkla aning om hur jag skulle ta mig hem.... Jag har lärt mig att det värsta scenariot jag kan tänka mig antagligen är det troligast utfallet av en "blöt" kväll... Nu har jag haft sån "tur" att jag inte hamnat i såna situationer de gånger jag varit på krogen men däremot hemmavid. Har däckat och på nåt vis haft lägenhetsdörren öppen så grannen kikat in och frågat hur jag mår. Sen stupfull försökt förklara att allt är okej... vilket skämt.

Nä, jag kommer inte och har ingen önskan att "bevisa" för någon hur illa det kan bli. För jag vet. Det räcker så.

Jag har som sagt inte så stort behov av att komma hit längre mer en förhoppning att det jag skriver kan vara till hjälp för någon annan.
Flaskan kan inte hjälpa oss, livet blir inte bättre av alkohol. Det är bara en vidrig illusion som gör så vi glömmer för ett tag, när dimman sedan lättar så är ingenting bättre än förut. Mest troligt värre och mer ångestfyllt än innan.

Nu tuffar vi vidare utan alkohol, vi kan!
Kram

@Mirabelle G-S 🧡
Känner din ångest och förtvivlan 😓
Har vuxna barn som ställt till det på liknande sätt för sig själva och för mig som mamma. Både känslomässigt och ekonomiskt.
Men man får göra det som krävs för att gå vidare. En dag i taget och lösa problemen vart efter. Tror på Sisyfos råd att prata med någon och få perspektiv.
På vårdcentralen har de ju skyldighet att erbjuda krissamtal med psykolog vid behov. Och jag tycker verkligen att du behöver det nu.
Ta hand om dig fina Mirabell 💗
Kram 💚

Haha, jag tänkte precis skriva att du verkar ha en ängels tålamod (när jag läser om din dotter), sen ser jag vad du verkligen går igång på. Pensionärer och Idol 😂. Nej, skämt åsido - tänk vad du ser tillgångar hos din dotter. Fokus på det positiva - du är verkligen bra på det AndraHalvlek.

Det låter i mina ögon helt orimligt det du beskriver. Gör det inte det? Att en sån händelse ska få så orimliga proportioner. Det har väl gått några år, varför kommer det upp nu och varför får det konsekvenser nu som raserar hela era liv.
För det har betydelse att han blev helnykterist, det har betydelse att han inte begått nåt annat brott. Allt annat är orimligt. Det låter helt absurt och jag tycker att du riktar ilskan åt fel håll. Men den ilskan är kanske förståelig och nåt du aldrig riktigt gett utlopp för? Arg då förstår jag, men arg nu?
Kanske borde du prata med någon annan än Jesus om det här? Någon som svarar? Tycker att han är för tystlåten. Ni har haft den här familjehemligheten pyrande rätt länge nu. Och nu är den uppe i ljuset, men är det rimligt att den ska få så stora konsekvenser? Finns det inget att göra åt det? Även om det är nåt ni skäms över så finns det kanske förklaringar och bot och bättring i det här fallet. Det är inte rimligt med dubbelbestraffning. Så min fråga är, är du säker? Ska det ha betydelse?
Och all styrka till dig. Förstår att du sitter i en jäkla sits och du kanske skulle behöva nån som kunde ge dig perspektiv.

Har haft en helt underbar helg med min yngsta dotter ❤️ För första gången sedan hon flyttade till LSS-boendet i april så ville hon sova över hos sin mamma två nätter. Lycka ❤️ Så igår åt vi på kinarestaurang och ikväll på McDonalds. Man måste få skämma bort sina utflyttade barn! Så de vill hälsa på igen 😉

En lång promenad tog vi idag och hon traskade på i ett jättebra tempo utan minsta pip och gnäll. 7.500 steg är riktigt bra för henne! För mig motsvarar cirka 1000 steg 1 km och det tar ungefär 10 minuter. Plötsligt på vägen träffade vi två släktingar och dottern blev verkligen överlycklig över att träffa dem ❤️ För henne är det SÅ skönt att man får kramas igen, det var ett evigt tjatande under pandemin ”INTE kramas”. Det är inte lätt att förstå, allra helst inte om man blir så glad att det riktigt bubblar och spritter i hela kroppen.

På gott och ont hänger alla hennes känslor utanpå. De är dessutom otroligt starka. När hon var liten kallade jag henne ”Fröken med humör för två”. Allt exploderade hos henne - ilska, tårar, skratt - allt! Tack och lov är hon glad som en lärka 95 procent av tiden och tvärilsk 5 procent av tiden. Hennes kroppsspråk är väldigt välutvecklat 🤣 Ingen kan undvika att se vilka känslor som far runt i och utanpå hennes kropp.

Eftersom hon har en språkstörning är hon dessutom grym på att läsa av andras kroppsspråk. Hon pratar, men väldigt otydligt och med ett väldigt begränsat ordförråd. Alla som känner henne hör och förstår, även om det uppstår språkförbistring ibland. Med okända och i affärer går det bättre och bättre, men hon vill att man finns några meter bort ifall kassabiträdet inte förstår.

En skolfröken sa en gång att man liksom får ”ratta in frekvensen” när man inte har träffat henne på ett tag. Själv brukar jag säga att det är som med danska, man ska inte anstränga sig så mycket utan mer låta talet flöda över en och sen fattar man av sammanhanget.

Men har man svårigheter med en färdighet så brukar man bli riktigt duktig på andra områden. Hon läser därför av andras kroppsspråk svinbra. Så bra att det inte spelar någon roll vad folk säger nästan, det är hur de säger det som viktigt. Hon märker direkt om personen inte menar vad hen säger. Det händer att hon vänder folk ryggen och går iväg. (Det kan bli riktigt pinsamt för oss föräldrar.)

Hon är helt enkelt en grym människokännare. Om hon gillar en person så är det en bra person. Om jag ser att hon vrider sig och verkar skeptisk blir jag genast lika skeptisk. Jag skulle kunna skicka in henne i vilket sammanhang som helst - och lita på hennes omdöme. Tänk vad mycket vi säger med vårt kroppsspråk egentligen, som vi helt har gått miste om i dessa videomötestider.

Imorgon ska jag köra henne till hennes dagliga verksamhet. Vi tar lite sovmorgon och jag börjar jobba kl 10 istället. Tar ut fredagens övertid direkt helt enkelt. Sen ska jag ta ett snack med mina chefskollegor, det är dags att styra upp delar av leveransledet innan oss. Tydligare deadline anbefalles.

Kram 🐘

@miss lyckad Det är ju så. Var och en ansvarar för sitt eget liv.

Du får försöka få sonen att prata om det kanske, han behöver kanske spy galla över sin pappa ibland. Att inte prata om de hemska tankarna gör ont på insidan 😢

Kram 🐘