Senaste kommentarerna i forumet

@Torn skrev:"Att vara gnällig, ljuga, trakassera och älta en massa saker är inget för mig.
Jag tror att det är det som gör att folk tycker om dig på forumet ❤️ Du är en frisk fläkt och peppar så många i deras kamp till nykterhet. Jag kan förstå att man på sin lilla fritid inte kan eller har ork att peppa alla, de skulle vara helt övermäktigt.
Du och några andra har betytt väldigt mycket för mig i min nykterhet.
De var ingen i min omgivning som trodde på mig, när jag sa att jag skulle sluta med alkohol. Men du och några andra på forumet gjorde de.
Vem skulle jag följt om inte er som har gått före, jag skulle inte kunna relatera till ett nyktert liv. De blir svårt att bli motiverad av att bara läsa hur svårt och hopplöst det är att vara nykter.
💕kram sländan

Hej @Torn!

Vad tråkigt att du uppfattat det som att en person hatar dig och sprider lögner om vad du har skrivit på forumet, den uppfattningen har jag inte fått även om jag har läst de olika trådarna och förstår vad som åsyftas. Jag hoppas inte att du menar att den personen är gnällig, ljuger, trakasserar och ältar utan att du mer lyfte fram dessa exempel för att markera vad du själv inte vill lägga tid och energi på. Du har rätt i att man inte kan komma överens med alla, men min uppfattning är inte att någon hatar någon annan här (men jag kan såklart ha fel). Jag hoppas bara att det framöver ska gå bra att samsas här på forumet, även om ni tycker olika. Ibland når man inte riktigt fram på något bra sätt.

@Se klart Vad härligt att ta del av din beskrivning av vad du uppskattar i det här forumet. Det är ju verkligen så vi vill att det ska vara. En mångfald av röster, tonalitet, olika målsättningar, olika sätt att sätta ord på sina tankar, känslor och vanor kopplat till alkohol och livet med eller utan det - tusen blommor som blommar. Jag håller tummarna för att forumet ska få fortsätta vara en välkomnande och varm plats för alla.
Trevlig helg!
Sofia, vikarierande rådgivare på Alkoholhjälpen

Hej Vinäger 💚🌲🎅 Varm hälsning från en gammal vän 😘 Ta hand om dig där ute 🌬❄

Livet lunkar på. En dag i taget. Båda barnen ringde i veckan. Känns jättebra. Har julpyntat lagom. Mysigt med ljusen i mörkret. Har handlat hem det mesta av julmaten. Visst går tankarna tillbaka till alko-jularna. Men är tacksam för att det är lugnt och skönt nu, utan alkohol.

Tänker på dig 🙏💚🙏💚🙏

Grattis till 350 dagar 💚🥳💚🥳💚

@Se klart japp, jag har läst och skrivit på anhörig-sidan. Kanske är det fortfarande där jag ska hänga, men fick tips om att skriva här för att han kommit så pass långt i att förändra sitt drickande. Jag har trott att han inte är kvar i beroendet. Jag vet ärligt talat varken ut eller in ibland...

Grattis till dina två år! Underbart att läsa! :) <3

Hej,
Jag har inte varit i din eller just din mans situation så jag har tyvärr inte ett enda svar att komma med.
Har du läst och skrivit på anhörigsidan här? Där finns säkert många som delar dina erfarenheter.
Du kan hälsa din man att den där knappen finns och den heter ”idag dricker jag inte” Det är som i Fame, this is where you start paying- in sweat. 🙂 Du kan också hälsa honom att exakt ALLT i livet blir bättre när man är nykter. Den 6 januari räknar jag in två år. De åren, och forumet, har förändrat mitt liv. Kram!

Hej,
Jag vill inte ge mig in i den här debatten för jag uppfattar att det är omöjligt att debattera på ett vettigt sätt i forum som ett sånt här.
Något som gjort mig ledsen faktiskt är flera inlägg som handlar om forumet ”förr”. Man känner sig sänkt och tror att man bidrar till att göra något bra- sämre. Det har varit de enda gångerna jag funderar över att sluta skriva här.
Jag är helt tydlig med att i min tråd är alla inlägg välkomna. Jag har inte något annat uppdrag här- att försvara andra- att styra hur eller vad som skrivs. För mig är forumet en plats där många röster måste få finnas. Forumet blir det det blir. Många bidrar och på olika sätt. Några hörs mer och andra mindre. Hade det varit min arbetsplats/medarbetare hade jag kanske tänkt på annat sätt- men det här är en plats där jag räknar med att tankar och åsikter spretar. Att det går att vara både bombsäker och osäker. Forumet utvecklas helt säkert, och förändras över tid.
Precis som vi förhöll oss till cigaretter så påverkas vi också av forskning. Numera finns ingen läkare som försvarar att röka i en bil med småbarn oavsett hur svårt det kan kännas att tvingas avstå. (Så var det iaf för mina föräldrar.)
Stundtals blir jag ledsen och orolig över tex barn som far illa i de familjer som finns kring den som missbrukar. Då kan jag känna mig mesig- och att ”lyssnandet” som vi ägnar oss åt här känns ansvarslöst.
Liksom de händelser när jag uppfattat att kvinnor (alltså partner) till en ständigt återfallande man kan vara i en väldigt utsatt situation.
Då har jag nog stundtals varit feg, och kanske bidragit till en hållning som är alltför förstående eller stöttande.
De situationerna upplever jag som svåra.
Med det sagt önskar jag en fin fredag till alla som läser! Jag loggar ut från forumet för dagen så jag vill inte gå i polemik här utan hoppas och tror att detta inlägg inte lämnar lösa trådar.
Snabba versionen:
1. Det är inte så kul att höra om att forumet ”blir sämre” när man som jag försöker vara en aktiv del.
2. I min tråd är alla inlägg välkomna.
3. Ibland funderar jag över sånt jag inte säger/skriver. Det handlar främst om när jag kan ana att andra (kvinnor, barn) kan vara utsatta.
4. Kommer inte att delta i detaljerade diskussioner kring enskilda forum-medlemmar annat än i vederbörandes tråd.
5. Det har hänt att något jag skriver väckt ilska och det har gått att reda ut men det påverkar mitt sätt att utrycka mig framgent.
Kram 👵🏻

@Se klart, jag förstod att råden var menade för min man men tack förtydligandet gällande ansvar. Det kan jag behöva nog så många gånger!
Det jag funderar på är hur jag ska få honom att förstå och inse, liksom, en gång för alla. Jag förklarade förra julen att jag vägrar åka med i den här karusellen mer, nu räcker det. Ändå fortsätter det. Vad ska jag som partner göra? Vad tror ni han behöver från mig? Vad behövde ni? Vart och hur kom er slutliga vändpunkt?

Kära Se klart, tack för ditt välkomnande och din input <3 dina rader värmer!

Du påminner mig om att för honom är det ett jobb att leva ett nyktert liv, men att i det jobbet finns det hopp. Han har förändrat sitt drickande, och att uttrycka tankar på att helt avstå alkohol är väl steg i rätt riktning. Han har sagt att om hade haft en knapp som han kunde trycka på som skulle göra att han aldrig mer ville dricka alkohol, så skulle han trycka på den direkt. Det ger hopp att tänka på, och att ni är många därute som klarat av det. Tack för att ni skriver till mig och delar med er! Jag kommer definitivt fortsätta här <3
Kram!

Hej @torn,
Heja dig och solceller, grymt ju 🌟
Kikar in i en egen tilltvingad paus- och vill bara önska trevlig helg. Jag uppskattar forumet mycket för dess olika röster och tonalitet- det passar mig som jobbar i en bransch som stundtals är konfliktdriven och där jag förespråkar tusen blommor som blommar. I ett forum är det svårt att driva diskussioner, vi kommunicerar i olika trådar och olika dagar. Jag väljer att ta till mig det jag finner nyttigt, klokt, annorlunda, i min värld är detta möjligheter att vara med i olika människors liv och det uppskattar jag otroligt mycket.
Apropå tusen blommor så är det väl inte mycket som växer nu, men mina amaryllisar samsas väl med den gamla orkidén och en halvvissen fiolfikus. Jag älskar dem alla på något vis. Kram 🥰

Jag vill betona att vad gäller ovanstående råd så är de inte riktade till dig, för det är INTE ditt ansvar att din man dricker. Kram 🥰

Japp, det är Torn jag avser. Förklarar i min tråd vad det hela tiden är som skaver kring Torn. Nä och vi kommer nog aldrig att mötas han och jag. Vi tycker olika och det är okej. Sättet det ibland uttrycks på är dock inte alltid ok. Och det finns fler som backar undan från forumet för att de blir lite ”dumförklarade” i vissa inlägg. Det tycker jag är mobbning. Men det är väl ingen idé att ens försöka förklara.
Och ja, det var kanske onödigt hårt det jag skrev, men det finns för många exempel på hur det man skriver används av honom för att jag ska känna mig helt bekväm. Och då när ni hela tiden applåderar hans ”raka” stil då kommer inget att hända. Läs min tråd om ni vill förstå exakt vilka inlägg jag syftar på. Det finns fler exempel än de jag skriver där. För jag tycker inte att det är rätt. Rakt möjligen, men om man fattar och ACCEPTERAR att det finns olika synsätt och modeller då blir en del inlägg rätt elaka. Och det är klart att ni som tycker lika tycker att de är ok, men om ni tycker att alla ska få finnas här då kanske några behöver tänka lite på om man dumförklarar andra när man skriver. Jag är faktiskt inte säker på att det är jag som är överkänslig. Det finns ju uppenbarligen några till som tycker att det blir lite nedlåtande ibland.

Kära ishavet,
Jag läser lite hastigt men vill bara skriva en välkomnande kommentar.
Allt du skriver om din mans skäl att inte vilja sluta helt etc är sånt som vi går igenom. Det är ett jobb. En forumvän här, @Blenda har skrivit att nykterheten går före allt. Och jag vill betona att det verkligen måste göra det.
Söka hjälp, använda @andrahalvleks faktametod och den som många av oss här har nyttjat till max: Forummetoden. Att läsa och skriva här. Ta hjälp och stöd via rådgivarna.
Det kan kännas långt bort och svårt men det är egentligen en dag bort! Kram 🥰

Och du, Andrahalvlek, kram tillbaka! :)

Åh tack, Andrahalvlek <3
Först vågade jag knappt läsa ditt inlägg, men nu har jag läst det flera gånger. Det blir så verkligt och starkt när jag kan spegla mig i dina ord och få bekräftelse på min situation.

Så smärtsamt att läsa att du har erfarenhet av alkoholmissbruk från flera håll i ditt liv. Men vilken styrka att byta riktning och välja en annan väg! Modigt och starkt att du brutit dig loss, på flera sätt dessutom. Tack för att du delar med dig!

När jag läser om din pappa kommer jag att tänka på min faster. När jag fick veta att hon var alkoholist hade hon åkt in och ut på behandlingshem många gånger, förlorat vårdnaden om sina barn och var väldigt illa däran. Då kontaktade jag IVO och med påtryckningar från mig som anhörig fick min faster ett LVM utfärdat mot sig. Det var otroligt tufft för henne, och alla runt omkring, men efter det var hon nykter ett år. Hon började jobba ideellt, fann tron och allt gick åt rätt håll. Dessvärre tog hon ett återfall och dog av sina alkoholskador 2018. Efter hennes begravning berättade min man att han aldrig mer ville dricka. Han berättade att när han såg hennes födelsedatum och döds datum på kistan framme i kyrkan, så var det som att något möblerades om i hjärnan på honom. Prästen höll ett otroligt berörande tal om livslinjer, om hennes livsglädje och hennes kärlek till sina barn, och om hur hon kämpat mot sin beroende-sjukdom. Jag vet inte varför jag berättar om detta här, men min fasters historia kom att påverka mig och min man starkt och egentligen var hennes begravning ännu en punkt för min mans drickande. Och jag kom att tänka på henne när jag läste om din pappa.

Ja, jag har läst om detta svåra beslut att lämna den man älskar i trådar på forumet för anhöriga. Så många som kämpar i den svåra processen. Som du skriver så finns ju kärlek i grunden, men till slut är det enda utvägen att lämna. Så fruktansvärt ledsamt att inte kunna rädda den man älskar. Jag funderar mycket på var min punkt sitter. Ibland har jag tänkt att det hade varit lättare att söka hjälp eller att lämna om han hade varit kvar i det som var förr, om han var längre ner i träsket. Även om jag förstår att en sådan situation hade varit mycket värre och hade inneburit mer smärta. Jag menar mest att vi nu befinner oss i något mellanläge och jag vet inte hur jag ska agera. Jag bestämde mig ju förra julen, i samråd med personen på alkohollinjen, att om han dricker hemma igen ska jag ta barnen och åka. För att markera min gräns och för att ge hans drickande konsekvenser. Men hittills har jag inte gjort det en enda gång. Eller jo, nu i december när han hade druckit några 3,5:or i garaget talade jag om för honom hur förbannat trött jag är på att mina gränser blir överkörda av honom och grät av ilska. Då satte jag mig i bilen och körde iväg för att lugna mig. Barnen låg och sov. Åh! Jag skulle vilja skrika ut hur mycket jag hatar alkohol, hur det förstör för människor.

Jag tror absolut att "faktametoden" (bra ordval!) är vägen framåt för min man så som du beskriver. Jag ska gå in och läsa i din tråd, tack! Vill lära mig mer. Jag har tipsat honom om forumet tidigare, men han vill inte. Han vet om att jag skrivit här och är okej med det. Tack för att du delar med dig om din väg framåt. Dels om din regel om att aldrig ta första glaset och dels om hur processen sett ut när du ändrat ditt förhållningssätt till alkohol. Min förhoppning är att min man ska kunna göra en liknande resa. Det bästa vore om han kunde sätta samma regel för sig själv som du har, att aldrig ta första glaset. För när han tillåtit sig ta första glaset, då kan han inte stoppa. Då kommer hans autopilot på, som han beskrivit det.
Det svåra är att han ingår i sociala sammanhang där alkohol förekommer, så som i jobbaktiviteter och fritidsintresse. Han vill inte vara en outsider som inte dricker, men samtidigt har han förebilder i offentliga personer som är öppna med att de inte längre dricker alkohol. Han har starkt övervägt den vägen.

Han ringde för en stund sedan. Lät pigg, på väg tillbaka från en kort jobbresa. Igår hade det varit rätt lugnt. Han sa att han druckit fyra öl och att de hade rundat av vid tolv-tiden. Det tyckte han var skönt. För senast han var på middag med jobbet hade de ju varit väldigt blött och de hade ätit nattamat. Han var bakfull i flera dagar efteråt. Och man blir ju så trött av alkohol. Detta berättar han spontant för mig när vi pratade idag.
Vi pratade om vad vi ska äta ikväll. Han föreslog att han kunde göra rödvinssås till middagen. Då sa jag att jag inte vill det, för jag vill inte ens att han ska gå in på systemet. Och om han ändå gör det så vill jag att han antingen använder upp allt vin i såsen eller häller ut det som blir över. 'Jag vill inte att du dricker vin i helgen och jag vill inte att vi har vin stående', sa jag. Han suckade åt mig och drev om att vi kunde äta varma mackor istället. Men jag vet att han innerst inne förstår mig.

Det låter bra Varafrisk! Med mig är allt fint och dagarna rullar på utan några nämnvärda bekymmer. Vi håller på att få solceller installerade på vårt tak. Det blir förhoppningsvis klart i dag. Det känns bra att göra något för miljön. Jag kommer ju spara pengar på detta i förlängningen också, men det kommer i andra hand.

Jag ser att det droppar in en massa nya kämpar på forumet. Och efter jul och nyår blir det säkert ännu fler som det brukar vara. Jag blir glad av att se hur folk hittar sina likasinnade, och startar små flockar där de peppar och stöttar varandra. Precis som det var för mig själv då det begav sig. 😍Nu är vi gamla rävar kompisar, och med en del kan jag dela bilder och babbla om allt möjligt som hör livet till. Även träffas i verkligheten. All skam är borta sedan länge.

Jag noterar här på forumet att en viss person hatar mig, och sprider lögner om att jag skulle ha skrivit ” vad var det jag sa” till folk på forumet! Men det skiter jag faktiskt totalt i. Man kan omöjligen komma överens med alla här i världen. Att vara gnällig, ljuga, trakassera och älta en massa saker är inget för mig. Det hör verkligen inte till ”det vidare livet”. Jag tycker mest synd om personen som verkar må riktigt dåligt själv.

Ha en bra dag 🤗

Precis så gjorde/ kände jag också Torn. En obalanserad person var inte hjälpen för mig. Märkte ju det på dom AA- mötena jag var på också. Obalanserade, och törstiga personer skulle jag passa mig för. På mitt jobb inom psykiatrin fanns ju också människor med missbruk och såklart då psykiskt dåligt mående. Det var väldigt olika hur dom klarade att räta upp sitt liv. Det fanns några solskenshistorier, men många hade gått i olika behandlingar, och hade en brokig bakgrund med jobbig uppväxt och missbruk. Vissa av dessa personer ficka man ” hålla under armarna” dvs dom blev aldrig mer självgående, utan mådde mer eller mindre dåligt jämt. Där lärde man sig att ta en dag i taget, att inte lägga energi på sådant jag inte kan förändra. Släppa taget om saker som inte gynnar någon. Det är skönt när man hittar balansen i livet. Att man trivs med tillvaron, så ofta som möjligt. Om någon i min närhet mår dåligt, tänker jag först om jag kan hjälpa till, men ibland får personen faktiskt hjälpa sig själv. Tar man inte emot råd, stöd utan bara missförstår och gör emot det som är logiskt i situationen, då är det som att gyttjebrottas med svin, som AH uttrycker det😅👍🏽

@miss lyckad Tack för fina ord! 🥰 Jo, din tråd fastnade jag direkt för, redan innan jag själv började skriva på forumet. Är väldigt tacksam för detta. 🤗 Jag hade ju bestämt mig för att sluta dricka helt, så när jag läste i trådar där någon ville kunna dricka slutade jag läsa. Där fanns ingen inspiration att få för mig. Tvärtom mådde jag sämre av det. Likaså mår säkert folk som vill kunna dricka, sämre av att läsa om dem som är helnyktra. Helt logiskt egentligen.

Hoppas du kan komma in i Norge utan problem framöver. Med tre doser vaccin så borde det vara lugnt.

Kram

Ja jättekonstig kvarleva att ge bort alkohol. Jag har ju gjort det själv några gånger, men när man ser att folk har problem, så bör väl presenter vara ” ofarliga”. Jag jobbade på färjor förr, då köpte jag både cigaretter och alkohol, och gav bort. Senare när jag åkte utomlands så ville en anhörig att jag skulle köpa cigaretter till henne. Det gjorde jag, men slutade med det när jag började se cigaretter som gift. Det visste jag ju egentligen hela tiden att det är, men tänkte att det är vars och ens ensak. När jag vårdade brukare med lungcancer, och alkoholskador, så tänkte jag om. Jag vill inte medverka till någons sjukdom, det får dom göra själva i så fall. Så bra AH att jobbet flyter på bättre. Tänk om du fortfarande druckit nu, då kanske du inte ens hade sökt annat jobb. Jag upplever att man stannar i ”säkra” positioner när man dricker, just för att självkänslan urholkas. Jag fick ett sådant uppsving när jag varit nykter i något år, så jag sökte lite olika jobb, och prövade på. Det var jättekul. På anställningsintervjuerna kände jag mig alltid frisk, fräsch och anställningsbar. Den känslan hänger i. Jag tror jag kommer att byta jobb några gånger till innan pension. Min plan är ju att flytta. Men inte ensam..😉. Vi får se hur det blir.

@Ishavet Åh, vad jag lider med er 😢 Det gör ont i magen när jag läser ditt inlägg. Jag känner så väl igen mig, både i din och din mans situation. Min pappa var alkoholist och jag kan inte räkna antalet gånger han slutade dricka. Och återföll. Han dog till slut 64 år gammal, med söndertrasad lever.

Sen hade jag en relation med en man för några år sedan. Först förstod jag inte alls. Sen ville jag inte förstå. Till slut förstod jag - och då fick han flytta. Ett enormt svårt beslut förstås, men praktiskt lätt eftersom det var han som hade flyttat hem till mig. I ditt fall är det förstås så himla mycket svårare, på alla sätt. När man ger rådet att man ska bryta med alkoholist så är det för att det faktiskt är den enda lösningen, men det är ju så galet svårt att göra det. I botten finns ju kärlek ❤️

För egen del bestämde jag mig för 677 dagar sen för att sluta traska i min pappas fotspår. Då hade jag märkt att toleransen ökat enormt och att minnesluckor var mer regel än undantag. Det är ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv. Jag fick mitt liv tillbaka. Jag har en enkel regel: Ta aldrig första glaset. Det är tusen gånger lättare att avstå helt än att försöka dricka ”lite”. Så fort du tillför drogen startar mersuget, och efter en tids uppehåll är det nästan som att man ska ”dricka ikapp” och då kan det spåra ur på nolltid. Och man vet aldrig när det sker.

Mitt enda råd till dig är att fortsätta skriva och läsa här. Eller tipsa din man om forumet. Jag tror på det som jag brukar kalla ”faktametoden”. Nöta, nöta, nöta nyktra fakta tills man påverkar sitt undermedvetna. Så att man sakta men säkert tar sig igenom processen ”får inte dricka” till ”vill inte dricka” till ”slipper dricka”. Redan på vill-inte-stadiet är det ingen kamp längre, bara ett annat sätt att leva. Ett mycket hållbarare sätt, där man sätter sin egen och närståendes mående och hälsa i första rummet.

Om du klickar på mitt nicknamn ovan så hittar du min första tråd: ”Behöver all hjälp jag kan”. Den tråden är fullmatad med tips på poddar, böcker och Youtube-klipp. I början var det i princip ett heltidsarbete för mig att plugga nyktra fakta. Och skapa nya nyktra vanor. Jag hjärntvättade mig själv, och det har funkat.

Kram 🐘

Tack för frågan TappadIgen och jag ska verkligen fundera över varför jag blir så upprörd över det här och väljer att känga till för det är ju helt sant att jag gör just det i det här fallet , och att jag även menar Torn och att jag också försvarar Mrx som kanske inte heller lyckas föra sig i forumet på ett alltid så lämpligt sätt. Den här senaste gången väljer jag att läsa hans inlägg till VaraFrisk med lite blidare ögon - jag tror helt enkelt i det här fallet att det var faktiskt var tänkt som hjälp (kanske fel). Jag tror att det fanns en god tanke, men att det kom ut fel, kanske precis som många av er väljer att läsa Torns inlägg. För han får en här av försvarare bland hans förespråkare för liknande inlägg om någon ifrågasätter honom. Och det är väl så att jag har funderat en hel del sen jag lackade ur sist på forumet och på att inte tycka och göra lika som den stora massan.
Här är några konkreta exempel på vad Torn skriver och hur idiotförklarad man blir om man inte har lyckats eller inte valt den helt vita vägen. Sätt er gärna in i den sits att ni inte har valt helvitt eller inte är nyktra ännu när ni läser då är det kanske lättare att fatta varför det är upprörande.

Exempel på Kategorisering (vi som är lite bättre), skrivet Till SeKlart ”De som har varit helt utan alkohol i säg 1 år är på en helt annan våglängd. Det är bara att konstatera. Sedan tycker jag att det är bra av dig att ruska om lite! Att bara linda in allt i bomull så att ingen ska ta illa upp är hopplöst och inte bra. De som väljer att lyssna på dem som har gått före, går det oftast bra för. De som väljer att köra sitt eget race går det oftast mindre bra för. ”

Och någon slags egenskapad sanning och lite ”jag är ändå bättre än du” skrivet Till mig: ”Om man tex som du @Sisyfos dricker några gånger i månaden så utsätter du dig för mycket större risk. Det är mycket större sannolikhet för att du åker på ett återfall än för mig som inte vill dricka. Det måste du väl ändå hålla med om? Eller tror du att alkoholens beroendeframkallande egenskaper inte biter på dig längre? Att du är botad. Det tror inte jag. Du är helt enkelt inte lika mån om att behålla ett bra mående som jag är.”

Och lite ”Vad var det jag sa” Till VaraFrisk: ”Tyvärr vill du inte bli nykter tillräckligt mycket. Jag skrev till dig redan för 1,5 år sedan, att om du ska bli nykter måste du först och främst ha viljan, sedan bestämma dig för att sluta, och till sist verkställa beslutet. Du är fortfarande kvar på steg 1. Du trodde inte på mig då, och gör förmodligen inte det nu heller. Den dagen du VILL sluta att dricka på riktigt kommer jag stötta och peppa dig. Men det känns tyvärr helt meningslöst i nuläget.”

Och känga… ja, kanske. Men det är i mina ögon rätt förvånande att några av er väljer att så kategoriskt försvara honom. Skulle inte forumet må bättre av att såna här inlägg försvann?
Kanske är jag överkänslig, kanske var Vinäger överkänslig hon också. Hon blev precis lika obekväm i forumet som jag känner mig nu.
Eller kanske borde Torn tona ner sig något och de som hejar på honom fundera en liten, liten aning om på man måste basunera ut att andra kommer att misslyckas, eller om man kan vara lite mer tillåtande i ett forum där folk prövar sig fram, funderar och letar efter sin väg.
Kanske har ni ett ansvar i att faktiskt kritisera när han går över gränsen, inte bara förstärka och hålla om ryggen. Indirekt läser jag att jag är dum och naiv som tror att annat än helnykter funkar.

Jag tycker att Torn använder varje återfall för att bekräfta sin egen teori och varje exempel som visar annat ( till exempel Vinäger och Pianisten) ignorerar man tills det blir ett återfall och då bekräftar det regeln att helvitt är bäst. Att några helvita också återfallit under samma period är irrelevant i sammanhanget. Ja, det här stör mig. Och ja, jag väljer att skriva om det nu när Mrx backar ur och förklarar varför. Det har gnagt ett tag och jag har funderat på om jag ska lämna forumet, men som jag skrev fördelarna och era (även Torns) inlägg berikar och utvecklat mig.
Men Kanske finns det en ingång på nåt sätt till att nån fattar. Jag väljer att se det så. Jag tror att det går fram till nån.

Det som är tråkigt att skriva såna här inlägg är att helt fel personer blir osäkra på vad man kan skriva. Och en stor anledning till det är ju att jag inte har skrivit i klarspråk exakt vilka inlägg jag menar, utan försökt förklara lite svävande att det blir tråkig ton. Och ja, Tappad Igen det är kanske så att jag ska ta mig en funderare på om jag är extra känslig av någon anledning och jag är medveten om att såna här inlägg inte blir särskilt bra. Att jag själv blir mer ett svart får på forumet. Men det har blivit lite bättre sen Vinäger skrev och önskade att alla skulle ha ett ”eget perspektiv” när man skrev och de allra flesta har det nu. Det är de här generaliserande inläggen ”du har fattat, dig kommer det att gå bra för”.., de inläggen är så tröttsamma. När man förutspår att det går bra för någon (som har ”rätt” inställning) och indirekt då också skriver att det inte kommer att funka för andra som provar andra vägar. Och det. går liksom inte att säga emot. Är man vit så har man ju facit. Och uttalanden som Torn gör.., ungefär det är ingen idé att stötta de som inte väljer den vita vägen” för det finns bara den. Jag tänker att fallet blir högt om man trillar från den vita vägen. Och det fallet känner jag är onödigt. Om man har en lite mer ödmjuk inställning här på forumet, lite mer förståelse för att varken man själv eller andra är perfekta, Inte så att jag tycker att man ska dricka. Men lite mer ödmjukhet för återfall, då är kanske inte faller så stort. Kanske är det lättare för någon att borsta av sig och kravla sig upp. Alla som börjar skriva här har viss insikt vill jag påstå.
Och nja, jag har stuckit ut för mycket för att känna mig bekväm i att skriva om det går sämre. Jag har precis som Vinäger skapat en obehaglig atmosfär på forumet där vi ska bekräfta varandra. I alla fall alla som tycker som oss. Så nja, jag vet inte om jag skulle skriva om det går sämre. Det finns i alla fall nån som kanske nästan skulle glädjas åt ett snedsteg.
Att välja en annan väg är känsligt. Kanske är det för att man aldrig kan vara säker och ett återfall är kanske som Torn skriver närmare om man väljer en annan väg. Man vet ju inte innan man sitter med facit och det är väl där som det blir svårt att ha en alternativ hållning. Varje misslyckande när man är helvit är ett ”plötsligt återfall”. Varje misslyckande om man valt en annan väg är väntat. Det kan gå lika lång tid, men det ena är ett ”olycksfall”, det andra är väntat. Och det går liksom aldrig att bli lika bra. Det skaver. Kanske min inställning, men också så ofta uttalat av några,., och inte alls av er som blir ledsna av såna här inlägg. Men jag tänker att faktiskt Vinägers inlägg im det här har gått hem hos någon. Jag tycker att man ser skillnader. Jag tänker att det får vara värt att sticka ut hakan. Kanske har jag fel. Kanske är det här inget problem för nån annan än mig och för Vinäger, och för Mrx och kanske några till. .. Ledsen Vinäger att jag drar in dig, säg ifrån om du inte håller med.
Och till dig Torn: jag tycker att du är en förebild i mycket och respekterar din hållning till alkoholen, men tona ner lite när du tror på eller inte tror på olika strategier. Du sitter med ditt eget facit ingen annans. Dina förutsättningar, ingen annans. Du har kunnat skapa förutsättningar som några andra här inte har möjlighet att skapa. Egen tid, samarbete, barn som kanske inte mår dålig?, Bra jobb som inte följer med hem. Goda förutsättningar helt enkelt. Lite ödmjukhet för att andra kanske inte kan sticka iväg och fiska eller träna för att bli nyktra kanske skulle vara på sin plats.
Men återigen jag respekterar att du lyckats. Jag tror att du är en viktig förebild som beskriver skillnaden mellan nu och då. Jag skulle bara uppskatta om det blir lite mer ödmjukt, lite mindre av det andra. Du behöver inte jubla över att nån väljer en annan väg, men kanske ändå tona ner det andra. Eller känner du att det är viktigt att förmedla din bild av att alla som väljer annan väg misslyckas förr eller senare. I så fall kanske vi ska be om underkategorier i det här forumet också? För ”måttligt ” forumet går inte att skriva i för mig eftersom jag landar i sparsamt och det är inte ”måttligt”. Ju mer underkategorier, desto värre tänker jag. Tror det skulle vara bättre om olikheter accepterades.
Jag stör mig på, och har alltid stört mig på att man inte ser till helheten. Vi har olika förutsättningar, några ska stöttas. Men om man väljer vilka som är ”värda att stöttas”, då har man gjort ett val som jag inte riktigt respekterar det utstrålar en människosyn som jag inte delar alls. Därför TappadIgen, därför är det viktigt att säga ifrån och om det råkade bli väldigt direkt och kängor just nu, så är det exakt på de grunder jag skriver och på de saker som Torn faktiskt skriver. Och som ibland skrivs indirekt här i Forumet. Om man faktiskt inte hade behov av att gå i försvar för sig, sin åsikt eller sin vän så kanske man skulle kunna läsa att det handlar mer om sak än om person. Och det är en eller ibland två det här handlar om. MissLyckad för att vara exakt i det också (eftersom jag nu ändå är direkt) som har en egen sanning baserad på egna erfarenheter, vilket vi alla har, men där är det ibland mer anhörigperspektiv/behandlarperspektiv än missbrukar-/beroende perspektiv som lyfts. Och då blir det kategoriseringar som att ”de som inte förstår bättre”, ” de som förr eller senare inte grejar det” som kommer ut. Inte ett jagperspektiv alltid. Och taget från en helt annan verklighet än den jag har som min och det är tröttsamt att läsa ibland. På anhörigsidorna är det helt rimligt att kategorisera, men härinne.., nja här tycker jag att man kan nyansera och ändå inte utgå från att alla har samma beroende, samma liv.
Och ni som känner att ni måste försvara era kompisar nu. Ni kanske kan tänka ett steg till innan ni gör det den här gången. Se saker ur ett annat perspektiv. För det är ett fåtal inlägg som innehåller det här och de kan man helt enkelt välja att inte förstärka.
Sattva undrade tidigare vad som faller inom nålsögat och det är väl de inlägg som har ett tydligt jagperspektiv. Inte ett ”de”. De allra flesta skulle jag nog säga.

@Andrahalvlek Håller med, alkohol är jättekonstigt att ge bort. Chokladaskar också faktiskt. Det finns säkert många som inte bör äta socker o som triggas av en chokladask.
Gott att det har fluyit på bra på jobbet iaf igår!!

Hej igen!

Tack för din kommentar, Rosette. Så fint att ni finns här.

Min man har varit/är alkoholberoende. Jag hoppas kunna skriva av mig här och få klarhet i vår situation. Det vore underbart om ni kan hjälpa mig förstå...

Det var när vi fick vår första dotter, år 2013, som jag förstod att min man hade alkoholproblem. Det var en väldigt tuff period som bara hade börjat. Jag sökte hjälp via BVC och fick ett telefonnummer att ringa, men min man ville inte ha hjälp. Han försökte sluta själv, med stöd från mig, flera gånger. En period slutade han dricka varje måndag men var lika full helgen därpå. Det började redan på tisdagen och mängden alkohol ökade på tills det blev för mycket.

Vändpunkten kom 2016 när han deltog i ett KBT-program för alkoholberoende via nätet. Då höll han upp i tre månader. Han fick många bra metoder att använda sig av för att ta kontroll över suget efter alkohol. Han kom till insikt på djupet. Vi kunde börja om. Ytterligare en vändpunkt var senare samma år då han började läsa böcker av Robin Sharma, David Goggins med flera. I perioder löptränar han och går upp varje morgon klockan fyra eller fem. Kan nämna också att han är en väldigt driven person. MEN... trots vändpunkter, personlig utveckling och bra perioder... trots hans egen insikt om att alkoholen gjorde honom deprimerad och beroende... så fortsätter perioder komma då han hittar anledningar till att dricka alkohol.

Jag har ringt Alkohollinjen många gånger under åren för att få stöd dels i hur jag kan stötta min man och dels i hur jag ska överleva själv. Från alla kloka människor i forumet för anhöriga och med stöd från personer på Alkohollinjen kom jag till insikten att jag inte kan styra hans drickande och jag försökte hejda mitt kontrollerande. Istället kunde jag känna mig stärkt och lita på min magkänsla som skrek att hans drickande var FEL. Jag landade i att JAG inte kan leva så här. Jag vill inte ha alkohol i mitt liv. Min man kan dela den inställningen och har haft tankar på att sluta helt med alkohol, men han vill helst inte det. Vi har en överenskommelse om att han inte ska dricka hemma alls. Det fungerar i ganska långa perioder. Och det är detta jag inte förstår... hur han vänder.

I slutet på oktober i år var någon whisky som han köpt ihop med en kompis för flera år sedan klar och han fick hem flaskorna. Direkt korkade han upp för att smaka, trots att det var mitt i veckan. Sedan flödade whiskyn här. Han får visserligen inte återfall så som jag har läst och hört att andra kan få, att de dricker sig stupfulla direkt. Nej, han tänjer snarare på gränser och mängden alkohol ökar suggestivt på. Han börjar smyg-dricka som han gjorde förr. Efter två helger med den nya whiskyn blev det för mycket. Det slutade med att vi satt i soffan som så många gånger förr, tillbaka i något vi lämnat. Han förstod själv sitt snedsteg och la sig platt, förklarade att han helt enkelt är beroende, att hans hjärna blivit förstörd av alkohol, så enkelt är det. Han gick till köket och hällde ut det som var kvar i whiskyflaskorna.

Vi har ingen alkohol hemma och ska inte ha det. Ändå var det en lördag nu i december som han grejade i garaget. När han kom tillbaka in såg jag direkt på hans minspel att han druckit. Jag ville inte tro det. Han sa att han bara druckit några 3,5:or. Jag blev så ledsen, så himla himla ledsen. Det var då jag startade den här tråden...

Jag förstår inte. Min man håller alltså upp med alkohol i ganska långa perioder. Han håller visserligen inte upp helt och hållet, för jag vet att han dricker med jobbet till exempel. Som ikväll. De har ätit middag efter ett avslutat projekt och då dricks det en del också. Det har varit flera sådana tillfällen senaste tiden. Han jobbar borta ibland och då är jag rätt säker på att han dricker, om han är i en 'sådan' period vill säga, men hur mycket vet jag inte. Det är liksom jag som är hans bromskloss för alkohol. Gränsen jag satt är att han inte ska dricka när jag eller barnen är med, resten kan jag inte styra. Det får vara upp till honom.

Senast jag ringde till Alkohollinjen var några dagar före jul förra året. Personen som jag pratade med då tyckte att det lät som att jag kommit till det sista steget. Att lämna. Den gången hade min man druckit sig full hemma en fredag när jag hade lagt mig på kvällen. Dagen efter lovade han mig att det aldrig skulle hända igen och han drack bara cola den dagen, men redan nästa dag blev han full igen på kvällen när jag lagt mig. När han kom och la sig bredvid mig den natten somnade han nästan direkt, med kläderna på och allt. Jag sa hans namn och sa att jag är så ledsen. Då lyfte han på täcket och höll upp sin arm så jag kunde krypa in där. Jag frågade efter en stund om han hade druckit och han svarade 'ja, jag tog ett glas'. Och även om jag redan visste att han druckit och att han var full så brast det för mig då. Alltså, jag bara grät och grät. När han hade somnat så hittade jag mig själv letandes i hans bil, i garaget... kände igen misstänksamheten och desperationen från förr.

I våras började han byta ut sin cola mot alkoholfri öl. Efter en tid blev de alkoholfria ölen till 3,5:or. Jag "godkände" 3,5:orna först för jag sa inte emot, trots vår överenskommelse. Men jag såg sedan hur mängden ökade på dag för dag. Till slut blev han full på dem också. Vi var tillbaka där igen. Och nu ligger det alkoholfria öl i kylen igen...

Vi haft det så här de senaste åren. I det vidare livet. Han har kommit ur sitt okontrollerade missbruk, men han är ändå inte helt fri. Alkoholen skapar fortfarande problem för oss. Varför? Vad beror det på? Vad kan jag göra? Hur ska jag tänka kring detta? Hur länge ska jag stå ut?

Hur kan ha förändrat sitt drickande till det bättre, hålla upp i perioder men ändå få sådana bakslag? Så klok ena perioden och så naiv nästa.

Han säger själv att han inte är beroende längre, ändå sa han när han hällde ut sina whiskyflaskor förra månaden att han är beroende. Att hjärnan kanske för alltid är förstörd när det gäller alkohol. Här i forumet läste jag någon som tipsade om "Alcohol lied to me" i en tråd och den texten stärkte mig ännu mer i min syn på alkohol. Jag har återberättat den för min man och bett honom läsa den. Min man har fallit för alkoholen. Och varje gång han dricker sätter han sig själv och vårt liv i musfällan... han vill inte se den risken som jag ser. Jag har pratat med honom om det och han tycker att jag överdriver. Han menar då att han har kontroll.

Jag vill inte ha alkohol i mitt liv och jag vill inte lämna honom. Vi har en stark och nära relation, så mycket fint tillsammans. Inte minst våra två barn. Han har gjort enorma framsteg och jag är så stolt över honom! Jag är hoppfull om att det ska bli bra hela vägen. Att han, precis som jag, kan vilja välja bort alkohol. Men vad ska krävas för att han ska nå dit? Allt jag lyssnat, pratat, resonerat och försökt. Det tär på mig varje gång han faller tillbaka, även om det är glesare mellan gångerna nu. Jag har på riktigt känt och trott flera gånger i perioder att han blivit fri sitt alkoholberoende. Att vi klarat det! Så nära är det! Nu gnager oron i mig igen. Snälla, ni som orkat läsa, hjälp mig förstå. Dela med er av era tankar och erfarenheter. Tack på förhand <3